I min ungdom var jag väldigt förtjust i Monty Python, jag hade tillgång till en hög VHS-kassetter fulla med TV-serien Flying circus och såg alla om och om igen. Då tyckte jag de var roliga mest för att de var vuxna män som kunde vara barnsliga och tokiga och gå emot konventionerna. Men de har också haft ett stort inflytande på en hel generation komiker och satt ett betydande avtryck i filmhistorien, så de har ju uppenbarligen varit mer än bara tokiga. Även om Flying circus var från början av 70-talet vill jag påstå att de i högsta grad är aktuella än idag. Lås oss titta på ett par teman.
Ett vanligt tema är hur det kan gå snett när man kliver aningen utanför konventionerna. Ett exempel är vår ovilja att påtala när något är fel istället för att hålla god min för att det inte ska bli en jobbig stämning, något också vi svenskar kan identifiera oss med. I ”gaffelsketchen” handlar det om att påtala att en gaffel på restaurangen är smutsig, kanske lite petigt men ändå fullt rimligt. Fast med katastrofala konsekvenser.
https://www.youtube.com/watch?v=EdzqTGmEcZE
Greppet att ta avstamp i en vardaglig situation och ta en liten avvikelse som de drar till absurditetens rand är typiskt. ”We used to dream of living in a corridor.” Eller också ta en enorm avvikelse och försöka få det till en mindre detalj som alla borde ha överseende med, i the Architects Sketch.
Python-gänget drev med alla och sparkade åt alla håll. Med överklassen i Upper class twit of the year såväl som med paralympics i Silly Olympiad. De drev också med nationella trauman som den ansträngda relationen med Tyskland efter andra världskriget (tänk också Fawlty towers ”Don’t mention the war”). Inget var heligt.
Ett tema jag vill framhålla som mer användbart än någonsin är det som kallas ”closed systems of thought”. Det innebär hur vi kan ha ett sätt att tänka som först verkar vettigt. Sedan förändras situationen på ett sätt att det blir allt mer orimligt att hålla fast vid det gamla tankesättet eller ståndpunkten – men vi gör det ändå. Vilka bevis vi än ställs inför så tolkar vi dem så de passar in i vårt sätt att tänka, eller också bortser vi från det. Idag brukar det kallas konfirmationsbias eller faktaresistens.
Ett exempel är den svarte riddaren som aldrig ger upp i Monty Python and the Holy Grail: ”It’s just a flesh wound” eller den klassiska papegojsketchen ”This parrot is no more!” där Palin vägrar erkänna att papegojan är just död. Ett modernt faktiskt exempel är Mohammed Said as-Sahaf, även kallad Badgad Bob, som var irakisk informationsminister under USA:s invasion 2003. Bagdad Bob blev odödliggjord i sin försäkran in i det sista att allt stod rätt till och gick enligt planerna trots överväldigande bevis däremot. Bagdad Bob-memen används frekvent i dagens debatt.
Detta tema är det centrala i filmen Life of Brian som blev gruppens höjdpunkt. Huvudpersonen Brian, som alltså inte ska föreställa Jesus, blir ofrivilligt ledare för en stor grupp människor som alla följer honom blint. Vad han än gör så tolkar de det som ytterligare ett bud de ska följa. Filmen driver med de traditionella auktoritetstroende konformisterna, men samtidigt också med postkolonialismen och andra postmoderna rörelser vars logik är att de alla ska gå sina egna vägar: Judean People’s Front kontra The People’s Front of Judea.
Postkolonialismen belyser hur västvärlden koloniserat och förtryckt tredje världen, men den synen problematiseras av den klassiska scenen ”What have the Romans ever done for us?”
Det är alltså inte bara de blinda följarna som har slutna tankesystem, även de som kritiserar makten sitter också fast i slutna tankesystem och blint följer sin egen logik till absurditetens rand.
Uttrycket ”Closed system of thought” användes av John Cleese i den mycket sevärda debatten i TV-programmet Friday Night, Saturday Morning mellan Cleese och Michael Palin från Pythongänget och kritikerna Malcolm Muggeridge och biskopen av Southwark, Mervyn Stockwood. Hela programmet och debatten är mycket sevärd, det är ingen som håller igen av artighet eller rädsla för dålig stämning.
Vid 34:50 säger Cleese:
“It’s also about closed systems of thought, whether they are political or theological or religious or whatever: systems by which, whatever evidence is given to a person, he merely adapts it, fits it into his ideology.”
Cleese refererar till vetenskapsfilosofen Karl Popper som förespråkade att om man har en vetenskaplig teori så ska man eftersträva att falsifiera den. På samma sätt kan man ha en personlig teori eller ideologi, ett meningsskapande, och bortse från all fakta som talar emot den. Oavsett vilken ideologi man bygger sin mening kring, eller är inbäddad i som Robert Kegan skulle uttryckt det. Monty Python var inte bara barnsliga och tokiga.
Det kan vara bra att ha koll på vilken ideologi man är inbäddad i nästa gång man hamnar i en argumentation. Argumentationssketchen slutar med sedvanlig metahumor och regress…