”Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.”
T. S. Eliot, citerad av Harald Atmanspacher och Dean Rickles
Beskrivningen av 5:e personperspektiv baseras på Susanne Cook-Greuters beskrivning av konstruktionsmedvetenhet eller construct aware i jagutvecklingen, en del andra inspirationskällor och är också en konsekvens av teorin för perspektivtagande. Beskrivningen är tentativ då det är svårfångat i språket (bortom koncept), begränsat med data då det är få som uttrycker detta i jagutvecklingen och förstås mina egna stapplande försök att greppa och formulera den.
Typiska objekt i detta perspektiv är arketypiska mönster som överskrider den Cartesiska uppdelningen mellan det mentala och det fysiska och som är oberoende av kultur. I synnerhet evolutionära mönster som kommer från hur vi tar perspektiv och skapar mening är relevanta här. Att ta dessa som objekt innebär alltså att vi behöver ta vårt subjekt och vårt meningsskapande som objekt, eller åtminstone grundläggande aspekter av det.
Exempel är fraktaler som är mönster som upprepas på olika nivåer. Vi kan observera (och konceptualisera) dem i matematiken, i naturen (se bilden) och i vårt psyke (i transitionsstegen mellan nivåerna av hierarkisk komplexitet och i denna teori av perspektivtagande). Ken Wilber är kanske den som givit de mest omfattande beskrivningarna av sådana mönster med begrepp som holarki (från Arthur Koestler), transcendera och inkludera, differentiera och integrera, pre-trans fallacy samt betoningen av ordningar av perspektivtagande som jag definierat och beskriver här.
Om ett mönster dyker upp i det mentala såväl som det fysiska, var hör det då främst hemma? Svaret som Carl Gustav Jung och de samtida kvantfysikerna Wolfgang Pauli, Arthur Eddington och John Wheeler, David Bohm och Basil Hiley kom fram till var en psykofysiskt neutral underliggande verklighet som är mer grundläggande än det mentala och fysiska. Jung kallade den ’Unus mundus’.
Vad är då subjekt vid denna 5:e ordning? Vad är det vi ser med? Den konkreta världen tar vi in med våra sinnen och den abstrakta världen ’ser’ vi med vårt förnuft, ’the minds eye’. Här är de dock otillräckliga. När vi försöker göra någon förnuftsmässig analys av ett mönster och tänker kring det skapar vi omedelbart en distans till det vi tänker om, vi gör det till abstrakta objekt.
Subjektet här föreslår jag är intuitionen, något som har stöd i Cook-Greuters knappa beskrivningar och som Jung och ovanstående fysiker också angav. Det finns även kopplingar till Benedict de Spinozas ’scientia intuitiva’ som han såg som den högsta formen av kunskap, bortom sinnesintrycken och förnuftet. Det är med vår intuition vi kan förnimma mönster därute såväl som härinne. Men den behöver kultiveras.
Om 6:e personperspektiv vet jag inte så mycket förutom att teorin postulerar en liknande fortsättning att kliva ur inbäddningen. Jag tror i alla fall inte att det finns någon slutpunkt.
