När man går tillbaka till rötterna av vuxenutvecklingen och epistemologisk utveckling i allmänhet så nämns ofta Schweizaren Jean Piaget (1896-1980). Han ses som utvecklingspsykologins fader och grundade det han kallade den genetiska epistemologin, där genetisk kommer från genesis som betyder ursprung, alltså kunskapens ursprung. Här följer en kort översikt.
Bakgrund
Man kan illustrera den genetiska epistemologin genom att jämföra med Darwins evolutionsteori, där människans springer ur djurriket och har gradvis evolverat fysiskt.
Darwin tänkte sig att en liknande utveckling även borde gälla människans mentala förmågor. På samma sätt resonerade Piaget vidare att kunskapen och sättet att resonera kring och se mönster i världen är något som gradvis utvecklas hos människan (och hela mänskligheten). Kunskap är inte något som är statiskt där vi kommer fram till det slutgiltiga rätta svaret utan en dynamisk process som innebär att vi ständigt kommer att se nya alltmer komplexa mönster.
Assimilation och ackommodation
Piaget beskrivs som strukturalist och konstruktivist och två centrala begrepp hos Piaget är assimilation och ackommodation, som man kan säga hör ihop med paret ovan. Ett exempel: Anta att vi köper några böcker, våra första, och en bokhylla. Och så tänker vi oss att vi sorterar böckerna i en viss ordning, efter sidantal med tunna böcker överst och tjockare böcker neråt. Strukturalism handlar om att en bok ses i första hand som hur den relaterar till de andra böckerna och hur den placeras i hyllan, precis som exemplet med stjärnbilden där stjärnorna tillsammans bildar Orion. Men observera att stjärnbilden inte finns ute i rymden utan är något vi konstruerar i vårt inre.
Anta nu att vi köper en ny bok. Vi placerar in den hyllan efter den ordningen vi bestämt, antal sidor. Detta kallas assimilation, alltså när de sinnesintryck vi tar emot sorteras efter våra befintliga strukturer. En ny stjärna tänds och vi sorterar in den i den befintliga stjärnbilden. Det blir alltså en ny del av det befintliga mönstret eller schemat som Piaget kallade det.
Efter att vi köpt ett antal böcker till måste vi också köpa en ny bokhylla. Vi märker också att antal sidor inte är något bra sätt att sortera böcker. Därför delar vi kanske upp böckerna i facklitteratur och skönlitteratur, samt i bokstavsordning. Att skapa denna nya ordning kallas ackommodation, alltså när de befintliga stukturerna inte längre är lämpliga för att sortera böckerna och en ny komplexare struktur skapas. Ett stjärnexempel är om en ny stjärna skulle tändas och vi inte längre ser samma stjärnbild. Konstruktivism handlar om kunskapandets utveckling, dvs den dynamiska processen när våra strukturer utvecklas till att bli allt mer komplexa.
Ett annat begreppspar som i vuxenutvecklingsfältet används på samma sätt är horisontell kontra vertikal utveckling.
Piagets stadier över barnets kognitiva utveckling
Piaget ville alltså studera hur barnets tänkande utvecklades och gjorde det genom att ge dem olika problem, tex fysiska som hur man balanserar en gungbräda eller om mängden vätska ändras om man häller det från ett glas till ett annat med en annan form. Istället för att bara se om barnet klarade uppgiften riktigt eller ej så ville han veta hur barnet resonerade, även om det var felaktigt. Man kan säga att han var mer intresserad av tänkandets begränsningar än hur man tänker rätt. Piaget kom fram till följande stadier (finare indelning finns också) med ungefärliga åldrar:
Sensomotorisk (0-2 år) Barnet kopplar ihop rörelser och sinnesintryck för att förstå omvärlden. Barnet har ingen självuppfattning och kan inte differentiera sig själv från omvärlden och lever i symbios med denna. Under de första två åren lär sig barnet gradvis att objekt existerar oavsett om man ser dem eller inte.
Pre-operationell (2-6 år) Barnet lever i en magisk och egocenterad värld, vilket innebär att det inte kan ta en annan människans perspektiv. Föräldrarnas enda funktion är att serva och barnet har ingen som helst föreståelse för att föräldrarna har egna liv och egna behov. Enkla symboler och ord kan användas. En begränsning hos det pre-operationella barnet är att barnet inte kan skilja ett objekts faktiska egenskaper, tex massa, antal, volym, från hur det uppfattas. Om det ser större ut så är det större.
Konkret-operationell (6-11 år) Enkel logik och begrepp som massa kan användas. Barnet kan sortera saker i ordning så länge barnet har sakerna framför sig. Mentala operationer kan utföras på konkreta ting, därav namnet. Till skillnad från vid föregående pre-operationella stadie kan barnet här säga att glasen innehåller lika mycket vätska även om det ser ut som de är olika.
Formal-operationell (12- år) Ungdomen kan tänka abstrakt och göra operationer på abstrakta variabler genom att koppla ihop dessa i t ex naturlagar. Empiriska såväl som analytiska bevis kan användas.
Piagets genetiska epistemologi fick stort genomslag i utbildningsväsendet och i barnprogrammen. I USA var många av karaktärerna i Sesame street illustrationer av Piagets stadier och här i Sverige hittar man principerna illustreras i Fem myror är fler än fyra elefanter (titeln är ett bra exempel på att det konkret-operationella barnet har lärt sig skilja mellan större och fler). Här är ett av många klassiska exempel som illustrerar kunskapandets och meningsskapandets natur när flera personer utgår från samma data men ser olika mönster.
Kritik mot Piagets stadieteori
När man utgår från stadieteorin så tänkte man sig vanligtvis att en person, eller ett barn, befinner sig på ett av stadierna, tex konkret-operationell eller formal-operationell. Sedan ställde man personen inför ett problem, tex hur en gungbräda balanseras. Sättet på vilket personen hanterar problemet kommer att säga oss vilket stadie personen befinner sig på. Den här synen på stadie kallades med Piagets ord structures d’ensemble, ungefär ”strukturen för helheten”. Några problem uppenbarade sig dock efter hand:
- Personer presterade ibland på olika nivåer för olika uppgifter. Tex skulle man kunna anta att om man var på en formaloperationell nivå när det gäller fysisk och matematisk problemlösning så borde man vara på samma nivå inom tex språklig utveckling. Sådana undantag kallade Piaget för decalage.
- Vidare så gällde det att en person kunde variera även inom sitt eget ämne beroende dagsform, men vad viktigare var, beroende på vilka instruktioner denne fick vid problemlösningen. Piagets grundinställning var att ge så lite hjälp som möjligt till försökspersonerna. En vanlig slutsats av detta blev att det var meningslöst och till och med skadligt att ge barn uppgifter som var för svåra, dvs på ett stadie över det de befann sig på.
- Lev Vygotsky å andra sidan betonade den sociala och kulturella aspekten av utvecklingen och förordade att man verkligen skulle utmana barnen/personerna med svårare uppgifter och ge hjälp till dem att lösa dessa. Vygotsky och Piaget utmålades som kontrahenter, men det var snarare mer de var överens om. Piaget förnekade aldrig den sociala aspekten av utvecklingen men fokuserade på att undersöka individerna.
- Ett annat problem, om man kan kalla det så, var att tidsandan på 60- och 70-talet drog från stadieteorier och modeller som gjorde anspråk på att vara universella och allmängiltiga för alla människor till att handla mer om olikheter mellan människor och kulturer.
Det här var problem de efterkommande teorierna fick förhålla sig till. Den som betraktas som den naturliga efterföljaren till Piaget var Lawrence Kohlberg, även om de aldrig möttes. Piaget hade en enkel teori för hur barn resonerade kring moraliska frågor och i vilken mån de följde eller formulerade regler. Det var en tråd Kohlberg tog upp när han undersökte hur den här typen av moraliska ställningstaganden utvecklades genom hela livet. Så om Piaget kan ses som utvecklingspsykologins stora förgrundsfigur så kan Kohlberg ses som en motsvarighet inom vuxenutvecklingen.