AI + Vuxenutveckling = ?

Under sommaren har jag hunnit läsa en del som ligger utanför mitt fält, t ex Max Tegmarks bok Liv 3.0 som ger en introduktion kring artificiell intelligens, dess utveckling och risker. Dessutom har jag lyssnat på en del paneldebatter och poddar i ämnet och tänker nu dela några reflektioner främst utifrån vad ett vuxenutvecklingsperspektiv kan tillföra diskussionen om AI. Jag sammanfattar först några grundläggande begrepp, relaterar dem till vuxenutvecklingens två grenar om komplexitet och mening och syn på medvetande. Mer praktiska aspekter som utveckling av arbetsmarknaden, maktbalanser, intelligenta automona vapensystem, utbildning och manipulation av åsikter och val lämnar jag därhän. Det är väl knappast något som kan gå snett där…!?

Vad är intelligens?

Först, vad menas i det här sammanhanget med intelligens? Tegmark och många andra i fältet utgår från synen att intelligens innebär förmåga att lösa komplicerade problem (man verkar inte skilja på komplicerade som har entydiga lösningar och komplexa öppna problem). En tillämpning som funnits länge är schackspelande datorer och det är en bra utgångspunkt i den här diskussionen. Att spela schack innebär först att följa reglerna för hur pjäserna får lov att gå och sedan att besegra motståndaren. Här kan man programmera datorn med principer som att det är bra att vinna material (ta fler och bättre pjäser än motståndaren) och att maximera sitt eget handlingsutrymme i termer av antal möjliga drag. Man matar också in kända spelöppningar och slutspel.

Schackdatorernas främsta styrka ligger i förmågan att räkna många drag framåt. En bra spelare kan räkna taktiskt kanske 5-7 drag framåt innan det blir oöverstigligt och sedan värderar man ställningarna som kommer att uppstå. Man kan också spela mer strategiskt och långsiktigt och eftersträva att få mindre positionella fördelar att växa, något som kräver mer intuition. Med intuition menar jag en känsla för vad som fungerar eller inte och vad som är en gynnsam ställning att eftersträva, ungefär som matematikern som har en känsla för att ett visst samband gäller innan det har bevisats. I det mer kortsiktiga taktiska spelet är datorerna förstås bättre tack vare den överlägsna exakta beräkningskapaciteten, så ska man slå en dator bör man satsa på att gneta på med det mer långsiktiga strategiska spelet.

En milstolpe i schackdatorutvecklingen var förstås när IBM:s Deep Blue besegrade världsmästaren Garri Kasparov 1997 och sedan dess har datorer förstås blivit än kraftfullare. Efter sista partiet anklagade Kasparov IBM för att fuska eftersom datorn offrade en springare mot en bonde på ett långsiktigt sätt som bara en människa borde kunnat göra. Kasparov är dock känd att vara en ganska dålig förlorare och han tog senare tillbaka anklagelsen. En annan spelutveckling som rönt uppmärksamhet är den i spelet Go som är svårare för datorer än schack eftersom den mänskliga intuitionen här anses viktigare än beräkningsförmågan. Men 2016 besegrades överraskande den bästa spelaren Lee Sedol av Googles AI AlphaGo. Anmärkningsvärt var att AlphaGo bröt mot en del förhärskande uppfattningar och mänskliga intuitioner om vad som är en sund strategi.

Regelmässig inlärning kontra maskininlärning

Vad var det som var så unikt med AlphaGo? Jo, istället för att värdera ställningar och drag med avancerade algoritmer som de traditionella schackdatorerna använde AlphaGo maskininlärning med neurala nätverk vilket innebär att datorn spelar en stor mängd partier, utvärderar resultatet efter hand och lär sig genom att göra mer av det som ger önskvärt resultat. Neurala nätverk kan beskrivas som en samling elektroniska noder och kopplingar som fungerar ungefär som vår hjärna, om vissa kopplingar aktiveras så kommer de förstärkas. Om ett neuralt nätverk får se tillräckligt många olika bilder av en katt, bil eller vägskylt samtidigt som den får reda på att det här föreställer en katt, bil eller vägskylt så kommer den bli bättre på att urskilja detta utan att man på något sätt försöker ge den några regler för varför det är en katt, bil eller vägskylt den ser. Ett enklare exempel på detta som Tegmark anger är hur Googles DeepMind lärde sig spela det klassiska Atarispelet Breakout med den enkla instruktionen att maximera sin poäng. Efter många försök hade datorn helt självständigt utvecklat en ganska avancerad strategi som innebar att få upp bollen ovanför alla brickor. Detta påminner om skillnaden mellan klassisk och operant inlärning för hundar som jag beskriver i min bok om vuxenutveckling. I den operanta inlärningen får hunden inga instruktioner utan bara en belöning när den gör rätt vilket kräver en hel del tålamod hos hundtränaren men kan ge snabbt och precist resultat.

Efter segern utvecklades AlphaGo till AlphaZero som man satte att spela schack mot sig själv under 24 timmar. Egentligen innebar utvecklingen en avveckling av AlphaGo eftersom AlphaZero var mer generell, bredare och därför mer förutsättningslös än AlphaGo. Den fick alltså inga riktlinjer annat än reglerna för schack utan fick helt och hållet lära sig själv. Därefter utmanade AlphaGo de bästa datorerna i slutet av 2017 och vann stort, t ex mot Stockfish som anses vara en av de starkaste och ofta används som referens, även om förutsättningarna inte var optimala för den senare.

En skillnad mellan AlphaZero och Stockfish är alltså att den senare använder olika algoritmer som utvecklats av människor medan den förra helt har lärt sig själv. Vi har alltså inte kontroll över hur AlphaZero ”tänker” och varför den gör som den gör. Den kan beskrivas som mer erfarenhetsbaserad och ”intuitiv” medan den senare är regelstyrd. AlphaZero är alltjämt flexibel och självlärande i och med att den fortsätter att lära sig och självständigt utvecklar sitt neurala nätverk medan de traditionella datorerna är mer statiska och rigida hur avancerade de än är, något som har både för- och nackdelar. Anta att vi använder oss av en AI som beslutsstöd. Då kanske en AI som fungerar som AlphaZero skulle vara överlägsen i att komma fram till de bästa lösningarna, men samtidigt skulle vi inte ha något som helst kontroll över varför vi får de råd vi får. Om vi accepterar råden som AlphaZero ger så lämnar vi ifrån oss allt ansvar för resultatet. Det kanske blir bra resultat men vi skulle inte lära oss så mycket av det och vi skulle då göra oss beroende av den.

Inom spel som schack ser vi alltså en utveckling från regelstyrda statiska algoritmer till självlärande neurala nätverk som inte kräver någon stor kännedom om schackspelet mer än reglerna. Men även om det fortfarande handlar om begränsade domäner med tydliga regler och kriterier för framgång så går utvecklingen häpnadsväckande snabbt, något som fått offentliga personer som Tegmark, Elon Musk, Stephen Hawking och Sam Harris att höja ett varningens finger. Här är en paneldebatt som Tegmark leder med många av de mest framstående personerna i fältet. AlphaZero visar också på en utveckling från domänberoende och specifik intelligens AI till en mer generell intelligens AGI som kan tillämpas inom vilket område som helst, vilket kännetecknar den mänskliga intelligensen. Så när AGI om några decennier skulle utvecklas till att bli smartare än alla människor inom alla domäner borde den följaktligen själv kunna driva den artificiella intelligensen vidare och vi får en explosiv utveckling där vi människor står vid sidlinjen. Men hur långt är egentligen steget från AlphaZero och liknande system till övermänsklig AGI?

Intelligens ur ett evolutionärt perspektiv

Om vi jämför vår intelligens med nuvarande AI-system för att försöka förklara varför vi är så bra på det generella så kan vi utgå från ett evolutionärt perspektiv. Visst kan vi lära oss att spela schack och lära oss av gemensamma erfarenheter men i bredare mening beskrivs vår intelligens bättre som en konsekvens av en längre evolutionär process där vi formats av miljön och livsvillkor att röra oss, koordinera information från ögonen med arm- och handrörelser att röra oss och lyfta saker. Sedan att alstra ljud och utveckla språk så vi kan samarbeta, skapa gemensamma symboler, berättelser och myter, utveckla vetenskapliga metoder och medvetenhet om sociala kontexter och så vidare, för att sammanfatta några hundra miljoner års utveckling. Man kan uttrycka det som att människor inte har en given rationalitet utan ständigt bollar mellan olika sociala rationaliteter och drivkrafter i form av koder, regler, tabun, samt uppgifter och mål av olika slag. I praktiken navigerar vi mellan dessa olika ramar med något vi kan kalla ett sunt förnuft guidat av olika känslor som uppstår när vi blir bekräftade eller trampar i klaveret. Så om vi ska förstå vad generell intelligens är med vårt eget tänkande som modell så behöver vi se hur det byggts upp genom historien. I schackexemplet har ju datorerna haft svårare att motoriskt flytta en pjäs från en ruta till en annan än att räkna fram vilka drag som är bäst. Utvecklingen av självgående robotar från t ex Boston Dynamics går framåt men verkar fortfarande gå ut på att man programmerar dem med regler snarare än maskininlärning eftersom det är för dyrt att låta robotarna lära sig helt självständigt genom att krascha gång på gång. Detta illustrerar att det vi betraktar som det högre abstrakta tänkandet är mycket enklare att programmera än det lägre motoriska.

Tanken att en AGI behöver byggas nerifrån och upp går i linje med idéer av Michael Commons om staplade neurala nätverk, stacked neural networks, där man har ett neuralt nätverk för varje nivå av hierarkisk komplexitet enligt MHC. Förenklat innebär detta att man först lär AI motorisk intelligens, därefter tal och begrepp, därefter språk, abstrakta variabler och samband för att därefter bygga på med mer komplexa och avancerade sätt att bearbeta information. Precis som hur vi människor utvecklas stadie för stadie. Först då borde man kunna emulera en människa, en android, enligt Commons. Men skulle denna AGI kunna bli självmedveten, givet att det fungerar?

Självmedveten AI?

Tegmark beskriver kortfattat en syn på medvetande och subjektivitet som ett i grunden fysiskt fenomen. Inte så överraskande eftersom han är fysiker. En fysisk struktur, som en hjärna, ger upphov till en förmåga att bearbeta information som i sin tur ger upphov till medvetande. Medvetande skulle alltså kunna uppstå, emergera, som en konsekvens av tillräckligt komplex informationsbearbetning. Vidare argumenterar Tegmark för att materian, t ex hjärnvävnaden, inte behöver vara komplex i sig för medvetande utan att det räcker med en tillräckligt komplex informationsbearbetning för att ge upphov till medvetande som definieras som att ha en subjektiv upplevelse:

”…det är bara informationsbearbetningens struktur som har betydelse, inte strukturen hos materian som utför informationsbearbetningen.

Med all ödmjukhet och respekt för att AI inte är mitt specialområde är jag övertygad om att detta är fel och att datorer eller AI-system aldrig kan bli självmedvetna. Varför? Helt enkelt för att medvetande och subjektivitet inte är något som emergerar från en tillräckligt utvecklad förmåga att informationsbearbetning. Snarare är informationsbearbetning en feature av tillräckligt utvecklat medvetande som är en mycket mer grundläggande aspekt av verkligheten. I termer av MHC finns medvetande hela vägen ner till de lägsta stadierna. Annars behöver man besvara frågan på vilket MHC-stadie som medvetande och subjektivitet uppkommer. Även de enklaste organismerna har en subjektivitet även om deras sätt att processa information är högst rudimentär och betydligt enklare än avancerade AI-system. Ur ett panpsykistiskt perspektiv har även atomer en subjektivitet, men så långt behöver vi inte gå i det här resonemanget. En AGI kommer följaktligen inte att vara kapabel till vad vi avser med självreflektion, även om den nog skulle komma fram till att dess egen vidare existens är instrumentell i att uppfylla uppgiften den är satt till.

Men även om den superintelligenta AGI inte kommer vara självmedveten och ha en egen subjektivitet, vad kan vi då förvänta oss att det har för inställning till oss? Här kan vi vända oss till den andra grenen av vuxenutveckling som handlar om meningsskapande. Mening besvarar frågor som vem vi är, hur vi gör världen och alla intryck begripliga för oss och vem/vad vi känner tillhörighet till. Vi människor är i grund och botten sociala varelser där samspelet inte bara utvecklat vår sociala intelligens utan också ger oss en känsla av tillhörighet och vilja att knyta an till andra människor och grupper. En central aspekt av vuxenutvecklingen är att hantera detta sociala samspel, att ta vidare perspektiv och att känslomässigt kunna relatera till allt vidare grupper samtidigt som man bryter sig loss från andra. I vår utveckling kan vi pendla mellan mer självcentrerade förhållningssätt och mer kollektivistiska, men något vi kan räkna med hos en artificiell intelligens är att den inte kommer att hysa några som helst känslor för oss människor. Inte heller känslor och social tillhörighet emergerar ur tillräckligt komplex informationsbearbetning. Eftersom medvetande inte kan reduceras till information går det förstås inte heller att ladda upp sitt medvetande på nätet.

Moraliskt AI?

När man diskuterar moralisk utveckling brukar man relatera det till en förmåga till socialt perspektivtagande, alltså att kunna se världen ur någon annans ögon. Det är en kognitiv förmåga som utvecklas från 4-5 års ålder då barnen tycker det är roligt att lura föräldrarna att det är godis i en ask de fyllt med småsten. Kan en AGI utveckla en sådan förmåga? Ja, vi bör i alla fall räkna med att den klarar att sätta upp komplexa modeller för hur olika aktörer tänker, känner och handlar i olika situationer och anpassa sig efter det. Det är något som illustreras väl i filmen Ex machina där Alicia Vikanders Ava försöker manipulera den mänskliga motparten Caleb i ett Turingtest genom att trycka på hans känslomässiga knappar. Ava är tillräckligt avancerad att imitera och läsa av känslomässiga uttryck. Är det en film om artificiell intelligens jag verkligen rekommenderar så är det den. Så även om ett AGI inte kan uppleva, känna eller socialt relatera till en annan varelse kan den ha en komplex representation av människors känslor och reaktioner. Och även om en AGI inte kan knyta an känslomässigt så kan den sätta ett instrumentellt värde på någon eller något om det är rationellt för det högre målet eller om den programmeras till det.

Vi bör alltså knappast förvänta oss att en AGI kommer ha någon känslomässig koppling till oss människor, vare sig positiv eller negativ. Inte heller kommer vi kunna tillskriva AGI någon moralisk agens. Den är helt rationell, vilket leder oss till frågan om vari denna rationalitet kan består, alltså vilket AGI’s överordnade mål och syfte är och bör vara, och i vilken mån den är i linje med vad som är i mänsklighetens intresse. Detta har illustrerats av Nick Boströms exempel med en AI som ges uppgift att tillverka så många gem som möjligt så den ser människor som ett hinder i den uppgiften varvid det blir rationellt att utrota mänskligheten.

Icke desto mindre behöver man ta hänsyn till moraliska ställningstaganden när man programmerar AI, till exempel när det gäller huruvida självkörande bilar ska väja för en folksamling om alternativet är att döda föraren. Det här visar på svårigheten med den här typen av frågor eftersom vi själva är så långt ifrån att vara överens om hur man ska hantera det extremt idealiserade spårvagnsproblemet. Det problemet illustrerar är snarare skillnaden mellan mer instrumentella och rationella förhållningssätt (aktiv handling som offrar en människa) och mer känslomässiga (vara passiv och låta fem människor dö). Om du tycker att ettdera alternativet är självklart är det bara att skruva problemet i någon riktning: det är 1000 istället för fem personer alternativ det är en anhörig du ska offra genom att själv knuffa ner på spåret. Spårvagnsproblemet är i min uppfattning riggat att ställa vårt rationella tänkande i konflikt med vårt känslomässiga förhållningssätt.

Spårvagnsproblemet får illustrera min huvudpoäng att vi å ena sidan är rationella problemlösande och nyttomaximerande individer samtidigt som vi å andra sidan är upplevande, anknytande och känslomässiga varelser. Som individer tenderar vi att luta åt ena eller andra hållet och det kan också gälla grupper av människor. Mitt intryck från Tegmarks bok och från de diskussioner i ämnet jag följt är att AI-communityn domineras av människor som är inriktade på de tekniska, rationella och instrumentella aspekterna av AI. Det är entreprenörer och banbrytande tänkare som är vana att gå sina egna vägar. Då får diskussionen en slagsida mot rationalitet och kognition vilket medför en förhärskande syn att subjektivitet och känslomässiga aspekter underordnas materia, intelligens och problemlösning. Samt att sunda moraliska ställningstaganden med nödvändighet följer av tillräckligt komplext tänkande i ämnet (Sam Harris syn).

Samarbete AI + människa?

Ofta beskrivs AI som något som kan dominera oss om den lyckas bryta sig loss från våra bojor. En positiv konsekvens av den typen av diskussioner är att vi tvingas reflektera kring hur vi själva fungerar, vad det innebär att ha en betydligt högre intelligens än vad vi kan föreställa oss och hur vi kan dra nytta av eller skydda oss mot denna högre intelligens. Hur kan vi skydda oss mot en intelligens vi inte kan föreställa oss?

Samtidigt diskuteras hur vi bättre kan integrera den artificiella intelligensen med vår egen för att skapa ett välfungerande samarbete som mellan människorna och robotarna CASE och TARS i Interstellar. Framför allt Elon Musk diskuterar hur vi kan förbättra gränssnittet och därmed bandbredden i interaktionen mellan människa och maskin så att vi bättre kan integrera AI med vårt tänkande och medvetande. Men från resonemanget ovan följer att det bara är vår kognitiva förmåga som förbättras och inte nödvändigtvis vår tillhörighet. Alla vill bli smartare men inte lika många vill öka sin empati så att vi knyts närmare våra medmänniskor och andra kännande varelser. Hur mycket skulle du vilja öka din känslighet att bli varse andra människors känslomässiga tillstånd? Hur mycket smartare skulle du vilja bli om du samtidigt skulle betala priset av en ökad egen sårbarhet? Snarare är det så att empatin och känsligheten är en konsekvens av hur mycket ens nervsystem klarar att hantera.

Om vi integrerar AI i oss själva är inte frågan huruvida AI är ond eller god utan huruvida vi kan behålla vårt goda omdöme och mänsklighet när vår kognitiva förmåga och makt ökar. Frågan om hur vi hanterar den teknologiska utvecklingen är lika bred och gammal som mänskligheten själv. Den går igen i myter som Prometheus som stal elden från gudarna till människan, Adam och Eva som åt av kunskapens frukt i Edens lustgård eller populära berättelser som Tolkiens Härskarring. Ett återkommande tema är att teknologin och makten som följer korrumperar och att människan straffas för det.

Lösningen på det problemet utifrån synsättet jag utgår från ovan är inte mer teknologi utan en sund balans mellan komplexitet och mening, vilket innebär att vår förmåga att lösa problem och driva den tekniska utvecklingen är grundad i en sund känsla om vem vi är, varför vi gör vad vi gör och för vem vi för det.

Artikel om vuxenutveckling i Mensas tidning

Jag har nyligen bidragit med en kortare artikel om vuxenutveckling i Mensas medlemstidning, Legatus Mensae, som hade temanummer om personlig utveckling.

Artikeln inleds så här:

“Om man är en komplex tänkare inom ett visst område, t ex inom matematik eller fysik, har man då nödvändigtvis en god förmåga till självreflektion och är man då också en bra ledare? Och kan man verkligen säga att en människa är mer eller mindre bra på självreflektion och ledarskap?”

För att besvara de inledande frågorna introducerar jag MHC och pekar också mot jagutvecklingen för att illustrera att man som komplex tänkare inte bara kan ställa ut skorna på banan i olika frågor.

Om man liksom jag inte är medlem kan man läsa hela artikeln här.

Flera filter?

Jag läser ”Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig” av Andreas Bergh och grunnar lite på vad det är som grumlar vår lins när vi försöker förstå världen. Först lite om boken.
 
Bergh adresserar frågan om faktaresistens i samhällsdebatten och föreslår två filter som kan förklara varför vi så ofta är dåliga på att ta till oss fakta. Det första filtret är ett negativitetsfilter som drabbar nyhetsvärdering såväl som oss individer. Vi tenderar att inte se de små framstegen som sker i världen, något Hans Rosling ständigt påminde om. Utveckling i termer av materiellt välstånd, förbättring i folkhälsa, ekonomisk tillväxt och minskad brottslighet går långsamt medan försämringar brukar vara dramatiska och iögonfallande. Därför lägger vi främst märke till försämringarna och tenderar också att förvänta oss att framtiden blir mörkare än motiverat.
 
Filter 2 är det ideologiska filtret som gör att vi tenderar att bara ta till oss det som talar till vår ideologiska och politiska övertygelse. Exempel som tas upp här är Jonathan Haidts forskning kring politiska preferenser och hur de baseras på grundläggande intuitioner kring empati, respekt för auktoriteter, lojalitet och vad som är heligt. Vi tar i högre grad till oss fakta som talar för vår ståndpunkt medan vi bortser från det som talar emot. Det är till och med så att de senare kan få oss att ännu hårdare klamra oss fast vid vår ståndpunkt.
 
Botemedlet mot de filter vi alla har är intellektuell ödmjukhet och nyfikenhet om andra åsikter. Och det låter ju ganska vettigt. Bergh själv verkar positionera sig i den liberala mittfåran, han tar spjärn mot diverse alarmister och olyckskorpar som Tino Sanandaji i ena änden och mot (större) utvecklingsoptimister som Johan Norberg och Matt Ridley i den andra. Dock är det inte helt fel med alarmister eftersom de kan varna för faror och små gupp i vägen som samhället kan korrigera för, och det är ju generöst att erkänna.
”Vi ser alla världen genom filter, och det vore naivt att tro att vi kan stänga av dem helt.”
Även om detta signalerar en viss intellektuell ödmjukhet är det något med begreppet och denna vanligt förekommande beskrivning av filter som jag tycker är otillräckligt. Ett filter är något som står i vägen för vår rena och sanna syn på världen som den är. Det är förvisso en bättre term än faktaresistens som man lätt kan stämpla meningsmotståndare med, men jag föredrar begreppen perspektiv eller lins. Filter är det som grumlar linsen medan perspektivet utgörs av linsen som är det vi ser med genom. Det går inte att stänga av en lins för då ser vi inget alls.
 
Så när Bergh kritiserar andra för att ha filter så undrar jag hur medveten han är om att han själv beskriver världen ur ett visst perspektiv. Jag tycker förvisso att det är en vettig och på många sätt oumbärlig lins, men icke desto mindre en som bygger på vissa antaganden om hur världen ser ut (tillväxtparadigmet) och hur den bör studeras (kvantitativt).
 
Det bästa sättet att illustrera att Berghs beskrivning sker utifrån ett visst perspektiv är med ett motexempel. Det som kommer närmast till hands för mig är John Michael Greers ”Not the future we ordered” från 2012. Det räcker med en titt i innehållsförteckningen för att få ett grepp kring hur Greer ser på framstegs- och tillväxtparadigmet:
 
1. The unmentionable crisis
2. The religion of progress
3. The psychology of the progress myth
4. Peak oil as deviance
5. The five stages of peak oil
6. Facing an unwelcomed future
 
Vad innebär ”the progress myth”?
”…the belief that all human history is a linear trajectory that has risen up from the squalor and misery of the prehistoric past through ever-ascending stages of increased knowledge, prosperity, enlightenment, and technological sophistication, and will inevitably continue to do so into a limitless future.”
Peak oil handlar om den tidpunkt när den globala utvinningen av konventionell olja når sitt maximum varefter den permanent minskar. Det är dåliga nyheter för det industriella samhället och den ekonomiska tillväxten som är beroende av billig fossil energi som inte kan bytas ut mot någon annan vara. En indikation på att vi förmodligen passerat oljetoppen är att vi 2017 endast hittade nya oljefyndigheter som motsvarar 11 % av den globala konsumtionen samma år (det var redan på 80-talet som konsumtionen gick förbi upptäckter av nya oljekällor). Greer resonerar kring psykologiska mekanismer som får människor att förneka predikamentet om att tillgången den ändliga fossila energin kommer minska. Peak oil (och peak coal osv) hänger förstås ihop med utsläppssidan och klimatfrågan där man resonerar på liknade sätt kring psykologiska mekanismer som klimatångest och olika sätt att hantera en ovälkommen framtid.
 
Apropå diskussioner i tidigare inlägg utgår Greer från den Jungianska arketypen skuggan för att illustrera hur en förändring i narrativ på ett kulturellt plan först tar sig uttryck i att enstaka individer sticker ut likt anomalier, vi kan kalla dem skuggbärare. De ses förstås som ett hot mot rådande konsensus och man förklarar först avvikarna som mentalt sjuka. Greer drar paralleller till kulturella och sociala transformationer som hur man klassade en del hemmafruar i amerikanska förorter på 50-talet med ”housewife syndrome” när de inte fann sig tillrätta i rollen som supportsystem till man och barn. Liknande resonemang användes kring svarta i amerikanska södern och homosexuella innan medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen på 60-talet fick bredare genomslag.
 

För att summera reflektionen så ser jag Greers bok som en lämplig motvikt till Berghs av två anledningar. För det första för att belysa att vi inte ser världen genom filter som vi ska försöka stänga av eller skruva ner utan snarare linser där vi bör eftersträva så många som möjligt och att kunna värdera hur bra en lins är i en viss situation. Den andra skillnaden mellan Berghs och Greers böcker är att den senare utgår från ett transformativt perspektiv där den förra tycks ha business as usual som grundantagande. Med Brexit, Trump och den pågående svenska omsvängningen i flyktingpolitik och åsiktskorridor tror jag att det transformativa perspektivet är värdefullare än någonsin.

 

Bergh Greer

Är genusvetenskapen vetenskap?

Efter att ha följt debatten om huruvida genusvetenskap är vetenskap och en postmodern syn på sanning som något preliminärt, först i SVT Debatt och sedan på Twitter så vill jag dela med mig av några klargöranden och egna tankar i ämnet.

Först en triggervarning: Detta är komplexa frågor så det blir förenklingar och det kommer uppstå följdfrågor som inte kommer besvaras.

Sedan kort om min ingång i ämnet. Jag är teknisk fysiker och disputerad i byggnadsmekanik men bedriver även forskning inom humaniora (vuxenutvecklingspsykologi), samhällsvetenskap (ledarskapsutveckling, lite organisationsteori och lite nosande på genusvetenskap via intresse för könsfrågor och arbete med metateorier). Jag ser mig som nybörjare på allt och försöker bland annat förstå hur man ser på kunskap och teorier inom de olika fälten och hur man kan överbrygga dem med hjälp av metateoretiska ansatser. I den här typen av frågor ser jag mig inte som något särskilt, kanske en uppsättning atomer, en vandrande vågfunktion eller ett knippe berättelser, men jag brukar positionera mig som rekonstruktiv postmodernist (får återkomma kring vad det innebär).

Jag kommer att diskutera vissa kritiska föreställningar gentemot genusvetenskapen och vad man kan kalla postmodern inställning till forskning. Därefter diskuterar jag vissa vanliga genusvetenskapliga uppfattningar och spekulerar kring varför de stöter på motstånd och vad man kan göra åt det.

Först till några frågor som dykt upp i debatten angående kunskapssyn och kunskapsrelativism som uttrycks av Staffan Dopping:

”Sanningen är alltid preliminär”, säger professorn i genusvetenskap Lena Martinsson. Det uppfattar jag som kunskapsrelativism, och är rätt märkligt att uttalas av en forskare. #opinionlive

Om jag vill studera hur stor kraft en träbalk tål innan den går sönder så bör jag anta att det finns en objektiv sanning och att jag med mina modeller bör försöka komma så nära sanningen som möjligt. Detta är ett självklart ideal inom naturvetenskapen. Sanningen (när balken går sönder) är inte preliminär, däremot är mina modeller det eftersom de kan och bör förbättras.

Men det är betydligt svårare inom samhällsvetenskapen där man typiskt studerar sociala fenomen och relationer. Till att börja med är det svårare att ringa in och definiera vad en relation eller en maktstruktur är, till skillnad från en träbalk. Existerar den ens eller skapas den genom att vi sätter ord på den? Sedan, även om vi har en tydlig definition på en relation är det svårare att studera den i och med att vi aldrig kan betrakta den objektivt eftersom vi alltid är del av den och en massa andra relationer. Att studera något som man själv är del av kallas kvalitativ forskning. Exempelvis är det omöjligt att vara helt objektiv gentemot genusfrågor (forskning eller aktivism) eftersom man oavsett kön aldrig till fullo kan bortse från ens eget kön och förstå det andra. På samma sätt är det svårt för mig att uttala mig om vad svensk kultur är eftersom det finns så mycket i den som jag tar för givet, eller att uttala mig om vad jag har för personlighet eftersom det finns en hel del som andra ser i mig men som är dolt för mig själv. Därför är det ofta svårare att inom samhällsvetenskapen uttala sig med stringens och precision än inom naturvetenskapen.

Men är det ändå inte galet att påstå att sanningen är preliminär? Nej, även om det inom naturvetenskapen är rimligt att utgå från att det finns en ontologisk sanning som inte påverkas av våra epistemologiska antaganden och modeller så är det i hög grad så att det som studeras inom samhällsvetenskaperna först och främst är föränderligt. Har inte könsroller förändrats de senaste 50 åren? Därför är det väl fullt rimligt att utgå från att inte bara våra modeller och uppfattningar om sanningen är preliminära men också sanningen själv. Dessutom är det så att våra modeller och uppfattning påverkar och förändrar sanningen. Nog är det väl rimligt att anta att våra könsroller har förändrats till följd av den genusvetenskapliga forskningen!? Åtminstone har det varit en uttalad ambition i genusvetenskapen.

På liknande sätt fungerar det inom organisationsteorin att de teorier man tar fram kring hur organisationer fungerar påverkar hur organisationer fungerar i framtiden. Om man i forskningen utgår från att organisationer ska byggas upp enligt hierarkier och studerar ledarskap utifrån hur bra ledare verkar inom dessa hierarkier, så bidrar det sannolikt till att organisationer även i fortsättningen fungerar hierarkiskt med ledare. Men om man istället forskar på andra självorganiserande former utan individer som ledare så hade nog fler organisationer uppmuntrats försöka detta. Å ena sidan kan man tycka att detta är självklart eftersom forskningen annars inte vore särskilt relevant om den inte hade någon inverkan på omvärlden. Å andra sidan förekommer en del självrannsakan i fältet att man kanske skapar teorier som man själv senare i sin bisyssla tjänar pengar på genom att kränga kurser, föreläsningar och konsultverksamhet till företag.

I vilket fall, när man bedömer genusvetenskaplig forskning och andra vetenskapliga fält som brukar karaktäriseras som postmoderna så bör man vara medveten om att svårigheten på många sätt är högre än inom naturvetenskapen i och med att man skjuter på ett rörligt mål, att målet dessutom flyttar sig när man träffar det och att man själv är del av målet. (Här går det bra att kontra med analogier i stil med att skjuta sig i foten.) Det naturvetenskapliga objektiva idealet fungerar helt enkelt inte så bra här, främst eftersom det vore självbedrägeri att hävda att man är objektiv gentemot relationer. Så för att ens kritisera genusvetenskap för att vara ovetenskaplig så måste man först vara beredd att ta en rejäl diskussion kring vad vetenskap är och hur det bör bedrivas. Då får man nog också vara beredd på ifrågasätta en del naturvetenskapliga ideal.

Så, är då all kritik mot genusvetenskapen konspiratorisk? Är den baserad på missförstånd eller känslomässigt motstånd baserat i att man vill bevara makt och privilegier? Ulf Bjereld:

Genus handlar om maktrelationer. Därför blir genusvetenskap kontroversiell och väcker känslor. #opinionlive

Nej, och här tycker jag att den kritik som väl kommer fram ofta bemöts alltför slappt. Det finns vissa anledningar till att ett fält som genusvetenskap stöter på kritik till skillnad från t ex fysikens strängteori. Här ska jag ta upp några punkter och förslag till vad den kan bero på och hur den bör bemötas. Igen, var beredd på förenklingar.

Den enligt mig viktigaste och tyngsta kritiken mot genusvetenskapen, och förvisso sociologin som helhet, är att gränsen mellan forskning och aktivism inte är tydligt nog artikulerad. En del forskare menar även att forskningens primära syfte är att förändra och förbättra samhället, vilket ofta innebär att göra det mer rättvist genom att belysa eller problematisera maktrelationer och –strukturer, samt motverka dessa. Detta kan då innebära att man på förhand har bestämt vilka forskningsfrågor och vilka resultat som är meningsfulla, vilket i sin tur lätt leder till att det perspektiv och de antaganden man utgår från bestämmer vilka slutsatser man kommer fram till.

Men är det inte naivt att tro att även den naturvetenskapliga forskaren är så förutsättningslös, objektiv och fri från intressen? Ska inte forskningen vara relevant? Är inte Johan Rockström aktivistisk? Jo, men som jag ser det ändå en ganska stor skillnad mellan naturvetenskaplig aktivism och sociologisk eftersom de förra brukar vara mer medvetna om när de kliver över gränsen från att vara forskare som beskriver den fysiska verkligheten till att vara aktivister som vill förbättra den, medan den senare ofta har det som oartikulerat grundantagande. Ett exempel på klimatforskare är James Hansen som kände sig tvungen att sluta som forskare för att kunna bli aktivist. Min uppfattning om de naturvetenskapliga idealen är att man eftersträvar att börja med att ta reda på hur världen är och sedan försöker förändra den om det behövs. (Att naturvetenskapen har ett och annat att lära från sociologin kan utvecklas någon annan gång.)

Därför tror jag att en bidragande orsak till kritiken mot genusvetenskapen är att man i fältet inte varit tillräckligt tydlig med denna gräns mellan forskning och aktivism. En annan är förstås att aktivismens mål inte alltid är så tydliga eller självklara. I klimatforskningen så vill man undvika för stor uppvärmning av jordens atmosfär och i byggnadsmekaniken se till att vi kan bygga trähus som inte rasar och krossar människor, den senare är inte så särskilt kontroversiell men den tidigare kan i förlängningen ge upphov till en del målkonflikter. Men vad den genusvetenskapliga aktivismen har för mål är ibland otydligt. Ibland handlar det om att eftersträva kvantitativt lika fördelningar av makt, ibland om att förändra människors perspektiv och syn på sig själva och samhället, och ibland om att förändra människors beteenden. Som Bjereld påpekar så väcker det också känslor eftersom det kan handla om makt, vilket har politiska konsekvenser men också personliga i och med att de kan inkräkta på människors integritet. Av den anledningen stöter också klimatforskningen på motstånd.

Så hur bör enligt mig genusvetenskapen hantera den här typen av kritik och kritik i allmänhet? Mitt enkla och måhända svepande svar är: Transparens. Självklart är genusvetenskapen och den typen av frågeställningar intressanta och värda att studera, exempelvis enligt de metoder man redan tillämpar. Men jag tror att man i fortsättningen behöver bli bättre på att redovisa och diskutera de antaganden som ligger till grund för forskningen, dess metoder och önskvärda resultat. I synnerhet till de som påverkas av forskningen, alltså allmänheten.

Det främsta, som jag nämnt, är gränsen mellan forskning och aktivism som jag tycker behöver diskuteras i högre grad än vad som görs nu. Vad är en önskvärd utveckling? Även om detta tycks vara självklart för många forskare i fältet så bör det i högre grad göras explicit. Kanske det inte är så självklart för alla i fältet eller de som påverkas av forskningen. Och ska forskningen över huvud taget vara aktivistisk eller finns det plats för forskning vars slutsatser och konsekvenser inte på förhand är uppenbara?

Ett annat exempel på antagande man bör vara mer transparant med är den som handlar om biologiska kontra kulturella faktorer, eftersom detta är kritik som ofta återkommer. För mig skulle det inte alls vara problematiskt att endast studera könsroller ur ett kulturellt perspektiv, alltså hur vi gör kön (även om det inte skulle rimma helt väl med genusvetenskapens tvärvetenskapliga ambitioner). Men i så fall bör man vara transparent och explicit med avgränsningen att man bortser från biologiska faktorer som ges av exempelvis evolutionspsykologin eller –biologin. Och man bör i så fall vara mycket försiktig med att utifrån det dra mer generella slutsatser om könsskillnader i beteenden och livsval i allmänhet. Det går inte att bara utgå från kulturella faktorer och sedan hävda att ett fenomen endast beror på kulturella faktorer.

En tredje typ av antaganden som ofta tas upp är den om hur olika maktrelationer tar sig uttryck. Exempelvis den att män som grupp ofta antas vara överordnad kvinnor som grupp, vilket antas genomsyra samhällsstrukturer såväl som kulturella föreställningar kring de olika könsrollerna. Att vara explicit på denna punkt kan förtydliga huruvida detta är ett grundantagande och utgångspunkt för forskningen eller om det är en slutsats och resultat från forskningen. Om det senare är fallet borde de underliggande argumenten och bevisen med tillhörande antaganden redovisas tydligare.

Jag tror att även om en del av kritiken mot genusvetenskapen som framkommer i debatten grundar sig i okunskap så kan en del rimlig kritik ses som en konsekvens av att man inom fältet inte varit tillräckligt transparent med antaganden som de jag anger ovan. Det kan göra att man i diskussionen glider mellan olika mål, antaganden och kunskapssyner vilket försvårar för vidare diskussion och utbyten med andra forskningsfält. I synnerhet om formen för utbytet är sociala medier eller SVT Debatt.

Som forskare måste man sträva efter att vara sin egen starkaste kritiker, även om det kan leda till att man på kort sikt tappar aktivistisk kraft. Om man inte lyckas med det bör man i alla fall vara lyhörd för den kritik som framkommer.

Den skötsamme arbetaren

För ungefär 10 år sedan var jag med och startade en integral salong, det innebär ungefär en grupp där man ses med jämna mellanrum och utforskar olika aspekter av personlig och kulturell utveckling, främst utifrån ett integralt synsätt. Vi sågs under ett antal år och utforskade utveckling i filosofiska, psykologiska och andliga termer genom föredrag, diskussioner och övningar. Vi såg oss som leading edge av självutveckling och ondgjorde oss emellanåt över den i samhället rådande postmoderna bubbla där få brydde sig om samhällets och mänsklighetens historia eller framtida utmaningar och transformationer, utan snarare där ytlighet, relativism och självutveckling enligt du-duger-som-du-är-principen härskade. Men hur nytt var vårt självförbättringsprojekt egentligen?

Jag fick ett intressant lästips på GP i Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren – Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle som beskriver den mentalitet av självutveckling vid framväxten av Holmsund strax utanför Umeå kring förra sekelskiftet. Det lilla samhället växte fram kring sågverksbolaget som skeppade ut och sågade timmer från skogarna kring Umeälven. Från början var det en glesbefolkad jordbruksbygd som kunde erbjuda viss arbetskraft men därefter flyttade allt fler människor in från den omgivande bygden och från resten av landet. Framför allt de tillfälligt arbetande och inflyttade till samhället förde med sig nya idéer men också utsvävat leverne i form av osedligheter som superi. Superiet var inte i någons intresse, utom möjligen för stunden för den som söp. Sågverksbolaget var inledningsvis definierande för byn och finansierade skola och kyrka. Det var förstås i bolagets intresse att ta hand om arbetarna och deras barn och ge dem husrum, skola, sjukersättning och pension. Men motprestationen var att bolaget krävde skötsamhet och lova ”ett nyktert, stilla och ordentligt lefverne…såväl i arbetet som eljest”. Skolan och kyrkan hade alltså som central uppgift att fostra arbetarna och deras barn och de som var bråkiga skickades till bolagskontoret för bestraffning. Som Ambjörnsson uttrycker det: ”Bolag, kyrka, skola flöt samman till en och samma överhet, en slags patriarkalisk treenighet.”

Men samhället utvecklades och ett civilsamhälle växte fram där man hade mer horisontella förhållningssätt till ordningen och man förhöll sig till varandra som bröder och systrar som stöttade varandra i sin respektive självutveckling. Dessa var väckelse-, nykterhets- och sedan arbetarrörelsen. Väckelserörelsen växte fram som reaktion på att prästerna hade en dubbel roll som andlig vägvisare samt statens tjänare. Och nykterhetsordnarna fick mest framträdande roll i kustsamhällena som Holmsund med hög inflyttning och omsättning av invånare. I de mer socialt stabila inlandssamhällena var det enklare att upprätthålla social ordning och drickandet var mer kontrollerat av bystadgor och sedvänjor. Men vad innebar då självutveckling på den tiden?

Synen på självutveckling, särskilt inom nykterhetsrörelsen, var polariserad kring å ena sidan supande, förfall, begär och djuriska drifter, samt å andra sidan självkontroll, medvetande, vilja och ande. Det handlade om hur man förhåller sig till sig själv men också om att man ska uppträda på ett värdigt sätt med distans till verkligheten och inte hemfalla till laster som superi eller biografbesök. Nykterheten blev medvetenhetens kontroll över det inneboende okontrollerade djuret. Men självutvecklingen innefattade också bildning i termer av studier av texter och filosofiska diskussioner om lycka, vad en god människa gör samt förhållandet individ-kollektiv. Mötena bedrevs på formellt korrekt vis som ideella föreningar görs i dag med stadgar, röstningar och protokollföring (som gjort Ambjörnssons forskning möjlig). Till en början stod även dessa under bolagets välsignelse då exempelvis nykterhetsrörelsen finansierades av bolaget. Men detta förhållande skulle gradvis utmanas.

Arbetarrörelsen växte fram i och med fackföreningarna och för att arbetarna, som tills nu alla hade ett personligt förhållande till bolaget, skulle organisera sig och tala till bolaget med en röst. Då krävdes solidaritet till facket och dess medlemmar, vilket innefattade att man uppträdde på ett disciplinerat och värdigt sätt, ”nyktra, ordentliga och målmedvetna”. Om rusdryckerna var nykterhetsrörelsens största fiende så var okunnigheten fackföreningens. Värdighet handlade också om att inte bara leva för stunden utan att reflektera över framtidens krav och andras situation. Att visa upp en värdighet och skötsamhet även på fritiden var nödvändigt för fackets gemenskap och för att visa att man inte behövde bolagets patriarkaliska och paternaliska fostran. Det är svårt att ställa krav på arbetsgivaren om du super och inte sköter dig. Så för att ha något inflytande över arbetet, andra och omvärlden krävs först att du kan leda och kontrollera dig själv, vilket tycks vara en tidlös sanning när det gäller ledning och samhällsförändring.

Vad gäller den inre och intellektuella självutvecklingen betonades här läsningen av olika texter. Väckelsens folk kallades läsare vilket syftar till något annat än läsning och utantillinlärning av katekesen. Snarare handlade det om att ge ”eftertanke och begrundan”, samt att reflektera och diskutera kring det skrivna och att därigenom få ”ordet i sin makt”. Skönlitteratur går an om det är en god roman som ger läsaren att skilja mellan gott och ont. Målet med läsningen var självtillit och självaktning och nykterhetslogerna ordnade ofta debatter i olika ämnen och satte upp teaterföreställningar, ibland med udden riktad mot makten. På 1920-talet börjar man anordna studiecirklar i olika ämnen som också innehåller skrivuppgifter. Träningen i föreningsteknik gör medlemmarna rustade att hävda sig i den politiska sfären och att kunna tänka och tala fritt. Egenskaper hos de personer vunnit respekt hos omgivningen och som lyckas hävda sig väl i politiken såväl som i frågor om arbetsförhållanden är en pålitlig, eftertänksam hållning, förmåga att stå upp för en sak, behärska språket och att vara beredd att ge och ta skäl. På så sätt har logens bildning haft en emancipatorisk funktion. Men den resulterade också i att ge arbetaren makt att stå upp mot arbetsgivaren och bolaget. På ett högre plan sågs utvecklingen som en ”civilisatorisk gärning…ur mörker till ljus”. Samhälles skulle byggas ”där alla behandlas lika därför att de alla har del i den värdighet som präglar och förenar människorna.” Ambjörnsson benämner bildningsprojektet som en upplysning: ”Det gällde att skapa en ny människa, som inte bara avhöll sig från starka drycker utan också i övrigt betedde sig på ett mer >>människovärdigt sätt<<.”

Begreppet skötsam från bokens titel låter måhända konformistiskt och underdånigt gentemot överhögheten, men betydelsen bör snarare förstås som samvetsgrann. På engelska var conscientious Jane Loevingers benämning på det jagutvecklingsstadium som betonar att man tar kontroll över sig själv och sitt inre och sätter denna som högsta auktoritet, samtidigt som man verkar för att förbättra sig själv i samklang med samhället. Det motsvarar Kegans 4:e självförfattande ordning som han också kallar modernism. Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren beskriver alltså hur mentaliteten förändrades hos arbetare i skiftet mellan det traditionella bondesamhället och det moderna industrisamhället som växte fram i Sverige runt sekelskiftet.

Var vi då så nydanande och leading edge i vår integrala grupp för 5-10 år sedan? Även om vi arbetade med verktyg och perspektiv som inte fanns då och utgick från Kegans 5:e ordning, var många av de existentiella frågor vi ägnade oss åt av en tidlös natur som väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen också ägnade sig åt. Målet var också liknande, att söka förbättra världen och att börja med sig själv. På så sätt kan man säga att vi byggt vidare på en tradition av bildning och självutveckling som i hög grad bidrog till att göra Sverige till en av världens ledande industrinationer i termer av intellektuell och kulturell utveckling. Jag vill argumentera för att den kampen inte är över och att bildning och självutveckling kanske är viktigare än de varit på länge. Håkan Lindgren verkar hålla med.

DAC – en ontologi för ledarskap

Vad är ledarskap? Hur utövas det och vad borde det vara? Är ledare något man föds till eller är det något man kan lära sig?

Ledarskap och framför allt hur det utvecklas är frågor jag och mina kollegor Sofia Kjellström från JU och Oskar Törnblom, KTH, ska studera tillsammans med tre större svenska företag som är verksamma i olika branscher. Det är ett forskningsprojekt finansierat av KK-stiftelsen med titeln Ledarskapsutveckling för högpresterande företag. Vilken ledarskapssyn kommer vi då att utgå från i vårt projekt? Detta är den första av en serie texter om ledarskap som jag kommer skriva i anslutning till vårt projekt. Här introduceras en ontologi för ledarskap benämnd DAC, som står för direction, alignment och commitment, vilket är en mycket bred och inkluderade definition på fenomenet ledarskap som lämpar sig för hur vi ska genomföra forskningsprojektet. Men vad innebär ontologi i det här sammanhanget och vad är det för problem som en sådan ska hantera?

En svårighet inom ledarskapsforskningen är att det bland forskarna finns många olika uppfattningar om vad ledarskap är och hur det bör utvecklas. Du som läser det här har säkert också en egen uppfattning och erfarenhet av vad bra ledarskap är och vad som är exempel på dåligt. På samma sätt är det hos de olika företagen som verkar i vitt skilda branscher och bland de anställda som befinner sig på olika befattningar med olika erfarenhet. Vår utgångspunkt här är att mångfalden i uppfattningar inte kommer av att någon har rätt medan resten har fått om bakfoten vad ledarskap är. Det är inte så att vi ska definiera någon slags slutgiltig och korrekt ledarskapssyn som vi ska övertyga alla andra om. Ledarskap är i sig ett komplext fenomen som är svårt att fånga och som kan betyda olika beroende på kontext, nivå och så vidare. Om vi bestämmer vad som är rätt svar så är det sannolikt att vi missar viktiga ledarskapsaspekter, vilket kan illustreras med en vanlig och tidigare förhärskande ledarskapssyn.

En traditionell definition på ledarskap är att det finns en ledare, en följare och något slags gemensamt mål som ledaren ska förmå följaren att uppnå. Ledarskapsstudier ur detta perspektiv handlar ofta om att beskriva personer som utmärkt sig som ledare, t ex Jack Welsh, Steve Jobs, Nelson Mandela eller Dag Hammarskjöld, eller att beskriva personlighetsdrag och förmågor som är utmärkande för bra ledare. En nackdel med den ledarskapssynen som ofta utgår från en top-down-styrning av arbetet är att den inte fungerar så bra för att beskriva nya trender kring kollektivt och distribuerat ledarskap där medarbetaren har en mer aktiv roll och där chefen kanske till och med har avskaffats helt. Det kan också handla om löst sammansatta nätverk som tillsammans löser en uppgift, som vid utvecklingen av Linux eller Wikipedias kunskapsprocess. Om man analyserar den här typen av distribuerat ledarskap ur det traditionella perspektivet är det risk att man antingen reducerar fenomenet ledarskap till något som äger rum på ett enbart individuellt plan eller att man kommer fram till att något ledarskap inte ägt rum alls.

Ett sätt att hantera detta fokus på individen är att skilja på ledare och ledarskap där den första termen beskriver något som utövas av individen som ledare medan den andra termen innebär ledarskap som en aktivitet som också kan vara kollektiv. På så sätt kan man säga att det utvidgade begreppet ledarskap rymmer mer än ledare och därmed transcenderar och inkluderar det traditionella ledarbegreppet. I nya organisationsformer som Teal där idealet är att man klarar sig utan chefer eller formella ledare kan man då säga att ett ledarskap utövas av gruppen eller organisationen som helhet för att lösa en uppgift eller av organisationen gentemot andra organisationer.

Komplexitetsteori är ett annat kunskapsfält som börjat influera ledarskapsforskningen där man bland annat talar om emergens och holism. Emergens beskriver hur kvalitativt nya beteenden och rörelser spontant uppstår i sociala grupper utan att beordras fram eller kontrolleras, vilket kan exemplifieras av fågelflockar, fiskstim och myrsamhällen. Holism är utgångspunkten att gruppens beteende inte till fullo kan förklaras och reduceras ner till de enstaka individernas, utan att den måste förstås och förklaras på den nivån som ett kollektivt fenomen, ungefär som att sociologin inte låter sig reduceras till psykologin. Det interpersonella kan och bör alltså inte reduceras till det personella.

Det finns alltså en uppsjö uppfattningar, syn och ideal på vad ledarskap är. Dels för att vi förstår fenomenet på olika sätt och dels för att ledarskap de facto har förändrats med framväxandet av nya arbetssätt i samskapande och participatoriska processer som hålls av en facilitator snarare än en ledare. De olika synsätten på ledarskap illustrerar en epistemologisk variation, epistemologi handlar om kunskapen man har om ett fenomen, och den faktiska förändringen av fenomenet, alltså hur ledarskap faktiskt utövas, är en ontologisk förändring. Ontologi brukar (och kanske också borde) användas i betydelsen om varandets natur. Men här används det mer begränsande genom att ringa in och definiera fenomenet och vad det är som ska studeras. Man kan uttrycka det som att ontologin definierar spelplanen som ger utrymme åt de olika uppfattningarna, epistemologierna. På så sätt kan vi vända problemet och svårigheten i mångfalden av ledarskapssyn till en fördel där varje uppfattning grundar sig i ett giltigt perspektiv som ger ett fönster mot detta mångfacetterade fenomen. Då är det viktigt att vi utgår från en ledarskapsontologi som är tillräckligt komplex och bred att rymma de olika perspektiven och epistemologierna.

I vårt projekt kommer vi utgå från en sådan ontologi, DAC, utvecklad av forskarna på Center for Creative Leadership, CCL (Drath et al, 2008). DAC står för direction, alignment och commitment, och är den triad som bygger upp ledarskapet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter av ledarskapet.

Direction utgörs av den yttre riktningen. Den kan omfatta specifika operativa mål som man har en gemensam överenstämmelse om, tillsammans med en mer övergripande vision och tillhörande strategi. Det ska finnas en samsyn om vad denna riktningen är och varför det är viktigt, även om det kan finnas variationer beroende på att olika deltagare fokuserar på olika aspekter och delmål i processen. Denna syn kan också förändras under resans gång.

Alignment är den inre organiseringen och koordineringen av kunskap och kollektiva arbetsinsatser. Det utgörs av roller, strukturer, arbetsprocesser och kontroller av hur arbetet utförs. Här har vi planering av aktiviteter, budgetering och belöningssystem. I mindre sammanhang kan alignment utgöras av den dagliga informella och interpersonella kontakten. Det är inte nödvändigtvis en rigid och detaljplanerad organisering utan kan vara mer flexibel och föränderlig.

Commitment innebär deltagarnas gemensamma överenskommelse och motivationen att investera det egna arbetet, ansträngningen och nyttan i strävan mot den yttre riktningen (direction). Denna motivation kan grunda sig i en attityd och ett engagemang för någon social rörelse, en lojalitet gentemot organisationen, en strävan efter framgång och excellens, om omsorg om familjen eller planeten eller om blind lydnad. Man kan se motivationen och åtagandet som grundat i ett mer eller mindre reflekterat syfte med ansträngningen.

DAC kan alltså sammanfattas som en gemensam strävan i en önskvärd riktning, en inre organisering samt en motivation för att göra detta. Den ger alltså ett vad (D), ett hur (A) och ett varför (C) man organiserar sig för att uppnå något. Det här kan tillämpas kortsiktigt och enkelt såväl som långsiktigt och mer komplext. För ett fotbollslag kan då D enkelt innebära att vinna matcher, A att enas om ett visst spelsätt och spelplan och C att välja att komma och ge max på alla träningar och i alla matchsituationer. För en större organisation eller för en hel nation är det betydligt komplexare och långsiktigare och desto mindre statiskt. För fotbollslaget kan D då utgöras av en långsiktig strategi för att vinna mästerskap, A affärsverksamhet, talangutveckling och värvningsstrategier för spelare och C att bygga en sammanhållning och professionalitet. Ledarskap utövas då DAC uppstår och i de komplexare fallen behöver det upprätthållas allteftersom de olika aspekterna förändras. DAC är alltså i allmänhet ett rörligt mål.

DAC är ett pragmatiskt svar på frågan vad ledarskap är: ledarskap är när DAC uppkommer. Det är pragmatiskt men också funktionalistiskt såtillvida att man definierar ledarskapet utifrån dess resultat och effekter. Det är integrativt i och med att det kan användas på olika analysnivåer av grupperingar, från den enstaka individen (fundera kring hur självledarskap kan förstås som DAC) till grupperingar av länder som i klimatförhandlingarna och därmed inte heller begränsat till vissa kulturella ledarskapsideal. DAC betonar koordineringen och integrationen av ansträngningar snarare än de interna konflikterna och maktperspektivet, vilket är naturligt eftersom det inte antas att det finns en ledare som utövar makt över underordnade följare. Vad man också kan notera här är att DAC följer den ovan nämnda utvidgningen av ledarskapsbegreppet och transcenderar och inkluderar den traditionella ledarskapssynen där ledaren bestämmer en riktning D, följaren anpassar sig och följer de givna ramarna och strukturerna A eftersom ledaren beordrat så C. Det kan ju fortfarande finnas situationer då det traditionella ledarskapet är det som fungerar bäst givet de rådande omständigheterna.

I nästa text kommer jag att beskriva hur vi tillämpar ontologin i forskningen om ledarskap och ledarskapsutveckling.

Drath, W.H., McCauley, C. D., Palus, C. J., van Velsor, E., O’Connor, P. M. G., McGuire, J. B. (2008) Direction, alignment, commitment: Toward a more integrative ontology of leadership, The Leadership Quarterly, 19, 635-653.

Monty python – Closed systems of thought

I min ungdom var jag väldigt förtjust i Monty Python, jag hade tillgång till en hög VHS-kassetter fulla med TV-serien Flying circus och såg alla om och om igen. Då tyckte jag de var roliga mest för att de var vuxna män som kunde vara barnsliga och tokiga och gå emot konventionerna. Men de har också haft ett stort inflytande på en hel generation komiker och satt ett betydande avtryck i filmhistorien, så de har ju uppenbarligen varit mer än bara tokiga. Även om Flying circus var från början av 70-talet vill jag påstå att de i högsta grad är aktuella än idag. Lås oss titta på ett par teman.

Ett vanligt tema är hur det kan gå snett när man kliver aningen utanför konventionerna. Ett exempel är vår ovilja att påtala när något är fel istället för att hålla god min för att det inte ska bli en jobbig stämning, något också vi svenskar kan identifiera oss med. I ”gaffelsketchen” handlar det om att påtala att en gaffel på restaurangen är smutsig, kanske lite petigt men ändå fullt rimligt. Fast med katastrofala konsekvenser.

Greppet att ta avstamp i en vardaglig situation och ta en liten avvikelse som de drar till absurditetens rand är typiskt. ”We used to dream of living in a corridor.” Eller också ta en enorm avvikelse och försöka få det till en mindre detalj som alla borde ha överseende med, i the Architects Sketch.

Python-gänget drev med alla och sparkade åt alla håll. Med överklassen i Upper class twit of the year såväl som med paralympics i Silly Olympiad. De drev också med nationella trauman som den ansträngda relationen med Tyskland efter andra världskriget (tänk också Fawlty towers ”Don’t mention the war”). Inget var heligt.

Ett tema jag vill framhålla som mer användbart än någonsin är det som kallas ”closed systems of thought”. Det innebär hur vi kan ha ett sätt att tänka som först verkar vettigt. Sedan förändras situationen på ett sätt att det blir allt mer orimligt att hålla fast vid det gamla tankesättet eller ståndpunkten – men vi gör det ändå. Vilka bevis vi än ställs inför så tolkar vi dem så de passar in i vårt sätt att tänka, eller också bortser vi från det. Idag brukar det kallas konfirmationsbias eller faktaresistens.

Ett exempel är den svarte riddaren som aldrig ger upp i Monty Python and the Holy Grail: ”It’s just a flesh wound” eller den klassiska papegojsketchen ”This parrot is no more!” där Palin vägrar erkänna att papegojan är just död. Ett modernt faktiskt exempel är Mohammed Said as-Sahaf, även kallad Badgad Bob, som var irakisk informationsminister under USA:s invasion 2003. Bagdad Bob blev odödliggjord i sin försäkran in i det sista att allt stod rätt till och gick enligt planerna trots överväldigande bevis däremot. Bagdad Bob-memen används frekvent i dagens debatt.

Detta tema är det centrala i filmen Life of Brian som blev gruppens höjdpunkt. Huvudpersonen Brian, som alltså inte ska föreställa Jesus, blir ofrivilligt ledare för en stor grupp människor som alla följer honom blint. Vad han än gör så tolkar de det som ytterligare ett bud de ska följa. Filmen driver med de traditionella auktoritetstroende konformisterna, men samtidigt också med postkolonialismen och andra postmoderna rörelser vars logik är att de alla ska gå sina egna vägar: Judean People’s Front kontra The People’s Front of Judea.

Postkolonialismen belyser hur västvärlden koloniserat och förtryckt tredje världen, men den synen problematiseras av den klassiska scenen ”What have the Romans ever done for us?”

Det är alltså inte bara de blinda följarna som har slutna tankesystem, även de som kritiserar makten sitter också fast i slutna tankesystem och blint följer sin egen logik till absurditetens rand.

Uttrycket ”Closed system of thought” användes av John Cleese i den mycket sevärda debatten i TV-programmet Friday Night, Saturday Morning mellan Cleese och Michael Palin från Pythongänget och kritikerna Malcolm Muggeridge och biskopen av Southwark, Mervyn Stockwood. Hela programmet och debatten är mycket sevärd, det är ingen som håller igen av artighet eller rädsla för dålig stämning.

Vid 34:50 säger Cleese:

“It’s also about closed systems of thought, whether they are political or theological or religious or whatever: systems by which, whatever evidence is given to a person, he merely adapts it, fits it into his ideology.”

Cleese refererar till vetenskapsfilosofen Karl Popper som förespråkade att om man har en vetenskaplig teori så ska man eftersträva att falsifiera den. På samma sätt kan man ha en personlig teori eller ideologi, ett meningsskapande, och bortse från all fakta som talar emot den. Oavsett vilken ideologi man bygger sin mening kring, eller är inbäddad i som Robert Kegan skulle uttryckt det. Monty Python var inte bara barnsliga och tokiga.

Det kan vara bra att ha koll på vilken ideologi man är inbäddad i nästa gång man hamnar i en argumentation. Argumentationssketchen slutar med sedvanlig metahumor och regress…

Känslan kommer före tanken

Vad kommer först? Resulterar känslor från tankar eller tvärt om? Hönan eller ägget?

Även om relationen mellan tanke och känsla, mellan kognition och emotion, har diskuterats och debatteras sedan urminnes tider vågar jag påstå att tanken oftast har betraktats som överordnad. Åtminstone vill vi gärna se oss som vetenskapligt tänkande rationella varelser som sätter känslorna åt sidan och handlar ändamålsenligt. Från KBT:n lär vi oss att styra våra tankar så kommer känslorna att följa istället för att vi ältar samma problem om och om igen. Tänkt rätt och må bra!

De som låter känslorna styra över förnuftet ses ofta som omogna. Barn brukar ju kännetecknas av att vara totalt känslostyrda. Som förälder lär man snart hur hopplöst det ofta är att försöka argumentera med små barn som ”vill ha glass” i affären. Det finns en känsla i botten som vill ut, kanske trötthet eller ett allmänt dåligt humör, och glassen blir bara ursäkten eller det barnet tror att det vill ha.

Det finns dock de som intresserar sig för hur de samverkar eller argumenterar för att båda behövs. Piaget betraktade dem som sammanvävda och Daniel Kahneman menade att vi använder antingen ett rationellt system eller ett känslomässigt och intuitivt system när vi tar beslut. Kahnemans resultat från den psykologiska ekonomin illustrerade att det inte är så enkelt att skaka av sig vår känslomässiga bias från beslutsfattandet.

Men synen på oss som rationella varelser har problematiserats från många håll. I den politiska debatten här hemma såväl som i USA börjar många inse att det inte är så fruktbart att dela in de olika lägren i ”vi som är rationella” och ”de som är dumma/känslomässiga”. Snarare är alla känslomässiga. Jonathan Haidts forskning visar att man knappast kommer fram till olika politiska ståndpunkter genom att man rationellt väger argumenten från de olika sidorna och sedan tar det bästa. Nej, snarare väljer vi ståndpunkt utifrån några grundläggande moraliska intuitioner. Sedan accepterar vi endast de argument som talar till den ståndpunkt vi redan bestämt oss för.

Här är en sevärd intervju på samma tema mellan Dave Rubin och Scott Adams som tecknar Dilbert. Adams beskriver tekniker Donald Trump använder för att påverka väljarna på ett känslomässigt plan, något Hillary Clinton-lägret verkar ha tagit efter. Särskilt intressant är beskrivningen av hur de väljer nya och inom politiken oanvända begrepp som de sedan kan fylla med det innehåll och den mening de vill. För att lyckas inom politiken behöver man alltså inte bara kunna tänka logiskt och rationellt, utan också kunna navigera det känslomässiga landskapet.

Om vi lämnar politikens värld och återvänder psykologin så är Tomas Ljungberg ett exempel på förespråkare av en syn där känslan kommer först. Ljungberg kritiserar den moderna psykologins tankefokusering och syn att vårt inre handlar om att bearbeta information utifrån-in. Istället betonar han de affektiva aspekterna som primära och kognitionen som något som kommer efter, ungefär som barnet och glassen. Vi får en känsla, kanske någon slags existentiell tomhet, som vi sedan klär i ord efter förmåga. Som barnet med glassen så försöker vi tolka och sätta ord på känslan. De tankestrukturer vi kan forma blir som nät med vilka vi försöker få grepp om den där känslan eller sinnesstämningen. Ju mer utvecklat och nyanserat språk desto finmaskigare nät och bredare känsloregister. Det är som när vi drömmer. Obearbetade känslofragment bubblar upp ur det inre och kläs sedan i bilder.

Om vi går över till konsten och filmmediet så är det vanliga ett linjärt berättande med en början, en intrig och en upplösning. Men en filmskapare som bygger sitt berättande på mer känslomässiga sinnesstämningar är Terrence Malick som använder berättande som mer påminner om drömmandet, ofta ackompanjerat av existentiella reflektioner. Den tunna röda linjen är fantastisk i blandningen mellan andra världskrigets helvete och hypnotiskt vackra naturbilder som påminner att det gudomliga ändå alltid finns närvarande.

Lika fantastisk är Tree of life. Hela filmen är ett pärlband av tillbakablickar till en ungdom som illustreras av scener som förmedlas som vi minns dem, som känslomässigt laddade scener. Många situationer, relationer eller förluster lever kvar som minnen och även som obearbetade trauman eller taggar som inte släpper taget om oss. Som huvudpersonens relation med sin far, eller skamfyllda episoder från uppväxten. Eller moderns oförmåga att förlika sig med sonens död. Allt detta skapar en känslomässig spänning eller en rad inre konflikter ända tills slutet i en lika drömsk scen där alla spänningar löses upp i en försoning med familjemedlemmar och en förlikning med förlusten. Malick illustrerar hur känslan följer sin egen logik som är skild från det vi vanligen tycker är logiskt.

Machokultur i byggbranschen?

Förra året lanserade fackförbundet Byggnads och branschföreningen Byggcheferna kampanjen #stoppamachokulturen och nu har de gått in i en ny fas och lanserat följande reklamfilmer:

https://www.youtube.com/watch?v=DU7FxEeImEY

https://youtu.be/rmN2pxGAQ5o

Jag utbildar byggingenjörer på Malmö högskola, varav ungefär en tredjedel är kvinnliga studenter, liknande som när jag undervisade på V-programmet på LTH. Dessutom mäter och beskriver jag hur värderingar utvecklas och är med i genuskollegiet vid Mah, så jag tänkte dela några reflektioner kring ämnet.

Här är några ”hårda fakta” från kampanjen: Antal förvärvsarbetande i byggbranschen är ca 300 000, varav 8 % är kvinnor. Siffran är betydligt lägre bland yrkesarbetarna och Byggnads som är ett LO-förbund med främst yrkesarbetare har endast 1 % kvinnliga medlemmar. Det finns alltså utrymme för ökning av andelen kvinnor. Från alla studiebesök och gästföreläsare kommer budskapet att efterfrågan på kompetens är stor och i princip alla som examineras får jobb. De kompetenser som efterfrågas här handlar förstås i det här fallet inte om råstyrka utan de ska vara duktiga ingenjörer helt enkelt. Det innebär exempelvis att kunna räkna, samarbeta, ta till sig information och tänka vetenskapligt, det sista enligt HR-chef på byggföretag.

Är det då ett problem med en så liten andel kvinnor i branschen? Jag tror absolut att det hade varit bättre med en högre andel kvinnor, dels för att det finns stort behov av arbetskraft överlag. En del menar också att arbetsplatser helt enkelt blir trevligare och fungerar bättre om det finns en viss könsmix än om de är helt enkönade, så kan det mycket väl vara. Jag ser det också som att alla som kan och vill arbeta inom byggbranschen ska vara välkomna att göra så! Men hur ska man åstadkomma detta?

Jämställdhets- och könsfrågor är mycket komplexa och djupgående i och med att de berör frågor om värderingar, om ideologi och identitet. De spänner från det politiska och det vetenskapliga till det djupt personliga. Det här är dimensioner man måste hålla isär och navigera i när man hanterar den här typen av frågor. Exempelvis är det lätt hänt att man i enkäter ställer ledande frågor som reflekterar de svar man vill ha enligt den ideologi man utgår från.

Men om det nu är så att man identifierar en viss kultur som oönskad eller destruktiv, hur förändrar man den? Det är just detta kampanjen syftar till och här finns flera svårigheter. Först och främst, att förändra en kultur är svårt och sådana försök slår lätt bakut om man har för stora ambitioner. I slutet av den här debatten från Almedalen förra sommaren säger Paula Lejonkula från Sveriges Byggindustrier något jag tycker är vettigt:

”Jag kan faktiskt inte gå in i någon annans huvud och säga: ’Så här ska du känna inför någonting’. Däremot kan jag säga: ’Det här är min arbetsplats, du är anställd hos mig och så här beter vi oss här. Och om du gör något annat så får du en och två och tre varningar, och sen är det tack och hej’.”

Det här är ett förhållningssätt jag tror är sunt och som leder framåt. Det är mycket svårt att förändra en kultur uppifrån och dessutom diskutabelt ur ett etiskt perspektiv. En arbetsgivare kan kräva att en anställd dyker upp på arbetet, utför sina arbetsuppgifter och behandlar sina kollegor på ett korrekt och respektfullt sätt. Men inte att den anställde ska ha en viss uppsättning värderingar och än mindre identifiera sig på något visst sätt. Trots allt tal om värdegrundsarbete bör den anställdes integritet respekteras, något som kräver en diskussion för sig.

Något jag också tycker ofta saknas i diskussionen är en djupare förståelse kring varför det finns en machokultur och hur den uppstått. Och vad menas med machokultur? Är det samma sak som den traditionellt manliga könsrollen? Ofta studeras den manliga könsrollen ur ett konfliktperspektiv, vilket brukar leda till att den problematiseras per se. Ett konfliktperspektiv går ut på att belysa konflikten mellan grupper inom ett samhälle eller inom en organisation, oftast i form av ett maktperspektiv som utgår från antagandet om en grupp som ställs mot en annan grupp som betraktas som underordnad. Exempelvis mellan könen där män antas vara överordnade.

Men det går att belysa den manliga könsrollen från andra vetenskapliga perspektiv och få en annan bild. Ett sådant perspektiv är det som kallas funktionellt eller integrativt perspektiv. Det brukar användas som begreppspar tillsammans med konfliktperspektivet, något jag beskrivit här. Det funktionella perspektivet utgår från hur kulturen eller organisationen samverkar med sin omgivning och hur i första hand denna interaktion format kulturen. I det här fallet beskriver det hur könsrollerna i första hand formats av omgivningens påverkan på kulturen. Det här är ett perspektiv jag tror har större bärighet när man analyserar könsroller i byggbranschen som i hög grad formats av de fysiska strukturer som ska uppföras, byggnaderna alltså, omgivningen där de ska uppföras, samt de byggnadsmaterial och hjälpmedel som finns tillgängliga.

Hur kan vi då förstå machokulturen och vilka uttryck den tar sig ur ett funktionellt perspektiv? Roy Baumeister resonerar kring hur den manliga könsrollen formats genom historien i allmänhet, vilket kan tillämpas här i byggbranschen. En egenskap som varit relevant här är först och främst kroppsstyrkan som i genomsnitt är betydligt större än för kvinnor. Förr utfördes arbetet främst med muskelkraft och man kan tänka sig att hög status på arbetsplatsen kopplades till styrka och vad man kan prestera.

En annan aspekt av manlighet är risktagande som ibland kopplas till hög testosteronhalt men också till evolutionära drivkrafter. Historiskt har det varit ändamålsenligt för kulturer att att låta männen ta riskerna eftersom det räcker med ett fåtal män för att ett samhälle ska reproducera sig och leva vidare. Män är betydligt mer risktagande än kvinnor och byggbranschen kännetecknas också av många arbetsplatsolyckor och dödsfall jämfört med andra branscher. Även om riskmedvetenheten ökat och arbetsförhållandena förbättrats avsevärt genom historien, främst i form av utrustning och hjälpmedel, så är branschen av naturliga skäl mer olycksdrabbad än andra.

Ikonisk bild från byggandet av Rockefeller center.

Arbete inom byggbranschen präglas också av en lägre grad av komfort än andra yrkesområden med arbete ute i olika väder året runt. Dessa olika baksidor, att arbetet är fysiskt ansträngande, riskfyllt och obekvämt, kan sammanfattas i det Baumeister i boken Is there anything good about men kallar ”male expendability” eller förbrukningsbara män. De här faktorerna har i olika utsträckning bidragit till att forma en kultur där manlighet och macho varit norm. Här kan ”macho” förstås som den attityd som en byggarbetare traditionellt behövt ha för att acceptera hårda arbetsförhållanden och självuppoffringen. Men också för att man ska lita till att arbetskamraterna också drar sitt strå till stacken. Man bär arbetet och riskerna tillsammans.

Det här låter kanske avskräckande, men arbets- och säkerhetsförhållandena har förstås förbättrats avsevärt till idag. Detta har bidragit till att byggbranschen ligger bra till med avseende på hälsa och trivsel jämfört med andra branscher enligt Jobbhälsobarometern 2014. Sjukfrånvaron är låg och förhållandevis få rapporterar om psykiskt obehag att gå till jobbet.

Så vad tycker jag då om reklamfilmerna och om kampanjen i stort? Jag är inte överdrivet förtjust i dem eller kampanjen som helhet. Det är jättebra att den typen av nedsättande kommentarer och mobbningsbeteende uppmärksammas och att det markeras att de är oacceptabla. Men jag tycker att filmerna är alltför känslomässigt laddade och polariserande. Jag hade önskat något inslag i kampanjen som visar på en större medvetenhet om vad manlighet är och inte är.

Jag är definitivt för åtgärder som gör att kvinnor och andra som inte svarar mot den traditionella manliga normen lockas till byggbranschen. Det är helt nödvändigt för branschen. Men inte på ett sådant sätt som riskerar att riva något som kanske fungerar i den befintliga kulturen. Exempelvis en stolthet över att lägga ner ett krävande och självuppoffrande arbete för att uppföra något som kommer att vara hela samhället till gagn i en livstid framåt. Element av den befintliga kulturen som kanske till och med utgör bärande del i systemet.

Flervetenskap på Malmö högskola

I fredags deltog jag och runt 170 andra anställda på Malmö högskola på en workshop för att definiera framtida fokusområden för flervetenskaplig forskning som är relevant för samhällets utveckling. Jag tycker det var ett utmärkt initiativ och vill dela några tankar om dagen och åt att bedriva fler- och tvärvetenskap i allmänhet.

Förmiddagen gick till att i fakultetsblandade smågrupper spåna fram förslag till fokusområden och eftermiddagen till att vidare utkristallisera de ca 10 förslagskluster som kommit fram. Det här gav mig en ganska bra bild av vad vi sysslar med på lärosätet. Även om förslaget om teknik och människa borde ligga närmast till hands för mig, en del av min forskning befinner sig i skärningspunkten mellan byggteknik, psykologi och beteende, så valde jag en grupp som kallades ”Huret och vadet” som fokuserade på hur vi bedriver forskning, alltså om metod i bred bemärkelse.

Traditionella betydelser av metod kan handla om kvantitativa eller kvalitativa metoder inom hum/sam-forskning, eller om mätningar i laboratorium eller datorberäkningar inom naturvetenskap och teknik. Men metod i en bredare betydelse kan innebära hur vi på ett systematiskt sätt samverkar med det omgivande samhället, dels i hur vi håller oss á jour med dagens samhälle i snabb förändring och dels hur vi säkerställer att vår forskning får en positiv påverkan på samhället och världen. Ett annan aspekt är metoder för hur vi bedriver flervetenskapliga samarbeten och forskning över ämnesgränserna. Ett exempel på mer systematiskt angreppssätt till att arbeta över ämnesgränserna är metateoretiska ramverk som jag arbetar med.

Vad finns det då för svårigheter att arbeta över ämnesgränserna till skillnad från inom dem? Här vill jag dela några av mina egna förvisso begränsade erfarenheter som främst kommer från Pufendorfinstitutet i Lund. I de flesta lärosätena kan de traditionella ämnesgränserna utgöra kulturella såväl som strukturella hinder som måste övervinnas för att skapa bestående samarbeten. Ett sådant hinder är att det för unga forskare som regel är karriärmässigt mer taktiskt att fortsätta specialisera sig inom ett visst ämnesområde där man redan befinner sig vid forskningsfronten. Man är mer konkurrenskraftig ju starkare man är inom ett forskningsområde vid t ex befordran eller utlysning av någon tjänst i det ämnet. Det är få tjänster som utlyses där tvärvetenskaplig kompetens efterfrågas.

Pufendorfinstitutet inrättades 2008 av dåvarande rektor Göran Bexell som en neutral mötesplats och inkubator för tvärvetenskapliga initiativ i form av 2-3 teman per år. Ett tema består av runt 10 forskare från olika fakulteter som köps loss av respektive heminstitution så att forskarna får tillbringa ungefär en dag i veckan då de fysiskt är på plats i Classicum. Närvaron är det enda kravet som ställs på forskarna, annars ligger fokus på den kreativa processen och på att skapa bestående samarbeten och nya forskningsansökningar. Det här visar på en medvetenhet att den här typen av samarbeten tar tid att bygga upp och att de kräver tålamod och tillit att de inblandade forskarna använder dessa ”seed money” på ett bra sätt.

Ganska snart efter min disputation blev jag intresserad av att arbeta över ämnesgränserna och blev en ”hangaround” på Pufendorf. 2011 var jag med på ett idéseminarium i Björkliden med andra unga forskare för att identifiera hinder och stöd för gränsöverskridande forskning. 2014-15 fick jag själv chansen att delta i ett tema om holistiska perspektiv på hälsosamma inomhusmiljöer i egenskap av forskare i byggämnen, vuxenutvecklingspsykologi och komplexitet. Vår grupp har hållit ihop sedan dess där vi söker och har också fått anslag för vidare forskning.

Den kulturella aspekten och hindren var inte så framträdande i och med att de som väl tar sig till Pufendorf som regel är öppna och har ett eget intresse för andra sätt att bedriva forskning än de man är van vid. Den andan av öppenhet, nyfikenhet och inte minst ödmjukhet är nödvändig när man ger sig in okänd mark och kanske också trampar in på andras områden. Det är också svårare att närma sig stora, komplexa och ämnesöverskridande forskningsfrågor och svårare att då avgöra vad som är av bra kvalitet. Därav vikten av att utveckla metoder för att göra detta.

En gynnsam kultur skapas dels av deltagarna men också av de signaler ledningen skickar ut. Vid Björklidenforumet sa Göran Bexell vid ett tillfälle: ”Om ni får en bra idé, fråga inte om lov utan bara kör!” För mig var det en mycket tydlig signal till forskaren att ta eget initiativ och ta risken att gå sin egen väg. Strukturella och kulturella förutsättningar är viktiga, men det personliga ansvaret får inte glömmas bort. Budskapen uppifrån är viktiga och om fredagens workshop är exempel på en positiv sådan som uppmuntrar till gränsöverskridande initiativ så finns en negativ signal jag kort vill diskutera.

Sedan initiativet togs om fredagens workshop stod det klart att Malmö högskola kommer att uppgraderas till universitet. En välkommen nyhet som får positiva ekonomiska konsekvenser men som också förpliktigar till att höja kvaliteten och som dessutom kan innebära något av ett identitetsskifte för lärosätet. I torsdags levererades dock en rejäl bredsida från de två lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J. Olsson om huruvida detta var välförtjänt. Även om en del av kritiken är väl anekdotisk och svepande är inlägget värt att tas på allvar. En detalj vill jag ta upp här.

För att arbeta brett mot komplexa samhällsutmaningar, exempelvis mot politiskt laddade frågor som flyktingkris och etnicitet, så behövs en stor mångfald och bredd vad gäller idéer och perspektiv. Det kräver frihet och integritet. Alvesson och Olsson, den senare ordförande i Academic Rights Watch, nämner mångfaldskritikern Göran Adamson som sades upp för ett par år sedan. Den typen av forskare som går sina egna vägar är oerhört värdefulla för en intellektuellt fruktbar miljö. Men händelsen är kanske än mer betydelsefull med tanke på signalvärdet. Jag läste om fallet strax innan jag själv började på Mah. Om fredagens workshop och Bexells uttalande är exempel på positiva och uppmuntrande signaler så var detta för mig en mycket tydligt negativ signal.

Efter mitt första år på Mah har jag dock inte upplevt några starka tecken på PK eller åsiktskorridor, kanske har jag inte varit tillräckligt långt utanför den än!? Jag tänker i alla fall i fortsättningen utgå från att det inte finns några sådana begränsningar och göra så gott jag kan för att bidra till lärosätets mångfald, kvalitet och komplexitet.