Monthly Archives: April 2016

Flyktingfrågan

Nu närmar vi oss den stora frågan. Sommaren 2014, strax före valet, höll Fredrik Reinfeldt sitt omtalade “öppna era hjärtan”-tal. Migrationsverket begärde ökat anslag och ekonomiska perspektiv började diskuterats i anslutning till flyktingkrisen. Men hänvisningar till volymer eller kostnader betraktades fortfarande inte som giltiga invändningar mot den generösa flyktingmottagningen. Hänvisningen till mänskliga rättigheter och till att vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa de som är på flykt övertrumfade alla andra argument. En mycket kraftfull, och för debatten definierande bild, blev den på den drunknade treåringen Alan Kurdi som spolats upp på en turkisk strand under sommaren 2015. Bilden gjorde debatten än mer känslomässigt laddad, och polariseringen mellan de postmoderna och de andra värderingarna ökade. Men vilka motargument finns då och från vilka perspektiv kommer de?

Först och främst finns invändningar från ett traditionellt perspektiv som först och främst betonar lag och ordning. Detta kopplas till den bristande integrationen och de utanförskapsområden som vuxit fram i många förorter. Dessa utanförskapsområden med stor grad av social utsatthet, där polisen inte lyckas upprätthålla ordning och säkerhet, utgör grogrund för radikalisering och hundratals personer reser från Sverige till Syrien för att kämpa med IS. Enligt ett postmodernt perspektiv beror utanförskapet och eventuella upplopp, t ex i Husby, främst på sociala faktorer och är en konsekvens av strukturellt förtryck och rasism. Men ur ett traditionellt perspektiv handlar det helt enkelt om att man misslyckats upprätthålla lag och ordning.

I anslutning till de frågorna har polisens arbetssituation med hög arbetsbelastning och många avhopp diskuterats allt mer. En stor del av resurserna har gått till att hantera inflödet av flyktingar och försöka avvisa de som inte fått asyl. Trots att statsminister Löfvén upprepat att det ska vara ordning och reda, har en stor del av de som nådde svensk mark försvunnit och gått under jorden innan de registrerats som asylsökanden.

Sedan från ett nationellt perspektiv, ses det multikulturella samhället som ett hot mot den svenska kulturen. Det är förstås en linje som Sverigedemokraterna fört under lång tid. De invändningarna har inte fått något stort genomslag bland de etablerade medierna eller de övriga riksdagspartierna. I debatten kring invandringsfrågor har en vanlig uppfattning varit att de traditionella värderingarna och perspektivet har varit ekvivalenta med Sverigedemokraterna. Men snarare har Sverigedemokraterna tillåtits lägga beslag på de traditionella värderingarna genom att övriga partier övergivit dem och ägnat sig åt moderna och postmoderna värderingarna.

Invändningar från ett modernt perspektiv har främst handlat om de ekonomiska aspekterna. Några aktörer som kan nämnas här är Hans Rosling som till en början betraktades som en stor hjälte och bejublad gäst på den stora galan Hela Sverige skramlar. Han höll ett brandtal för att skänka pengar till UNHCR, till vilket Sverige dragit ner rejält på biståndet för att bekosta den kraftigt ökade flyktingmottagningen. Rosling belyste alltså en målkonflikt mellan flyktingkostnaderna och kostnaden att hjälpa de som inte förmår att lämna flyktinglägren, till exempel genom att inte ha råd att betala människosmugglarna. Rosling argumenterade pedagogiskt för hur mycket mer kostnadseffektivt det är att hjälpa på plats än bara de som kommer hit. Diskussionen efter framträdandet skulle dock främst handla om hur Rosling utgått från en argumentation som redan förts av Sverigedemokraterna, dvs att hjälpa människor på plats istället för när de tagit sig till våra gränser.

En annan kritik har kommit från Tino Sanandaji, nationalekonom med kurdisk bakgrund. Han har visat gång på gång hur de etablerade medierna använt fel siffror och skönmålat situationen om kostnader, utbildningsnivåer och tider för att få invandrare i anställning. Vi är sämst i Europa på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, främst för att det finns så få låglönejobb och det är så höga trösklar att komma in. Sanandaji har argumenterat för att det på sikt inte är hållbart för välfärdsstaten av för stort inflöde av flyktingar och refererar till SCB och andra ekonomiforskares resultat.

En annan argumentation har kommit från professorn i historia, Lars Trägårdh, som beskrivit Sveriges kultur och utvecklingsresa in i moderniteten. Trägårdh har beskrivit debatten kring flyktingkrisen som en motsättning mellan två olika perspektiv, ett som grundar sig i mänskliga rättigheter (det postmoderna) och ett som utgår från ett samhällskontrakt som kan liknas vid ett försäkringsbolag (det moderna). Vi arbetar och betalar skatt för att vi förväntar oss att få ta del av välfärden när vi blir sjuka, skaffar barn eller pensionerar oss. Om välfärden urholkas och tilltron till att staten ska kunna hålla sin del av kontraktet, så kommer vår arbets- och betalningsvilja att minska och systemet kollapsar. Men man kan säga att Trägårdh också anknyter till en traditionell logik i att samhällskontraktet också vilar på en gemensam föreställning och känsla av nationell samhörighet.

Tongivande kritiker till de postmoderna värderingarna har också varit de borgerliga ledarskribenterna som fört fram perspektiv i frågorna kring invandring och integration som utmanat konsensuskulturen och åsiktskorridoren. Exempelvis de som Aftonbladets Anders Lindberg kallade Apokalypsens fyra ryttare: Anna Dahlberg, Ivar Arpi, PM Nilsson och Alice Teodorescu.

Samtliga dessa invändningar fördes fram under 2015, men de postmoderna värderingarna och perspektiven hos politikerna och medierna satte mänskliga rättigheter, viljan att hjälpa och inte bygga murar, i första rummet. Dessa värderingar kan man säga har bottnat i en självbild hos oss som humanitär stormakt. Manifestationer ägde rum för att befästa de postmoderna värderingarna med betoning på tolerans och mänskliga rättigheter, i form av manifestationen på Medborgarplatsen där Löfvén höll tal om att inte bygga murar, och det omtalade seminariet på Münchenbryggeriet där historikern Ingrid Lomfors talade om att det inte finns någon enhetlig inhemsk kultur, något som gav upphov till kritik. I efterhand betonade hon att det självklart finns en svensk kultur men att den är föränderlig efter influenser utifrån (vilket är i linje med analysen som presenteras här).

Men livsvillkoren i form av säkerhetsläget i närområdet kring Östersjön, det inre säkerhetsläget och upprätthållandet av lag och ordning, Euro-krisen och EU:s större inre slitningar, har gjort att de traditionella och nationella värderingarna blivit allt mer framträdande. I Sverige såväl som på EU-nivå. Den faktor som fått störst inverkan under det senaste året borde förstås vara de mycket snabbt ökande flyktingströmmarna under förra hösten.

Flyktingöverenskommelse och ID-kontroller

I april 2015 svarade statsminister Löfvén på en direkt fråga om volymer för flyktingströmmarna: “Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av.” Men i oktober ingick regeringen och allianspartierna en flyktingöverenskommelse om hur man ska hantera det stora flödet av människor. Det fanns en gräns, volymerna hade blivit för stora. Och här befinner vi oss vid den tidpunkt som Johan Hakelius beskrev. Det som tidigare varit otänkbart och enligt vissa knappt lagligt att ens tänka på blir helt plötsligt en ny verklighet. Och i stort sett alla medier som tidigare bedrivit kampanjer att gilla olika, stå upp för tolerans och mänskliga rättigheter, och upprätthållit åsiktskorridoren, anpassar sig snabbt till den nya ordningen.

Ett sätt att förstå denna utveckling och detta skifte är att se värderingslandskapet som ett komplext adaptivt system. System kan beskrivs med egenskaper som stabilitet, förändring, interna relationer och transformationer. Stabilitetsaspekten kan handla om när man försöker påverka systemet och det svarar genom att göra motstånd och trycka tillbaka. Man kan säga att alla försök att bekämpa de traditionella värderingarna har bara bidragit till att de växer sig starkare. Den transformativa aspekten handlar om systemet lämnar sitt ursprungliga jämviktsläge och hittar ett nytt – eller kollapsar. När det gäller ekosystem eller klimatsystemet talar man om att klimatet är stabilt för förändring eller belastning upp till en viss punkt, en tröskel eller “tipping point”. Och här kan man säga att en sådan tröskel klivits över, ungefär som när tektoniska plattor skaver mot varandra och bygger upp en stark spänning för att sedan släppa lös energin i en jordbävning. Den nya ordningen kan här ses som det nya jämviktsläget, men det ska visa sig inte vara så stabilt.

I november infördes ID-kontroller vid Öresundsbron, vilket hade som omedelbar effekt en kraftig minskning av flyktingflödet. Polisen kunde inte upprätthålla ordning och registrera de som kom, kostnaderna skenade, och migrationsverket klarade inte av att administrera och ordna boende åt alla på kort sikt. ID-kontrollerna kan ses som en stor förlust för de postmoderna värderingarna och perspektiven. Men i den kraftiga minskningen i flyktingmottagning gick det ändå i viss mån att upprätthålla självbilden av att vara moraliskt högre stående, stå på rätt sida och att ha gjort allt som stått i ens makt. Man kan säga att de postmoderna värderingarna och idealen inte bara kom i konflikt med de andra värdesystemen, men också med verkligheten och de praktiska aspekterna. Idealismen besegrades av realismen och verklighetens begränsningar, åtminstone för tillfället. Men nya problem väntade.

Övergreppen i Köln

Införandet av ID-kontrollernas skapade en förändring i den politiska verkligheten, varvid medierna följde efter. Men en händelse, eller egentligen flera, som skulle skaka medierna ännu hårdare var händelserna i Köln på nyårsnatten då över 600 kvinnor utsattes för sexualbrott. Det skulle ta några dagar innan övergreppen rapporterades i medierna, där de flesta förövare var från Nordafrika och många av dem asylsökanden. I Sverige förekom liknande övergrepp, men det var främst ett stort antal händelser vid We are Stockholm-festivalen som skapade debatt här. Men för att förstå varför behöver vi gå tillbaka till resonemanget om problemformuleringsprivilegiet.

Tidigare beskrevs hur de postmoderna värderingarna är illa rustade att hantera säkerhetsfrågorna i närområdet och när det gäller att upprätthålla lag och ordning. En annan fråga som de inte är lämpade för, fast av en annan anledning, är den om hedersrelaterat våld. Unga invandrartjejer som utsätts för hedersrelaterat våld, och till och med mördas, har inte fått särskilt stor uppmärksamhet, vilket först kan tyckas märkligt eftersom det finns så starka krafter som verkar för att stödja individer till frihet och jämställdhet. I synnerhet vad gäller kvinnor och tjejers frihet från patriarkalt förtryck. Men samtidigt finns en logik som grundar sig i en multikulturalism och antirasism som säger att vi inte ska sätta oss över en annan kultur och bestämma vilka värderingar de ska leva efter. Det skulle vara att utöva ett förtryck, eller rättare sagt förstärka det redan existerande förtrycket, mot den andra kulturen. Jämställdhetslogiken utgår ju från kvinnan som underordnad mannen, något man vill förändra, och antirasismen utgår från invandraren som underordnad den från den svenska kulturen. Därför har det inte funnits någon stark drivkraft att ta upp frågan och när den väl har diskuterats verkar det som om den multikulturalistiska logiken har dragit längsta stråt och varit överordnad. Fast detta var innan förskjutningen av åsiktskorridoren och ID-kontrollerna. Och i synnerhet innan händelserna i Köln.

När medierna rapporterade om Köln visade det sig att liknande händelser skett i Stockholm, om än i mindre skala i We are Stockholm-festivalen där utländska gäng ofredat flickor. DN hade tipsats om festivalen i somras, men nyheten togs upp först i Nyheter idag och därefter i norska Journalisten med samma källor och slutsatser. DN beskylldes för mörkning men skyllde i sin tur på polisen, som i sin tur skyllde tillbaka. Därefter har diskussionen handlat om i vilken utsträckning de etablerade medierna såväl som polis har undvikit att rapportera om händelser som kan gynna Sverigedemokraterna. Men varför har händelserna kommit upp till ytan nu? Det är förstås komplext, men ett par orsaker kan diskuteras.

Först och främst har åsiktskorridoren förskjutits avsevärt i höstas, som Hakelius beskrev. Det har blivit allt mer accepterat att belysa och kritisera begränsningar i invandringsfrågor eftersom det varit så klart att invandrings- och integrationspolitiken inte fungerar på ett bra sätt. Sedan, till skillnad från hedersvåldsdebatten så skedde övergreppet inte inom en viss kulturell grupp, den skedde mellan invandrarungdomar och etniskt svenska flickor. Det kan noteras att etniskt svenska pojkar också blev utsatta för rån och misshandel utan att det fick någon större uppmärksamhet. I linje med ytterligare en postmodern logik betraktas händelserna ur ett kollektivt perspektiv och i egenskap av en grupp, och inte som övergrepp genomförda av ett antal enskilda individer. Diskussionerna kring We are Stockholm har på ett mycket tydligt sätt illustrerat priset av att inte rapportera om den typen av händelser. Liknande händelser hade inträffat också året innan. Och om inte information får flöda fritt så tar den andra vägar, därav en stor drivkraft till framväxten av alternativ media.

Sammanfattningsvis illustrerar händelserna när två grupper som båda antas vara underordnade står i konflikt med varandra. De båda ideologierna, feminism och antirasism, som båda bygger på en maktanalys där kvinnor respektive invandrare ses som underordnade. Vi har sett samma fenomen i senaste veckans “handskakningsgate” där Miljöpartiets Yasri Kahn inte ville skaka hand med en kvinnlig journalist. Men varför är detta så omdiskuterat att till och med statsministern finner det nödvändigt att förklara hur man hälsar på folk?

Ett önskvärt sätt att hantera frågan skulle kunna vara att på ett nyanserat och respektfullt sätt diskutera sig fram till ett gemensamt förhållningssätt i frågan, eller respektfullt enas om att man inte kan enas. Men så har det inte blivit. Ett sätt att förstå detta är att den tidigare polariseringen exemplifierad av åsiktskorridoren där de postmoderna värderingarna av många betraktats som de goda värderingarna. Nyanseringar, respektfullt bemötande och komplexitet har fått ge vika för vikten att ha rätt värderingar. Men vad är rätt nu? Man kan säga att de postmoderna värderingarna i en så uppmärksammad fråga kommit i konflikt med sig själva. På så sätt har de visat sig otillräckliga, åtminstone för att kunna göra anspråk på att vara “de enda riktiga och goda värderingarna”.

En ny självbild?

På ett kulturellt plan har vi alltså nått en punkt då det rådande sättet att tänka och de rådande postmoderna värderingarna inte lyckas hantera de mycket viktiga situationerna som beskrivits ovan. Flyktingöverenskommelsen och ID-kontrollerna har förskjutit åsiktskorridoren och de postmoderna värderingarna kom i konflikt med vad som var praktiskt genomförbart i termer av flyktingmottagning. Och övergreppen i Köln och i samband med We are Stockholm-festivalen illustrerade hur de postmoderna värderingarna kom i konflikt med sig själva och de etablerade mediernas postmoderna bias i rapporteringen. Därmed misslyckas de att erbjuda en koherent bild av världen och hur man ska agera i den. De postmoderna värderingarna kan alltså inte ses som de enda riktiga och önskvärda, men inte heller kan de ses som felaktiga.

Händelserna illustrerar ett signifikant skifte i värderingslandskapet och i förlängningen i vår självbild. Vi har gått från att se oss som en humanitär stormakt, bäst på jämställdhet, miljö, tolerans och flyktingmottagande, till… ja vad är vi nu egentligen? Vad är vår nya självbild? Och vilka berättelser ska vi nu samlas kring?

I det sista inlägget i denna serie kommer jag att sammanfatta artikelserien, dra några slutsatser och resonera kring möjliga vägar framåt.

Åsiktskorridor och säkerhetspolitik

Åsiktskorridoren ur ett utvecklingsperspektiv

Nu har jag redogjort för de tre stora värdesystemen, traditionell, moderna och postmoderna, och kopplat dem till Sveriges historiska utveckling tillsammans med den tidigare utvecklingen. Gå gärna tillbaka och titta på teoribeskrivningen av modellen och av värderingarna, och hur de manifesterat sig senaste åren. Här beskriver jag också värderingarna som de manifesterar sig idag.

Artikelserien inleddes med citatet av Johan Hakelius som beskrev hur åsiktskorridoren plötsligt förskjutits. Åt höger skulle nog de flesta säga. Men hur kan denna förskjutning förstås ur utvecklingsperspektivet jag beskrivit här? Är det en förskjutning uppåt eller neråt i utvecklingen? Och hur kan åsiktskorridoren förstås i ljuset av denna genomgång?

I tillbakablicken beskrevs vår historiska utveckling genom värdesystemen. Kulturella särdrag fördes fram i konsensusidealet och tilltron till staten som syntes i hur man bedrev byalagen så att bönderna kunde få politiskt inflytande i ståndsriksdagen. De var också tydliga i övergången till moderniteten och statsindividualismen, i formuleringen av folkhemmet och utbyggnaden av välfärdsstaten, och i saltsjöbadsandan. De har varit framgångsfaktorer och styrkor när vårt glesbefolkade land har hävdat oss i en internationell konkurrens och utvecklats genom värdesystemen.

Men det som varit styrkor och framgångsfaktorer för Sverige har i allt högre utsträckning förvandlats till svagheter. Detta syns i att de postmoderna värderingarna, som dominerar bland etablerade politiker och media, blivit värderingar som alla förväntas skriva under på. Alla förväntas vara feminister och antirasister, och är de inte det så är de följaktligen antifeminister respektive rasister. Denna polarisering av debatten har också ökat i takt med Sverigedemokraternas tillväxt.

Värderingar är mer än vad man tycker i olika frågor, och frågan om åsiktskorridoren har också handlat om perspektiv och verklighetsbeskrivningar. I anslutning till detta har förstås diskuterats vad de etablerade medierna väljer att rapportera om, vilka frågor man väljer att ställa, och frågor man väljer att inte ställa och inte rapportera om. När exempelvis SVT:s programledare Mats Knutson i en partiledardebatt ställde frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?” så kritiserades frågan i efterhand för att “SVT gör sig till redskap för främlingsfientlighet”. Det var en frågeställning som grundade sig i en verklighetsbeskrivning utifrån det traditionella perspektivet och de traditionella värderingarna (och kanske också i viss mån det moderna), som Sverigedemokraterna mutat in.

Åsiktskorridoren kan alltså ur detta perspektiv förstås som kombinationen mellan postmoderna värderingar, konsensusidealet och tilltron till staten och etablissemanget. I polariseringen i debatten har de postmoderna värderingarna framförs som de demokratiska, goda och toleranta. De som opponerat sig mot dessa värderingar har förklarats vara odemokratiska, hatiska, och fått sin mentala tillstånd ifrågasatt. Kritiken mot de postmoderna värderingarna som förts fram har varierat i komplexitet, från nyanserad och välformulerad till rent näthat. Den kritik som uppmärksammats i de etablerade medierna, där de postmoderna värderingarna dominerat, har förstås varit den med låg komplexitet, näthatet, medan de balanserade och nyanserade inläggen fått desto mindre utrymme. Man har värnat om de demokratiska värderingarna, men det har skett på bekostnad av att se nyanseringarna och komplexiteten i frågorna, att se målkonflikterna och på bekostnad av ett sunt debattklimat. Och hur man än har försökt bekämpa andra värderingar än de postmoderna så har de fortsatt växa.

Men enligt perspektivet som förs fram i denna analys är det inte så att det finns en viss uppsättning värderingar som är korrekta eller önskvärda, inte ens de postmoderna. Dels för att vi alla i Sverige lever i olika miljöer med olika livsvillkor, men också för att de gemensamma livsvillkoren förändras med tiden. Värderingslandskapet som består av de olika värdesystemen är komplexa adaptiva system, och de förändras när omvärlden och livsvillkoren förändras. Nu ska vi titta närmare på hur omvärlden förändrats senaste tiden.

En förändrad värld efter 2000

I historiken över Sverige utgjorde migrationsfrågan bara en mycket begränsad aspekt av livsvillkoren och frågan behöver förstås i ett större sammanhang. Här följer ett mycket snabbt svep över utvecklingen sedan millenieskiftet, då IT-bubblan just spruckit och de två fulltankade flygplanen träffade de två tornen i New Yorks World Trade Center. USA reagerade med att starta War on terror med krig i Afghanistan och Irak, och inskränka de medborgeliga rättigheterna med Patriot act. USA:s värderingslandskap, som till stor del liknar Sveriges i sammansättning, försköts mot traditionella och patriotiska värderingar som betonade säkerhet på bekostnad av moderna och postmoderna värderingar som frihet, medborgeliga rättigheter och integritet. Detta är ett tydligt exempel på hur värderingar förändras som konsekvens av förändrade livsvillkor.

Under 00-talet planade den globala oljeproduktionen ut och tillväxten drevs främst av en lånebaserad konsumtion som tillsammans med vild spekulation av bankerna fick bubblorna att växa, främst bostadsbubblan. 2008 sprack den amerikanska bostadsbubblan och skapade den ekonomiska subprimekrisen. (Här är en genomgång av den ekonomiska krisen ur ett Spiral dynamics-perspektiv) Krisen spreds till Euro-zonen som visade sig sårbar med en enda valuta och olika ekonomiska utvecklingsgrader, från den högindustrialiserade tyska till den jordbruks- och tjänstebaserade grekiska ekonomin. EU-samarbetet har naggats i kanten, ekonomin har stagnerat, skulderna har inte försvunnit utan burken har sparkats längre ner längs vägen. Sverige har dock stått utanför och inte påverkats i så stor utsträckning av Euro-krisen.

2010 startade den arabiska våren som spred sig över Nordafrika och till Mellanöstern. Den vanligast förekommande analysen i Väst var inledningsvis att den arabiska våren var en demokratirörelse där folket reste sig mot diktatorer som Khaddafi i Libyen, Mubarak i Egypten och al Bashar i Syrien. Efterhand har analyser om torka på grund av klimatförändringar och höga matpriser förts fram. Syrien utvecklades till ett långdraget och komplext krig mellan regeringsstyrkor och olika rebellgrupper, med efterföljande flyktingströmmar. USA hade dragit sig ur ett instabilt Irak och lämnat ett maktvacuum efter sig som Islamiska staten fyllde. Inte ur något värdesystems perspektiv kan IS förstås som annat än blodtörstiga fundamentalister. Väst har överlag ställt sig på revolutionärernas sida mot diktatorerna, men i princip utan någon plan för hur landet ska styras därefter.

Samtliga dessa händelser, ytterst kortfattat diskuterade ovan, hade inledningsvis inte så stor inverkan på värderingarna i Sverige. Är det något den långa historiken visar så är det att värderingar förändras mycket långsamt. Men de senaste två åren har omvärldsläget förändrats på ett sätt som blivit mer påtagligt, även för oss här i vårt lugna hörn av världen.

Livsvillkoren i Sveriges närområde från 2014 och framåt

I vinter-OS 2014 i Sotji förlorade Tre kronor ishockeyfinalen mot Kanada och Charlotte Kalla spurtade hem guldet i skidstafetten. Vid samma tid rasade Euromaidan-revolutionen i Ukraina som därmed ville närma sig EU och Väst. Men strax därefter dök välorganiserade män i gröna omärkta uniformer upp på Krim. De tog över militärbaser och viktiga institutioner på den ukrainska halvön. Krim folkomröstade om att tillhöra Ryssland, vilket dock bara var ett spel för galleriet. I själva verket handlade det om en annektering av halvön som genomfördes av Ryssland. Separatister i östra Ukraina startade stridigheter och fick stöd av Ryssland, först i form av krigsmateriel, sedan “frivilliga” trupper, samtidigt som all officiell inblandning förnekades. Detta är en ny typ av krigföring än tidigare konventionella krig, som andra världskriget som fördes mellan stridande trupper med märkta uniformer på öppna slagfält och officiella krigsförklaringar. USA:s krig mot terrorism i Mellanöstern beskrivs ofta som asymmetrisk krigföring med en stor militär styrka mot en teknologiskt underlägsen styrka som svarar med terroroperationer mot civilbefolkning. Rysslands inblandning i Ukraina brukar kallas hybridkrigföring och innefattar förutom gröna män också desinformation, psykologisk påverkansoperationer (psyops) från trollfabriker, aggressiva militärövningar, cyberattacker och en allmänt hotfull retorik, med avsikt att destabilisera motståndaren.

I och med utvecklingen i Ukraina och vårt närområde har en ny typ av aktör trätt fram på scenen i samhällsdebatten, nämligen försvarsbloggaren. Med namn som Skipper, Wiseman, Johan Wiktorin, Jägarchefen, Observationsplatsen och Cornucopia är de väl pålästa, har koll på militär taktik, materiel och förmåga, är väl underrättade om utvecklingen som relaterar till försvarsfrågan, och de är inte särskilt bekymrade om någon åsiktskorridor. Man kan uttrycka det som att motivationen att försvara landet är starkare än rädslan att råka kränka någon som skulle råka känna sig exkluderad av nationsgränserna. Ur det perspektivet är det viktigare huruvida man vinner eller förlorar i kriget än att ha finast värderingar. Efter att ha fört en tynande tillvaro sedan Berlinmurens fall fördes nu försvarsfrågan och frågan om medlemskap i NATO upp på den nationella dagordningen och i samhällsdebatten. Försvaret är en av statens kärnverksamheter och att värna de territoriella gränserna följer alltså den traditionella logiken. Dock har vissa invändningar förts fram från ett postmodernt perspektiv om att en förstärkning av försvarsförmåga kan vara provocerande och i sig bidra till upptrappning. Dock får man säga att i frågan om säkerhetsläget och Rysslands oprovocerat aggressiva beteende är den postmoderna logiken inte särskilt väl anpassad.

Detta exempel illustrerar hur de olika perspektiven och värderingarna inte ses som mer eller mindre korrekta, utan snarare som mer eller mindre lämpade för att hantera olika frågor. Man brukar tala om problemformuleringsprivilegiet som makten att välja vilka frågor som ska tas upp till diskussion. Och har man en viss uppsättning värderingar och perspektiv så blir det lätt så att man eftersträvar att ställa frågor där de egna perspektiven erbjuder bra svar och lösningar, medan man helst vill undvika frågor där de inte gör det. Men ibland kan man inte välja vilka frågor som ska diskuteras och säkerhetsfrågan har varit just en sådan fråga man inte kunnat undvika hur länge som helst. Rysslands krig med Georgien 2008 borde ha varit en varningssignal, men det gick inte i linje med de rådande postmoderna värderingarna.

Den traditionella logiken som förespråkar ordning och säkerhet fördes också på det privata planet där nationell krisberedskap blivit mer aktuell. Vi är sårbara för störningar i grundläggande samhällsfunktioner och prepping, alltså personliga förberedelser för krissituationer, har gått från att vara en mycket udda företeelse till att bli allmänt förespråkat. I kampanjer från MSB förklaras att alla privatpersoner förväntas klara sig själva i 72 timmar vid händelse av kris. Denna diskussion kring försvarsfrågan växte fram under 2014 och har haft en inverkan på värderingarna som förskjutits mot en traditionell logik. I alla fall har frågan tydligt illustrerat det postmoderna perspektivets begränsningar.

I nästa inlägg fortsätter jag analysen med att gå närmare in på huvudfrågan i flyktingkrisen och vår respons på den.

Sveriges utveckling – Postmodernismen

Postmodernismen, ca 1970-2014

Historiskt har Sverige stått nära Tyskland och tagit stort intryck av idéer och framsteg därifrån. Men efter andra världskriget försköts vårt intresse till USA som växte fram som den ena av två supermakter. I slutet av 60-talet fick flera politiska rörelser fart i USA. Dessa man kan se som reaktioner mot modernitetens framstegstanke som Sverige skulle ta intryck av. Rörelser som medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King Jr. i spetsen, fredsrörelsen som konsekvens av utvecklingen av kärnvapen, kalla kriget med Kubakrisen, miljörörelsen som en reaktion på industrialiseringen, och feminismen.  Här beskrivs postmoderna politiska rörelser, men de vetenskapliga och filosofiska framstegen kan också ses som en viktig del i skiftet. De kontinentala postmoderna filosofierna som växte fram i främst Frankrike fick också stort inflytande.

Jämfört med modernismen så skiftades fokus här från individen och observerbara, mätbara faktorer till det kulturella planet och den gemensamma föreställningsvärlden. Som exempel ser man en utebliven personlig framgång ur ett modernt perspektiv som en konsekvens av otillräckliga egna ansträngningar, medan det ur ett postmodernt perspektiv visar på en orättvisa i strukturer eller kulturella föreställningar som är begränsande.

Om modernismens vetenskapliga flaggskepp var fysiken så blev sociologin postmodernismens, och en lång idémässig strid dem emellan har rasat i decennier. Mellan modernismens upplysnings- och förnuftsideal, och postmodernismens kulturrelativism och problematisering av universella vetenskapliga anspråk. Men till viss del kan man hävda att den moderna fysiken banar väg för postmodernismen i relativitetsteorins avskaffande av en fast objektiv referenspunkt, kvantfysikens införande av osäkerhet och slump, Thomas Kuhns paradigmbegrepp, och utvecklingen av kaos-, system- och komplexitetsteori. De senare grusade de moderna ambitionerna om ett deterministiskt universum som till fullo kan förstås och förutsägas.

En av de tre stora postmoderna politiska rörelserna som fått starkt fäste i Sverige är miljörörelsen som vuxit fram i takt med att hållbarhetsfrågorna seglat upp på agendan. Det är förstås en reaktion på modernismens tro på teknologiska och vetenskapliga framsteg, synen på naturen som outtömlig resurs, och förstås konkreta miljöfrågor som försurning av skogar och sjöar, ozonhålet och kärnkraftsfrågan. De bredare hållbarhetsfrågorna fick större genomslag med systemteorin som tillämpades i Limits to growth-simuleringarna från 1972. Klimatfrågan och dess konsekvenser har därefter vuxit fram som en allt mer tongivande och för civilisationen definierande fråga. Sedan början av 70-talet gick miljörörelsen och hållbarhetsperspektiven från att vara en marginell alternativrörelse till att ha bred acceptans i befolkningen som helhet, men i synnerhet i medie- och det politiska etablissemanget. Det är ju svårt att vara emot hållbarhet, men i praktiken finns det grader av insikt och medvetenhet om hur mycket man tycker att man ska offra med hänsyn till miljön och kommande generationer. Klimatfrågan och hållbarhetsfrågorna är ett tydligt exempel på hur nya värderingar växer fram som en konsekvens av förändrade livsvillkor.

Vid denna tid utvecklas den kontinentala filosofin i form av exempelvis Jaques Derrida med sin dekonstruktion och kritik mot all metafysik, Michel Foucault med sin postkoloniala maktanalys, och Jean-François Lyotards kritik mot vetenskapens anspråk och stora sammanhängande berättelser “grand narratives”. I denna ytterst kortfattade beskrivning av postmodernismen kan konstateras att den alltså inte handlar om att måla upp en ny bild eller modell av verkligheten, utan snarare om att kritisera alla anspråk på den typen av projekt. Den postmoderna bilden av verkligheten bör utifrån detta istället vara ett lapptäcke eller kollage av olika sanningar eller perspektiv där ingen bör ses som överordnad någon annan.

I debatten mellan modernt förnuft och postmodern problematisering nämns ibland “det skolastiska felslutet“, vilket i detta fall innebär det felaktiga antagandet att någon som resonerar från ett postmodernt perspektiv, med tillhörande postmoderna värderingar, gör det i stöd i de franska filosoferna. Men få har egentligen läst dessa och förmår inte föra lika komplexa argumentationer kring exempelvis metafysik som Derrida. Därför utgår beskrivningen från den form i vilken de postmoderna idéerna, perspektiven och värderingarna har fått fäste i den politiska debatten och det allmänna medvetandet. Det har också varit utgångspunkten för tidigare värdesystem och perspektiv.

Precis som vid övergången till moderniteten och folkhemmet var det den politiska progressiva vänstern som gick före in i det nya medan den mer konservativa högern släpade efter. Därför förespråkade vänstern tidigare förnuft, bildning och klassresor medan högern betonade traditioner. Idag är det snarare högern som står för bildning och förnuft medan vänstern betonar antirasism, feminism, kulturrelativism och normkritik.

En central händelse och startskott för den svenska postmoderna rörelsen kan ses i kårhusockupationen i Stockholm 1968 och den efterföljande vågen av ifrågasättande av auktoriteter och traditioner. Om moderniteten till en början gick hand i hand med det traditionella, för att sedan bryta mot det, så går postmodernismen ännu längre i detta brott mot traditionerna. Auktoriteter, hierarkiska strukturer och nationalstaten som fenomen problematiserades och kritiserades i sin kärna från ett postmodernt perspektiv. Exempelvis ifrågasattes lärarens roll som auktoritet i skolan och pedagogiken skulle handla mindre om lärarens roll, mätbar kunskapsutveckling och ordningsfrågor, och mer om elevens frivilliga, lustfyllda lärande, kreativitet och välbefinnande. Ur detta perspektiv är det främst skolans fel om eleven inte är tillräckligt motiverad och misslyckas med studierna, något Skolinspektionen menar idag. I dagens skoldebatt, som till stor del kretsar kring bristande ordning och respekt för läraren och lärarrollen, kan enligt många härledas till 68-rörelsens antiauktoritet.

I övergången till moderniteten enligt Geijer och Almqvist var det främst mannens frigörelse de hade i åtanke, men med tiden blev kvinnans situation allt mer aktuell. Framstegen på jämställdhetsområdet kretsade först kring att göra de yttre villkoren jämställda och att frigöra kvinnan från ekonomiskt beroende från mannen, vilket var en drivkraft till att kvinnan skulle finna en egen försörjning, men också eget politiskt inflytande. Men kvinnorna hade fortfarande huvudansvaret för hemmet, lönen släpade efter och inflytandet över makten lika så, trots att alla formella och synliga hinder var undanröjda.

Feminismen brukar beskrivas i tre vågor: den första som innebar en strävan efter lika rättigheter och rösträtt i början av 1900-talet, den andra under efterkrigstiden som fokuserade på uppvärdering av kvinnan med likabehandling och mot diskriminering under parollerna “det personliga är politiskt” och “hela lönen och halva makten”, samt en tredje våg som kan räknas till den postmoderna feminismen som istället fokuserade på hur kön görs genom att kulturella föreställningar går i arv när vi fostrar våra barn på olika sätt beroende på vilket kön hen har. Detta brukar uttryckas som att könsrollerna är socialt konstruerade, vilket beskrivs exempelvis i Nina Björks Under det rosa täcket. Bokens titel anspelar på att skillnader mellan beteenden hos könen kan och bör härledas till att flickor och pojkar behandlats olika från födseln. En vanlig uppmaning är att eftersträva en behandling av barn så att de inte begränsas till den traditionella könsrollen, det är också inskrivet i Skolverkets läroplan att traditionella könsmönster ska motverkas. Detta är en tanke som till vissa delar är i linje med det moderna upplysningsidealet, i det här fallet innebär det att staten genom olika former av jämställdhetspolitik och genuspedagogik verkar för att individen ska emanciperas och frigöras från de begränsade traditionella könsrollerna. Detta är ett exempel på hur de postmoderna idealen och perspektiven institutionaliseras. Också detta projekt går i linje med den faktiska utvecklingen, vi beskrivs i Hofstedes kulturella studier som världens mest feminina kultur.

Om miljörörelsen och feminismen kan ses som två stora politiska postmoderna rörelser så är postkolonialismen och antirasismen den tredje. Liksom feminismen kan man säga att även den rörelsen går i linje med den faktiska utvecklingen. Sverige beskrivs i värderingsstudier som världens mest toleranta gentemot andra kulturella uttryck och gentemot invandrare, vilket dock kan ha flera orsaker än olika politiska och pedagogiska åtgärder. Dels har vi själva en historia av att utvandra och söka ett bättre liv i andra länder. Det räcker också för oss att gå några generationer bakåt i tiden för att vi ska hitta svält och fattigdom i vårt eget land. Vi har också många positiva erfarenheter av att invandrare har berikat landet, exempelvis i form av efterkrigstidens arbetskraftsinvandring. Dessutom bör man framhålla att tolerans gentemot andra kulturer tenderar att öka ju längre i utvecklingen en kultur kommer. Postmoderna värderingar associeras ofta till tolerans och omsorg för alla människor, oavsett etnicitet och sexuell läggning. Det var betydligt tuffare att vara exempelvis homosexuell när kulturen dominerades av traditionella värderingar.

På 70-talet ersattes arbetskraftsinvandringen av en flyktinginvandring från Chile, på 80-talet kom många från Östeuropa och Mellanöstern, och på 90-talet från Balkan. Efter hand minskade det svenska industriella försprånget och globaliseringen gjorde att de enklare arbetena flyttade utomlands. Automatiseringen gjorde också arbetena mer komplexa och Sverige har efter detta i högre grad blivit en kunskapsnation. Detta brukar man kalla det post-industriella samhället, där tjänster och information blir viktigare för den ekonomiska utvecklingen. Den ökande flyktinginvandringen från länder med generellt lägre utbildningsnivåer tillsammans med de högre trösklarna på arbetsmarknaden bidrog till att integrationen gick allt sämre och antalet utanförskapsområden ökade.

På det politiska planet blev multikulturalismen den rådande utgångspunkten, vilket innebär synen att främmande kulturella uttryck ses som berikande och värda att bevara. Detta istället för att invandrare ska överge sina tidigare kulturella uttryck och identiteter, och assimilera sig i den svenska kulturen. Efter vår snabba resa genom moderniteten och statsindividualismen brukar vi beskrivas som mycket flexibla och anpassningsbara, och mottagliga för social ingenjörskonst. Detta är något som förmodligen har underlättat för multikulturalismen och viljan att ta till sig andra kulturella uttryck. Efter andra världskriget har den svenska kulturen har blivit mer kosmopolitisk. En stark anledning mot en assimilationspolitik var den postmoderna kritiken mot alla uppfattningar om att det finns (eller bör finnas) en svensk kultur att assimileras i över huvud taget. Den traditionella logiken av en statisk svensk kultur och nationalstatens gränser har problematiserats från det postmoderna perspektivet för att vara exkluderande.

På 00-talet och 10-talet ökade flyktinginvandringen och med den integrationsproblemen. Invandringspolitiken har länge varit Europas mest generösa relativt befolkningens storlek, men har starkt stöd från politiker och de etablerade massmedierna där de postmoderna värderingarna har starkast fäste. Politiker såväl som medieetablissemanget har velat gå före i utvecklingen och förespråkat tolerans, feminism och antirasism. Det går att se en logik i att staten och eliten går före och visar vägen, det har ju varit ett framgångsrecept under de senaste 1000 åren. Men debatten kring flyktingfrågan har efter hand blivit allt mer polariserad och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

Tidigare har jag refererat till SOM-institutets rapport Fragment som visar hur vi har gått från ett mer homogent åsikts- och värderingslandskap 1994 till ett mer fragmenterat. Sverigedemokraternas framsteg kan ses som ett tydligt exempel på detta. Boken anger den varierade användningen av sociala medier som en anledning. Framväxten av internet har gett en fantastisk tillgång till information för den som förmår navigera och sortera den. Men det kan också skapa ekokammare där man bara tar del av information från de som man delar värderingar med. Sedan finns det de som över huvud taget saknar kompetens eller intresse att vara aktiv på nätet. Fragmenteringen och skillnaderna i åsikter, främst i flyktingfrågan, har gått stick i stäv med den långa konsensuskultur som byggts upp under många hundra år. I nätets skuggsidor har alternativa medier och sajter vuxit fram, främst kring flyktingfrågan, och Sverigedemokraterna har vuxit i takt med att invandrings- och flyktingfrågan blivit allt mer aktuell. Dock kan man också se denna fragmentering som en följdriktig konsekvens av de postmoderna idealen om en mångfald av idéer och verklighetsbeskrivningar.

En annan anledning och dynamik som bör föras fram i denna analys är följande: ju mer de postmoderna perspektiven och värderingarna fått dominera, desto mer har de etablerade medierna och politikerna övergett de traditionella värderingarna. Den traditionella klasskampen har fått ge vika för identitetspolitiken och de statliga institutionerna som bygger på en traditionell logik, försvaret och polisväsendet, har gradvis prioriterats ner. Polisen fick exempelvis enorm kritik när det genomförde sin REVA-kontroll och försvaret beskrevs vid ett tillfälle av Reinfeldt som “ett särintresse”. Sedan det kalla krigets slut med Berlinmurens fall har säkerhetsläget i närområdet förbättrats avsevärt och försvaret har krympts därefter. Den traditionella kyrkan, som haft en svag ställning sedan reformationen, har också fört en tynande tillvaro, varvid individualiserade alternativ i form av österländskt influerade new-agerörelser har vuxit fram. Man kan säga att vår mognad som kultur och vårt konsensusideal har skapat ett vacuum på värderingskartan i form av de traditionella värderingarna, ett vacuum som främst Sverigedemokraterna fyllt.

En sammanfattning av de två stora sociala politiska rörelserna, feminism och antirasism, och hur de manifesterar sig i samhällsdebatten är att de båda bygger på en maktanalys. Det är visserligen omöjligt att sammanfatta den mångfacetterade postmoderna rörelsen i någon enkel princip eller formel, men ett antagande som återkommer är den om konflikt och makt där en grupp antas vara överordnad en annan. Antirasismen och postkolonialismen bygger på en syn där den vita svensken anses vara överordnad och den rasifierade invandraren underordnad, den dominerande radikalfeminismen som har en dominerande ställning bygger på könsmaktsordningen, alltså uppfattningen att kvinnan är underordnad mannen och att jämställdhet i grunden handlar om att åtgärda detta. Det bör igen betonas att typiskt för de postmoderna rörelserna och analyserna är att de kritiserar rådande syner utan att nödvändigtvis erbjuda egna alternativ i form av lösningar eller världsbilder. Snarare betonar man mångfald och att alla ska komma till tals, men i praktiken gäller det främst de grupper som anses stå i underläge.

Kritiken mot maktförhållanden och de antiauktoritära idealen trädde också in i organisationslogiken där de moderna hierarkiska organisationsformerna ansågs döda kreativiteten. Ur det postmoderna synsättet är människan mer än en rationell egennyttig varelse och kugge i organisationens komplicerade maskineri – vi är snarare kännande, kreativa och engagerade, så länge vi inte hämmas av förtryckande strukturer. Internet växte fram och med det ett nytt ideal på arbete i form av frivilliga samarbeten mellan likvärdiga medlemmar som självorganiserar sig i nätverk, peer-to-peer. Exempel på detta är utvecklingen av Linux och Wikipedia, och förstås internet som helhet. På organisationssidan förespråkas platta organisationer som inte styrs av ordergivning uppifrån och medföljande ansvarsutkrävande, utan genom att bygga en gynnsam kultur med gemensamma värderingar.

2014 sattes som slutpunkt, men det avser historiebeskrivningen och inte nödvändigtvis den postmoderna eran. Den växte fram som en konsekvens av vetenskapliga insikter, framsteg och olika politiska rörelser för att påvisa och hantera modernitetens begränsningar; Miljörörelsen för att hantera det moderna samhällets utsläpp, exploateringar och externaliseringar, feminismen för att sätta fokus på våra kulturella föreställningar kring kön, samt multikulturalism och antirasism för att hantera våra föreställningar och etnicitet, samt adressera de växande motsättningarna i invandringens spår. Men man kan också säga att den växte fram tack vare moderniteten och det välstånd som byggdes upp och i vissa fall bidrog till detta. Det finns både konflikter och synergier mellan modernismen och postmodernismen som bör belysas.

Sammanfattning och genomgående mönster

Som vanligt i historiska beskrivningar kan man ha invändningar mot indelningen i perioder, särskilt mot påståendet att Sverige skulle vara “postmodernt” från 1970 och därefter, i synnerhet efter 80-talets våg av nyliberalism med Thatcherism och Reaganomics. Därför är det viktigt att framhålla ett grundläggande antagande i Spiral dynamics-modellen att värdesystemen på det kulturella planet bygger på varandra istället för att avlösa och ersätta varandra. En del av samhället bygger på en traditionell logik, främst statens kärnverksamheter och institutioner som försvar och polisväsende, en del bygger på modern logik, exempelvis näringslivets konkurrens- och tillväxtlogik, medan en del av samhället domineras av postmoderna perspektiv, som de etablerade massmedierna, den politiska sfären, många akademiska institutioner och skolpedagogiken. Men överlag kan man säga att de postmoderna värderingarna bör ses som de dominerande och mest inflytelserika i landet, främst för deras starka ställning inom den politiska sfären och i de etablerade massmedierna. Det kan beläggas exempelvis genom att utgå från SOM-institutets undersökningar av partisympatier hos journalister.

Om jag avslutningsvis ska dra en slutsats av denna historiska genomgång så är det att det fungerar bra att betrakta den svenska historien som en kulturell utvecklingsresa ur ett Spiral dynamics-perspektiv. Kulturen byter skepnad och dominerande logik flera gånger, men för individen kan man sammanfatta utvecklingsresan som att det är ett systemet som är riggat för personlig utveckling, även om synen på vad som är en önskvärd personlig utveckling förändras under resans gång. På vikingatiden handlade det om att kämpa och dö ärorikt, på feodaltiden att göra sin plikt och inordna sig i sin plats i det sociala sammanhanget, i moderniteten att bli förnuftig, rationell och framgångsrik, samt i det postmoderna samhället att vara tolerant, miljömedveten, och ifrågasätta kön och etnicitet. Och fram tills ganska nyligen har de allra flesta varit med på tåget.

I nästa inlägg kommer jag att gå vidare i historiebeskrivning från 2014 och fram till idag för att beskriva hur de snabba förändringarna i omvärlden och våra livsvillkor gett upphov till förändringar i åsikts- och värderingslandskapet.

Sveriges utveckling – Moderniteten

Moderniteten och kapitalismen, ca 1750-1970

Med moderniteten brukar man avse den samhällsordning och era som sprang ur upplysningsidealet. Filosofer som Rene Descartes och Francis Bacon, och vetenskapsmän som Isaac Newton, som formulerade den klassiska mekaniken på 1600-talet, banade väg för den moderna vetenskapen. Newtons mekanik ersatte den Aristoteliska som varit förhärskande i nästan 2000 år. En vetenskaplig fråga som stod ut var förstås den om den geocentriska kontra den heliocentriska världsbilderna där bland andra Copernicus utmanade den katolska kyrkans auktoritet beväpnad med det rationella tänkandet, den vetenskapliga metoden och den teknologiska utvecklingen i form av utvecklingen av teleskop.

Tillsammans med utvinningen av fossila bränslen banade upplysningen väg för den industriella revolutionen, och den franska med utvecklingen av demokratiska ideal av alla människors lika värde och rösträtt, även om kvinnors rösträtt skulle dröja ytterligare över hundra år. Upplysningsidealet kan ses som förnuftets seger över det traditionella kollektivets auktoritet, vetenskapens frigörelse och seger över kyrkan och religionen, och individens frigörelse ur jantelagen. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv ska människan senare komma att betraktas som en rationell varelse vars högsta syfte är att maximera egennyttan, homo oeconomicus.

Spiral dynamics-modellen stipulerar att alla kulturer går igenom samma utvecklingsnivåer, precis som individer ur ett vuxenutvecklingsperspektiv. Men som tidigare beskrivits finns det kulturella variationer i denna utvecklingsresa och Sveriges resa in i moderniteten skulle präglas av vissa särdrag. I Sverige skulle det dröja innan vi tog till oss moderniteten och den industriella revolutionen, trots att drottning Kristina bjöd in Descartes till Stockholm (där han tyvärr dog i lunginflammation).

Ett första steg var framväxten av kapitalistiska produktionsformer och en marknad där varor och tjänster kunde utbytas fritt. Utvecklingen var en effekt av ökad handel med omvärlden, exempelvis genom Ostindiska kompaniet, en ökad produktion av jordbruksprodukter vilket gav en befolkningsökning, utvecklade institutioner som banker, ökad järnproduktion och skogsbruk. Kapitalismen innebar att en allt större grupp kunde leva på att använda kapital för att handla med råvaror, maskiner och arbetskraft, istället för att bedriva någon egen produktion. Ur ett funktionellt perspektiv kan man se denna grupp som koordinerande olika resurser och kapital i en allt mer komplex handel. Ur ett marxistiskt kritiskt perspektiv kan de sägas sko sig på arbetarklassen. Från mitten av 1800-talet skedde en gradvis övergång till en oreglerad marknadsekonomi.

Upplysningen och moderniteten innebar också en omdefiniering av individen, på det kulturella såväl som på det psykologiska planet, vilket är de centrala aspekterna i denna genomgång. Författare som Erik Gustaf Geijer och Carl Jonas Love Almqvist formulerade under första halvan av 1800-talet en syn på svenskarna som ett arbetsamt men fattigt folk som härdats av det kalla och magra landskapet. I deras skrivande utvecklades en syn på svensken som en individualistisk och frihetstörstande människa som helst vill ha naturen som enda sällskap. Denna våg av självreflektion och vilja att definiera sig själv kom dels av den samhälleliga utvecklingen men också som en konsekvens av att man förlorat Finland och stormaktsambitionerna kommit på skam.

Almqvist beskrev i sin kontroversiella bok Det går an en syn på kärlek som bör äga rum mellan två fria och oberoende individer, något man skulle kunna kalla en tidig version av Swedish theory of love. Detta i kontrast till förhållanden som arrangerats av respektive släkter, av ekonomiska skäl eller utifrån någon annan beroendeställning. Men denna individualism krävde en offentlig välfärd med skyddsnät så att man inte skulle vara beroende av sin familj eller släkt för att klara sig om man inte kunde försörja sig. Detta gav en grundtrygghet att byta jobb, utbilda sig och skilja sig utan att göra sig beroende av familj, släkt eller vänner. På så sätt kan man säga att ett socialt kontrakt upprättades mellan individen och staten, där individen åtnjöt ekonomisk trygghet och frihet samtidigt som man överlät en hel del inflytande till staten att styra vissa aspekter av ens liv. Baksidor som brukar föras fram är att vår svaga kontakt och beroende med familj och vänner ska ha gjort oss känslokalla och ensamma, vilket är en tes som förs fram i filmen med titeln ovan. En annan är att vi gjort oss beroende och förlitat oss i hög grad på statens välvilja. Denna tillit kan man säga är ett resultat av konsensuskulturen och byalagens inflytande i ståndsriksdagen som beskrevs ovan. Med denna följde också en vana och tradition av att organisera sig vilket gett uttryck i ett starkt civilsamhälle med många folkrörelser och föreningar som nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelsen.

Utvecklingen av värdesystemen beskrivs enligt Spiral dynamics som en pendelrörelse mellan kollektivism och individualism, och i Sverige kan man förenklat säga att vi gick från det kollektivistiska traditionella och feodala samhället till den individualistiska moderniteten. Men man kan fråga sig hur vid och omfattande den kollektiva sfären betraktas, om det begränsar sig till familjen, om det omfattar hela samhället eller sträcker sig vidare än den egna etniciteten. Det svenska moderna individualiseringsprojektet kan man säga var en frigörelse från familjen och den kollektiva instansen som skulle ersätta denna var staten. Detta statsindividualistiska projekt beskriver Berggren och Trägårdh ingående. De jämför med USA:s väg in i moderniteten där individen och familjen står i centrum på bekostnad av staten som ofta än idag betraktas med misstänksamhet, samt med Tysklands där familjen och staten blev viktigast på individens bekostnad. Här blev staten garanten för individens frihet och utveckling, och tog över utbildningsansvaret från kyrkan.

Folkskolestadgan 1842 gav alla församlingar en skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och alla barn hade skyldighet att infinna sig i skolan och examineras. Kyrkans tidigare husförhör och folkskolan bidrog till att Sverige vid 1850 hade högst läskunnighet och flest universitetsstudenter per invånare i Europa. Idag betraktas läskunnighet av FN som en mänsklig rättighet. Detta är ett tydligt exempel på hur staten stödjer modernitetsprojektet om medborgarnas upplysning och personliga utveckling, men samtidigt kan man se det som ett projekt att fostra folket till goda samhällsmedborgare. Stödet var emanciperande såväl som disciplinerande. Man kan säga att staten lyckats i båda avseendena: I synen på den individuella friheten, enligt World values survey, ligger vi allra längst ut på skalan mot emancipativa frihetsvärderingar där överlevnadsvärden ligger i andra änden av skalen. Den höga graden av tilltro till staten och institutioner har tidigare berörts.

I slutet av av 1800-talet tog industrialiseringen ordentlig fart med stora framgångsrika verkstadsföretag som LM Ericsson, Asea, Alfa Laval, SKF, Electrolux, och stålföretag som Sandvik och LKAB. I och med detta skedde en kraftig urbaniseringsvåg då en ny arbetarklass snabbt växte till 30 procent av befolkningen. Vid 1880 var 85 procent av befolkningen bönder, en siffra som sjunkit till 50 procent vid första världskrigets utbrott. Sverige stod utanför första världskriget men var ändå ett av Europas fattigaste länder och många valde att emigrera till Amerika. Denna emigrationsvåg, som var som störst under andra halvan av 1800-talet, berodde på befolkningsökning kombinerat med en missväxt samtidigt som många positiva rapporter i form av brev och tidningsartiklar kom från USA.

Den snabba industrialiseringen skapade växtvärk på arbetsmarknaden och 1920-talets många strejker och konflikter, inklusive skotten i Ådalen -31, ledde till slut till en uppgörelse i Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Detta gav upphov till begreppet Saltsjöbadsanda som innebär just att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal utan statens inblandning, något som blivit stilbildande för hur vi hanterar konflikter – genom att kompromissa för att uppnå konsensus.

Efter att Norge frigjorde sig 1905 följde ännu en våg av debatter och strävan efter att definiera oss som kultur, och en ny sorts nationalism. I yngre och mer nybildade nationer som Italien och Tyskland, som Sverige historiskt tagit stort intryck av, växte extremare former av nationalism fram – fascism respektive nazism. I Tyskland frodades dessutom en revanschism efter den förnedrande Versaillesfreden efter första världskriget.

Men den svenska nationalismen blev ganska odramatisk, förmodligen tack vare den långa traditionen och historien som stat och kultur. På 1930-talet formulerade socialdemokratin ett budskap om folkhemmet och välfärdsstaten som talade till arbetarna på ett liknande sätt som till bönderna. Till en början anknöt man till historien och den geijerska svenskhetsideologin där arbetaren ses som arvtagare till de fria bönder som kämpat för demokrati och frihet. Men efter hand fasades den synen ut och ersattes av en syn på svensken som inte behövde någon kultur eller historia utan istället hade rationaliteten och framtiden. Detta blev den svenska vägen där Tyskland tog den nationalsocialistiska och nazistiska.

Folkhemmet var en historia som tog avstamp i den svenska nationalhistorien och visade vägen in i moderniteten och framtiden. Här kunde socialdemokratins betoning på en stark stat, som man lyckades göra liktydig med det socialdemokratiska partiet, och liberalismens strävan efter en individens frihet kombineras. Men folkhemmet var främst socialismens form av nationalism. Folkhemmet innebar i praktiken att staten byggde upp en välfärdsstat som lyfte individen och arbetaren från fattigdom mot välstånd, emancipation och upplysning med bättre skolor, institutioner och bostäder. Det var i högsta grad ett framtidsprojekt där brottet mot traditionerna blev alltmer tydligt, exempelvis i rivningen av många gamla kvarter, t ex de gamla Klarakvarteren i Stockholm som fick bana väg för nya moderna byggnader.

Gejier och Almqvist beskrev hur staten skulle garantera att individen kan frigöras från familjen, men det var främst mannens situation de hade i åtanke. Senare följde diskussioner om hur kvinnan och barnen på samma sätt skulle frigöras från familjen. En sådan åtgärd var avskaffandet av sambeskattningen 1971, vilket gjorde det mer lönsamt för kvinnan att arbeta. Utbyggnad av förskolor kunde frigöra kvinnan från hemmet och även bidra till att socialisera och utveckla de yngre barnen. Detta var frågor som skulle ha en central betydelse för inträdet i den postmoderna eran.

Avslutningsvis bör framhållas att den starka industriella utvecklingen i Sverige under 1900-talets mitt, som till stor del berodde på en stark svensk tradition inom ingenjörskonst och förmåga att samarbeta företagen emellan för att dra nytta av den goda råvarutillgången. Men det hade också en orsak i att Sverige höll sig utanför andra världskriget och att vi kunder tillverka och exportera medan resten av Europa behövde byggas upp på nytt. Detta skapade ett stort behov av arbetskraft, vilket var ett starkt incitament att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden. Det löstes också med hjälp av arbetskraftsinvandring, främst Sydeuropéer som kunde sättas i arbete främst i verkstadsindustrin. Från att ha varit ett av Europas fattigaste länder, ett som människor utvandrade från, gick Sverige raskt till att bli ett av världens rikaste, dit människor invandrade från hela världen.

Om den rådande organisationsformen i föregående traditionella era var feodalism så är det moderna politiska idealet demokrati där varje person har en röst, och vem som helst är valbar och kan bli statsminister. Monarkin har vi dock kvar i symbolisk form som påminnelse om den traditionella och feodala logiken. Den strukturella logiken kan fortfarande liknas vid en hierarki, en meritokrati där det är möjligt att snabbt klättra i karriären. Om den feodala logiken byggde på att göra sin plikt så handlar den moderna strukturen om effektivitet, alltså största möjliga produktivitet snarare än ansträngning. Syftet med den typiska moderna organisationen, för det handlar vanligtvis om företag, är att konkurrera, gå med vinst och växa. Det yttersta målet för samhället som helhet ur ett modernt perspektiv är ekonomisk tillväxt.

Sammanfattningsvis kan man säga att moderniteten till stor del handlade om rationalitet och ingenjörskonst. Detta ger upphov till ekonomiska och teknologiska framsteg, vilket ökar välståndet, en nationalism som kretsar kring en ljus framtidstro, samt en stat som garanterar individens oberoende och upplysning – en sann progressivism. Utvecklingen gick vidare, men inte som man tänkte sig inom inom ramarna för moderniteten. Istället växte något kvalitativt nytt fram.

Sveriges utveckling – Medeltid och stormaktstid

Medeltid och statsbildning, ca 1100-1550

Indelningen i historiska perioder kan göras på många sätt, Spiral dynamics ger en mycket grov sådan för att kunna kopplas ihop med kvalitativa skiften i kultur, mindset och tekno-ekonomisk utveckling, samt med idag rådande värderingar. Skiftet från vikingatiden till medeltiden då de nordiska staterna växte fram runt 1000 till 1100-talet brukar ses som definierande för Sverige som stat då götarna och svearna förenades. Det sammanfaller med skiftet från pre-traditionella till traditionella värderingar.

Detta nya Sverige fungerade efter hand som ett feodalt samhälle. Ett feodalt system brukar ses som en strikt hierarki med kungen i toppen, med statiska roller med en härskande elit där maktutövning sker enkelriktat nedåt. Den svenska feodalismen var inte så utpräglad eftersom bönderna hade förhållandevis mycket makt jämfört med de på kontinenten. Detta kan ha haft en orsak i att vårt land varit och är förhållandevis vidsträckt, glesbefolkat och skogbevuxet. Det var ganska svårt att kuva bönderna som vid behov kunde ta sin tillflykt i skogen. Ett och annat bondeuppror förekom, t ex Engelbrektsupproret på 1430-talet, men Sveriges historia innehåller ändå förhållandevis få sådana i internationell jämförelse. De rådande geografiska livsvillkoren kan alltså sägas ha haft en viss betydelse här.

En teknologisk utveckling av redskap som plogen och harven gav upphov till större skördar och en viss befolkningsökning. Handel och hantverk tog fart, byarna blev större och fler, och bönderna organiserade sig i byalag. Fler städer växer fram som handelsplatser, även om den stora majoriteten bor på landet fram till början av 1900-talet. Detta kan ses som en lång process av integrering där Sverige i allt högre grad hänger ihop i ett rike. Icke desto mindre har vi varit ganska isolerade i geografisk mening. Östersjön som barriär och den låga befolkningstätheten gjorde att den typiske bonden inte så ofta stötte på och konfronterades med främmande människor. Detta brukar framhållas som faktorer som gett upphov till typiska kulturella personlighetsdrag som blyghet och konfliktundvikande.

Under denna tid växte kyrkan fram som en alltmer betydelsefull aktör, även om den i jämförelse med andra kulturer alltid haft en förhållandevis svag maktställning i det svenska samhället. Icke desto mindre var den en betydande maktfaktor i kulturellt avseende, men också ekonomiskt i och med att den självsvåldigt kunde ta ut skatt från bönderna, tiondet. Kyrkan hade en central betydelse i övergången från vikingatid till medeltid och spelade också en viss roll i det kulturella skifte som inträffade runt 1500-talet. Detta skifte brukar historiskt kallas den nya tiden eller renässansen i Europa och motsvarar stormaktstiden i Sverige.

Stormaktstiden, ca 1550-1750

Skiftet till den nya tiden i norra Europa skedde på det religiösa planet i form av Martin Luthers reformationsrörelse i Tyskland, som Sverige strax tog intryck av. Detta innebar att predikningar genomfördes på svenska och att bibeln inte bara var för prästerna att uttolka. Detta tillsammans med utvecklingen av tryckpressen med dess förmåga till massproduktion av biblar gjorde att läskunnighet hos befolkningen blev en angelägenhet för kyrkan. I kyrkolagen 1686 bestämdes om husförhören, vilket innebar att prästerna skulle kontrollera församlingsbornas bibelkunskaper och läskunnighet. Utan godkänt konfirmationsförhör blev det svårt att gifta sig och bilda familj. Läskunnigheten bidrog förmodligen starkt till den vidare kulturella utvecklingen.

Reformationen var dock inte i första hand kyrkans initiativ att driva igenom. Snarare var det Gustav Vasa som såg det som en möjlighet att försvaga kyrkan och lägga beslag på deras rikedomar efter kostsamma krig. Överlag började Sverige att fungera allt bättre som land och administration med ett fungerande rättsväsende, och utnyttjandet av råvaror som järn och koppar med efterföljande handel tog ordentlig fart. Stormaktstiden associeras förstås främst till stormaktsambitionerna och den expansiva utrikespolitiken, precis som vid vikingatiden. En annan faktor som gjorde att Sverige gick från att vara ett ganska obetydligt och perifert land till att bli en europeisk stormakt var att många av Europas stater gick igenom en kris på 1600-talet med befolkningsminskningar och stor social oro. Det berodde bland annat på en stark feodal exploatering av bönderna på kontinenten. Om vikingatiden tog slut för att omvärlden blev starkare så kan man se stormaktstiden som en konsekvens av ett maktvacuum på kontinenten, men också då av en väl fungerande inrikespolitik.

En annan viktig aspekt av den fungerande inrikespolitiken var den politiska utvecklingen mot demokrati och parlamentarism. Inrättandet av ståndsriksdagen kan härledas ända till 1400-talet men det var på 1600-talet den fick ordentligt genomslag. Denna gamla tradition brukar framhållas som unik i internationell jämförelse. Ståndsriksdagen innebar att de fyra ständerna, adel, präster, borgare och bönder, med jämna mellanrum sammanträdde tillsammans med kungen om rikets angelägenheter. Vare sig prästerskapet, efter reformationen, eller borgarna, innan handeln tagit ordentlig fart, hade särskilt stark ställning. Den stora maktkampen stod snarare mellan kungen och adeln, och här var bönderna ofta tungan på vågen.

Om man jämför den medeltida feodala ordningen där makt uteslutande utövades uppifrån och ner, så innebar ståndsriksdagen att bönderna hade ett verkligt politiskt inflytande. Man skulle annars kunna tänka sig att det bara var en symbolisk plats i riksdagen, men historiska källor visar att böndernas inflytandet var verkligt och att det som dryftades i byalagen och togs upp till riksdagen kunde få faktiskt genomslag. Men detta krävde att man var överens inom byalaget, att man nådde en konsensus. Historiker som Eva Österberg och folklivsforskare brukar peka på denna ordning för att förklara dels vår förkärlek för att förhandla och nå konsensus i olika diskussioner, och dels vår tilltro till överhögheten och till att systemet vill oss väl. Denna tradition, menar många, har genomsyrat den vidare utveckling och vår kultur än idag. Vi beskrivs som en samarbets- och konsensuskultur och enligt WVS ligger vi högst i världen vad gäller tillit till institutioner och lägst i utbredning av korruption.

I termer av Spiral dynamics kan medeltiden och stormaktstiden betraktas som en enda period som fungerar enligt en traditionell logik. Det bygger på en konformistisk och auktoritär logik med hierarkisk feodal samhällsstruktur där du föds in i din plats i hierarkin. En bonde förblir en bonde, tjänaren son blir också tjänare och adelskapet går i arv, precis som i Downton Abbey. Logiken är i stora drag densamma, även om den medeltida hierarkin i högre grad var feodal och stormaktstiden var mer demokratisk. Jordbruket stod för den dominerande delen av produktionen såväl som sysselsättningen. Traditioner var viktiga och lagar följdes för dess egen skull. Den traditionella logiken associeras med ordning, rättvisa och stabilitet. Rättsväsendets framväxt under denna period bidrog till att antalet mord sjönk kraftigt under perioden. Denna traditionella logik brukar också associeras med statsbildning, territoriell integritet och en statisk kulturell identitet, vilket också varit fallet för Sverige. Den traditionella logiken finns i högsta grad närvarande idag i det vi kallar statens kärnverksamhet, att försvara rikets gränser och att upprätthålla lag och ordning i landet. Detta upprätthålls genom statens våldsmonopol.

Dock bör nämnas att släktband och heder fortfarande var centrala aspekter för gemene man. De flesta lämnade ju sällan gården eller bygden man var uppvuxen i. Det är främst de närmast sörjande är de man interagerar med. Den sociala ordningen upprätthölls alltså inte bara av yttre tvång, det fanns även inre psykologiska aspekter och värderingar som höll människor i schack. Hedersbegreppet var i högsta grad relevant och fungerade som en slags kreditvärdighet. Om ens föräldrar och släktingar hade ett gott namn så kunde man dra nytta av det, och om man själv hade begått någon oförrätt så gick det ut över familjehedern. Och en usling som inte har någon heder att tala om ville man inte ens sitta vid samma bord som.

Man kan säga att denna traditionella logik med tillhörande värderingar och mindset fortfarande finns närvarande i dagens moderna samhälle. En aspekt av den är det vi kallar jantelagen, vilken innebär att man inte ska stå ut och gå sina egna vägar utan konformera med omgivningen och auktoriteter – tro inte att du är något! Men under medel- och stormaktstiden kan man säga att jantelagen tjänade oss väl. Den fyllde alltså en viktig funktion kring hur konflikter löstes i byn och försäkrade bönderna om visst politiska inflytande.

Sveriges utveckling ur ett Spiral dynamics-perspektiv – Vikingatiden

Nu är det dags att tillämpa Spiral dynamics-modellen genom att ge en snabb översikt av Sveriges historia ur detta perspektiv. Men vad det är för mening med att blicka bakåt i historien om vi ska framåt i utvecklingen? Brukar inte de människor som är intresserade av historia också vara sådana som vill bevara sakernas tillstånd som de är? Inte nödvändigtvis, hävdar jag. Om man vill förändra så måste man förstå vad det är man ska förändra och varför vi hamnade här. Antingen äger man sin historia eller också är man ägd av den! Syftet med denna tillbakablick är alltså utgångspunkten att dagens värderingar, perspektiv och lösningar bör förstås som ett resultatet av en utvecklingsprocess. En mycket lång sådan.

En annan kritisk diskussionspunkt som ibland förs fram i dessa sammanhang är huruvida det är möjligt att förstå den egna kulturen som man är inbäddad i. Detta håller jag med om är en svårighet som man bör vara medveten om. Men även detta är en del i förståelse- och utvecklingsprocessen, ju mer man förstår av sin historia, desto lättare är det att förhålla sig till den. I Robert Kegans termer, även om han i huvudsak fokuserade på individens utveckling, kan man säga att denna förståelseprocess kan ses som ett sätt att göra det man har som subjekt, det man är inbäddad i, till objekt och föremål för reflektion.

Idag förekommer ofta uppfattningen att det inte finns någon unik svensk kultur att undersöka och att allt egentligen är en konsekvens av yttre influenser. På samma sätt skulle man kunna hävda att en enskild människas personlighet i grunden är en konsekvens av andra människors om omvärldens påverkan. Det finns nog fog för att hävda att en kultur som isolerar sig från yttre påverkan, exempelvis Nordkorea, inte kommer att utvecklas i någon högre grad. Detta kan man se som en syn på utvecklingen som går utifrån och in.

Men samtidigt kan vi anlägga en syn på människan, såväl som på kulturen, där utvecklingen sker inifrån och ut. Alltså från individens egen drivkraft att förhålla och navigera sig i världen, och utvecklas som konsekvens av detta. Från detta synsätt är kulturens utveckling en konsekvens av processerna som sker inom denna för att hantera de utmaningar kulturen och samhället står inför. En dialektisk utgångspunkt är att båda dessa förhållningssätt inte är ömsesidigt uteslutande utan att båda utgångspunkterna är meningsfulla att utgå från. Vi är i allra högsta grad, som historiken kring de kulturella transformationerna kommer att visa, en konsekvens av påverkan från andra kulturer. Men samtidigt har denna yttre påverkan drivit fram en utveckling som varit unik och väsensskild från andra kulturer. Det är också meningsfullt att tala om unika svenska förutsättningar, exempelvis geografiska villkor, som påverkat vår utveckling och vårt sätt att blanda denna influens på. Dessutom finns en och annan idé och framgång där vi bidragit till omvärldens och andra kulturers utveckling. Idag betraktar vi oss ofta som en moralisk stormakt där vi gått i frontlinjen vad gäller exempelvis barns rätt i samhället med lagstiftning mot barnaga, eller jämställdhet som vi gärna exporterar till vad vi betraktar som mindre toleranta kulturer.

Att dra en gräns

Men går det verkligen att dra en gräns kring en enstaka kultur och bör man göra det? Vi är ju inte hermetiskt tillslutna, en del människor emigrerar till andra länder och människor från andra länder och kulturer migrerar hit, idag mer än någonsin. Och idéer, uppfattningar och begrepp sprids fram och tillbaka över gränserna. Vad är det då som avgör var gränsen mellan vår kultur och omvärlden går. Den fysiska gränsen kring det geografiska territoriet? En viss etnicitet? En känsla av kulturell tillhörighet? Medborgarskapet? Det är en mycket svår fråga att ge ett stringent och precist svar på. Men på liknande sätt kan jag fråga mig var gränsen mellan mig själv som individ och omvärlden går. Är mina tankar en del av mig? Är jag mina tankar eller har jag dem? Är jag mina känslor eller har jag dem? Är min arm en del av mig? Mina naglar? Mina hudavlagringar? Det som befinner sig i min matsmältningskanal? Atomerna i min kropp byts ut med jämna mellanrum, inte alla på en gång men i en process. Dessutom består min kropp av ett stort antal främmande organismer och celler som lever i symbios med mina celler.

På samma sätt som med kulturen så är det svårt att exakt sätta fingret på var gränsen för individen går. Kulturen, såväl som individen, är i ständig process och utbyte med omvärlden. Den bärs av alla individer som föds, lever och dör. Dessutom har gränserna flyttats många gånger under historiens gång. Själv bor jag i en del av landet som fram till 1658 tillhörde Danmark men som kom att assimileras i det svenska riket och kulturen. Rikets gränser har varit oförändrade från 1905 då Norge gjorde sig självständigt.

Kulturen kan därför, som tidigare nämnts, betraktas som ett komplext adaptiva system och vi bör därför inte räkna med att den någonsin kommer att låta sig beskrivas fullständigt och säkert. Den kommer ständigt att vara i rörelse och i samverkan internt, mellan de olika delarna och individerna som ingår i den, och externt med sin omgivning. Och trots svårigheten att exakt och korrekt definiera gränserna så är det ändå meningsfullt att tala om att kulturen existerar precis som det är meningsfullt att säga att du och jag som individer existerar. Detta är en utgångspunkt som knappast kan betraktas som kontroversiell.

Och på samma sätt som att en individ utvecklas och förändrar sitt sätt att tänka, värdera och identifiera sig, så kan man utgå från att det alltid finns något som förblir statiskt i individen genom hela utvecklingsprocessen. I vuxenutvecklingen finns det personlighetsdrag och -typer som förblir desamma genom hela processen. På samma sätt kan man utgå från att kulturen som något som är i ständigt flöde och utbyte med omgivningen, samtidigt som det finns aspekter av kulturen som förblir desamma under hela resan.

Nyckelkällor och historiska beskrivningar

Med detta avslutar jag diskussionen kring svårigheterna att definiera och dra gränserna kring kulturen, och fortsätter med att beskriva hur den svenska kulturen utvecklats. De historiska källor jag främst förlitar mig på i beskrivningen, och som också gör kopplingen mellan historiska skeenden och nutida förhållanden, är följande:

Är svensken människa av Berggren och Trägårdh som gör en ingående historisk analys av skiftet från en traditionell kultur till en modern genom att titta på kulturella uttryck i olika författarskap, och visa på deras betydelse för den strukturella och politiska utvecklingen under 1800- och 1900-talet.

Kan landet lagom vara bäst (2013) och Landet lagom och framtiden av Kurt Lundgren som beskriver läroprocesser på organisatoriska såväl som samhälleliga plan.

En svensk historia från vikingatid till nutid (2000) av Lars Berggren och Mats Greiff för en översikt över den svenska historiska utvecklingen. Boken riktar sig till studenter i historia och utgår från ett socialhistoriskt perspektiv.

Svensk mentalitet (1994) av Åke Daun. En klassisk analys av personlighetsdrag och kulturella koder som är kännetecknande för svenskar. Också här med en ambition att gå tillbaka till våra historiska rötter för att förklara dagens mentalitet.

I övrigt kommer jag bara i undantagsfall att ange källor i den löpande texten.

Förutsättningar till antagandena är att undersöka Sveriges historiska utveckling ur ett värdesystemperspektiv enligt Spiral dynamics-modellen. Modellen beskriver tre dimensioner, värderingar, organisationslogik samt meningsramar, som jag kommer försöka fånga upp på respektive nivå. Även vikten av den teknologiska utvecklingen kommer att spela in, samt de geografiska förutsättningarna. Beskrivningen kommer att vara ganska skissartad för att fånga de stora dragen och bör också den ses som del av en process.

Geografiska förutsättningar och invandring av jägare-samlare, ca 10 000 år f.kr.

Inledningsvis kan vi konstatera att Sverige ligger i ett avsides hörn av Europa och geografiskt avgränsat av Östersjön. Naturresurser som varit betydelsefulla för utvecklingen är skogen, järnmalmen, och älvarna för fiske och energiutvinning. Det geografiska läget har medfört en förhållandevis kort odlingssäsong och Norden har därför alltid varit förhållandevis glesbefolkat.

De första människorna vandrade in till den skandinaviska halvön i och med att inlandsisen drog sig tillbaka, varvid växtlighet och djurliv ökade. I första hand utgjorde jakt och fiske födokällor tillsammans med en del samlande. Detta kallas stenåldern efter det mest använda redskapet och följdes av bronsåldern då bronsföremål börjar användas.

Jordbruket inleddes ca 4000 år f.kr. och växte fram vid sidan om jakt och fiske. Det bedrevs i form av svedjebruk och när ogräset tog över blev det till betesmark för tamboskap. Det sista svedjebruket skedde i Småland så sent som på 1930-talet. Vete var den mest framträdande grödan, vilket ledde till en snabb omläggning av kostvanor till gröt och produktion av lerkärl. Bondesamhället gav överskott av mat och arbete, vilket kunde läggas på att producera bland annat arbetskrävande gravsättningar.

Vid 500-talet f.kr. förändras livsvillkoren i form av en klimatförändring. Det blev betydligt kallare, ungefär motsvarande dagens temperaturer, och vintrarna blev hårdare. Inomhus var det max +12°C på vintern. Fiske spelade fortfarande en stor roll, liksom jakten, men det var främst jordbruket som ökade i betydelse. Byar och större sammanslutningar av människor växte fram och tamboskapen flyttade in i de större husen. Bakterier och parasiter gav upphov till smittsamma sjukdomar, t ex TBC. Kyla och fukt, samt sot från inomhuseldning gav upphov till kraftigt försämrad hälsa.

Vid järnåldern utvecklades i trakterna kring Bergslagen en förmåga att smida järn till stål genom att ömsom glödga och ömsom kyla ner det. Metallredskapen användes i hushållet och sedermera som vapen. En viss kontakt och utbyte fanns med omvärlden och en del föremål letade sig hit från Medelhavsområdet.

Vikingatiden, ca 800-1100

Vikingatidens inledning brukar anges till 800-talet. Den stöddes av bland annat en teknologisk utveckling: den marina revolutionen öppnade vägen till världshaven med erövring av nya land och plundringar. Närheten till Nordsjön och Östersjön med dess många fjordar och öar var förstås gynnsamma omgivningar för att utveckla en skicklighet att framföra sig på vattnet. Skeppen var grundgående och kunde därför smyga fram och anfalla platser som saknade försvar. Detta ledde till stora framgångar och motmedel saknades under flera hundra år. Färderna över Nordsjön kunde avverkas på kort tid: Norge-Island på 4 dygn, och Norge-Grönland på 12 dygn. Man navigerade främst med solen. Den norska expansionen motiverades till stor del av en brist på brukbar jord och färderna gick till norra Brittiska öarna, Island, Grönland och även några korta turer till Nordamerika. De danska erövringarna gick främst till Brittiska öarna.

De svenska färderna österut drevs förmodligen främst av handel med baltiska och ryska kusten, samt vidare ner längs floderna mot Orienten, t ex via Volga. Man nådde Miklagård (Konstantinopel, idag Istanbul). De flodgående båtarna var mindre än de oceangående – ca 10 m långa med ca 10 besättningsmän. Varor fördes hem till Birka och handlades på ett sätt som var aningen mer avancerat än byteshandel, något som har belagts av fynd av vikter för att väga betalningsmedel.

I slutet av vikingatiden var svearna 100-200 000, ett folk som bestod av antal löst förbundna och i praktiken självstyrande området med egna landskapslagar. Dock fanns en kung och ett riksblot i Uppsala som ganska svaga politiska och religiösa centrum. Man offrade till gudarna som beskrivs i den nordiska asatron, främst Oden, Tor och Frej. Här förekommer även rituella människooffer.

Vikingatiden kan betraktas som en klankultur där blodsband och heder har stor betydelse för identiteten. Vedergällning och vendettor är vanliga inslag enligt de isländska sagorna som Eddan. Enligt asatron togs de modigaste och bästa krigarna till Valhall efter deras död för att kämpa i ärorika slag. Detta är ett mindset som är mycket effektivt i strid. Avsaknad av dödsrädsla gör en krigare mycket effektiv.

Ur ett Spiral dymamics-perspektiv var den rådande kulturella, politiska och strukturella ordningen mycket väl överensstämmande med det pre-traditionella värdesystemet. Det är i grunden en härskarlogik där man ser till att slå till först och härska över motståndarna innan de hinner slå till. Eller avskräcka andra genom att lösa konflikter med blodshämnd. För de flesta präglades vardagen av arbete med enskilda gårdar, något organiserat bysystem har ännu inte etablerats. Den sociala ordningen byggs upp av tre samhällsklasser, stormän, småbönder och slavar, eller trälar. Det var förmodligen storbönderna som hade resurser att organisera vikingatågen.

Om nu vikingarna var så framgångsrika med sina erövringar och handel, vad var det som gjorde att deras välde kom till ett slut? Dels stoppades man på slagfältet, resten av Europa blev bättre på att försvara sig. En annan samverkande faktor var ett virus som spreds upp från södern. Men detta var inte ett vanligt virus i form av en mikrob, utan en meme – en idé med en tillhörande identitet, mindset och institution: kristendomen. År 830 e.kr. gör Ansgar ett första försök att kristna nordborna, men det ska ta ytterligare ca 250 år innan kristendomen får ordentligt fäste och den gamla asatron besegras. Även om det krävdes blodiga strider var det den danske kungen Harald Blåtand som i slutet av 900-talet lät sig döpas för att bli del av den kristna politiska sfären och garantera honom skydd från andra militära makter inom den kristna sfären. Krucifixet ersatte torshammaren, och de sju dödssynderna tillsammans med att ställas till doms i livet efter detta ersatte Valhalls slagfält och fester. Avgudatemplet i Uppsala sattes i brand omkring 1080. 

Ibland debatteras olika religioners betydelse för människans eventuella fridfullhet eller våldsamhet. I detta fall är det helt klart att kristnandet haft en i huvudsak modererande och civiliserande roll i Nordens utveckling. Vi gick från värderingar, identitet och perspektiv som byggde på en ganska brutal logik, en som lämpade sig för krig, äventyr och hjältedåd, till en logik som var betydligt fridsammare som i högre grad byggde på rädsla för en allsmäktig gud som dömer en i livet efter detta.