Monthly Archives: September 2014

Kompetenser för duktiga debattörer

Den här sidan fokuserar på att presentera forskning om vuxenutveckling och jag har introducerat ett antal teorier i läshörnan. Men vad ska vi ha dem till? Mänsklig och personlig utveckling är förstås intressant att studera för sin egen skull, men sett ur ett kompetensperspektiv så kan man fråga sig på vilket sätt våra förmågor att hantera olika uppgifter ökar och på vilket sätt detta kan vara av godo.

En sorts uppgifter kan man säga handlar om att skapa förändring i samhället. En forskning som bedrivs vid Göteborgs universitet är just att undersöka samhällsentreprenörer och vilka kompetenser de kan behöva för att nå framgång i sina projekt (se t ex denna publikation). Jag tänkte här snabbt skissa upp en annan mycket bred arena, nämligen samtalets och debattens, och fråga vad de olika vuxenutvecklingsteorierna skulle kunna tillföra här samt resonera kring kompetenser som är bra för att hantera olika former av meningsutbyten. Jag baserar genomgången främst på egna erfarenheter av debatter och diskussioner på nätet såväl som vid personliga möten. Aspekterna jag utgår från är komplexitet (MHC), reflective judgment (enl. King & Kitchener), ego-utveckling (Kegan resp. Loevinger) och slutligen dialektiskt tänkande (Laske).

Genomgången kan också ses som en grov skiss över vilka aspekter av utvecklingen de olika teorierna försöker att fånga och hur de relaterar till varandra, något som också Otto Laske försöker ta ett helhetsgrepp på.

Komplexitet
Den kanske mest uppenbara aspekten är komplexitetsmedvetenhet som handlar om att se samband och själv bygga upp komplexa argumentationer. En argumentation med hög komplexitet kännetecknas av att man kan ta många och vida perspektiv på en fråga, bygga upp en sammanhängande argumentation och förstå frågan som del i ett större sammanhang. Låg komplexitet visar sig typiskt genom enstaka tyckanden i begränsade frågor utan någon bakomliggande argumentation och en oförmåga att tänka bredare och att se de stora perspektiven.

Att lyfta komplexiteten blir ibland ett uttalat mål när man vill röra sig framåt i diskussionen och utveckla denna. När exempelvis skolfrågan diskuteras så kan det uttryckas som en ambition att lyfta diskussionen från enstaka problematiseringar och åtgärder, som att införa betyg vid viss ålder eller lönepåslag till lärarna, till bredare som att handla om visioner och skolans roll i samhället och i livet. Och kanske än vidare till att få de enstaka problemen och detaljerna att hänga ihop med de stora perspektiven och visionerna.

Det här tycker jag förstås är en mycket viktig aspekt av utvecklingen att föra fram, men jag vill mena att det är otillräckligt och att det finns fler aspekter som bör föras fram än att bara kunna tänka komplext.

Reflective judgment eller kritiskt tänkande
Reflective judgement model enligt King & Kitchener betonar hur man hanterar osäkerhet och hur vi ser på och förhåller oss till kunskap och till illa strukturerade problem, alltså sådana som inte har något slutgiltigt och korrekt svar eller lösning. Kunskapssyn kan handla om frågor kring hur evolutionen gått till och om det vi hör på nyheterna är sant och illa strukturerade problem kan handla om hur vi ska utforma skolan och vilken sorts pedagogik som är den bästa. Kort kan man säga att modellen visar på en utveckling där man går från oreflekterat auktoritetstroende, där ett påstående antingen är sant eller falskt, till relativistisk, där man inte kan säga något med säkerhet, och vidare till ett reflekterat omdöme, där man får en ökad förståelse för kunskapandets natur och en förmåga att se och hantera osäkerheter.

En hög grad av reflekterat omdöme eller kritiskt tänkande gör att man kan värdera kunskapskällor såväl som de egna uppfattningarna efter hur säkra de är, att man kan skilja på egna förutfattade åsikter och meningar och att man har en känsla för ett uttalandes begränsningar. Även en komplex tänkare kan ha en svart-vit syn på världen, brist på självinsikt och vara direkt dogmatisk, vilket leder oss in på nästa aspekt.

Ego-utveckling och meningsskapande
Något som präglat det svenska politiska samtalet senaste tiden är hur en åsikt eller inlägg ofta ses som ett uttryck för en uppsättning värderingar eller till och med identitet. Ibland kan den kopplingen ske utan att man själv är medveten om det. Antingen för att man kanske inte reflekterat över vilka värderingar man har och vem man är eller för att en sådan koppling kan vara ett försåtligt sätt att stämpla en med värderingar som anses icke önskvärda i debatten.

Egoutvecklingsteorierna beskriver en utveckling där vi i högre grad kan reflektera över oss själva, där vi kan se världen och vår plats i den på ett mer komplext och nyanserat sätt. De beskriver också en utveckling där vi i högre grad kan reflektera över vad vi tar för givet och vilka antaganden om världen och oss själva vi är inbäddade i. Samt en känsla och förståelse av vilka antaganden andra människor, diskursen och kanske till och med hela kulturen, kan ses som inbäddade i och tagna för givna. Det ger upphov till en confirmation bias där man tenterar att bara sortera in de saker som passar in i den egna världsbilden och bortse från det som motsäger den.

Dialektiskt tänkande
Slutligen kommer en kort reflektion kring vad man kan lära sig av den aspekten av intellektuell utveckling som benämns dialektiskt eller transformativt tänkande enligt främst Otto Laske. Jag har inte introducerat detta ämne ännu, tills vidare kan man läsa om det här. Kort säga att utvecklingen av dialektiskt tänkande handlar om att röra sig från ett statiskt tänkande till ett tänkande som betonar processer och dynamiska skeenden i den fysiska verkligheten såväl som i vårt tänkande och varande.

Exempelvis kan dessa insikter leda till en syn på samtalet och debatten i sig som en levande organisk och transformerande process. Vad är då meningen med ett inlägg i debatten eller samtalet? Att leverera det slutgiltiga rätta svaret och därmed sätta punkt för debatten? Snarare skulle jag säga att det ur ett dialektiskt perspektiv mer kan handla om att se samtalets kontext och ramar, synliggöra outtalade konflikter eller att göra sig till röst för ett tidigare förbisett perspektiv. Det kan också vara att jag frågar mig vad jag behöver säga och göra för att hålla samtalet vid liv och kanske till och med utveckla och transformera det genom att öppna upp för nya frågor och dimensioner eller att försöka finna ett gemensamt språk. Vidare kan det till och med handla om att öppna upp för att låta samtalet transformera mitt eget tänkande och mig själv som människa.

I beskrivningen från den sista modellen blir det kanske tydligt att rubrikens ”duktig debattör” indikerar en avsaknad av just detta dialektiska tänkande när det snarare är samtal vi bör sträva mot. Kanske en inramning som attraherar en läsare i valtider som dessa. (Men ja, det är min erfarenhet att man med dessa kompetenser också blir skickligare på att vinna debatter.)

Även om det kan finnas ett och annat tillfälle då en debatt verkligen skulle tjäna på att någon överbevisade sin motpart och därmed satte punkt tror jag att de flesta meningsutbyten skulle bli betjänta av en förhöjd kvalitet. Dessa modeller och perspektiv kan då ge en hint om vad detta skulle kunna innebära, hur vi kan röra oss i den riktningen och vilka kompetenser vi själva behöver utveckla för att göra detta möjligt.

Avslutningsvis bör nämnas att det förstås finns många fler kompetenser och aspekter utöver dessa att utveckla. Samt att ett samtals kvalitet beror på så mycket mer än bara deltagarnas kompetens. Hur man kan utveckla metoder, plattformar och arenor för att befrämja goda samtalskulturer är ju minst lika viktiga frågeställningar…