De flesta skulle nog säga att forskning går ut på att komma fram till bra svar och användbara resultat, men det är lätt att glömma bort vikten av att ställa bra frågor. Frågan i titeln är en som betytt en hel del för mig de senaste 10 åren och som jag velat undersöka närmare. Men förra veckan presenterades ett riktigt guldkorn i form av en mastersuppsats som handlade om just detta.
Presentationen gavs på ESRAD-symposiet som i år ägde rum i Helsingfors. ESRAD, som jag är medgrundare av, står för European Society for Research in Adult Development och årets fokus kan man säga låg mot intellektuell utveckling med keynote-föreläsningar av Andreas Demetriou från Cypern, som talade om kopplingen mellan intellektuell utveckling och mentala faktorer som arbetsminne och processhastighet, och Jarkko Hautamäki, som talade om PISA-studien i ljuset av neo-Piagetianska teorier.
Liksom flera tidigare år hölls en officiell MHC-workshop av Michael Commons och Patti Miller och nytt för i år var att jag var delaktig och höll i en introduktionsföreläsning och -diskussion, något som verkade uppskattat av alla. Det efterfrågades introducerande material på MHC, så när resurser medges ska jag översätta det som skrivits här och kanske spela in någon föreläsning på engelska.
Efter workshopen hade jag inte själv någon presentation men var delaktig i tre:
- Tom Hagström som är prof em i pedagogik från SU och jag arbetar på en teoretisk analys och jämförelse mellan MHC och Kegans subjekt-objektteori, där båda kan ses som utvecklingar av Piagets stadieteori.
- Eva Norrman Brandt presenterade en pågående undersökning av ledare som får göra ett ledarskapstest (DLQ) som beskriver utvecklande ledarskap, vårt värdesystemtest och ett test om komplext tänkande (MHC).
- Sofia Kjellström presenterade en studie av lärare som undersöker epistemologiska förhållningssätt kopplat till vårt värdesystemtest. Den studien görs i samarbete med Rebecca Hamer och Erik van Rossum (NL) som utvecklat modellen 6 språk för kunskap och lärande.
Några andra presentationer (se abstracts här) som kan nämnas är en undersökning av ekonomistudenters etiska resonerande jämfört med sjuksköterska-program i Finland (ekonomistudenterna börjar på en lägre nivå men kommer ikapp efter ett par år), en undersökning av lärares uppfattning av önskvärda egenskaper (”What is excellence?”) hos studenter kontra studenternas egna uppfattningar utifrån modellen 6 språk för kunskap och lärande, relationen mellan komplext resonerande i olika domäner enligt MHC (positiva starka samband), relationen mellan studenters förmåga till komplext resonerande i frågor om rådgivning till patient och hur studenterna bedöms på sin praktik som rådgivare (positiva men betydligt svagare samband). Och sedan till frågan om lycka kontra utveckling.
*** OBS: Här följer en uppdaterad version av inlägget: ***
Anledningen till att jag uppdaterar blogginlägget är att jag varit för snabb och för noggrann med mitt referat. Andres arbete och resultat har ännu inte publicerats i någon tidskrift. För att kunna göra detta krävs att beskrivningar och resultat inte har publicerats på annat håll, ens på en svenskspråkig blogg. Därför tar jag bort bild med diagram och närmare referat.
Dock vill jag gärna diskutera frågan om lycka kontra utveckling på ett lite mer principiellt plan. Kort sagt kan man säga att lycka och utveckling inte korrelerar så att man nödvändigtvis blir lyckligare ju högre upp man kommer enligt t ex Loevingers eller Kegans teorier. När Per Sjölander drog ut en stadiefördelning ur materialet i World Value Survey kunde ha se att det var ett av de konventionella stadierna i mitten som hade signifikant högre självrapporterad lycka eller välbefinnande.
Även om man kan vara vanskligt att uttala sig om dagens normer så tror jag det är ganska riskfritt att säga att vi idag förväntas klara av att ta ansvar för våra egna liv och vår egen lycka. Kulturen ger oss stöd att utvecklas till självständiga och lyckliga individer som kan sätta gränser mot andras förväntningar och krav. Men för den som går vidare och utmanar de föreställningarna så medför det som regel att man betalar ett pris. Det innebär att man går emot den kulturella konsensus och de konventioner som finns, man luckrar upp sin identitet och sätter sin egen lycka och bekvämlighet på spel.
Men vad är det då som driver människor att gå vidare? Varför fortsätter man att utvecklas om man inte blir lycklig av det?
Här kan man referera till en avhandling publicerad 1984 av Cheryl Armon: Ideals of a good life, där hon studerar hur uppfattningen om vad som är ett gott liv förändras när man går genom fem stadier. Där utvecklas idealen från 1) egoistisk hedonism och 2) instrumentell hedonism till 3) oreflekterad altruism, vidare till 4) individualism och avslutningsvis 5) autonomi. De fem stadierna motsvarar ungefär Kegans fem ordningar. Uppfattningen om vad som är ett gott liv förändras alltså och man skulle därför kunna tänka sig att man helt enkelt blir lyckligare av andra saker på de högre stadierna. Men låt oss läsa i Armons beskrivning av stadie 4 (som ungefär motsvarar Kegans 4:e ordning och Loevingers E6) och som kan betecknas som tyngdpunkten för fördelningen i en population i västvärlden och beskrivande idealen för dagens moderna samhälle (s 67):
Happiness, fulfillment, satisfaction, and pleasure are not only distinguished, but are also seen as ends that are freely chosen and prioritized.
Hela uppfattningen om att individens liv går ut på att denne ska vara lycklig är något som jag skulle säga är ganska typiskt för dagens samhälle. Utifrån ett vuxenutvecklingsperspektiv handlar utveckling här inte om att finna nya eller finare vägar att bli lycklig utan att släppa uppfattning om att den egna lyckan skulle vara så där förtvivlat viktig.
Frågan om varför man utvecklas från det konventionella till det postkonventionella om man inte blir lycklig av det tycker jag då kan besvaras med att man helt enkelt inte längre prioriterar och styrs av den egna lyckan i så stor utsträckning, möjligen för att man kommit till insikten om hur förgänglig lyckan är att sträva efter. Man kan uttrycka det som att man först utvecklas till att bli en lyckligare människa och att man i den resan har konventionernas och kulturens stöd, men att det därefter kan uppstå en konflikt och ett vägval mellan den egna lyckan och den egna utvecklingen. Eller en konflikt mellan den egna lyckan och andra intressen, t ex att öppna upp sig för andra människors och varelsers lidande eller meningsfullhet och självuppoffring till förmån för något som är större än en själv.
Ganska ofta är det inte de saker som gör oss lyckliga som får oss att växa som människor.
Om barnet har en fullgod anknytning, är människan välkommen till världen, vilket är den grund som lyckan lutar sig på. Resten är sekundärt.
Tack för referatet av lyckostudien, intressant. Jag som befattat mig mycket med buddhism över åren har alltid tyckt att deras tes om att alla människor strävar efter att undvika lidande och uppnå lycka är alltför förenklad. Känner jag själv efter så är det inte så centralt för mig att gå omkring och vara lycklig. Däremot har jag ett behov av att känna att det finns någon slags mening med det jag engagerar mig i. Men jag misstänker att även det är en böjelse som fyller funktionen av att ha en riktning i livet (snarare än att det meningsfulla verkligen är så rysligt viktigt i sig, i det långa loppet ….).
“Jag som befattat mig mycket med buddhism över åren har alltid tyckt att deras tes om att alla människor strävar efter att undvika lidande och uppnå lycka är alltför förenklad.”
Ja och är inte den tesen, eller första ädla sanningen, dessutom baserad på en felöversättning där “lidande” snarare bör ses som “ouppklarbart” eller något som mer indikerar att man inte kan förstå livet. Kan också i övrigt relatera till det du skriver. :-)