Uncategorized

Den skötsamme arbetaren

För ungefär 10 år sedan var jag med och startade en integral salong, det innebär ungefär en grupp där man ses med jämna mellanrum och utforskar olika aspekter av personlig och kulturell utveckling, främst utifrån ett integralt synsätt. Vi sågs under ett antal år och utforskade utveckling i filosofiska, psykologiska och andliga termer genom föredrag, diskussioner och övningar. Vi såg oss som leading edge av självutveckling och ondgjorde oss emellanåt över den i samhället rådande postmoderna bubbla där få brydde sig om samhällets och mänsklighetens historia eller framtida utmaningar och transformationer, utan snarare där ytlighet, relativism och självutveckling enligt du-duger-som-du-är-principen härskade. Men hur nytt var vårt självförbättringsprojekt egentligen?

Jag fick ett intressant lästips på GP i Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren – Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle som beskriver den mentalitet av självutveckling vid framväxten av Holmsund strax utanför Umeå kring förra sekelskiftet. Det lilla samhället växte fram kring sågverksbolaget som skeppade ut och sågade timmer från skogarna kring Umeälven. Från början var det en glesbefolkad jordbruksbygd som kunde erbjuda viss arbetskraft men därefter flyttade allt fler människor in från den omgivande bygden och från resten av landet. Framför allt de tillfälligt arbetande och inflyttade till samhället förde med sig nya idéer men också utsvävat leverne i form av osedligheter som superi. Superiet var inte i någons intresse, utom möjligen för stunden för den som söp. Sågverksbolaget var inledningsvis definierande för byn och finansierade skola och kyrka. Det var förstås i bolagets intresse att ta hand om arbetarna och deras barn och ge dem husrum, skola, sjukersättning och pension. Men motprestationen var att bolaget krävde skötsamhet och lova ”ett nyktert, stilla och ordentligt lefverne…såväl i arbetet som eljest”. Skolan och kyrkan hade alltså som central uppgift att fostra arbetarna och deras barn och de som var bråkiga skickades till bolagskontoret för bestraffning. Som Ambjörnsson uttrycker det: ”Bolag, kyrka, skola flöt samman till en och samma överhet, en slags patriarkalisk treenighet.”

Men samhället utvecklades och ett civilsamhälle växte fram där man hade mer horisontella förhållningssätt till ordningen och man förhöll sig till varandra som bröder och systrar som stöttade varandra i sin respektive självutveckling. Dessa var väckelse-, nykterhets- och sedan arbetarrörelsen. Väckelserörelsen växte fram som reaktion på att prästerna hade en dubbel roll som andlig vägvisare samt statens tjänare. Och nykterhetsordnarna fick mest framträdande roll i kustsamhällena som Holmsund med hög inflyttning och omsättning av invånare. I de mer socialt stabila inlandssamhällena var det enklare att upprätthålla social ordning och drickandet var mer kontrollerat av bystadgor och sedvänjor. Men vad innebar då självutveckling på den tiden?

Synen på självutveckling, särskilt inom nykterhetsrörelsen, var polariserad kring å ena sidan supande, förfall, begär och djuriska drifter, samt å andra sidan självkontroll, medvetande, vilja och ande. Det handlade om hur man förhåller sig till sig själv men också om att man ska uppträda på ett värdigt sätt med distans till verkligheten och inte hemfalla till laster som superi eller biografbesök. Nykterheten blev medvetenhetens kontroll över det inneboende okontrollerade djuret. Men självutvecklingen innefattade också bildning i termer av studier av texter och filosofiska diskussioner om lycka, vad en god människa gör samt förhållandet individ-kollektiv. Mötena bedrevs på formellt korrekt vis som ideella föreningar görs i dag med stadgar, röstningar och protokollföring (som gjort Ambjörnssons forskning möjlig). Till en början stod även dessa under bolagets välsignelse då exempelvis nykterhetsrörelsen finansierades av bolaget. Men detta förhållande skulle gradvis utmanas.

Arbetarrörelsen växte fram i och med fackföreningarna och för att arbetarna, som tills nu alla hade ett personligt förhållande till bolaget, skulle organisera sig och tala till bolaget med en röst. Då krävdes solidaritet till facket och dess medlemmar, vilket innefattade att man uppträdde på ett disciplinerat och värdigt sätt, ”nyktra, ordentliga och målmedvetna”. Om rusdryckerna var nykterhetsrörelsens största fiende så var okunnigheten fackföreningens. Värdighet handlade också om att inte bara leva för stunden utan att reflektera över framtidens krav och andras situation. Att visa upp en värdighet och skötsamhet även på fritiden var nödvändigt för fackets gemenskap och för att visa att man inte behövde bolagets patriarkaliska och paternaliska fostran. Det är svårt att ställa krav på arbetsgivaren om du super och inte sköter dig. Så för att ha något inflytande över arbetet, andra och omvärlden krävs först att du kan leda och kontrollera dig själv, vilket tycks vara en tidlös sanning när det gäller ledning och samhällsförändring.

Vad gäller den inre och intellektuella självutvecklingen betonades här läsningen av olika texter. Väckelsens folk kallades läsare vilket syftar till något annat än läsning och utantillinlärning av katekesen. Snarare handlade det om att ge ”eftertanke och begrundan”, samt att reflektera och diskutera kring det skrivna och att därigenom få ”ordet i sin makt”. Skönlitteratur går an om det är en god roman som ger läsaren att skilja mellan gott och ont. Målet med läsningen var självtillit och självaktning och nykterhetslogerna ordnade ofta debatter i olika ämnen och satte upp teaterföreställningar, ibland med udden riktad mot makten. På 1920-talet börjar man anordna studiecirklar i olika ämnen som också innehåller skrivuppgifter. Träningen i föreningsteknik gör medlemmarna rustade att hävda sig i den politiska sfären och att kunna tänka och tala fritt. Egenskaper hos de personer vunnit respekt hos omgivningen och som lyckas hävda sig väl i politiken såväl som i frågor om arbetsförhållanden är en pålitlig, eftertänksam hållning, förmåga att stå upp för en sak, behärska språket och att vara beredd att ge och ta skäl. På så sätt har logens bildning haft en emancipatorisk funktion. Men den resulterade också i att ge arbetaren makt att stå upp mot arbetsgivaren och bolaget. På ett högre plan sågs utvecklingen som en ”civilisatorisk gärning…ur mörker till ljus”. Samhälles skulle byggas ”där alla behandlas lika därför att de alla har del i den värdighet som präglar och förenar människorna.” Ambjörnsson benämner bildningsprojektet som en upplysning: ”Det gällde att skapa en ny människa, som inte bara avhöll sig från starka drycker utan också i övrigt betedde sig på ett mer >>människovärdigt sätt<<.”

Begreppet skötsam från bokens titel låter måhända konformistiskt och underdånigt gentemot överhögheten, men betydelsen bör snarare förstås som samvetsgrann. På engelska var conscientious Jane Loevingers benämning på det jagutvecklingsstadium som betonar att man tar kontroll över sig själv och sitt inre och sätter denna som högsta auktoritet, samtidigt som man verkar för att förbättra sig själv i samklang med samhället. Det motsvarar Kegans 4:e självförfattande ordning som han också kallar modernism. Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren beskriver alltså hur mentaliteten förändrades hos arbetare i skiftet mellan det traditionella bondesamhället och det moderna industrisamhället som växte fram i Sverige runt sekelskiftet.

Var vi då så nydanande och leading edge i vår integrala grupp för 5-10 år sedan? Även om vi arbetade med verktyg och perspektiv som inte fanns då och utgick från Kegans 5:e ordning, var många av de existentiella frågor vi ägnade oss åt av en tidlös natur som väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen också ägnade sig åt. Målet var också liknande, att söka förbättra världen och att börja med sig själv. På så sätt kan man säga att vi byggt vidare på en tradition av bildning och självutveckling som i hög grad bidrog till att göra Sverige till en av världens ledande industrinationer i termer av intellektuell och kulturell utveckling. Jag vill argumentera för att den kampen inte är över och att bildning och självutveckling kanske är viktigare än de varit på länge. Håkan Lindgren verkar hålla med.

DAC – en ontologi för ledarskap

Vad är ledarskap? Hur utövas det och vad borde det vara? Är ledare något man föds till eller är det något man kan lära sig?

Ledarskap och framför allt hur det utvecklas är frågor jag och mina kollegor Sofia Kjellström från JU och Oskar Törnblom, KTH, ska studera tillsammans med tre större svenska företag som är verksamma i olika branscher. Det är ett forskningsprojekt finansierat av KK-stiftelsen med titeln Ledarskapsutveckling för högpresterande företag. Vilken ledarskapssyn kommer vi då att utgå från i vårt projekt? Detta är den första av en serie texter om ledarskap som jag kommer skriva i anslutning till vårt projekt. Här introduceras en ontologi för ledarskap benämnd DAC, som står för direction, alignment och commitment, vilket är en mycket bred och inkluderade definition på fenomenet ledarskap som lämpar sig för hur vi ska genomföra forskningsprojektet. Men vad innebär ontologi i det här sammanhanget och vad är det för problem som en sådan ska hantera?

En svårighet inom ledarskapsforskningen är att det bland forskarna finns många olika uppfattningar om vad ledarskap är och hur det bör utvecklas. Du som läser det här har säkert också en egen uppfattning och erfarenhet av vad bra ledarskap är och vad som är exempel på dåligt. På samma sätt är det hos de olika företagen som verkar i vitt skilda branscher och bland de anställda som befinner sig på olika befattningar med olika erfarenhet. Vår utgångspunkt här är att mångfalden i uppfattningar inte kommer av att någon har rätt medan resten har fått om bakfoten vad ledarskap är. Det är inte så att vi ska definiera någon slags slutgiltig och korrekt ledarskapssyn som vi ska övertyga alla andra om. Ledarskap är i sig ett komplext fenomen som är svårt att fånga och som kan betyda olika beroende på kontext, nivå och så vidare. Om vi bestämmer vad som är rätt svar så är det sannolikt att vi missar viktiga ledarskapsaspekter, vilket kan illustreras med en vanlig och tidigare förhärskande ledarskapssyn.

En traditionell definition på ledarskap är att det finns en ledare, en följare och något slags gemensamt mål som ledaren ska förmå följaren att uppnå. Ledarskapsstudier ur detta perspektiv handlar ofta om att beskriva personer som utmärkt sig som ledare, t ex Jack Welsh, Steve Jobs, Nelson Mandela eller Dag Hammarskjöld, eller att beskriva personlighetsdrag och förmågor som är utmärkande för bra ledare. En nackdel med den ledarskapssynen som ofta utgår från en top-down-styrning av arbetet är att den inte fungerar så bra för att beskriva nya trender kring kollektivt och distribuerat ledarskap där medarbetaren har en mer aktiv roll och där chefen kanske till och med har avskaffats helt. Det kan också handla om löst sammansatta nätverk som tillsammans löser en uppgift, som vid utvecklingen av Linux eller Wikipedias kunskapsprocess. Om man analyserar den här typen av distribuerat ledarskap ur det traditionella perspektivet är det risk att man antingen reducerar fenomenet ledarskap till något som äger rum på ett enbart individuellt plan eller att man kommer fram till att något ledarskap inte ägt rum alls.

Ett sätt att hantera detta fokus på individen är att skilja på ledare och ledarskap där den första termen beskriver något som utövas av individen som ledare medan den andra termen innebär ledarskap som en aktivitet som också kan vara kollektiv. På så sätt kan man säga att det utvidgade begreppet ledarskap rymmer mer än ledare och därmed transcenderar och inkluderar det traditionella ledarbegreppet. I nya organisationsformer som Teal där idealet är att man klarar sig utan chefer eller formella ledare kan man då säga att ett ledarskap utövas av gruppen eller organisationen som helhet för att lösa en uppgift eller av organisationen gentemot andra organisationer.

Komplexitetsteori är ett annat kunskapsfält som börjat influera ledarskapsforskningen där man bland annat talar om emergens och holism. Emergens beskriver hur kvalitativt nya beteenden och rörelser spontant uppstår i sociala grupper utan att beordras fram eller kontrolleras, vilket kan exemplifieras av fågelflockar, fiskstim och myrsamhällen. Holism är utgångspunkten att gruppens beteende inte till fullo kan förklaras och reduceras ner till de enstaka individernas, utan att den måste förstås och förklaras på den nivån som ett kollektivt fenomen, ungefär som att sociologin inte låter sig reduceras till psykologin. Det interpersonella kan och bör alltså inte reduceras till det personella.

Det finns alltså en uppsjö uppfattningar, syn och ideal på vad ledarskap är. Dels för att vi förstår fenomenet på olika sätt och dels för att ledarskap de facto har förändrats med framväxandet av nya arbetssätt i samskapande och participatoriska processer som hålls av en facilitator snarare än en ledare. De olika synsätten på ledarskap illustrerar en epistemologisk variation, epistemologi handlar om kunskapen man har om ett fenomen, och den faktiska förändringen av fenomenet, alltså hur ledarskap faktiskt utövas, är en ontologisk förändring. Ontologi brukar (och kanske också borde) användas i betydelsen om varandets natur. Men här används det mer begränsande genom att ringa in och definiera fenomenet och vad det är som ska studeras. Man kan uttrycka det som att ontologin definierar spelplanen som ger utrymme åt de olika uppfattningarna, epistemologierna. På så sätt kan vi vända problemet och svårigheten i mångfalden av ledarskapssyn till en fördel där varje uppfattning grundar sig i ett giltigt perspektiv som ger ett fönster mot detta mångfacetterade fenomen. Då är det viktigt att vi utgår från en ledarskapsontologi som är tillräckligt komplex och bred att rymma de olika perspektiven och epistemologierna.

I vårt projekt kommer vi utgå från en sådan ontologi, DAC, utvecklad av forskarna på Center for Creative Leadership, CCL (Drath et al, 2008). DAC står för direction, alignment och commitment, och är den triad som bygger upp ledarskapet. Låt oss titta närmare på dessa tre aspekter av ledarskapet.

Direction utgörs av den yttre riktningen. Den kan omfatta specifika operativa mål som man har en gemensam överenstämmelse om, tillsammans med en mer övergripande vision och tillhörande strategi. Det ska finnas en samsyn om vad denna riktningen är och varför det är viktigt, även om det kan finnas variationer beroende på att olika deltagare fokuserar på olika aspekter och delmål i processen. Denna syn kan också förändras under resans gång.

Alignment är den inre organiseringen och koordineringen av kunskap och kollektiva arbetsinsatser. Det utgörs av roller, strukturer, arbetsprocesser och kontroller av hur arbetet utförs. Här har vi planering av aktiviteter, budgetering och belöningssystem. I mindre sammanhang kan alignment utgöras av den dagliga informella och interpersonella kontakten. Det är inte nödvändigtvis en rigid och detaljplanerad organisering utan kan vara mer flexibel och föränderlig.

Commitment innebär deltagarnas gemensamma överenskommelse och motivationen att investera det egna arbetet, ansträngningen och nyttan i strävan mot den yttre riktningen (direction). Denna motivation kan grunda sig i en attityd och ett engagemang för någon social rörelse, en lojalitet gentemot organisationen, en strävan efter framgång och excellens, om omsorg om familjen eller planeten eller om blind lydnad. Man kan se motivationen och åtagandet som grundat i ett mer eller mindre reflekterat syfte med ansträngningen.

DAC kan alltså sammanfattas som en gemensam strävan i en önskvärd riktning, en inre organisering samt en motivation för att göra detta. Den ger alltså ett vad (D), ett hur (A) och ett varför (C) man organiserar sig för att uppnå något. Det här kan tillämpas kortsiktigt och enkelt såväl som långsiktigt och mer komplext. För ett fotbollslag kan då D enkelt innebära att vinna matcher, A att enas om ett visst spelsätt och spelplan och C att välja att komma och ge max på alla träningar och i alla matchsituationer. För en större organisation eller för en hel nation är det betydligt komplexare och långsiktigare och desto mindre statiskt. För fotbollslaget kan D då utgöras av en långsiktig strategi för att vinna mästerskap, A affärsverksamhet, talangutveckling och värvningsstrategier för spelare och C att bygga en sammanhållning och professionalitet. Ledarskap utövas då DAC uppstår och i de komplexare fallen behöver det upprätthållas allteftersom de olika aspekterna förändras. DAC är alltså i allmänhet ett rörligt mål.

DAC är ett pragmatiskt svar på frågan vad ledarskap är: ledarskap är när DAC uppkommer. Det är pragmatiskt men också funktionalistiskt såtillvida att man definierar ledarskapet utifrån dess resultat och effekter. Det är integrativt i och med att det kan användas på olika analysnivåer av grupperingar, från den enstaka individen (fundera kring hur självledarskap kan förstås som DAC) till grupperingar av länder som i klimatförhandlingarna och därmed inte heller begränsat till vissa kulturella ledarskapsideal. DAC betonar koordineringen och integrationen av ansträngningar snarare än de interna konflikterna och maktperspektivet, vilket är naturligt eftersom det inte antas att det finns en ledare som utövar makt över underordnade följare. Vad man också kan notera här är att DAC följer den ovan nämnda utvidgningen av ledarskapsbegreppet och transcenderar och inkluderar den traditionella ledarskapssynen där ledaren bestämmer en riktning D, följaren anpassar sig och följer de givna ramarna och strukturerna A eftersom ledaren beordrat så C. Det kan ju fortfarande finnas situationer då det traditionella ledarskapet är det som fungerar bäst givet de rådande omständigheterna.

I nästa text kommer jag att beskriva hur vi tillämpar ontologin i forskningen om ledarskap och ledarskapsutveckling.

Drath, W.H., McCauley, C. D., Palus, C. J., van Velsor, E., O’Connor, P. M. G., McGuire, J. B. (2008) Direction, alignment, commitment: Toward a more integrative ontology of leadership, The Leadership Quarterly, 19, 635-653.

Monty python – Closed systems of thought

I min ungdom var jag väldigt förtjust i Monty Python, jag hade tillgång till en hög VHS-kassetter fulla med TV-serien Flying circus och såg alla om och om igen. Då tyckte jag de var roliga mest för att de var vuxna män som kunde vara barnsliga och tokiga och gå emot konventionerna. Men de har också haft ett stort inflytande på en hel generation komiker och satt ett betydande avtryck i filmhistorien, så de har ju uppenbarligen varit mer än bara tokiga. Även om Flying circus var från början av 70-talet vill jag påstå att de i högsta grad är aktuella än idag. Lås oss titta på ett par teman.

Ett vanligt tema är hur det kan gå snett när man kliver aningen utanför konventionerna. Ett exempel är vår ovilja att påtala när något är fel istället för att hålla god min för att det inte ska bli en jobbig stämning, något också vi svenskar kan identifiera oss med. I ”gaffelsketchen” handlar det om att påtala att en gaffel på restaurangen är smutsig, kanske lite petigt men ändå fullt rimligt. Fast med katastrofala konsekvenser.

Greppet att ta avstamp i en vardaglig situation och ta en liten avvikelse som de drar till absurditetens rand är typiskt. ”We used to dream of living in a corridor.” Eller också ta en enorm avvikelse och försöka få det till en mindre detalj som alla borde ha överseende med, i the Architects Sketch.

Python-gänget drev med alla och sparkade åt alla håll. Med överklassen i Upper class twit of the year såväl som med paralympics i Silly Olympiad. De drev också med nationella trauman som den ansträngda relationen med Tyskland efter andra världskriget (tänk också Fawlty towers ”Don’t mention the war”). Inget var heligt.

Ett tema jag vill framhålla som mer användbart än någonsin är det som kallas ”closed systems of thought”. Det innebär hur vi kan ha ett sätt att tänka som först verkar vettigt. Sedan förändras situationen på ett sätt att det blir allt mer orimligt att hålla fast vid det gamla tankesättet eller ståndpunkten – men vi gör det ändå. Vilka bevis vi än ställs inför så tolkar vi dem så de passar in i vårt sätt att tänka, eller också bortser vi från det. Idag brukar det kallas konfirmationsbias eller faktaresistens.

Ett exempel är den svarte riddaren som aldrig ger upp i Monty Python and the Holy Grail: ”It’s just a flesh wound” eller den klassiska papegojsketchen ”This parrot is no more!” där Palin vägrar erkänna att papegojan är just död. Ett modernt faktiskt exempel är Mohammed Said as-Sahaf, även kallad Badgad Bob, som var irakisk informationsminister under USA:s invasion 2003. Bagdad Bob blev odödliggjord i sin försäkran in i det sista att allt stod rätt till och gick enligt planerna trots överväldigande bevis däremot. Bagdad Bob-memen används frekvent i dagens debatt.

Detta tema är det centrala i filmen Life of Brian som blev gruppens höjdpunkt. Huvudpersonen Brian, som alltså inte ska föreställa Jesus, blir ofrivilligt ledare för en stor grupp människor som alla följer honom blint. Vad han än gör så tolkar de det som ytterligare ett bud de ska följa. Filmen driver med de traditionella auktoritetstroende konformisterna, men samtidigt också med postkolonialismen och andra postmoderna rörelser vars logik är att de alla ska gå sina egna vägar: Judean People’s Front kontra The People’s Front of Judea.

Postkolonialismen belyser hur västvärlden koloniserat och förtryckt tredje världen, men den synen problematiseras av den klassiska scenen ”What have the Romans ever done for us?”

Det är alltså inte bara de blinda följarna som har slutna tankesystem, även de som kritiserar makten sitter också fast i slutna tankesystem och blint följer sin egen logik till absurditetens rand.

Uttrycket ”Closed system of thought” användes av John Cleese i den mycket sevärda debatten i TV-programmet Friday Night, Saturday Morning mellan Cleese och Michael Palin från Pythongänget och kritikerna Malcolm Muggeridge och biskopen av Southwark, Mervyn Stockwood. Hela programmet och debatten är mycket sevärd, det är ingen som håller igen av artighet eller rädsla för dålig stämning.

Vid 34:50 säger Cleese:

“It’s also about closed systems of thought, whether they are political or theological or religious or whatever: systems by which, whatever evidence is given to a person, he merely adapts it, fits it into his ideology.”

Cleese refererar till vetenskapsfilosofen Karl Popper som förespråkade att om man har en vetenskaplig teori så ska man eftersträva att falsifiera den. På samma sätt kan man ha en personlig teori eller ideologi, ett meningsskapande, och bortse från all fakta som talar emot den. Oavsett vilken ideologi man bygger sin mening kring, eller är inbäddad i som Robert Kegan skulle uttryckt det. Monty Python var inte bara barnsliga och tokiga.

Det kan vara bra att ha koll på vilken ideologi man är inbäddad i nästa gång man hamnar i en argumentation. Argumentationssketchen slutar med sedvanlig metahumor och regress…

Känslan kommer före tanken

Vad kommer först? Resulterar känslor från tankar eller tvärt om? Hönan eller ägget?

Även om relationen mellan tanke och känsla, mellan kognition och emotion, har diskuterats och debatteras sedan urminnes tider vågar jag påstå att tanken oftast har betraktats som överordnad. Åtminstone vill vi gärna se oss som vetenskapligt tänkande rationella varelser som sätter känslorna åt sidan och handlar ändamålsenligt. Från KBT:n lär vi oss att styra våra tankar så kommer känslorna att följa istället för att vi ältar samma problem om och om igen. Tänkt rätt och må bra!

De som låter känslorna styra över förnuftet ses ofta som omogna. Barn brukar ju kännetecknas av att vara totalt känslostyrda. Som förälder lär man snart hur hopplöst det ofta är att försöka argumentera med små barn som ”vill ha glass” i affären. Det finns en känsla i botten som vill ut, kanske trötthet eller ett allmänt dåligt humör, och glassen blir bara ursäkten eller det barnet tror att det vill ha.

Det finns dock de som intresserar sig för hur de samverkar eller argumenterar för att båda behövs. Piaget betraktade dem som sammanvävda och Daniel Kahneman menade att vi använder antingen ett rationellt system eller ett känslomässigt och intuitivt system när vi tar beslut. Kahnemans resultat från den psykologiska ekonomin illustrerade att det inte är så enkelt att skaka av sig vår känslomässiga bias från beslutsfattandet.

Men synen på oss som rationella varelser har problematiserats från många håll. I den politiska debatten här hemma såväl som i USA börjar många inse att det inte är så fruktbart att dela in de olika lägren i ”vi som är rationella” och ”de som är dumma/känslomässiga”. Snarare är alla känslomässiga. Jonathan Haidts forskning visar att man knappast kommer fram till olika politiska ståndpunkter genom att man rationellt väger argumenten från de olika sidorna och sedan tar det bästa. Nej, snarare väljer vi ståndpunkt utifrån några grundläggande moraliska intuitioner. Sedan accepterar vi endast de argument som talar till den ståndpunkt vi redan bestämt oss för.

Här är en sevärd intervju på samma tema mellan Dave Rubin och Scott Adams som tecknar Dilbert. Adams beskriver tekniker Donald Trump använder för att påverka väljarna på ett känslomässigt plan, något Hillary Clinton-lägret verkar ha tagit efter. Särskilt intressant är beskrivningen av hur de väljer nya och inom politiken oanvända begrepp som de sedan kan fylla med det innehåll och den mening de vill. För att lyckas inom politiken behöver man alltså inte bara kunna tänka logiskt och rationellt, utan också kunna navigera det känslomässiga landskapet.

Om vi lämnar politikens värld och återvänder psykologin så är Tomas Ljungberg ett exempel på förespråkare av en syn där känslan kommer först. Ljungberg kritiserar den moderna psykologins tankefokusering och syn att vårt inre handlar om att bearbeta information utifrån-in. Istället betonar han de affektiva aspekterna som primära och kognitionen som något som kommer efter, ungefär som barnet och glassen. Vi får en känsla, kanske någon slags existentiell tomhet, som vi sedan klär i ord efter förmåga. Som barnet med glassen så försöker vi tolka och sätta ord på känslan. De tankestrukturer vi kan forma blir som nät med vilka vi försöker få grepp om den där känslan eller sinnesstämningen. Ju mer utvecklat och nyanserat språk desto finmaskigare nät och bredare känsloregister. Det är som när vi drömmer. Obearbetade känslofragment bubblar upp ur det inre och kläs sedan i bilder.

Om vi går över till konsten och filmmediet så är det vanliga ett linjärt berättande med en början, en intrig och en upplösning. Men en filmskapare som bygger sitt berättande på mer känslomässiga sinnesstämningar är Terrence Malick som använder berättande som mer påminner om drömmandet, ofta ackompanjerat av existentiella reflektioner. Den tunna röda linjen är fantastisk i blandningen mellan andra världskrigets helvete och hypnotiskt vackra naturbilder som påminner att det gudomliga ändå alltid finns närvarande.

Lika fantastisk är Tree of life. Hela filmen är ett pärlband av tillbakablickar till en ungdom som illustreras av scener som förmedlas som vi minns dem, som känslomässigt laddade scener. Många situationer, relationer eller förluster lever kvar som minnen och även som obearbetade trauman eller taggar som inte släpper taget om oss. Som huvudpersonens relation med sin far, eller skamfyllda episoder från uppväxten. Eller moderns oförmåga att förlika sig med sonens död. Allt detta skapar en känslomässig spänning eller en rad inre konflikter ända tills slutet i en lika drömsk scen där alla spänningar löses upp i en försoning med familjemedlemmar och en förlikning med förlusten. Malick illustrerar hur känslan följer sin egen logik som är skild från det vi vanligen tycker är logiskt.

Machokultur i byggbranschen?

Förra året lanserade fackförbundet Byggnads och branschföreningen Byggcheferna kampanjen #stoppamachokulturen och nu har de gått in i en ny fas och lanserat följande reklamfilmer:

https://www.youtube.com/watch?v=DU7FxEeImEY

https://youtu.be/rmN2pxGAQ5o

Jag utbildar byggingenjörer på Malmö högskola, varav ungefär en tredjedel är kvinnliga studenter, liknande som när jag undervisade på V-programmet på LTH. Dessutom mäter och beskriver jag hur värderingar utvecklas och är med i genuskollegiet vid Mah, så jag tänkte dela några reflektioner kring ämnet.

Här är några ”hårda fakta” från kampanjen: Antal förvärvsarbetande i byggbranschen är ca 300 000, varav 8 % är kvinnor. Siffran är betydligt lägre bland yrkesarbetarna och Byggnads som är ett LO-förbund med främst yrkesarbetare har endast 1 % kvinnliga medlemmar. Det finns alltså utrymme för ökning av andelen kvinnor. Från alla studiebesök och gästföreläsare kommer budskapet att efterfrågan på kompetens är stor och i princip alla som examineras får jobb. De kompetenser som efterfrågas här handlar förstås i det här fallet inte om råstyrka utan de ska vara duktiga ingenjörer helt enkelt. Det innebär exempelvis att kunna räkna, samarbeta, ta till sig information och tänka vetenskapligt, det sista enligt HR-chef på byggföretag.

Är det då ett problem med en så liten andel kvinnor i branschen? Jag tror absolut att det hade varit bättre med en högre andel kvinnor, dels för att det finns stort behov av arbetskraft överlag. En del menar också att arbetsplatser helt enkelt blir trevligare och fungerar bättre om det finns en viss könsmix än om de är helt enkönade, så kan det mycket väl vara. Jag ser det också som att alla som kan och vill arbeta inom byggbranschen ska vara välkomna att göra så! Men hur ska man åstadkomma detta?

Jämställdhets- och könsfrågor är mycket komplexa och djupgående i och med att de berör frågor om värderingar, om ideologi och identitet. De spänner från det politiska och det vetenskapliga till det djupt personliga. Det här är dimensioner man måste hålla isär och navigera i när man hanterar den här typen av frågor. Exempelvis är det lätt hänt att man i enkäter ställer ledande frågor som reflekterar de svar man vill ha enligt den ideologi man utgår från.

Men om det nu är så att man identifierar en viss kultur som oönskad eller destruktiv, hur förändrar man den? Det är just detta kampanjen syftar till och här finns flera svårigheter. Först och främst, att förändra en kultur är svårt och sådana försök slår lätt bakut om man har för stora ambitioner. I slutet av den här debatten från Almedalen förra sommaren säger Paula Lejonkula från Sveriges Byggindustrier något jag tycker är vettigt:

”Jag kan faktiskt inte gå in i någon annans huvud och säga: ’Så här ska du känna inför någonting’. Däremot kan jag säga: ’Det här är min arbetsplats, du är anställd hos mig och så här beter vi oss här. Och om du gör något annat så får du en och två och tre varningar, och sen är det tack och hej’.”

Det här är ett förhållningssätt jag tror är sunt och som leder framåt. Det är mycket svårt att förändra en kultur uppifrån och dessutom diskutabelt ur ett etiskt perspektiv. En arbetsgivare kan kräva att en anställd dyker upp på arbetet, utför sina arbetsuppgifter och behandlar sina kollegor på ett korrekt och respektfullt sätt. Men inte att den anställde ska ha en viss uppsättning värderingar och än mindre identifiera sig på något visst sätt. Trots allt tal om värdegrundsarbete bör den anställdes integritet respekteras, något som kräver en diskussion för sig.

Något jag också tycker ofta saknas i diskussionen är en djupare förståelse kring varför det finns en machokultur och hur den uppstått. Och vad menas med machokultur? Är det samma sak som den traditionellt manliga könsrollen? Ofta studeras den manliga könsrollen ur ett konfliktperspektiv, vilket brukar leda till att den problematiseras per se. Ett konfliktperspektiv går ut på att belysa konflikten mellan grupper inom ett samhälle eller inom en organisation, oftast i form av ett maktperspektiv som utgår från antagandet om en grupp som ställs mot en annan grupp som betraktas som underordnad. Exempelvis mellan könen där män antas vara överordnade.

Men det går att belysa den manliga könsrollen från andra vetenskapliga perspektiv och få en annan bild. Ett sådant perspektiv är det som kallas funktionellt eller integrativt perspektiv. Det brukar användas som begreppspar tillsammans med konfliktperspektivet, något jag beskrivit här. Det funktionella perspektivet utgår från hur kulturen eller organisationen samverkar med sin omgivning och hur i första hand denna interaktion format kulturen. I det här fallet beskriver det hur könsrollerna i första hand formats av omgivningens påverkan på kulturen. Det här är ett perspektiv jag tror har större bärighet när man analyserar könsroller i byggbranschen som i hög grad formats av de fysiska strukturer som ska uppföras, byggnaderna alltså, omgivningen där de ska uppföras, samt de byggnadsmaterial och hjälpmedel som finns tillgängliga.

Hur kan vi då förstå machokulturen och vilka uttryck den tar sig ur ett funktionellt perspektiv? Roy Baumeister resonerar kring hur den manliga könsrollen formats genom historien i allmänhet, vilket kan tillämpas här i byggbranschen. En egenskap som varit relevant här är först och främst kroppsstyrkan som i genomsnitt är betydligt större än för kvinnor. Förr utfördes arbetet främst med muskelkraft och man kan tänka sig att hög status på arbetsplatsen kopplades till styrka och vad man kan prestera.

En annan aspekt av manlighet är risktagande som ibland kopplas till hög testosteronhalt men också till evolutionära drivkrafter. Historiskt har det varit ändamålsenligt för kulturer att att låta männen ta riskerna eftersom det räcker med ett fåtal män för att ett samhälle ska reproducera sig och leva vidare. Män är betydligt mer risktagande än kvinnor och byggbranschen kännetecknas också av många arbetsplatsolyckor och dödsfall jämfört med andra branscher. Även om riskmedvetenheten ökat och arbetsförhållandena förbättrats avsevärt genom historien, främst i form av utrustning och hjälpmedel, så är branschen av naturliga skäl mer olycksdrabbad än andra.

Ikonisk bild från byggandet av Rockefeller center.

Arbete inom byggbranschen präglas också av en lägre grad av komfort än andra yrkesområden med arbete ute i olika väder året runt. Dessa olika baksidor, att arbetet är fysiskt ansträngande, riskfyllt och obekvämt, kan sammanfattas i det Baumeister i boken Is there anything good about men kallar ”male expendability” eller förbrukningsbara män. De här faktorerna har i olika utsträckning bidragit till att forma en kultur där manlighet och macho varit norm. Här kan ”macho” förstås som den attityd som en byggarbetare traditionellt behövt ha för att acceptera hårda arbetsförhållanden och självuppoffringen. Men också för att man ska lita till att arbetskamraterna också drar sitt strå till stacken. Man bär arbetet och riskerna tillsammans.

Det här låter kanske avskräckande, men arbets- och säkerhetsförhållandena har förstås förbättrats avsevärt till idag. Detta har bidragit till att byggbranschen ligger bra till med avseende på hälsa och trivsel jämfört med andra branscher enligt Jobbhälsobarometern 2014. Sjukfrånvaron är låg och förhållandevis få rapporterar om psykiskt obehag att gå till jobbet.

Så vad tycker jag då om reklamfilmerna och om kampanjen i stort? Jag är inte överdrivet förtjust i dem eller kampanjen som helhet. Det är jättebra att den typen av nedsättande kommentarer och mobbningsbeteende uppmärksammas och att det markeras att de är oacceptabla. Men jag tycker att filmerna är alltför känslomässigt laddade och polariserande. Jag hade önskat något inslag i kampanjen som visar på en större medvetenhet om vad manlighet är och inte är.

Jag är definitivt för åtgärder som gör att kvinnor och andra som inte svarar mot den traditionella manliga normen lockas till byggbranschen. Det är helt nödvändigt för branschen. Men inte på ett sådant sätt som riskerar att riva något som kanske fungerar i den befintliga kulturen. Exempelvis en stolthet över att lägga ner ett krävande och självuppoffrande arbete för att uppföra något som kommer att vara hela samhället till gagn i en livstid framåt. Element av den befintliga kulturen som kanske till och med utgör bärande del i systemet.

Flervetenskap på Malmö högskola

I fredags deltog jag och runt 170 andra anställda på Malmö högskola på en workshop för att definiera framtida fokusområden för flervetenskaplig forskning som är relevant för samhällets utveckling. Jag tycker det var ett utmärkt initiativ och vill dela några tankar om dagen och åt att bedriva fler- och tvärvetenskap i allmänhet.

Förmiddagen gick till att i fakultetsblandade smågrupper spåna fram förslag till fokusområden och eftermiddagen till att vidare utkristallisera de ca 10 förslagskluster som kommit fram. Det här gav mig en ganska bra bild av vad vi sysslar med på lärosätet. Även om förslaget om teknik och människa borde ligga närmast till hands för mig, en del av min forskning befinner sig i skärningspunkten mellan byggteknik, psykologi och beteende, så valde jag en grupp som kallades ”Huret och vadet” som fokuserade på hur vi bedriver forskning, alltså om metod i bred bemärkelse.

Traditionella betydelser av metod kan handla om kvantitativa eller kvalitativa metoder inom hum/sam-forskning, eller om mätningar i laboratorium eller datorberäkningar inom naturvetenskap och teknik. Men metod i en bredare betydelse kan innebära hur vi på ett systematiskt sätt samverkar med det omgivande samhället, dels i hur vi håller oss á jour med dagens samhälle i snabb förändring och dels hur vi säkerställer att vår forskning får en positiv påverkan på samhället och världen. Ett annan aspekt är metoder för hur vi bedriver flervetenskapliga samarbeten och forskning över ämnesgränserna. Ett exempel på mer systematiskt angreppssätt till att arbeta över ämnesgränserna är metateoretiska ramverk som jag arbetar med.

Vad finns det då för svårigheter att arbeta över ämnesgränserna till skillnad från inom dem? Här vill jag dela några av mina egna förvisso begränsade erfarenheter som främst kommer från Pufendorfinstitutet i Lund. I de flesta lärosätena kan de traditionella ämnesgränserna utgöra kulturella såväl som strukturella hinder som måste övervinnas för att skapa bestående samarbeten. Ett sådant hinder är att det för unga forskare som regel är karriärmässigt mer taktiskt att fortsätta specialisera sig inom ett visst ämnesområde där man redan befinner sig vid forskningsfronten. Man är mer konkurrenskraftig ju starkare man är inom ett forskningsområde vid t ex befordran eller utlysning av någon tjänst i det ämnet. Det är få tjänster som utlyses där tvärvetenskaplig kompetens efterfrågas.

Pufendorfinstitutet inrättades 2008 av dåvarande rektor Göran Bexell som en neutral mötesplats och inkubator för tvärvetenskapliga initiativ i form av 2-3 teman per år. Ett tema består av runt 10 forskare från olika fakulteter som köps loss av respektive heminstitution så att forskarna får tillbringa ungefär en dag i veckan då de fysiskt är på plats i Classicum. Närvaron är det enda kravet som ställs på forskarna, annars ligger fokus på den kreativa processen och på att skapa bestående samarbeten och nya forskningsansökningar. Det här visar på en medvetenhet att den här typen av samarbeten tar tid att bygga upp och att de kräver tålamod och tillit att de inblandade forskarna använder dessa ”seed money” på ett bra sätt.

Ganska snart efter min disputation blev jag intresserad av att arbeta över ämnesgränserna och blev en ”hangaround” på Pufendorf. 2011 var jag med på ett idéseminarium i Björkliden med andra unga forskare för att identifiera hinder och stöd för gränsöverskridande forskning. 2014-15 fick jag själv chansen att delta i ett tema om holistiska perspektiv på hälsosamma inomhusmiljöer i egenskap av forskare i byggämnen, vuxenutvecklingspsykologi och komplexitet. Vår grupp har hållit ihop sedan dess där vi söker och har också fått anslag för vidare forskning.

Den kulturella aspekten och hindren var inte så framträdande i och med att de som väl tar sig till Pufendorf som regel är öppna och har ett eget intresse för andra sätt att bedriva forskning än de man är van vid. Den andan av öppenhet, nyfikenhet och inte minst ödmjukhet är nödvändig när man ger sig in okänd mark och kanske också trampar in på andras områden. Det är också svårare att närma sig stora, komplexa och ämnesöverskridande forskningsfrågor och svårare att då avgöra vad som är av bra kvalitet. Därav vikten av att utveckla metoder för att göra detta.

En gynnsam kultur skapas dels av deltagarna men också av de signaler ledningen skickar ut. Vid Björklidenforumet sa Göran Bexell vid ett tillfälle: ”Om ni får en bra idé, fråga inte om lov utan bara kör!” För mig var det en mycket tydlig signal till forskaren att ta eget initiativ och ta risken att gå sin egen väg. Strukturella och kulturella förutsättningar är viktiga, men det personliga ansvaret får inte glömmas bort. Budskapen uppifrån är viktiga och om fredagens workshop är exempel på en positiv sådan som uppmuntrar till gränsöverskridande initiativ så finns en negativ signal jag kort vill diskutera.

Sedan initiativet togs om fredagens workshop stod det klart att Malmö högskola kommer att uppgraderas till universitet. En välkommen nyhet som får positiva ekonomiska konsekvenser men som också förpliktigar till att höja kvaliteten och som dessutom kan innebära något av ett identitetsskifte för lärosätet. I torsdags levererades dock en rejäl bredsida från de två lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J. Olsson om huruvida detta var välförtjänt. Även om en del av kritiken är väl anekdotisk och svepande är inlägget värt att tas på allvar. En detalj vill jag ta upp här.

För att arbeta brett mot komplexa samhällsutmaningar, exempelvis mot politiskt laddade frågor som flyktingkris och etnicitet, så behövs en stor mångfald och bredd vad gäller idéer och perspektiv. Det kräver frihet och integritet. Alvesson och Olsson, den senare ordförande i Academic Rights Watch, nämner mångfaldskritikern Göran Adamson som sades upp för ett par år sedan. Den typen av forskare som går sina egna vägar är oerhört värdefulla för en intellektuellt fruktbar miljö. Men händelsen är kanske än mer betydelsefull med tanke på signalvärdet. Jag läste om fallet strax innan jag själv började på Mah. Om fredagens workshop och Bexells uttalande är exempel på positiva och uppmuntrande signaler så var detta för mig en mycket tydligt negativ signal.

Efter mitt första år på Mah har jag dock inte upplevt några starka tecken på PK eller åsiktskorridor, kanske har jag inte varit tillräckligt långt utanför den än!? Jag tänker i alla fall i fortsättningen utgå från att det inte finns några sådana begränsningar och göra så gott jag kan för att bidra till lärosätets mångfald, kvalitet och komplexitet.

Att hantera den inre kritikern

Nu är det sommartid och skrivartid för mig. Och som med skrivande så följer den där ständiga diskussionen med den inre kritikern. Ni vet den där rösten som ibland kan säga:

”Det där är värdelöst! Du är värdelös!”

Hur handskas man med den egentligen? Tänk om man kunde stänga av den helt. Eller vill man det? Vad skulle hända om man kunde göra det? Om man bara såg det sköna, unika och perfekta i allt man skapade och gjorde. Skulle det vara så lyckat egentligen?

Nja, då skulle man nog förr eller senare hamna i situationer där man får sina illusioner krossade av yttre kritiker i andra människor och tyckare. Som vi sett så många gånger i auditions hos idoljuryn eller talangtävlingar. Och så skulle man kanske slå ifrån sig kritiken genom att kalla kritikerna för hatare och omge sig med vänner som bara bekräftar en. De som förstår hur skön, unik och perfekt man är. Pepp pepp.

Något som också skulle hända är att den där kritiska rösten, som nu fördrivits ner i medvetandets mörka källare, skulle bli en skugga som ibland projiceras ut på omgivningen. Och ibland, när den i ett svagt ögonblick får se ljusets sken, blir den till ett monster som ödelägger allt i sin väg. Omogen, rå och ilsken. Så ju mer vi försöker bekräfta oss själva, bada oss i ljus, säga att vi och det vi gör minsann duger, desto mörkare blir skuggan och desto råare blir den där kritiska rösten som aldrig annars får bli hörd.

För mig är det inte en väg framåt. Min grundregel och ambition är att jag vill vara min egen största kritiker. Jag vill inte bli förvånad eller chockad av kritik som kommer från andra. Därför vill jag lyssna på och ha en så god relation med min inre kritiker som jag bara förmår. Det här är inte helt enkelt eftersom jag faktiskt är ganska känslig för kritik och lätt tar illa vid mig, särskilt när jag lägger ner min själ i arbetet jag gör.

Jag har också vänner jag ber om feedback från (låter bättre än kritik) och de vet att de inte kan gå fram för hårt, utan de behöver föra fram den på ett någorlunda nyanserat och finkänsligt sätt. Jag ser inte mina egna blinda fläckar, så de är ovärderliga för mig och den kritiken är ohyggligt värdefull för mig. Jag försöker uttrycka min tacksamhet därefter, vårda relationen med dem och främst se till att deras kritik gör mitt arbete bättre. Det har den utan tvivel. Hade jag slagit ifrån mig deras kritik hade de snabbt tröttnat att engagera sig i det jag gör.

På samma sätt försöker jag hantera min inre kritiker. I början var rösten precis så rå och onyanserad när den säger att det jag gör är värdelöst och att jag är värdelös. Ibland säger den ”Bra, men inte tillräckligt” och ibland är den riktigt konstruktiv och säger ”Snart kommer det här vara riktigt bra”. Men oftast vinner kritikern och idén jag jobbar med hamnar i papperskorgen.

Kritiken och återkopplingen borde vara och är för de flesta en självklar del i skapandeprocessen. Så fungerar det inom akademin där det i princip aldrig händer att första utkastet av en uppgift, artikel eller ansökan blir tillräckligt bra. Kollegial granskning och kritik är en av grundbultarna inom akademin. Som regel är den saklig och balanserad, men ibland kan den bli till brutala sågningar. Och här är jag inget undantag. Det händer att jag låter min inre kritiker gå lös på andra i sin råa och onyanserade form, dock brukar jag försöka om inte censurera så i alla fall paketera och nyansera kritiken så den blir så konstruktiv som möjligt och till hjälp för mottagaren och andra. Det försöker jag göra med kollegor, studenter såväl som vänner när de så efterfrågar.

Men den lyxen kan jag inte alltid unna mig själv. Jag hör ju direkt vad kritikern säger. Ibland kan det vara som att sitta med en vän som öser galla över mig, samtidigt som jag hör att allt som kommer inte är befogad kritik. Men jag stannar kvar i kontakten med vännen för jag hör att han har ett behov av att få ur sig allt. Jag försöker i mitt inre bena ut vad jag kan ta till mig och vad som är obefogat. Men jag behåller kontakten och håller ett utrymme, ett space, för vännen att göra det utan att själv döma vad han säger. Jag litar på att det förmår ta till mig gör mig bättre och det som inte är befogat ändå inte skadar mig. Men jag gör det främst för att jag är rädd om vännen och vill behålla kontakten trots detta råa beteende.

Som jag ser det gör kritikern bara sitt jobb. Det är en röst som har till uppgift att göra mig bättre på vad jag än gör. Den har också till uppgift att jag inte släpper ifrån mig vad som helst. Det hade kunnat bli hur patetiskt som helst. Den ska alltså skydda mig från att göra bort mig totalt. Skydda mina inre tankar och känslor från exponering.

Men kritikern har också en rätt att få finnas till för sin egen skull, att få bli hörd och att vårdas. Då hoppas jag den kommer mogna, bli mer nyanserad, mer konstruktiv och respektfull mot det arbete jag lägger ner. Jag tror att ju mer respekt jag ger honom, desto mer kommer han att respektera mig och mitt arbete. Jag kan och vill inte stänga av honom, men jag kan be honom kliva åt sidan för en liten stund.

”Kan du vänta ett tag tills jag skrivit färdigt? Du får läsa och göra ditt jobb efter att jag fått ur mig huvuddragen. Och om du tycker det är helt kasst och bortom räddning så lovar jag att inte visa det för någon annan. Ok?”

Som jag ser det är det mitt jobb att ge den utrymme och hedra den. Främst genom att arbeta hårdare och bättre. Fast för att kunna göra det är det en massa andra röster jag behöver förhandla med.

Den här texten kanske jag inte borde släppa ifrån mig, men min inre kritiker har blivit ordentligt sedd och bekräftad nu, så han är ok för den här gången…

Theseusskeppet

Theseusskeppet är ett klassiskt tankeexperiment som filosofen Plutarchos formulerade som kan sägas handla om identitet. Skeppet med namnet Theseus är uppbyggt av träplankor och tankeexperimentet går ut på att man byter ut en planka i taget och ersätter med en ny med samma mått ända till varenda planka utbytt. Är det nu samma skepp? Kan vi fortfarande kalla skeppet Theseus trots att ingen del av det ursprungliga skeppet återstår?

Thomas Hobbes gav tankeexperimentet en extra dimension genom att föreslå att man tar de ursprungliga plankorna och sätter ihop dem till ett nytt skepp, till synes identiskt med det gamla (fast med de nya plankorna). Just frågan om identitet är den centrala här. Är det gamla skeppet med de nya plankorna det riktiga Thesusskeppet eller är det det nybyggda med de gamla plankorna?

Hur man positionerar sig i frågan reflekterar också en syn på identitet. En röst på det nybyggda skeppet motsvarar en syn att identiteten skapas och definieras av de ursprungliga plankorna, vilket innebär en reduktionism. Kanske också en Aristotelisk realism. Om man å andra sidan hävdar att det är det gamla skeppet med de nya plankorna som är det riktiga Theseusskeppet, skulle detta kunna motsvara en syn på identitet som är knuten till tinget i sig snarare än dess delar. Men vad i så fall motsvarar detta ting? Här kan man skilja på materian och formen. Materialet är utbytt men formen är densamma, då kan man se Theseus definierad av formen. Platon skulle kanske hävda att det finns en idé av Theseusskeppet som plankorna manifesterar. Men frågan är om det skulle besvara frågan om vilket av de båda skeppen som är det riktiga Theseusskeppet.

Experimentet illustrerar också frågan om hur identitet förändrar sig över tiden. Om man som i den första positionen menar att det är plankorna som definierar Theseus, när slutar det gamla Theseus att vara Theseus? Hur många plankor krävs för att identiteten ska upphöra?

Vilket skepp tycker du är det riktiga Theseus? Spelar det någon roll? Är detta bara ett filosofisk spörsmål eller finns någon praktisk relevans?! Vem bryr sig vilket skepp som är det rätta? Kan man inte göra som Captain Metaphysics och krossa det ena och förklara paradoxen löst!? Eller är skeppets identitet något som vi människor konstruerar och projicerar ut på en samling plankor, och att det därmed är helt godtyckligt vilket vi väljer att kalla Theseus!? Vad är rimligast?

 

Tankeexperimentet kring Theseusskeppet är kanske intressant ur ett filosofiskt perspektiv, men det är än mer relevant när det tillämpas på levande entiteter som en människa, en organisation eller en kultur. Vi börjar med personlig identitet: du är Theseusskeppet och skeppets plankor är atomerna, molekylerna, cellerna och all materia som bygger upp din kropp. Vi vet också att de allra flesta celler byts ut med jämna mellanrum, 7 år brukar ibland nämnas som omsättningstid. Vi vet också att atomerna som bygger upp din kropp kan spåras till universums begynnelse. Så då är frågan, vem är du egentligen och vad är det som bygger upp din identitet? Är det de enskilda atomerna i din kropp som definierar dig?

Derek Parfit är en mer nutida filosof som resonerat kring frågan om personlig identitet i sin Reasons and persons från 1984. Parfit resonerar kring teletransporters som i Star treks ”Beam me up, Scotty!” och tänker sig att eftersom det inte finns något tillfredsställande kriterium om någon platonsk idé eller form så bör en reduktionistisk syn fungera även för oss människor. Precis som i resonemanget om Theseusskeppet tänker han sig att någon idé om en identitet för skeppet bara är en konstruktion av oss, som för en nation eller en klubb. Det är bara hittepå som man säger här i Skåne. Han menar alltså att vår existens och identitet i grunden definieras av delarna som bygger upp oss, kroppen såväl som hjärnan. Det är dessutom en i grunden materialistisk syn, även om han resonerar kring psykologiska aspekter.

 

Men låt oss då utgå från ett mer holistiskt synsätt, vilket innebär att vi tänker oss att det finns en identitet som är knuten till helheten. Det är alltså inte en slutsats utan en utgångspunkt, precis som reduktionismen är. Men det är en utgångspunkt sätter fokus på organiseringen och komplexiteten. Vi antar också att identiteten är intimt knuten till denna organisation, ja även definierande, på samma sätt som meningsskapande är intimt knutet till identitet på det psykologiska planet. Detta brukar kallas autopoiesis.

Synen på identitet som någon organiserande princip fungerar också bra när det gäller att beskriva din ”Theseusnatur”. Som alla organiska processer så är du denna omsättning och flöde av materia som bryts ner och som du bygger upp med hjälp av näring, energi och syre. Ur detta perspektiv är du alltså det gamla Theseusskeppet med plankor som ständigt byts ut i takt med att de slits ner. På så sätt är du ett mycket komplext system och komplex varelse som kan hålla ihop alla dina komponenter, alla dina atomer, molekyler, celler och organ i en fungerande helhet. Och på ett psykologiskt plan alla dina sinnesintryck, tankar, känslor och minnen.

Det mesta av detta sker förstås omedvetet, men är icke desto mindre ett styvt jobb. Du kanske inte ser dig fullt så komplex, men du har kanske universums mest komplexa jobb och lyckas faktiskt förträffligt bra med det. Vi vet inte exakt hur detta går till och hur vi lyckas med detta, och du får god hjälp av dina delar som gör sitt jobb utan att klaga. Men i vilket fall är det bra jobbat! Klappa dig själv på axeln!

 

Men nu är det inte nog med det. Du är inte bara detta komplexa system som omsätter material, som bryts ner och regenererar i ett ständigt flöde. Du är också del av större enheter. Och du är dessutom ett självtransformerande system. Men det får bli en annan historia…

Sveriges respons på flyktingkrisen – Sammanfattning och diskussion

Sammanfattning

I denna tionde och sista del sammanfattar jag artikelserien om den svenska responsen på flyktingkrisen ur ett värdesystemperspektiv, några slutsatser och en diskussion. Värderingar, värdesystem och värderingslandskapet ses som komplexa adaptiva system. De är sammansatta av ett stort antal variabler, de är komplexa och svårkontrollerade, samt viktigast, de förändras när omvärlden förändras. Vi har förvisso en viss frihet att själv välja våra värderingar och sedan anpassa våra liv och vår omvärld efter detta, men på en aggregerad nivå innebär denna syn att vi på ett kulturell plan anpassar oss efter omvärlden. Som komplext system ses dagens värderingslandskap som en konsekvens av en längre historisk utvecklingsprocess.

För att beskriva denna utvecklingsprocess har modellen Spiral dynamics använts som perspektiv eller lins. Den beskriver den kulturella och samhälleliga utvecklingen på ett sätt där historiska skeenden kan kopplas till dagliga fenomen och förhållningssätt. Spiral dynamics har jämförts med andra modeller för att kartlägga värderingar, som GAL-TAN-skalan, Shalom Schwartz modell, WVS, och vårt eget värdesystemtest. Det finns en överensstämmelse dem emellan även om vidare forskning behövs för att klarlägga samband mellan dessa induktiva modeller och Spiral dynamics. Huvudskälet till valet av Spiral dynamics som värdesystemmodell var just kopplingarna mellan värderingar och perspektiv/logik, samt den historiska kopplingen med utvecklingsperspektivet för att kunna besvara om utvecklingen vi ser bör betraktas som en progression eller regression i värderingar.

Vidare skiljer jag mellan människor faktiska åsikter och värderingar, och de värderingar och perspektiv som modellen föreskriver. Dessa värderingar och perspektiv är alltså idealiseringar och argumentationen kan härledas till ett analytiskt plan. När jag exempelvis beskriver postmoderna eller traditionella värderingar syftar jag inte på några särskilda människor, någon grupp eller parti, utan som idealiseringar av perspektiv med motsvarande värderingar. Så när begränsningar eller kritik mellan olika värderingar beskrivs så riktar de sig till idealtyperna. Utgångspunkten är alltså att det inte finns några människor som är “postmodernister”, vi är mer komplexa än så (komplexa adaptiva system skulle jag säga). Exempelvis beror våra egna preferenser och värderingar också på den kontext vi befinner oss i.

En annan poäng med denna distinktion mellan idealiserade perspektiv och faktiska åsikter är att tydliggöra att de olika politiska partierna inte definierar olika värderingar. Det finns alltså enligt denna syn inga moderata, sverigedemokratiska eller vänsterpartistiska värderingar. Ett uppenbart exempel är höger-vänsterskalan i partipolitiken. Partier kan röra sig i olika riktningar och positionera sig i förhållande till olika värderingar, vänsterpartiet kan vara mer eller mindre vänster och moderaterna kan röra sig mot mitten och kalla sig ”det nya arbetarpartiet” osv. Partierna rör sig längst skalan, men de definierar dem inte. På så sätt kan man beskriva hur Sverigedemokraterna gradvis rört sig in i den traditionella delen av spelplanen, till stor del för att de andra partierna har övergett de traditionella frågorna och perspektiven.

I beskrivningen av de olika värdesystemen och respektive perspektiv har jag eftersträvat välvilliga tolkningar och lagt största uppmärksamheten till att beskriva vilka problem de löser och vilken funktion de fyller. Detta till skillnad från att beskriva en uppsättning värderingar som i grunden problematiska eller på något sätt oönskade. Detta är också en utgångspunkt i Spiral dynamics-modellen där man skiljer mellan sunda och osunda uttryck (healthy/unhealthy) av respektive värdesystem.

Historiken och kopplingen till dagens samhällsdebatt

En hel del utrymme har getts till beskrivningen av historiken. Jag har eftersträvat skeenden och gjort nedslag som brukar anses som goda exempel på vår svenska historias särart. Viktigaste är ståndsriksdagen och byalagen som gjorde att de självägande bönderna hade ett reellt politiskt inflytande i landet. Det brukar föras fram av många, exempelvis Österberg, Rojas och Lundberg, som förklaring till vår tillit till att meningsskiljaktigheter löses med samarbete, kompromisser och konsensusbeslut, något som varit en framgångsfaktor för vår kultur. Idag innebär traditionella värderingar en betoning av lag och ordning, inre och yttre säkerhet, och en traditionell nationalism.

De moderna värderingarna växte fram i takt med att vi gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Vanliga beskrivningar av det moderna värdesystemet brukar betona rationalitet, ekonomiska och vetenskapliga framsteg, samt individualism på bekostnad av traditionella konformiteten. I Sverige får den bilden kompletteras med vår starka tilltro till staten och systemet. Den svenska resan in i moderniteten beskrivs ingående främst av Berggren och Trägårdh som en statsindividualism där vi har en hög tilltro till staten och de skyddsnät den erbjuder istället för att förlita oss på familjen. I internationell jämförelse är alltså banden mellan familj och vänner mycket svag, och i en parrelation förutsätts båda parterna stå på egna ben. Moderna perspektiv idag betonar ekonomisk tillväxt och en fungerande välfärdsstat.

I och med framväxten av de postmoderna värderingarna problematiseras de moderna såväl som de traditionella värderingarna och perspektiven. Fokus förskjuts från individen till det kollektiva och det politiska planet med rörelser som miljörörelsen, feminismen och postkolonialismen. När de två senare får bredare genomslag i kulturen så kan maktanalysen ses som ett gemensamt grundläggande antagande. Feminismen betraktar kvinnan som underordnad mannen och postkolonialismen ser den rasifierade eller invandraren som underordnad västerlänningen eller svensken. De postmoderna värderingarna och perspektiven dominerar i den politiska diskussionen och hos de etablerade medierna. Det kan visas exempelvis genom att se hur partierna positionerar sig enligt GAL-TAN-skalan, och partisympatier hos journalister på SR och SVT. I flyktingfrågan förespråkar de postmoderna värderingarna och perspektiven tolerans och mänskliga rättigheter.

Enligt synen på värderingar som komplexa adaptiva system så förändras de som en konsekvens av förändrade livsvillkor och en förändrad omvärld. På så sätt kan man i debatten se en förskjutning i värderingar och perspektiv mot de traditionella under de senaste två årens försämrade säkerhetsläge med Rysslands annektering av Krim och krig i Ukraina. De postmoderna värderingarna har dock dominerat i flyktingfrågan, åtminstone fram till höstens flyktinguppgörelse och införandet av ID-kontroller då debatten förändrades, varvid de moderna och traditionella perspektiven fick ta en större plats. Nyårsnattens sexövergrepp i Köln och flertalet svenska städer, tillsammans med de i samband med We are Stockholm-festivalen, gjorde att de två postmoderna logikerna feminism och antirasismen kom i konflikt med varandra. De kom i konflikt med varandra i och med att de båda grupperna kvinnor och flyktingar, som enligt respektive perspektiv båda ses som underordnade i en maktordning. Liknande diskussion kunde ses i fallet kring Yasri Kahn som inte ville ta en kvinnlig journalist i hand.

Tidigare har de postmoderna värderingarna förts fram som de demokratiska och korrekta värderingarna som vi i denna kultur ska enas kring. Men i och med konflikterna som beskrivs ovan, och i synnerhet den interna konflikten mellan de båda postmoderna logikerna, så har det blivit än mer tydligt att det inte finns någon sammanhängande uppsättning värderingar som någon kan hävda är de enda korrekta (i den mån vi nu någonsin haft det). Avslutningsvis ska jag diskutera begränsningar med analysen, med Spiral dynamics-modellen och resonera kring möjliga vägar framåt.

Diskussion

Den mest uppenbara svagheten med Spiral dynamics-modellen är dess stora anspråk i förhållande till dess svaga vetenskapliga stöd. Man kan karakterisera den som ett analysverktyg eller en heuristik för att få en helhetsbild på värderingslandskapets utveckling, och ett vidare projekt är att visa vilket vetenskaplig stöd som faktiskt finns och på vilka antaganden den vilar. Mot det historiska perspektivet kan man invända att det är väl grovmaskigt, då exempelvis allt från medeltid till stormaktstid klumpas ihop till ett värdesystem och en feodal logik. Å andra sidan finns det nya ämnesområdet Big history som handlar just om att se de stora dragen och transformationerna i universums historia. I jämförelse med Big history, enligt exempelvis David Christian som fått stor uppmärksamhet, är Spiral dynamics faktiskt mer detaljerad vad gäller mänsklighetens historia.

En vidare invändning är att beskrivningen av de senaste två årens värderingsförskjutning inte är belagd med några data, utan från iakttagelser av händelser och större trender som i sig inte bör betraktas som kontroversiella eller som resultat av cherry-picking.

Analysens normativitet

En annan viktig fråga är hur objektiv denna analys är och vilken utgångspunkt jag har. Det är en vanlig ambition att skilja mellan att vara normativ och deskriptiv, och här har jag eftersträvat det senare. Ambitionen är att förklara hur åsiktslandskapet ser ut och varför, främst genom att visa hur det vuxit fram. Men jag kan knappast göra anspråk på att vara helt objektiv och fri från egen bias. Valet av frågeställning och modell är ett aktivt val när många andra möjligheter finns. Jag motiverade mitt val av modell med att jag ville utgå från ett utvecklingsperspektiv för att försöka besvara frågan om huruvida vi rör oss framåt eller bakåt i utvecklingen, och vad detta innebär. Men jag bör också vara transparent med vad jag själv har för värderingar eller hur jag positionerar mig i de aktuella frågorna, i synnerhet eftersom udden i analysen tycks vara att föra fram begränsningarna i de postmoderna värderingarna.

En angränsande frågeställning jag arbetat en del med handlar om utbildning för hållbar utveckling och omställning. Där är en vanlig utgångspunkt att vårt nuvarande sätt att leva inte är hållbart i längden, exempelvis för att vårt ekologiska fotavtryck är större än planetens bärförmåga, förbränningen av fossila bränslen ger upphov till global uppvärmning och kommer dessutom inte att räcka oändligt länge. Detta kommer att innebära att vi kommer att behöva förändra vår livsföring i någon utsträckning, och förmodligen kommer våra värderingar och syn på exempelvis konsumtion och resor att förändras (ytterligare). När det gäller utbildning för hållbar utveckling finns därför några olika utgångspunkter för hur man ska ta hänsyn till detta, och hur aktivistisk man bör vara, något som beskrivs av Sandell, Öhman och Östman. En faktabaserad utgångspunkt är att det räcker att informera om läget, så kommer människor att förändra sitt beteende och sig själva. Andra menar att detta är otillräckligt och att man dessutom i undervisningen behöver förmedla någon slags uppsättning värderingar, ett normerande tillvägagångssätt. I ett pluralistiskt tillvägagångssätt så bejakar man konflikten och den demokratiska processen.

Jag brukar försöka avhålla mig från normativa inslag, men min explicita utgångspunkt i analysen och förhållningssätt till värderingar följer den pluralistiska traditionen. Den utgångspunkten och mitt övriga förhållningssätt till värderingar är att jag betraktar dem som i ständig process och förändring, något som förstås är i linje med synen på värderingar som komplexa adaptiva system. Det är en slutsats snarare än en åsikt, också i flyktingdebatten, att man inte bör försöka förespråka en viss uppsättning värderingar. Åtminstone inte driva igenom dem alltför ensidigt. Men vad är det då vi offrar om vi fokuserar för mycket på att ha rätt värderingar?

Bortom värderingarna

Utifrån ett Spiral dynamics-perspektiv så bör vi alltså förvänta oss att värderingslandskapet skiftar när livsvillkoren förändras. En slutsats är därför att om vi i alltför stor utsträckning försöker klamra oss fast vid den rätta uppsättningen värderingar och de postmoderna perspektiven så kommer vi att få svårt att hantera frågor där de värderingarna är illa anpassade. Frågor där andra värderingar eller perspektiv, som de moderna, de traditionella eller integrala, är bättre lämpade. Men strävan efter att förespråka den rätta uppsättning värderingar har också skett på bekostnad på andra saker än de andra värderingarna.

Något jag menar har har blivit lidande av detta ensidiga fokus på rätt värderingar är värnandet om ett sunt och respektfullt debattklimat och förståelsen för komplexiteten i frågorna. Flyktingfrågan är komplex. Det borde vara det mest självklara, trots att frågan inte behandlats så. En komplex fråga som angår en hel kultur, en hel värld, löses inte genom att alla springer åt samma håll och har samma värderingar. Den kräver en mångfald i analyser, förståelser, strategier, angreppssätt, och ja värderingar. Och den kräver ett informationsutbyte och debattklimat där olika aktörer och debattörer med olika förhållningssätt kan kommunicera. Ett förslag på hur man ska urskilja den information som man ska ge ökad uppmärksamhet är den som bejakar komplexiteten i frågan och mångfalden i perspektiv, även kritiska sådana. Detta till skillnad från inlägg med “rätt” värderingar men låg komplexitet och låg grad av respekt för denna mångfald.

Här ser vi ytterligare en begränsning med Spiral dynamics-modellen i att den inte fångar komplexiteten i debatten, bara värderingarna. Det går att ha postmoderna värderingar, vilket enligt modellen betecknas som mycket utvecklade värderingar, samtidigt som man bygger det på resonemang som är låga i komplexitet. I synnerhet i dagens Sverige där det finns en bred acceptans och stöd för att bära de postmoderna värderingarna. Ett starkt kulturellt stöd kan man uttrycka det som. På samma sätt är det inte nödvändigtvis så att man är mindre mogen bara för att man företräder de moderna eller traditionella värderingarna. Så innan vi försöker formulera någon ny uppsättning önskvärda värderingar förespråkar jag att bejaka mångfalden i perspektiv, intressekonflikterna som uppkommer, och frågans komplexitet.

En ny berättelse?

En vanlig postmodern impuls som brukar härledas till François Lyotard är dekonstruktionen av stora narrativ, en strävan efter att problematisera anspråk på heltäckande berättelser. Snarare är det i enlighet med ett postmodernt ideal och förhållningssätt att förespråka en mångfald av perspektiv och berättelser. Exempel på detta är den postmoderna kritiken mot att definiera en enhetlig svensk kultur. Förra avsnittet avslutades med slutsatsen att vi har en identitetskris och avsaknaden av en gemensam självbild, nu när bilden av Sverige som humanitär stormakt rämnat. På så sätt kan man säga att det postmoderna projektet lyckats. Men efter att ha bejakat frågans komplexitet tror jag icke desto mindre att vi behöver formulera en ny självbild. Men hur finner vi en ny sådan? Och vad ska vi bygga den på?

I SOM-institutets skrift Fragment skriver författarna:

”Våra iakttagelser om ökad fragmentering reser en lång rad relevanta frågeställningar som utmanar oss att söka mer kunskap. Kan de olika och allt mer separata delarna ändå höra samman i en gemensam berättelse? På vilka grunder och med vilka medel kan man bygga en sammanhållning i ett postmodernt informations- och nätverkssamhälle? När våra katedraler faller samman – om det så handlar om medielandskap, välfärdsstat, konsensuskultur eller ett endimensionellt partisystem – vad kan då bygga nya broar mellan samhällets fragment?”

Möjligen kan denna analys vara ett bidrag till en sådan ny gemensam berättelse på vilken vi kan bygga en ny självbild. En som grundar sig i en ständig utvecklingsprocess snarare än en statisk uppsättning värderingar.

Flyktingfrågan

Nu närmar vi oss den stora frågan. Sommaren 2014, strax före valet, höll Fredrik Reinfeldt sitt omtalade “öppna era hjärtan”-tal. Migrationsverket begärde ökat anslag och ekonomiska perspektiv började diskuterats i anslutning till flyktingkrisen. Men hänvisningar till volymer eller kostnader betraktades fortfarande inte som giltiga invändningar mot den generösa flyktingmottagningen. Hänvisningen till mänskliga rättigheter och till att vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa de som är på flykt övertrumfade alla andra argument. En mycket kraftfull, och för debatten definierande bild, blev den på den drunknade treåringen Alan Kurdi som spolats upp på en turkisk strand under sommaren 2015. Bilden gjorde debatten än mer känslomässigt laddad, och polariseringen mellan de postmoderna och de andra värderingarna ökade. Men vilka motargument finns då och från vilka perspektiv kommer de?

Först och främst finns invändningar från ett traditionellt perspektiv som först och främst betonar lag och ordning. Detta kopplas till den bristande integrationen och de utanförskapsområden som vuxit fram i många förorter. Dessa utanförskapsområden med stor grad av social utsatthet, där polisen inte lyckas upprätthålla ordning och säkerhet, utgör grogrund för radikalisering och hundratals personer reser från Sverige till Syrien för att kämpa med IS. Enligt ett postmodernt perspektiv beror utanförskapet och eventuella upplopp, t ex i Husby, främst på sociala faktorer och är en konsekvens av strukturellt förtryck och rasism. Men ur ett traditionellt perspektiv handlar det helt enkelt om att man misslyckats upprätthålla lag och ordning.

I anslutning till de frågorna har polisens arbetssituation med hög arbetsbelastning och många avhopp diskuterats allt mer. En stor del av resurserna har gått till att hantera inflödet av flyktingar och försöka avvisa de som inte fått asyl. Trots att statsminister Löfvén upprepat att det ska vara ordning och reda, har en stor del av de som nådde svensk mark försvunnit och gått under jorden innan de registrerats som asylsökanden.

Sedan från ett nationellt perspektiv, ses det multikulturella samhället som ett hot mot den svenska kulturen. Det är förstås en linje som Sverigedemokraterna fört under lång tid. De invändningarna har inte fått något stort genomslag bland de etablerade medierna eller de övriga riksdagspartierna. I debatten kring invandringsfrågor har en vanlig uppfattning varit att de traditionella värderingarna och perspektivet har varit ekvivalenta med Sverigedemokraterna. Men snarare har Sverigedemokraterna tillåtits lägga beslag på de traditionella värderingarna genom att övriga partier övergivit dem och ägnat sig åt moderna och postmoderna värderingarna.

Invändningar från ett modernt perspektiv har främst handlat om de ekonomiska aspekterna. Några aktörer som kan nämnas här är Hans Rosling som till en början betraktades som en stor hjälte och bejublad gäst på den stora galan Hela Sverige skramlar. Han höll ett brandtal för att skänka pengar till UNHCR, till vilket Sverige dragit ner rejält på biståndet för att bekosta den kraftigt ökade flyktingmottagningen. Rosling belyste alltså en målkonflikt mellan flyktingkostnaderna och kostnaden att hjälpa de som inte förmår att lämna flyktinglägren, till exempel genom att inte ha råd att betala människosmugglarna. Rosling argumenterade pedagogiskt för hur mycket mer kostnadseffektivt det är att hjälpa på plats än bara de som kommer hit. Diskussionen efter framträdandet skulle dock främst handla om hur Rosling utgått från en argumentation som redan förts av Sverigedemokraterna, dvs att hjälpa människor på plats istället för när de tagit sig till våra gränser.

En annan kritik har kommit från Tino Sanandaji, nationalekonom med kurdisk bakgrund. Han har visat gång på gång hur de etablerade medierna använt fel siffror och skönmålat situationen om kostnader, utbildningsnivåer och tider för att få invandrare i anställning. Vi är sämst i Europa på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, främst för att det finns så få låglönejobb och det är så höga trösklar att komma in. Sanandaji har argumenterat för att det på sikt inte är hållbart för välfärdsstaten av för stort inflöde av flyktingar och refererar till SCB och andra ekonomiforskares resultat.

En annan argumentation har kommit från professorn i historia, Lars Trägårdh, som beskrivit Sveriges kultur och utvecklingsresa in i moderniteten. Trägårdh har beskrivit debatten kring flyktingkrisen som en motsättning mellan två olika perspektiv, ett som grundar sig i mänskliga rättigheter (det postmoderna) och ett som utgår från ett samhällskontrakt som kan liknas vid ett försäkringsbolag (det moderna). Vi arbetar och betalar skatt för att vi förväntar oss att få ta del av välfärden när vi blir sjuka, skaffar barn eller pensionerar oss. Om välfärden urholkas och tilltron till att staten ska kunna hålla sin del av kontraktet, så kommer vår arbets- och betalningsvilja att minska och systemet kollapsar. Men man kan säga att Trägårdh också anknyter till en traditionell logik i att samhällskontraktet också vilar på en gemensam föreställning och känsla av nationell samhörighet.

Tongivande kritiker till de postmoderna värderingarna har också varit de borgerliga ledarskribenterna som fört fram perspektiv i frågorna kring invandring och integration som utmanat konsensuskulturen och åsiktskorridoren. Exempelvis de som Aftonbladets Anders Lindberg kallade Apokalypsens fyra ryttare: Anna Dahlberg, Ivar Arpi, PM Nilsson och Alice Teodorescu.

Samtliga dessa invändningar fördes fram under 2015, men de postmoderna värderingarna och perspektiven hos politikerna och medierna satte mänskliga rättigheter, viljan att hjälpa och inte bygga murar, i första rummet. Dessa värderingar kan man säga har bottnat i en självbild hos oss som humanitär stormakt. Manifestationer ägde rum för att befästa de postmoderna värderingarna med betoning på tolerans och mänskliga rättigheter, i form av manifestationen på Medborgarplatsen där Löfvén höll tal om att inte bygga murar, och det omtalade seminariet på Münchenbryggeriet där historikern Ingrid Lomfors talade om att det inte finns någon enhetlig inhemsk kultur, något som gav upphov till kritik. I efterhand betonade hon att det självklart finns en svensk kultur men att den är föränderlig efter influenser utifrån (vilket är i linje med analysen som presenteras här).

Men livsvillkoren i form av säkerhetsläget i närområdet kring Östersjön, det inre säkerhetsläget och upprätthållandet av lag och ordning, Euro-krisen och EU:s större inre slitningar, har gjort att de traditionella och nationella värderingarna blivit allt mer framträdande. I Sverige såväl som på EU-nivå. Den faktor som fått störst inverkan under det senaste året borde förstås vara de mycket snabbt ökande flyktingströmmarna under förra hösten.

Flyktingöverenskommelse och ID-kontroller

I april 2015 svarade statsminister Löfvén på en direkt fråga om volymer för flyktingströmmarna: “Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av.” Men i oktober ingick regeringen och allianspartierna en flyktingöverenskommelse om hur man ska hantera det stora flödet av människor. Det fanns en gräns, volymerna hade blivit för stora. Och här befinner vi oss vid den tidpunkt som Johan Hakelius beskrev. Det som tidigare varit otänkbart och enligt vissa knappt lagligt att ens tänka på blir helt plötsligt en ny verklighet. Och i stort sett alla medier som tidigare bedrivit kampanjer att gilla olika, stå upp för tolerans och mänskliga rättigheter, och upprätthållit åsiktskorridoren, anpassar sig snabbt till den nya ordningen.

Ett sätt att förstå denna utveckling och detta skifte är att se värderingslandskapet som ett komplext adaptivt system. System kan beskrivs med egenskaper som stabilitet, förändring, interna relationer och transformationer. Stabilitetsaspekten kan handla om när man försöker påverka systemet och det svarar genom att göra motstånd och trycka tillbaka. Man kan säga att alla försök att bekämpa de traditionella värderingarna har bara bidragit till att de växer sig starkare. Den transformativa aspekten handlar om systemet lämnar sitt ursprungliga jämviktsläge och hittar ett nytt – eller kollapsar. När det gäller ekosystem eller klimatsystemet talar man om att klimatet är stabilt för förändring eller belastning upp till en viss punkt, en tröskel eller “tipping point”. Och här kan man säga att en sådan tröskel klivits över, ungefär som när tektoniska plattor skaver mot varandra och bygger upp en stark spänning för att sedan släppa lös energin i en jordbävning. Den nya ordningen kan här ses som det nya jämviktsläget, men det ska visa sig inte vara så stabilt.

I november infördes ID-kontroller vid Öresundsbron, vilket hade som omedelbar effekt en kraftig minskning av flyktingflödet. Polisen kunde inte upprätthålla ordning och registrera de som kom, kostnaderna skenade, och migrationsverket klarade inte av att administrera och ordna boende åt alla på kort sikt. ID-kontrollerna kan ses som en stor förlust för de postmoderna värderingarna och perspektiven. Men i den kraftiga minskningen i flyktingmottagning gick det ändå i viss mån att upprätthålla självbilden av att vara moraliskt högre stående, stå på rätt sida och att ha gjort allt som stått i ens makt. Man kan säga att de postmoderna värderingarna och idealen inte bara kom i konflikt med de andra värdesystemen, men också med verkligheten och de praktiska aspekterna. Idealismen besegrades av realismen och verklighetens begränsningar, åtminstone för tillfället. Men nya problem väntade.

Övergreppen i Köln

Införandet av ID-kontrollernas skapade en förändring i den politiska verkligheten, varvid medierna följde efter. Men en händelse, eller egentligen flera, som skulle skaka medierna ännu hårdare var händelserna i Köln på nyårsnatten då över 600 kvinnor utsattes för sexualbrott. Det skulle ta några dagar innan övergreppen rapporterades i medierna, där de flesta förövare var från Nordafrika och många av dem asylsökanden. I Sverige förekom liknande övergrepp, men det var främst ett stort antal händelser vid We are Stockholm-festivalen som skapade debatt här. Men för att förstå varför behöver vi gå tillbaka till resonemanget om problemformuleringsprivilegiet.

Tidigare beskrevs hur de postmoderna värderingarna är illa rustade att hantera säkerhetsfrågorna i närområdet och när det gäller att upprätthålla lag och ordning. En annan fråga som de inte är lämpade för, fast av en annan anledning, är den om hedersrelaterat våld. Unga invandrartjejer som utsätts för hedersrelaterat våld, och till och med mördas, har inte fått särskilt stor uppmärksamhet, vilket först kan tyckas märkligt eftersom det finns så starka krafter som verkar för att stödja individer till frihet och jämställdhet. I synnerhet vad gäller kvinnor och tjejers frihet från patriarkalt förtryck. Men samtidigt finns en logik som grundar sig i en multikulturalism och antirasism som säger att vi inte ska sätta oss över en annan kultur och bestämma vilka värderingar de ska leva efter. Det skulle vara att utöva ett förtryck, eller rättare sagt förstärka det redan existerande förtrycket, mot den andra kulturen. Jämställdhetslogiken utgår ju från kvinnan som underordnad mannen, något man vill förändra, och antirasismen utgår från invandraren som underordnad den från den svenska kulturen. Därför har det inte funnits någon stark drivkraft att ta upp frågan och när den väl har diskuterats verkar det som om den multikulturalistiska logiken har dragit längsta stråt och varit överordnad. Fast detta var innan förskjutningen av åsiktskorridoren och ID-kontrollerna. Och i synnerhet innan händelserna i Köln.

När medierna rapporterade om Köln visade det sig att liknande händelser skett i Stockholm, om än i mindre skala i We are Stockholm-festivalen där utländska gäng ofredat flickor. DN hade tipsats om festivalen i somras, men nyheten togs upp först i Nyheter idag och därefter i norska Journalisten med samma källor och slutsatser. DN beskylldes för mörkning men skyllde i sin tur på polisen, som i sin tur skyllde tillbaka. Därefter har diskussionen handlat om i vilken utsträckning de etablerade medierna såväl som polis har undvikit att rapportera om händelser som kan gynna Sverigedemokraterna. Men varför har händelserna kommit upp till ytan nu? Det är förstås komplext, men ett par orsaker kan diskuteras.

Först och främst har åsiktskorridoren förskjutits avsevärt i höstas, som Hakelius beskrev. Det har blivit allt mer accepterat att belysa och kritisera begränsningar i invandringsfrågor eftersom det varit så klart att invandrings- och integrationspolitiken inte fungerar på ett bra sätt. Sedan, till skillnad från hedersvåldsdebatten så skedde övergreppet inte inom en viss kulturell grupp, den skedde mellan invandrarungdomar och etniskt svenska flickor. Det kan noteras att etniskt svenska pojkar också blev utsatta för rån och misshandel utan att det fick någon större uppmärksamhet. I linje med ytterligare en postmodern logik betraktas händelserna ur ett kollektivt perspektiv och i egenskap av en grupp, och inte som övergrepp genomförda av ett antal enskilda individer. Diskussionerna kring We are Stockholm har på ett mycket tydligt sätt illustrerat priset av att inte rapportera om den typen av händelser. Liknande händelser hade inträffat också året innan. Och om inte information får flöda fritt så tar den andra vägar, därav en stor drivkraft till framväxten av alternativ media.

Sammanfattningsvis illustrerar händelserna när två grupper som båda antas vara underordnade står i konflikt med varandra. De båda ideologierna, feminism och antirasism, som båda bygger på en maktanalys där kvinnor respektive invandrare ses som underordnade. Vi har sett samma fenomen i senaste veckans “handskakningsgate” där Miljöpartiets Yasri Kahn inte ville skaka hand med en kvinnlig journalist. Men varför är detta så omdiskuterat att till och med statsministern finner det nödvändigt att förklara hur man hälsar på folk?

Ett önskvärt sätt att hantera frågan skulle kunna vara att på ett nyanserat och respektfullt sätt diskutera sig fram till ett gemensamt förhållningssätt i frågan, eller respektfullt enas om att man inte kan enas. Men så har det inte blivit. Ett sätt att förstå detta är att den tidigare polariseringen exemplifierad av åsiktskorridoren där de postmoderna värderingarna av många betraktats som de goda värderingarna. Nyanseringar, respektfullt bemötande och komplexitet har fått ge vika för vikten att ha rätt värderingar. Men vad är rätt nu? Man kan säga att de postmoderna värderingarna i en så uppmärksammad fråga kommit i konflikt med sig själva. På så sätt har de visat sig otillräckliga, åtminstone för att kunna göra anspråk på att vara “de enda riktiga och goda värderingarna”.

En ny självbild?

På ett kulturellt plan har vi alltså nått en punkt då det rådande sättet att tänka och de rådande postmoderna värderingarna inte lyckas hantera de mycket viktiga situationerna som beskrivits ovan. Flyktingöverenskommelsen och ID-kontrollerna har förskjutit åsiktskorridoren och de postmoderna värderingarna kom i konflikt med vad som var praktiskt genomförbart i termer av flyktingmottagning. Och övergreppen i Köln och i samband med We are Stockholm-festivalen illustrerade hur de postmoderna värderingarna kom i konflikt med sig själva och de etablerade mediernas postmoderna bias i rapporteringen. Därmed misslyckas de att erbjuda en koherent bild av världen och hur man ska agera i den. De postmoderna värderingarna kan alltså inte ses som de enda riktiga och önskvärda, men inte heller kan de ses som felaktiga.

Händelserna illustrerar ett signifikant skifte i värderingslandskapet och i förlängningen i vår självbild. Vi har gått från att se oss som en humanitär stormakt, bäst på jämställdhet, miljö, tolerans och flyktingmottagande, till… ja vad är vi nu egentligen? Vad är vår nya självbild? Och vilka berättelser ska vi nu samlas kring?

I det sista inlägget i denna serie kommer jag att sammanfatta artikelserien, dra några slutsatser och resonera kring möjliga vägar framåt.