Monthly Archives: December 2017

Är genusvetenskapen vetenskap?

Efter att ha följt debatten om huruvida genusvetenskap är vetenskap och en postmodern syn på sanning som något preliminärt, först i SVT Debatt och sedan på Twitter så vill jag dela med mig av några klargöranden och egna tankar i ämnet.

Först en triggervarning: Detta är komplexa frågor så det blir förenklingar och det kommer uppstå följdfrågor som inte kommer besvaras.

Sedan kort om min ingång i ämnet. Jag är teknisk fysiker och disputerad i byggnadsmekanik men bedriver även forskning inom humaniora (vuxenutvecklingspsykologi), samhällsvetenskap (ledarskapsutveckling, lite organisationsteori och lite nosande på genusvetenskap via intresse för könsfrågor och arbete med metateorier). Jag ser mig som nybörjare på allt och försöker bland annat förstå hur man ser på kunskap och teorier inom de olika fälten och hur man kan överbrygga dem med hjälp av metateoretiska ansatser. I den här typen av frågor ser jag mig inte som något särskilt, kanske en uppsättning atomer, en vandrande vågfunktion eller ett knippe berättelser, men jag brukar positionera mig som rekonstruktiv postmodernist (får återkomma kring vad det innebär).

Jag kommer att diskutera vissa kritiska föreställningar gentemot genusvetenskapen och vad man kan kalla postmodern inställning till forskning. Därefter diskuterar jag vissa vanliga genusvetenskapliga uppfattningar och spekulerar kring varför de stöter på motstånd och vad man kan göra åt det.

Först till några frågor som dykt upp i debatten angående kunskapssyn och kunskapsrelativism som uttrycks av Staffan Dopping:

”Sanningen är alltid preliminär”, säger professorn i genusvetenskap Lena Martinsson. Det uppfattar jag som kunskapsrelativism, och är rätt märkligt att uttalas av en forskare. #opinionlive

Om jag vill studera hur stor kraft en träbalk tål innan den går sönder så bör jag anta att det finns en objektiv sanning och att jag med mina modeller bör försöka komma så nära sanningen som möjligt. Detta är ett självklart ideal inom naturvetenskapen. Sanningen (när balken går sönder) är inte preliminär, däremot är mina modeller det eftersom de kan och bör förbättras.

Men det är betydligt svårare inom samhällsvetenskapen där man typiskt studerar sociala fenomen och relationer. Till att börja med är det svårare att ringa in och definiera vad en relation eller en maktstruktur är, till skillnad från en träbalk. Existerar den ens eller skapas den genom att vi sätter ord på den? Sedan, även om vi har en tydlig definition på en relation är det svårare att studera den i och med att vi aldrig kan betrakta den objektivt eftersom vi alltid är del av den och en massa andra relationer. Att studera något som man själv är del av kallas kvalitativ forskning. Exempelvis är det omöjligt att vara helt objektiv gentemot genusfrågor (forskning eller aktivism) eftersom man oavsett kön aldrig till fullo kan bortse från ens eget kön och förstå det andra. På samma sätt är det svårt för mig att uttala mig om vad svensk kultur är eftersom det finns så mycket i den som jag tar för givet, eller att uttala mig om vad jag har för personlighet eftersom det finns en hel del som andra ser i mig men som är dolt för mig själv. Därför är det ofta svårare att inom samhällsvetenskapen uttala sig med stringens och precision än inom naturvetenskapen.

Men är det ändå inte galet att påstå att sanningen är preliminär? Nej, även om det inom naturvetenskapen är rimligt att utgå från att det finns en ontologisk sanning som inte påverkas av våra epistemologiska antaganden och modeller så är det i hög grad så att det som studeras inom samhällsvetenskaperna först och främst är föränderligt. Har inte könsroller förändrats de senaste 50 åren? Därför är det väl fullt rimligt att utgå från att inte bara våra modeller och uppfattningar om sanningen är preliminära men också sanningen själv. Dessutom är det så att våra modeller och uppfattning påverkar och förändrar sanningen. Nog är det väl rimligt att anta att våra könsroller har förändrats till följd av den genusvetenskapliga forskningen!? Åtminstone har det varit en uttalad ambition i genusvetenskapen.

På liknande sätt fungerar det inom organisationsteorin att de teorier man tar fram kring hur organisationer fungerar påverkar hur organisationer fungerar i framtiden. Om man i forskningen utgår från att organisationer ska byggas upp enligt hierarkier och studerar ledarskap utifrån hur bra ledare verkar inom dessa hierarkier, så bidrar det sannolikt till att organisationer även i fortsättningen fungerar hierarkiskt med ledare. Men om man istället forskar på andra självorganiserande former utan individer som ledare så hade nog fler organisationer uppmuntrats försöka detta. Å ena sidan kan man tycka att detta är självklart eftersom forskningen annars inte vore särskilt relevant om den inte hade någon inverkan på omvärlden. Å andra sidan förekommer en del självrannsakan i fältet att man kanske skapar teorier som man själv senare i sin bisyssla tjänar pengar på genom att kränga kurser, föreläsningar och konsultverksamhet till företag.

I vilket fall, när man bedömer genusvetenskaplig forskning och andra vetenskapliga fält som brukar karaktäriseras som postmoderna så bör man vara medveten om att svårigheten på många sätt är högre än inom naturvetenskapen i och med att man skjuter på ett rörligt mål, att målet dessutom flyttar sig när man träffar det och att man själv är del av målet. (Här går det bra att kontra med analogier i stil med att skjuta sig i foten.) Det naturvetenskapliga objektiva idealet fungerar helt enkelt inte så bra här, främst eftersom det vore självbedrägeri att hävda att man är objektiv gentemot relationer. Så för att ens kritisera genusvetenskap för att vara ovetenskaplig så måste man först vara beredd att ta en rejäl diskussion kring vad vetenskap är och hur det bör bedrivas. Då får man nog också vara beredd på ifrågasätta en del naturvetenskapliga ideal.

Så, är då all kritik mot genusvetenskapen konspiratorisk? Är den baserad på missförstånd eller känslomässigt motstånd baserat i att man vill bevara makt och privilegier? Ulf Bjereld:

Genus handlar om maktrelationer. Därför blir genusvetenskap kontroversiell och väcker känslor. #opinionlive

Nej, och här tycker jag att den kritik som väl kommer fram ofta bemöts alltför slappt. Det finns vissa anledningar till att ett fält som genusvetenskap stöter på kritik till skillnad från t ex fysikens strängteori. Här ska jag ta upp några punkter och förslag till vad den kan bero på och hur den bör bemötas. Igen, var beredd på förenklingar.

Den enligt mig viktigaste och tyngsta kritiken mot genusvetenskapen, och förvisso sociologin som helhet, är att gränsen mellan forskning och aktivism inte är tydligt nog artikulerad. En del forskare menar även att forskningens primära syfte är att förändra och förbättra samhället, vilket ofta innebär att göra det mer rättvist genom att belysa eller problematisera maktrelationer och –strukturer, samt motverka dessa. Detta kan då innebära att man på förhand har bestämt vilka forskningsfrågor och vilka resultat som är meningsfulla, vilket i sin tur lätt leder till att det perspektiv och de antaganden man utgår från bestämmer vilka slutsatser man kommer fram till.

Men är det inte naivt att tro att även den naturvetenskapliga forskaren är så förutsättningslös, objektiv och fri från intressen? Ska inte forskningen vara relevant? Är inte Johan Rockström aktivistisk? Jo, men som jag ser det ändå en ganska stor skillnad mellan naturvetenskaplig aktivism och sociologisk eftersom de förra brukar vara mer medvetna om när de kliver över gränsen från att vara forskare som beskriver den fysiska verkligheten till att vara aktivister som vill förbättra den, medan den senare ofta har det som oartikulerat grundantagande. Ett exempel på klimatforskare är James Hansen som kände sig tvungen att sluta som forskare för att kunna bli aktivist. Min uppfattning om de naturvetenskapliga idealen är att man eftersträvar att börja med att ta reda på hur världen är och sedan försöker förändra den om det behövs. (Att naturvetenskapen har ett och annat att lära från sociologin kan utvecklas någon annan gång.)

Därför tror jag att en bidragande orsak till kritiken mot genusvetenskapen är att man i fältet inte varit tillräckligt tydlig med denna gräns mellan forskning och aktivism. En annan är förstås att aktivismens mål inte alltid är så tydliga eller självklara. I klimatforskningen så vill man undvika för stor uppvärmning av jordens atmosfär och i byggnadsmekaniken se till att vi kan bygga trähus som inte rasar och krossar människor, den senare är inte så särskilt kontroversiell men den tidigare kan i förlängningen ge upphov till en del målkonflikter. Men vad den genusvetenskapliga aktivismen har för mål är ibland otydligt. Ibland handlar det om att eftersträva kvantitativt lika fördelningar av makt, ibland om att förändra människors perspektiv och syn på sig själva och samhället, och ibland om att förändra människors beteenden. Som Bjereld påpekar så väcker det också känslor eftersom det kan handla om makt, vilket har politiska konsekvenser men också personliga i och med att de kan inkräkta på människors integritet. Av den anledningen stöter också klimatforskningen på motstånd.

Så hur bör enligt mig genusvetenskapen hantera den här typen av kritik och kritik i allmänhet? Mitt enkla och måhända svepande svar är: Transparens. Självklart är genusvetenskapen och den typen av frågeställningar intressanta och värda att studera, exempelvis enligt de metoder man redan tillämpar. Men jag tror att man i fortsättningen behöver bli bättre på att redovisa och diskutera de antaganden som ligger till grund för forskningen, dess metoder och önskvärda resultat. I synnerhet till de som påverkas av forskningen, alltså allmänheten.

Det främsta, som jag nämnt, är gränsen mellan forskning och aktivism som jag tycker behöver diskuteras i högre grad än vad som görs nu. Vad är en önskvärd utveckling? Även om detta tycks vara självklart för många forskare i fältet så bör det i högre grad göras explicit. Kanske det inte är så självklart för alla i fältet eller de som påverkas av forskningen. Och ska forskningen över huvud taget vara aktivistisk eller finns det plats för forskning vars slutsatser och konsekvenser inte på förhand är uppenbara?

Ett annat exempel på antagande man bör vara mer transparant med är den som handlar om biologiska kontra kulturella faktorer, eftersom detta är kritik som ofta återkommer. För mig skulle det inte alls vara problematiskt att endast studera könsroller ur ett kulturellt perspektiv, alltså hur vi gör kön (även om det inte skulle rimma helt väl med genusvetenskapens tvärvetenskapliga ambitioner). Men i så fall bör man vara transparent och explicit med avgränsningen att man bortser från biologiska faktorer som ges av exempelvis evolutionspsykologin eller –biologin. Och man bör i så fall vara mycket försiktig med att utifrån det dra mer generella slutsatser om könsskillnader i beteenden och livsval i allmänhet. Det går inte att bara utgå från kulturella faktorer och sedan hävda att ett fenomen endast beror på kulturella faktorer.

En tredje typ av antaganden som ofta tas upp är den om hur olika maktrelationer tar sig uttryck. Exempelvis den att män som grupp ofta antas vara överordnad kvinnor som grupp, vilket antas genomsyra samhällsstrukturer såväl som kulturella föreställningar kring de olika könsrollerna. Att vara explicit på denna punkt kan förtydliga huruvida detta är ett grundantagande och utgångspunkt för forskningen eller om det är en slutsats och resultat från forskningen. Om det senare är fallet borde de underliggande argumenten och bevisen med tillhörande antaganden redovisas tydligare.

Jag tror att även om en del av kritiken mot genusvetenskapen som framkommer i debatten grundar sig i okunskap så kan en del rimlig kritik ses som en konsekvens av att man inom fältet inte varit tillräckligt transparent med antaganden som de jag anger ovan. Det kan göra att man i diskussionen glider mellan olika mål, antaganden och kunskapssyner vilket försvårar för vidare diskussion och utbyten med andra forskningsfält. I synnerhet om formen för utbytet är sociala medier eller SVT Debatt.

Som forskare måste man sträva efter att vara sin egen starkaste kritiker, även om det kan leda till att man på kort sikt tappar aktivistisk kraft. Om man inte lyckas med det bör man i alla fall vara lyhörd för den kritik som framkommer.