Monthly Archives: October 2012

Transformativt och integrativt lärande

I somras var jag på ett seminarium om transformativt och integrativt eller integralt lärande i Trondheim. Transformativ kommer förstås från transformation, när lärandet förändrar ens syn på världen och en själv, istället för att man bara lär sig en ny bit fakta som man assimilerar in i befintliga strukturer – vertikal utveckling. Integral eller integrativ kommer från att se samband mellan olika områden, att integrera och knyta ihop dem. Ofta vill vi avgränsa ämnen och lära oss ett område i taget, det stående tipsen när man ska skriva en uppsats eller avhandling är att avgränsa! Men här handlar det om att fokusera på hur olika ämnen och perspektiv kan knytas ihop för att få en komplexare och mer integrerad syn på världen snarare än en reduktionistisk.

 

Man kan säga att komplext tänkande handlar om att knyta ihop allt större områden med varandra, snarare än att man bara har en fragmenterad massa med fakta att hålla reda på. Om man har en ny bit information som man inte kan relatera till andra saker man redan förstår är det inte lätt att komma ihåg den. Och om man inte kan relatera denna nya bit information till sådant som är viktigt för en, då finns inte så stor motivation att försöka komma ihåg detta. Som lärare är det alltså bra att försöka visa hur det man lär ut hänger ihop med andra saker, men också hur det är relevant för studenten eller eleven.

En övning som hölls av John Gruber, lärare i naturkunskap i Philadelphia, gick ut på att hitta samband mellan till synes skilda saker. Vi delade in oss i grupper om två, vi fick tänka ut var sitt ord som vi skrev ner, visade den andra och försökte sedan besvara frågan: hur hänger de här ihop med varandra?

Jag klämde ur mig ”hieroglyf” och min kompis ”en kossas fis”.

Inte lätt, en koppling vi kunde göra var: ”Båda är artefakter som gäckat mänskligheten i tusentals år”. Typ…

Ett annat par kopplade ihop ”kärlek” och ”fårskit” med: ”Rätt var det är så står man i det.”

(Att många associerade med avföring berodde nog på att ett får bajsat precis utanför ingången till skidstugan).

Även om kopplingarna ibland blir långsökta så går det alltid att hitta en koppling. Det var inte en övning att tänka utanför boxen utan snarare att tänka mellan boxarna. Allt hänger ihop!

Eller för att parafrasera Carl Sagan: ”The beauty in a living thing is not the knowledge that go into it, but the way that knowledge is put together.”

Rapport från NU2012 i Gbg

För en vecka sen kom jag hem från den pedagogiska konferensen NU2012 i Göteborg. Min presentation på fredagen handlade om MHC som jag jämförde med SOLO taxonomi som det är tänkt att man ska använda enligt Bologna-processen för att utvärdera komplexitet i studenternas läranderesultat. Presentationen gick bra och jag fick många bra frågor och positiv feedback efteråt. Vi (Jag, Sofia samt Eeva och Jukka från Finland) jobbar vidare på vår artikel i ämnet.

Ett 30-tal förväntansfulla åhörare till mitt föredrag.

I övrigt valde jag att följa sessionerna som handlade om Lärande för hållbar utveckling och en av höjdpunkterna var workshopen med titeln ”Utbildning för Hållbar Utveckling – anställningsbarhet, bildning eller irrvägar” med Peter Aspengren (SLU), Jöran Rehn (UU) och Jan Stockfors (SLU).

Workshopen förde ihop två grundläggande områden och frågor, hållbarhet och bildning. Till en början med olika syn på hållbarhet från miljörörelsens naturfokus till dagens samhällsfokus med olika definitioner, dimensioner och perspektiv. Efter det diskuterades bildning, vad det innebär i allmänhet och i sammanhanget hållbar utveckling och lärande.

Bildningen, som kan beskrivas som en fri och gränslös resa mot ett kritiskt och självständigt tänkande ställdes i kontrast till det instrumentella lärandet där vi har tydliga och mätbara kunskapsmål och vi genererar produktiva och anställningsbara personer till AB Sverige. I mina termer handlar det om kontrasten och ibland också konflikten mellan perspektivtagande, reflekterande, komplext tänkande som generativ färdighet och att växa som människa, och komplext tänkande och färdigheter inom ämnet man utbildar sig.

Förra sommaren ställdes ju konflikten på sin spets förra sommaren i och med Svenskt Näringslivs utspel om onyttiga flumkurser som ”Harry Potter och hans världar” som fick symbolisera den bildning som inte så lätt kan räknas som nyttig. De fick förstås mothugg, både från de som ivrade för Harry Potter-bildningens ekonomiska värde och de som förde fram bildning i den fria meningen som ett egenvärde.

Istället för att förespråka antingen bildning eller instrumentellt lärande beskrev Jöran Rehn frågan som ett spänningsfält, där båda behövs och vi inte bör kollapsa frågan till ett perspektiv. Vi måste både ha ett nyttoperspektiv i utbildningen om hållbart lärande och lärande i stort, och vi måste också ha ett perspektiv där studentens bildning och eventuella ifrågasättande av arbetsuppgifterna och yrkesrollen som denne är tänkt att anställas till. Att betona ett spänningsfält är att värna om och hålla båda perspektiven.

Ordet spänningsfält verkade trenda under NU2012, jag gillar sådana. Jag har en bild av ett spänningsfält i min avhandling!

Att gå bortom konventionerna

En vanlig syn på personlig utveckling är att det inte handlar om att utveckla nya förmågor och lära sig mer saker, utan att utveckling innebär att man ska ta bort saker och skala av. Då innebär ofta att man ska ifrågasätta normer, konventioner och de präglingar man fått av att växa upp i den här kulturen. Man kan uttrycka det som att man av kulturen får stöd och hjälp att växa, men bara upp till en viss nivå. Ska man ta sig vidare måste man ifrågasätta och gå bortom det som är allmänt accepterat, förbi konventionerna.

Lawrence Kohlberg gjorde med sin teori för moralisk utveckling en enkel indelning i pre-konventionell, konventionell och post-konventionell, där post-konventionell handlar om att förstå konventionerna men söka sig förbi dem. Det innebär att man litar mer till sin egen förmåga att avgöra vad som är rätt och fel, snarare än vad som är kulturellt accepterat.

Den här sajten och mitt arbete handlar ju till stor del om mycket abstrakta och komplexa teorier, men anledningen till att jag arbetar med de frågorna är att jag från början försökt komma fram till hur jag ska leva mitt liv, hur jag ska hantera vardagen och vad det innebär att växa som människa. Därför gillar jag att röra mig mellan det konkreta och vardagliga och vidare till det abstrakta och teoretiska. Men teorierna måste hänga ihop med verkligheten och vardagen, annars är det liksom ingen vits med det.

När det gäller att ifrågasätta samhällets och kulturens påverkan på oss individer så att vi individer kan ta ett större ansvar för vårt eget välbefinnande och växande, så gäller det att inte glömma att det är vårt fungerande samhälle som ser till att vi får mat på bordet, värme, skydd, en fungerande infrastruktur osv. Hur mycket jag än vill gå mina egna vägar så måste vi ha ett fungerande samhälle – och det är ingen självklarhet.

Därför tycker jag att ett bra tips för att växa som människa är att inte förlita sig blint på att farbror Staten tar hand om oss utan att man försöker bli medveten om vad som krävs för att våra liv ska gå runt. Men också att man blir medveten om vad som krävs för att samhället ska gå runt, tex i kristider. Precis som att det är svårt att klippa navelsträngen till mamma när man nästa dag kommer dit med tvätten, får middag och ekonomiskt stöd.

Men farbror Staten kan också ibland också behöva hjälp att fungera vid störningar, resiliens kallas det. Här är ett roligt och givande spel från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap:

http://isstormen.msb.se/game

Jag klarade mig ganska bra med 80%! Spöar du det?

Kurs i vuxenutveckling!

Hur gör man om man vill veta mer?

Jo, det går att läsa en kurs i vuxenutveckling på distans. Den ges av Sofia Kjellström från Jönköping och här kan man läsa mer.

 

Illa strukturerade problem

Ibland talar man om ”wicked” eller ”ill-structured” om problem som inte har en enkel och slutgiltig lösning. Exempel på illa strukturerade problem är frågor om hållbarhet, integration, sysselsättningspolitik, matsäkerhet, att leda en organisation, eller att föra krig mot terrorism. Här är ett exempel från Afghanistan:

När General Stanley McCrystal såg diagrammet sa han ”When we understand that slide, we’ll have won the war”. Om de verkligen varit kapabla att förstå det diagrammet så hade de kanske inte varit i Afghanistan över huvud taget.

Vi lever i en oändligt komplex värld, men de modeller vi använder för att navigera i den är i regel alltför enkla. En general kan ha en syn på sitt uppdrag som mycket enkelt: identifiera fienden – nedkämpa fienden – repetera tills kriget är vunnet, men det fungerar inte riktigt så om kriget är ”war on terror”. I verkligheten kan det ju mycket väl vara så att kriget mot terrorismen skapar fler terrorister än man lyckas nedkämpa. Och det kan mycket väl vara så att kriget skadar den egna nationen mer än man kan vinna, tex i form av att man urholkar sina demokratiska ideal eller kör den egna ekonomin i botten.

Eftersom vi människor har olika förmåga att tänka komplext kommer vi att förstå problemen på olika sätt. För enkelhets skull kan vi anta att vi har antingen lågkomplexa eller högkomplexa tänkare. De lågkomplexa har enkla kartor över verkligheten och kommer också att föreslå enkla och slutgiltiga lösningar. Högkomplexa tänkare däremot inser att:

–          man måste ofta kombinera olika förhållningssätt och strategier,

–          man måste ofta samarbeta med olika aktörer

–          problemet kanske inte alls är lösbart

–          eventuella lösningar kan skapa nya oförutsedda problem

–          viktigare än att lösa problemet är ofta att förstå frågan

–          kartan och förståelsen av problemet alltid är begränsad och kan utvecklas under resans gång

John Lennon sa att livet är det som händer dig medan du är upptagen med att göra upp planer.

Man skulle kunna säga att livet är ett illa strukturerat problem.

Hur komplext är ett träd?

När man talar om MHC som modell för komplexitet är det bra att ha i åtanke att den inte handlar om hur komplexa saker är, som ett föremål, en melodi eller en organisation. MHC handlar om hur komplext vi kan tänka, analysera och resonera om saker. För enkelhets skull kan man säga att vi tittar ut på en värld som är oändligt komplex, men de modeller vi använder för att navigera är alltid begränsade och har en viss komplexitet.

Här är ett exempel från filmen Avatar om hur två människor kan ha olika syn på vad ett Pandora-träd är:

Augustine: What we think we know – is that there’s some kind of electrochemical communication between the roots of the trees. Like the synapses between neurons. Each tree has ten to the fourth connections to the trees around it, and there are ten to the twelfth trees on Pandora…
Selfridge: That’s a lot, I’m guessing.
Augustine: That’s more connections than the human brain. You get it? It’s a network – a global network. And the Na’vi can access it – they can upload and download data – memories – at sites like the one you just destroyed.
Selfridge: What the HELL have you people been smoking out there? They’re just… goddamn… trees.

 

För en del är ett träd en del av ett ekosystem och hem åt andra organismer, för en del är det något som binder och förhindrar jorden från att erodera, för en del är det ett omfattande system av avlånga celler som suger upp vatten från marken och omvandlar koldioxid till syre med solljus, för en del är det ett kulturarv, och för en del är det ved.

På samma sätt har en spade eller en sång inte en viss komplexitet, men däremot befinner sig skaparen eller användaren av spaden eller sångens upphovsmakare på ett visst stadie. Det går också att bedöma organisationskonsultens uppfattning av hur en organisation bör fungera, precis som de anställdas. Det går inte att säga hur komplex en mobiltelefon är, men däremot hur komplext ingenjören resonerat och hur komplext användaren ser på den.