Monthly Archives: September 2016

Monty python – Closed systems of thought

I min ungdom var jag väldigt förtjust i Monty Python, jag hade tillgång till en hög VHS-kassetter fulla med TV-serien Flying circus och såg alla om och om igen. Då tyckte jag de var roliga mest för att de var vuxna män som kunde vara barnsliga och tokiga och gå emot konventionerna. Men de har också haft ett stort inflytande på en hel generation komiker och satt ett betydande avtryck i filmhistorien, så de har ju uppenbarligen varit mer än bara tokiga. Även om Flying circus var från början av 70-talet vill jag påstå att de i högsta grad är aktuella än idag. Lås oss titta på ett par teman.

Ett vanligt tema är hur det kan gå snett när man kliver aningen utanför konventionerna. Ett exempel är vår ovilja att påtala när något är fel istället för att hålla god min för att det inte ska bli en jobbig stämning, något också vi svenskar kan identifiera oss med. I ”gaffelsketchen” handlar det om att påtala att en gaffel på restaurangen är smutsig, kanske lite petigt men ändå fullt rimligt. Fast med katastrofala konsekvenser.

Greppet att ta avstamp i en vardaglig situation och ta en liten avvikelse som de drar till absurditetens rand är typiskt. ”We used to dream of living in a corridor.” Eller också ta en enorm avvikelse och försöka få det till en mindre detalj som alla borde ha överseende med, i the Architects Sketch.

Python-gänget drev med alla och sparkade åt alla håll. Med överklassen i Upper class twit of the year såväl som med paralympics i Silly Olympiad. De drev också med nationella trauman som den ansträngda relationen med Tyskland efter andra världskriget (tänk också Fawlty towers ”Don’t mention the war”). Inget var heligt.

Ett tema jag vill framhålla som mer användbart än någonsin är det som kallas ”closed systems of thought”. Det innebär hur vi kan ha ett sätt att tänka som först verkar vettigt. Sedan förändras situationen på ett sätt att det blir allt mer orimligt att hålla fast vid det gamla tankesättet eller ståndpunkten – men vi gör det ändå. Vilka bevis vi än ställs inför så tolkar vi dem så de passar in i vårt sätt att tänka, eller också bortser vi från det. Idag brukar det kallas konfirmationsbias eller faktaresistens.

Ett exempel är den svarte riddaren som aldrig ger upp i Monty Python and the Holy Grail: ”It’s just a flesh wound” eller den klassiska papegojsketchen ”This parrot is no more!” där Palin vägrar erkänna att papegojan är just död. Ett modernt faktiskt exempel är Mohammed Said as-Sahaf, även kallad Badgad Bob, som var irakisk informationsminister under USA:s invasion 2003. Bagdad Bob blev odödliggjord i sin försäkran in i det sista att allt stod rätt till och gick enligt planerna trots överväldigande bevis däremot. Bagdad Bob-memen används frekvent i dagens debatt.

Detta tema är det centrala i filmen Life of Brian som blev gruppens höjdpunkt. Huvudpersonen Brian, som alltså inte ska föreställa Jesus, blir ofrivilligt ledare för en stor grupp människor som alla följer honom blint. Vad han än gör så tolkar de det som ytterligare ett bud de ska följa. Filmen driver med de traditionella auktoritetstroende konformisterna, men samtidigt också med postkolonialismen och andra postmoderna rörelser vars logik är att de alla ska gå sina egna vägar: Judean People’s Front kontra The People’s Front of Judea.

Postkolonialismen belyser hur västvärlden koloniserat och förtryckt tredje världen, men den synen problematiseras av den klassiska scenen ”What have the Romans ever done for us?”

Det är alltså inte bara de blinda följarna som har slutna tankesystem, även de som kritiserar makten sitter också fast i slutna tankesystem och blint följer sin egen logik till absurditetens rand.

Uttrycket ”Closed system of thought” användes av John Cleese i den mycket sevärda debatten i TV-programmet Friday Night, Saturday Morning mellan Cleese och Michael Palin från Pythongänget och kritikerna Malcolm Muggeridge och biskopen av Southwark, Mervyn Stockwood. Hela programmet och debatten är mycket sevärd, det är ingen som håller igen av artighet eller rädsla för dålig stämning.

Vid 34:50 säger Cleese:

“It’s also about closed systems of thought, whether they are political or theological or religious or whatever: systems by which, whatever evidence is given to a person, he merely adapts it, fits it into his ideology.”

Cleese refererar till vetenskapsfilosofen Karl Popper som förespråkade att om man har en vetenskaplig teori så ska man eftersträva att falsifiera den. På samma sätt kan man ha en personlig teori eller ideologi, ett meningsskapande, och bortse från all fakta som talar emot den. Oavsett vilken ideologi man bygger sin mening kring, eller är inbäddad i som Robert Kegan skulle uttryckt det. Monty Python var inte bara barnsliga och tokiga.

Det kan vara bra att ha koll på vilken ideologi man är inbäddad i nästa gång man hamnar i en argumentation. Argumentationssketchen slutar med sedvanlig metahumor och regress…

Känslan kommer före tanken

Vad kommer först? Resulterar känslor från tankar eller tvärt om? Hönan eller ägget?

Även om relationen mellan tanke och känsla, mellan kognition och emotion, har diskuterats och debatteras sedan urminnes tider vågar jag påstå att tanken oftast har betraktats som överordnad. Åtminstone vill vi gärna se oss som vetenskapligt tänkande rationella varelser som sätter känslorna åt sidan och handlar ändamålsenligt. Från KBT:n lär vi oss att styra våra tankar så kommer känslorna att följa istället för att vi ältar samma problem om och om igen. Tänkt rätt och må bra!

De som låter känslorna styra över förnuftet ses ofta som omogna. Barn brukar ju kännetecknas av att vara totalt känslostyrda. Som förälder lär man snart hur hopplöst det ofta är att försöka argumentera med små barn som ”vill ha glass” i affären. Det finns en känsla i botten som vill ut, kanske trötthet eller ett allmänt dåligt humör, och glassen blir bara ursäkten eller det barnet tror att det vill ha.

Det finns dock de som intresserar sig för hur de samverkar eller argumenterar för att båda behövs. Piaget betraktade dem som sammanvävda och Daniel Kahneman menade att vi använder antingen ett rationellt system eller ett känslomässigt och intuitivt system när vi tar beslut. Kahnemans resultat från den psykologiska ekonomin illustrerade att det inte är så enkelt att skaka av sig vår känslomässiga bias från beslutsfattandet.

Men synen på oss som rationella varelser har problematiserats från många håll. I den politiska debatten här hemma såväl som i USA börjar många inse att det inte är så fruktbart att dela in de olika lägren i ”vi som är rationella” och ”de som är dumma/känslomässiga”. Snarare är alla känslomässiga. Jonathan Haidts forskning visar att man knappast kommer fram till olika politiska ståndpunkter genom att man rationellt väger argumenten från de olika sidorna och sedan tar det bästa. Nej, snarare väljer vi ståndpunkt utifrån några grundläggande moraliska intuitioner. Sedan accepterar vi endast de argument som talar till den ståndpunkt vi redan bestämt oss för.

Här är en sevärd intervju på samma tema mellan Dave Rubin och Scott Adams som tecknar Dilbert. Adams beskriver tekniker Donald Trump använder för att påverka väljarna på ett känslomässigt plan, något Hillary Clinton-lägret verkar ha tagit efter. Särskilt intressant är beskrivningen av hur de väljer nya och inom politiken oanvända begrepp som de sedan kan fylla med det innehåll och den mening de vill. För att lyckas inom politiken behöver man alltså inte bara kunna tänka logiskt och rationellt, utan också kunna navigera det känslomässiga landskapet.

Om vi lämnar politikens värld och återvänder psykologin så är Tomas Ljungberg ett exempel på förespråkare av en syn där känslan kommer först. Ljungberg kritiserar den moderna psykologins tankefokusering och syn att vårt inre handlar om att bearbeta information utifrån-in. Istället betonar han de affektiva aspekterna som primära och kognitionen som något som kommer efter, ungefär som barnet och glassen. Vi får en känsla, kanske någon slags existentiell tomhet, som vi sedan klär i ord efter förmåga. Som barnet med glassen så försöker vi tolka och sätta ord på känslan. De tankestrukturer vi kan forma blir som nät med vilka vi försöker få grepp om den där känslan eller sinnesstämningen. Ju mer utvecklat och nyanserat språk desto finmaskigare nät och bredare känsloregister. Det är som när vi drömmer. Obearbetade känslofragment bubblar upp ur det inre och kläs sedan i bilder.

Om vi går över till konsten och filmmediet så är det vanliga ett linjärt berättande med en början, en intrig och en upplösning. Men en filmskapare som bygger sitt berättande på mer känslomässiga sinnesstämningar är Terrence Malick som använder berättande som mer påminner om drömmandet, ofta ackompanjerat av existentiella reflektioner. Den tunna röda linjen är fantastisk i blandningen mellan andra världskrigets helvete och hypnotiskt vackra naturbilder som påminner att det gudomliga ändå alltid finns närvarande.

Lika fantastisk är Tree of life. Hela filmen är ett pärlband av tillbakablickar till en ungdom som illustreras av scener som förmedlas som vi minns dem, som känslomässigt laddade scener. Många situationer, relationer eller förluster lever kvar som minnen och även som obearbetade trauman eller taggar som inte släpper taget om oss. Som huvudpersonens relation med sin far, eller skamfyllda episoder från uppväxten. Eller moderns oförmåga att förlika sig med sonens död. Allt detta skapar en känslomässig spänning eller en rad inre konflikter ända tills slutet i en lika drömsk scen där alla spänningar löses upp i en försoning med familjemedlemmar och en förlikning med förlusten. Malick illustrerar hur känslan följer sin egen logik som är skild från det vi vanligen tycker är logiskt.

Machokultur i byggbranschen?

Förra året lanserade fackförbundet Byggnads och branschföreningen Byggcheferna kampanjen #stoppamachokulturen och nu har de gått in i en ny fas och lanserat följande reklamfilmer:

https://www.youtube.com/watch?v=DU7FxEeImEY

https://youtu.be/rmN2pxGAQ5o

Jag utbildar byggingenjörer på Malmö högskola, varav ungefär en tredjedel är kvinnliga studenter, liknande som när jag undervisade på V-programmet på LTH. Dessutom mäter och beskriver jag hur värderingar utvecklas och är med i genuskollegiet vid Mah, så jag tänkte dela några reflektioner kring ämnet.

Här är några ”hårda fakta” från kampanjen: Antal förvärvsarbetande i byggbranschen är ca 300 000, varav 8 % är kvinnor. Siffran är betydligt lägre bland yrkesarbetarna och Byggnads som är ett LO-förbund med främst yrkesarbetare har endast 1 % kvinnliga medlemmar. Det finns alltså utrymme för ökning av andelen kvinnor. Från alla studiebesök och gästföreläsare kommer budskapet att efterfrågan på kompetens är stor och i princip alla som examineras får jobb. De kompetenser som efterfrågas här handlar förstås i det här fallet inte om råstyrka utan de ska vara duktiga ingenjörer helt enkelt. Det innebär exempelvis att kunna räkna, samarbeta, ta till sig information och tänka vetenskapligt, det sista enligt HR-chef på byggföretag.

Är det då ett problem med en så liten andel kvinnor i branschen? Jag tror absolut att det hade varit bättre med en högre andel kvinnor, dels för att det finns stort behov av arbetskraft överlag. En del menar också att arbetsplatser helt enkelt blir trevligare och fungerar bättre om det finns en viss könsmix än om de är helt enkönade, så kan det mycket väl vara. Jag ser det också som att alla som kan och vill arbeta inom byggbranschen ska vara välkomna att göra så! Men hur ska man åstadkomma detta?

Jämställdhets- och könsfrågor är mycket komplexa och djupgående i och med att de berör frågor om värderingar, om ideologi och identitet. De spänner från det politiska och det vetenskapliga till det djupt personliga. Det här är dimensioner man måste hålla isär och navigera i när man hanterar den här typen av frågor. Exempelvis är det lätt hänt att man i enkäter ställer ledande frågor som reflekterar de svar man vill ha enligt den ideologi man utgår från.

Men om det nu är så att man identifierar en viss kultur som oönskad eller destruktiv, hur förändrar man den? Det är just detta kampanjen syftar till och här finns flera svårigheter. Först och främst, att förändra en kultur är svårt och sådana försök slår lätt bakut om man har för stora ambitioner. I slutet av den här debatten från Almedalen förra sommaren säger Paula Lejonkula från Sveriges Byggindustrier något jag tycker är vettigt:

”Jag kan faktiskt inte gå in i någon annans huvud och säga: ’Så här ska du känna inför någonting’. Däremot kan jag säga: ’Det här är min arbetsplats, du är anställd hos mig och så här beter vi oss här. Och om du gör något annat så får du en och två och tre varningar, och sen är det tack och hej’.”

Det här är ett förhållningssätt jag tror är sunt och som leder framåt. Det är mycket svårt att förändra en kultur uppifrån och dessutom diskutabelt ur ett etiskt perspektiv. En arbetsgivare kan kräva att en anställd dyker upp på arbetet, utför sina arbetsuppgifter och behandlar sina kollegor på ett korrekt och respektfullt sätt. Men inte att den anställde ska ha en viss uppsättning värderingar och än mindre identifiera sig på något visst sätt. Trots allt tal om värdegrundsarbete bör den anställdes integritet respekteras, något som kräver en diskussion för sig.

Något jag också tycker ofta saknas i diskussionen är en djupare förståelse kring varför det finns en machokultur och hur den uppstått. Och vad menas med machokultur? Är det samma sak som den traditionellt manliga könsrollen? Ofta studeras den manliga könsrollen ur ett konfliktperspektiv, vilket brukar leda till att den problematiseras per se. Ett konfliktperspektiv går ut på att belysa konflikten mellan grupper inom ett samhälle eller inom en organisation, oftast i form av ett maktperspektiv som utgår från antagandet om en grupp som ställs mot en annan grupp som betraktas som underordnad. Exempelvis mellan könen där män antas vara överordnade.

Men det går att belysa den manliga könsrollen från andra vetenskapliga perspektiv och få en annan bild. Ett sådant perspektiv är det som kallas funktionellt eller integrativt perspektiv. Det brukar användas som begreppspar tillsammans med konfliktperspektivet, något jag beskrivit här. Det funktionella perspektivet utgår från hur kulturen eller organisationen samverkar med sin omgivning och hur i första hand denna interaktion format kulturen. I det här fallet beskriver det hur könsrollerna i första hand formats av omgivningens påverkan på kulturen. Det här är ett perspektiv jag tror har större bärighet när man analyserar könsroller i byggbranschen som i hög grad formats av de fysiska strukturer som ska uppföras, byggnaderna alltså, omgivningen där de ska uppföras, samt de byggnadsmaterial och hjälpmedel som finns tillgängliga.

Hur kan vi då förstå machokulturen och vilka uttryck den tar sig ur ett funktionellt perspektiv? Roy Baumeister resonerar kring hur den manliga könsrollen formats genom historien i allmänhet, vilket kan tillämpas här i byggbranschen. En egenskap som varit relevant här är först och främst kroppsstyrkan som i genomsnitt är betydligt större än för kvinnor. Förr utfördes arbetet främst med muskelkraft och man kan tänka sig att hög status på arbetsplatsen kopplades till styrka och vad man kan prestera.

En annan aspekt av manlighet är risktagande som ibland kopplas till hög testosteronhalt men också till evolutionära drivkrafter. Historiskt har det varit ändamålsenligt för kulturer att att låta männen ta riskerna eftersom det räcker med ett fåtal män för att ett samhälle ska reproducera sig och leva vidare. Män är betydligt mer risktagande än kvinnor och byggbranschen kännetecknas också av många arbetsplatsolyckor och dödsfall jämfört med andra branscher. Även om riskmedvetenheten ökat och arbetsförhållandena förbättrats avsevärt genom historien, främst i form av utrustning och hjälpmedel, så är branschen av naturliga skäl mer olycksdrabbad än andra.

Ikonisk bild från byggandet av Rockefeller center.

Arbete inom byggbranschen präglas också av en lägre grad av komfort än andra yrkesområden med arbete ute i olika väder året runt. Dessa olika baksidor, att arbetet är fysiskt ansträngande, riskfyllt och obekvämt, kan sammanfattas i det Baumeister i boken Is there anything good about men kallar ”male expendability” eller förbrukningsbara män. De här faktorerna har i olika utsträckning bidragit till att forma en kultur där manlighet och macho varit norm. Här kan ”macho” förstås som den attityd som en byggarbetare traditionellt behövt ha för att acceptera hårda arbetsförhållanden och självuppoffringen. Men också för att man ska lita till att arbetskamraterna också drar sitt strå till stacken. Man bär arbetet och riskerna tillsammans.

Det här låter kanske avskräckande, men arbets- och säkerhetsförhållandena har förstås förbättrats avsevärt till idag. Detta har bidragit till att byggbranschen ligger bra till med avseende på hälsa och trivsel jämfört med andra branscher enligt Jobbhälsobarometern 2014. Sjukfrånvaron är låg och förhållandevis få rapporterar om psykiskt obehag att gå till jobbet.

Så vad tycker jag då om reklamfilmerna och om kampanjen i stort? Jag är inte överdrivet förtjust i dem eller kampanjen som helhet. Det är jättebra att den typen av nedsättande kommentarer och mobbningsbeteende uppmärksammas och att det markeras att de är oacceptabla. Men jag tycker att filmerna är alltför känslomässigt laddade och polariserande. Jag hade önskat något inslag i kampanjen som visar på en större medvetenhet om vad manlighet är och inte är.

Jag är definitivt för åtgärder som gör att kvinnor och andra som inte svarar mot den traditionella manliga normen lockas till byggbranschen. Det är helt nödvändigt för branschen. Men inte på ett sådant sätt som riskerar att riva något som kanske fungerar i den befintliga kulturen. Exempelvis en stolthet över att lägga ner ett krävande och självuppoffrande arbete för att uppföra något som kommer att vara hela samhället till gagn i en livstid framåt. Element av den befintliga kulturen som kanske till och med utgör bärande del i systemet.