Monthly Archives: July 2016

Att hantera den inre kritikern

Nu är det sommartid och skrivartid för mig. Och som med skrivande så följer den där ständiga diskussionen med den inre kritikern. Ni vet den där rösten som ibland kan säga:

”Det där är värdelöst! Du är värdelös!”

Hur handskas man med den egentligen? Tänk om man kunde stänga av den helt. Eller vill man det? Vad skulle hända om man kunde göra det? Om man bara såg det sköna, unika och perfekta i allt man skapade och gjorde. Skulle det vara så lyckat egentligen?

Nja, då skulle man nog förr eller senare hamna i situationer där man får sina illusioner krossade av yttre kritiker i andra människor och tyckare. Som vi sett så många gånger i auditions hos idoljuryn eller talangtävlingar. Och så skulle man kanske slå ifrån sig kritiken genom att kalla kritikerna för hatare och omge sig med vänner som bara bekräftar en. De som förstår hur skön, unik och perfekt man är. Pepp pepp.

Något som också skulle hända är att den där kritiska rösten, som nu fördrivits ner i medvetandets mörka källare, skulle bli en skugga som ibland projiceras ut på omgivningen. Och ibland, när den i ett svagt ögonblick får se ljusets sken, blir den till ett monster som ödelägger allt i sin väg. Omogen, rå och ilsken. Så ju mer vi försöker bekräfta oss själva, bada oss i ljus, säga att vi och det vi gör minsann duger, desto mörkare blir skuggan och desto råare blir den där kritiska rösten som aldrig annars får bli hörd.

För mig är det inte en väg framåt. Min grundregel och ambition är att jag vill vara min egen största kritiker. Jag vill inte bli förvånad eller chockad av kritik som kommer från andra. Därför vill jag lyssna på och ha en så god relation med min inre kritiker som jag bara förmår. Det här är inte helt enkelt eftersom jag faktiskt är ganska känslig för kritik och lätt tar illa vid mig, särskilt när jag lägger ner min själ i arbetet jag gör.

Jag har också vänner jag ber om feedback från (låter bättre än kritik) och de vet att de inte kan gå fram för hårt, utan de behöver föra fram den på ett någorlunda nyanserat och finkänsligt sätt. Jag ser inte mina egna blinda fläckar, så de är ovärderliga för mig och den kritiken är ohyggligt värdefull för mig. Jag försöker uttrycka min tacksamhet därefter, vårda relationen med dem och främst se till att deras kritik gör mitt arbete bättre. Det har den utan tvivel. Hade jag slagit ifrån mig deras kritik hade de snabbt tröttnat att engagera sig i det jag gör.

På samma sätt försöker jag hantera min inre kritiker. I början var rösten precis så rå och onyanserad när den säger att det jag gör är värdelöst och att jag är värdelös. Ibland säger den ”Bra, men inte tillräckligt” och ibland är den riktigt konstruktiv och säger ”Snart kommer det här vara riktigt bra”. Men oftast vinner kritikern och idén jag jobbar med hamnar i papperskorgen.

Kritiken och återkopplingen borde vara och är för de flesta en självklar del i skapandeprocessen. Så fungerar det inom akademin där det i princip aldrig händer att första utkastet av en uppgift, artikel eller ansökan blir tillräckligt bra. Kollegial granskning och kritik är en av grundbultarna inom akademin. Som regel är den saklig och balanserad, men ibland kan den bli till brutala sågningar. Och här är jag inget undantag. Det händer att jag låter min inre kritiker gå lös på andra i sin råa och onyanserade form, dock brukar jag försöka om inte censurera så i alla fall paketera och nyansera kritiken så den blir så konstruktiv som möjligt och till hjälp för mottagaren och andra. Det försöker jag göra med kollegor, studenter såväl som vänner när de så efterfrågar.

Men den lyxen kan jag inte alltid unna mig själv. Jag hör ju direkt vad kritikern säger. Ibland kan det vara som att sitta med en vän som öser galla över mig, samtidigt som jag hör att allt som kommer inte är befogad kritik. Men jag stannar kvar i kontakten med vännen för jag hör att han har ett behov av att få ur sig allt. Jag försöker i mitt inre bena ut vad jag kan ta till mig och vad som är obefogat. Men jag behåller kontakten och håller ett utrymme, ett space, för vännen att göra det utan att själv döma vad han säger. Jag litar på att det förmår ta till mig gör mig bättre och det som inte är befogat ändå inte skadar mig. Men jag gör det främst för att jag är rädd om vännen och vill behålla kontakten trots detta råa beteende.

Som jag ser det gör kritikern bara sitt jobb. Det är en röst som har till uppgift att göra mig bättre på vad jag än gör. Den har också till uppgift att jag inte släpper ifrån mig vad som helst. Det hade kunnat bli hur patetiskt som helst. Den ska alltså skydda mig från att göra bort mig totalt. Skydda mina inre tankar och känslor från exponering.

Men kritikern har också en rätt att få finnas till för sin egen skull, att få bli hörd och att vårdas. Då hoppas jag den kommer mogna, bli mer nyanserad, mer konstruktiv och respektfull mot det arbete jag lägger ner. Jag tror att ju mer respekt jag ger honom, desto mer kommer han att respektera mig och mitt arbete. Jag kan och vill inte stänga av honom, men jag kan be honom kliva åt sidan för en liten stund.

”Kan du vänta ett tag tills jag skrivit färdigt? Du får läsa och göra ditt jobb efter att jag fått ur mig huvuddragen. Och om du tycker det är helt kasst och bortom räddning så lovar jag att inte visa det för någon annan. Ok?”

Som jag ser det är det mitt jobb att ge den utrymme och hedra den. Främst genom att arbeta hårdare och bättre. Fast för att kunna göra det är det en massa andra röster jag behöver förhandla med.

Den här texten kanske jag inte borde släppa ifrån mig, men min inre kritiker har blivit ordentligt sedd och bekräftad nu, så han är ok för den här gången…