Känslan kommer före tanken

Vad kommer först? Resulterar känslor från tankar eller tvärt om? Hönan eller ägget?

Även om relationen mellan tanke och känsla, mellan kognition och emotion, har diskuterats och debatteras sedan urminnes tider vågar jag påstå att tanken oftast har betraktats som överordnad. Åtminstone vill vi gärna se oss som vetenskapligt tänkande rationella varelser som sätter känslorna åt sidan och handlar ändamålsenligt. Från KBT:n lär vi oss att styra våra tankar så kommer känslorna att följa istället för att vi ältar samma problem om och om igen. Tänkt rätt och må bra!

De som låter känslorna styra över förnuftet ses ofta som omogna. Barn brukar ju kännetecknas av att vara totalt känslostyrda. Som förälder lär man snart hur hopplöst det ofta är att försöka argumentera med små barn som ”vill ha glass” i affären. Det finns en känsla i botten som vill ut, kanske trötthet eller ett allmänt dåligt humör, och glassen blir bara ursäkten eller det barnet tror att det vill ha.

Det finns dock de som intresserar sig för hur de samverkar eller argumenterar för att båda behövs. Piaget betraktade dem som sammanvävda och Daniel Kahneman menade att vi använder antingen ett rationellt system eller ett känslomässigt och intuitivt system när vi tar beslut. Kahnemans resultat från den psykologiska ekonomin illustrerade att det inte är så enkelt att skaka av sig vår känslomässiga bias från beslutsfattandet.

Men synen på oss som rationella varelser har problematiserats från många håll. I den politiska debatten här hemma såväl som i USA börjar många inse att det inte är så fruktbart att dela in de olika lägren i ”vi som är rationella” och ”de som är dumma/känslomässiga”. Snarare är alla känslomässiga. Jonathan Haidts forskning visar att man knappast kommer fram till olika politiska ståndpunkter genom att man rationellt väger argumenten från de olika sidorna och sedan tar det bästa. Nej, snarare väljer vi ståndpunkt utifrån några grundläggande moraliska intuitioner. Sedan accepterar vi endast de argument som talar till den ståndpunkt vi redan bestämt oss för.

Här är en sevärd intervju på samma tema mellan Dave Rubin och Scott Adams som tecknar Dilbert. Adams beskriver tekniker Donald Trump använder för att påverka väljarna på ett känslomässigt plan, något Hillary Clinton-lägret verkar ha tagit efter. Särskilt intressant är beskrivningen av hur de väljer nya och inom politiken oanvända begrepp som de sedan kan fylla med det innehåll och den mening de vill. För att lyckas inom politiken behöver man alltså inte bara kunna tänka logiskt och rationellt, utan också kunna navigera det känslomässiga landskapet.

Om vi lämnar politikens värld och återvänder psykologin så är Tomas Ljungberg ett exempel på förespråkare av en syn där känslan kommer först. Ljungberg kritiserar den moderna psykologins tankefokusering och syn att vårt inre handlar om att bearbeta information utifrån-in. Istället betonar han de affektiva aspekterna som primära och kognitionen som något som kommer efter, ungefär som barnet och glassen. Vi får en känsla, kanske någon slags existentiell tomhet, som vi sedan klär i ord efter förmåga. Som barnet med glassen så försöker vi tolka och sätta ord på känslan. De tankestrukturer vi kan forma blir som nät med vilka vi försöker få grepp om den där känslan eller sinnesstämningen. Ju mer utvecklat och nyanserat språk desto finmaskigare nät och bredare känsloregister. Det är som när vi drömmer. Obearbetade känslofragment bubblar upp ur det inre och kläs sedan i bilder.

Om vi går över till konsten och filmmediet så är det vanliga ett linjärt berättande med en början, en intrig och en upplösning. Men en filmskapare som bygger sitt berättande på mer känslomässiga sinnesstämningar är Terrence Malick som använder berättande som mer påminner om drömmandet, ofta ackompanjerat av existentiella reflektioner. Den tunna röda linjen är fantastisk i blandningen mellan andra världskrigets helvete och hypnotiskt vackra naturbilder som påminner att det gudomliga ändå alltid finns närvarande.

Lika fantastisk är Tree of life. Hela filmen är ett pärlband av tillbakablickar till en ungdom som illustreras av scener som förmedlas som vi minns dem, som känslomässigt laddade scener. Många situationer, relationer eller förluster lever kvar som minnen och även som obearbetade trauman eller taggar som inte släpper taget om oss. Som huvudpersonens relation med sin far, eller skamfyllda episoder från uppväxten. Eller moderns oförmåga att förlika sig med sonens död. Allt detta skapar en känslomässig spänning eller en rad inre konflikter ända tills slutet i en lika drömsk scen där alla spänningar löses upp i en försoning med familjemedlemmar och en förlikning med förlusten. Malick illustrerar hur känslan följer sin egen logik som är skild från det vi vanligen tycker är logiskt.