Jane Loevingers egoutvecklingsteori

Bakgrund

Jane Loevingers (1918-2008) var specialiserad inom psykometri som handlar om hur man kvantifierar och mäter inom psykologin, men kom också i kontakt med och jobbade för Erik Erikson vid Berkley. Hon gifte sig med Sam Wiessman, som hjälpte till att skapa atombomben i Manhattanprojektet, och följde efter det med honom till Washington University i St Louis där hon tog ett deltidsjobb som lärare i psykologi. Eftersom hon var kvinna, judisk och dessutom i sin doktorsavhandling kritiserat hela fältet så hade hon svårt att hitta jobb och tas på allvar. Som alla andra kvinnor förväntades hon vara en god hemmafru och ta hand om sina barn medan männen återvände till sina karriärer efter kriget.

Fram tills 50-talet genomfördes psykologiska studier främst av normala vita män på normala vita män. Undersökte man kvinnor vid den här tiden så var det för att utreda deras tillkortakommanden som mödrar som resulterade i deras barns framtida synder och misslyckanden. Loevinger kunde identifiera sig med mödrarnas roll och problem så hon startade en informell grupp som träffades hemma hos henne, inledningsvis uteslutande kvinnor som studerat psykologi. Deras mål var att undersöka kvinnors attityder och personlighetsdrag med tester där de svarande fick visa var de stod i frågor som handlade om syn på familj, relationer, könsroller osv på en skala mellan två poler, t ex tillåtande vs auktoritär och konventionella vs flexibla könsroller.

Personlighetstyper eller stadier?

När de sedan med statistiska verktyg försökte matcha olika personlighetsdrag med varandra lyckades de inte komma fram till något användbart. Det var exempelvis stor spridning på de som inte var auktoritära, från att ha en oförmåga att uttrycka syn på sig själva och sina barn i annat än stereotyper till de som var väldigt nyanserade och beskrev sin inre liv och förhållande till tex könsroller. Inte förrän någon kläckte idén att istället för att se det som personlighetsdrag se det som milstolpar i livet med den auktoritetstroende som mittpunkt tog forskningen fart på allvar (jämför med Kohlbergs prekonventionella, konventionella och postkonventionella stadier).

Washington University Sentence Completion Test

Metoden man använde kom att kallas WUSCT, eller Washington University Sentence Completion Test, alltså ett meningskompletteringstest. Den går till så att man fyller i ett formulär med 36 meningsstammar, dvs påbörjade meningar, t ex ”En kvinnas kropp är…”, ”En god mor…”, ”Jag är…” som den intervjuade ska avsluta. Under den kommande tiden så samlades data in, svaren kodades och delades in i stadier med tillhörande beskrivningar som utkristalliserades i en process mellan de som kodade svaren, materialet och meningsstammarna. På så sätt utarbetades en manual för hur man kodar (utvärderar) svaren i meningskompletteringarna. Meningarna skiljs ut och kodas var för sig. Resultatet blir då i regel en hagelskur som kan spänna över flera stadier. Då räknar bedömaren ut en totalsumma och gör också en intuitiv helhetsbedömning av protokollet som helhet och placerar personen vid ett visst stadie. Men det är alltså en stark förenkling att säga att personen befinner sig vid ett visst stadie. Man kan uppvisa olika mognad i olika domäner av livet och inom en och samma domän (tex ledarskap) kan man också variera med dagsform, med vilka situationer som dyker upp och vilka personer man omges med.

Man testade manualen genom att sätta den i händerna på oerfarna bedömare som utan att kommunicera med varandra kom fram till överstämmande resultat, eller interbedömarreabilitet som man mäter med Cronbachs alfa. När Sofia Kjellström och jag bedömer lika protokoll var för sig ligger vi runt 0.85 för enskilda meningsstammar, vilket är ett ganska normalt resultat och anses inom psykometrin vara en god överensstämmelse.

Manualen uppdaterades efter hand, bla annat anpassades meningsstammarna för att också kunna utvärdera män, och senaste versionen publicerades 1996 (Hy och Loevinger). Jämfört med Kegans subjekt-objektintervju är WUSCT mycket enklare och snabbare att utföra och koda. Det har använts i Sverige av Anne-Sofie Rosén och Susanne Göransson (båda SU). Till dags dato har testet använts i 100-tals studier, där 10 000-tals personer testats och hennes arbete har citerats i 1000-tals artiklar, så det är ett massivt datamaterial som ligger till grund för Loevingers stadier.

Vad är egentligen detta ego som utvecklas?

Innan beskrivningen av stadierna som utkristaliserade sig från mätmetoden WUSCT så kan man fråga sig vad det är som mäts? Vad är detta ego som utvecklas? Även om ordet ego kommer från psykoanalysen och Freud (även om han aldrig använde det ordet själv) så utgår inte stadiebeskrivningarna därifrån och Loevinger ville inte att det skulle kopplas dit. Några inte helt exakta definitioner på ego var ”det som mäts” eller ”det som mätningarna pekar på”. Hon anger också en ”strävan efter koherens” som är sammankopplad med meningsskapande, vilket hon är överens med Kegan om. Man kan säga att ego och meningsskapande är samma sak, fast uttryckt som substantiv respektive verb – ego är själva meningsskapandet.

”…is not what ego does; it is what the ego is, or what the ego is a name for”

Susanne Cook-Greuter som vidareutvecklade teorin och stadierna beskriver ego eller meningsskapande med tre dimensioner: en kognitiv, en affektiv och en handlande – knowing, being, doing. Detta till skillnad från den mera renodlade kognitiva eller konstruktivistiska skolan med Piaget och Kohlberg.

Skillnader mellan Loevingers och Kegans teorier

Loevinger var psykometriker och sträng empirist och en stor skillnad med Kegans teori är att hans i grund och botten är en analytisk eller deduktiv teori. Han skapade alltså först teorin och samlade sedan data med sin subjekt-objektintervju, något Loevinger var starkt kritisk mot. Hennes stadiebeskrivningar baserar sig enbart på de slutsatser de drog från data, utan någon underliggande teori eller ”rationale”, vilket illustreras av följande citat:

”We entertained many neat theories at the beginning and along the way that did not stand up in the face of thousands of cases studied subsequently, hence were never publiced.”

och

”The scientist follows the data, even if theories fly out the window.”

Kegan skapade alltså en analytisk och deduktiv modell medan Loevinger en empirisk och induktiv. Kegan spekulerar mer och visar på mekanismerna och dynamiken mellan stadie och transition medan Loevinger tydligare visar att utvecklingen äger rum och beskriver stadierna men spekulerar inte i underliggande strukturer eller logik. En konsekvens av Loevingers empiri är att det inte går att skilja stadie från transition när de samlar sina kluster. Därför uppgraderade Loevingers team ett par “mellanstadier” i efterhand till riktiga stadier (nästa inlägg). En bra beskrivning ges i On Ego Development and the Structure of Personality (1983).

Loevingers mätinstrument WUSCT skapades ju för kvinnor, men vidareutvecklades senare så att det skulle fungera även för män. Frågorna fokuserade alltjämt på relationer, familj, identitet osv. Tillsammans med bl a Susanne Cook-Greuter vidareutvecklade Bill Torbert WUSCT så att det fokuserade mer mot arbetsliv och ledarskap och kallade det Leadership development profile (LDP). Det gjordes genom att ett antal av meningsstammarna som man ska avsluta byttes ut till tex ”En bra chef…” och ”När folk gör som de vill på jobbet…”

En annan vidareutveckling gjordes av Susanne Cook-Greuter som i sin doktorsavhandling som försvarades 1999 vidareutvecklade beskrivningarna och bedömningarna av de högsta stadiern som kallas post-autonomous. Hon betraktas idag som det ledande namnet inom ego-utvecklingen.

Stadier

Här följer beskrivningar av Loevingers ego-stadier och en jämförelse med Kegans, Kohlbergs och Piagets modeller (enligt Kegans egen beskrivning i The evolvning self). Jag beskriver ganska kortfattat utifrån Measuring ego development 2nd edition (Hy & Loevinger, 1996). En mera utförlig beskrivning utifrån Torberts och framför allt Cook-Greuters version kan man tills vidare hitta på min blogg.

E2 Impulsive Lägsta nivån är helt egocentrisk, fysiska behov och impulser styr. Förskolebarnet, som det i regel handlar om, är beroende av andra för överlevnad. Det inre livet kan inte konceptualiseras och ser andra människor i enkla stereotyper som antingen goda eller onda. Impulsive svarar mot Kegans 1:a ordning, Kohlbergs stadie 1 eller Piagets preoperationella stadie.

E3 Self-protective Nästa nivå kallades först Opportunist eftersom den kunde förstå andras perspektiv, manipulera andra men också följa regler, men bara om det tjänar ens egen hedonistiska och kortsiktiga syften. Benämningen Self-protective syftar till den mera defensiva sidan av egocentrism, att skydda sig själv från andra och deras kritik. Barn och vuxna som inte växer ur detta stadie kan bli fientliga, oppurtunistiska och även psykopatiska. Ett par procent av alla chefer i USA befinner sig här. Den svarar mot Kegans 2:a ordning, Kohlbergs stadie 1 eller Piagets konkret-operationella stadie.

E4 Conformist När barnet närmar sig ungdomen infinner sig transitionen från den egocentriska till den grupporienterade konformisten. Barnet identifierar sig med gruppen och dess ledare. Regler följs just för att de är regler. Vad som är konventionellt och socialt accepterat är det som är rätt. Vi mot dem. Livet handlar till stor del om hur man ska vara och hur andra ska vara. Flockmentalitet och konflikträdsla är nackdelar som lätt följer med stadiet. Svarar mot Kegans 3:e ordning, Kohlbergs stadie 3 och Piagets tidiga formal-operationella.

E5 Self-aware Som namnet antyder så har man lyckats differentiera sig från gruppen och att vem man är inte är samma som vem man borde vara. En ökad självmedvetenhet och förmåga att konceptualisera inre tillstånd ökar. Detta är ett stadie som lades till i efterhand när man upptäckte att många fastnade i transition mellan konformisten och nästa stadie. Därför hamnar denna mellan Kegans 3:e och 4:e, samt mellan Kohlbergs 3:e och 4:e. Den här bör svara mot Piagets formal-operationella.

E6 Conscientious Svårt att säga, lättare att vara? Ordet kommer från conscience som betyder samvete, vilket innebär att man följer sitt inre samvete och sin egen standard istället för att följa regler eller andras uppfattning. Långsiktiga karriärmässiga målsättningar och ideal är typiska. Handlande skiljer sig inte nödvändigtvis från de tidigare två stadierna, men motiven gör det. Den inre världen kan beskrivas mycket rikare och man ser sig ansvarig för egna inre och tar i större utsträckning än tidigare också ansvar för andras välmående. Svarar mot Kegans 4:e ordning och Kohlbergs 4:e.

E7 Individualist På detta stadie har en djupare förståelse för vad individualitet är vuxit fram och därmed kommer en större tolerans för människors olikheter. Man skiljer ofta mellan ens inre själv och ens yttre, den man visar upp för andra och den man är för sig själv. Detta är något som man kan ha insikt om i det närmast tidigare stadiet men kan tolka som en bedräglighet. Man blir här varse om hur beroende man är till sin omgivning, ekonomiskt, fysiskt och särskilt känslomässigt. Man kan också skilja på och växla mellan olika roller – kvinna, mor, älskarinna, karriärkvinna osv. Även detta stadie lades till i efterhand och ligger mellan Kegans 4:e och 5:e ordning och Kohlbergs 4/5-transition.

E8 Autonomous Jämfört med den tidigare individualisten så får man vid det här stadiet en allt djupare förståelse för psykologiska mekanismer och psykologisk utveckling. Namnet kommer från den respekt på andras autonomi som utvecklas och förmågan att se andra som komplexa och mångfacetterade människor som måste få lov att gå sina egna vägar och göra sina egna misstag. Mångtydigheter, konflikter och paradoxer är mänskliga villkor och behöver inte alltid lösas. Jämfört med Conscientionus kan man säga att strävan mot karriärmål ersätts med en strävan efter självförverkligande. Den svarar mot Kegans 5:e ordning och Kohlbergs stadie 5.

E9 Integrated Loevingers sista stadie är mycket skissartat beskrivet eftersom det inte fanns så mycket data som underlag. Hon var mer intresserad av att undersöka de som låg i mitten (E4-E6) eftersom det fanns flest individer där och det gick säkrast att uttala sig om dem. Man kan tänka sig en normalfördelningskurva med tyngdpunkten någonstans i det konventionella och en svans ner till det prekonventionella respektive upp till det postkonventionella. Loevinger tänkte sig detta sista stadie som en teoretisk slutpunkt som en ”färdig” och integrerad människa som löst alla inre konflikter. Hon hänvisade till Maslows (han med behovspyramiden) beskrivning av en självförverkligande individ (även om Kegan placerar den vid sin egen 5:a). Susanne Cook-Greuter skulle senare visa sig ha synpunkter på denna beskrivning.

Sammanfattningsvis kan man säga att Loevingers team gav ett gediget och mycket värdefullt bidrag till vuxenutvecklingsfältet. Det håller genomgående mycket hög kvalitet och ger en gedigen grund att stå på när man ska visa att det är fruktbart att tala om en utveckling i vårt sätt att hantera livet, genom hela livet.

Två kritiska punkter

Finns det då några problem eller svagheter med Loevingers ego-utvecklingsteori? En fråga man kan ställa är om denna amerikanska teori utan vidare går att tillämpa i Sverige eller någon ännu avlägsnare kultur. Min begränsade erfarenhet är att det går ganska bra att använda den engelska manualen på svenska svar. Så länge man är medveten om hur det egna språket används och om man har ett hyfsat utvecklat flosklelfilter. Man ska ju vara medveten om att man manualen till trots måste tolka allt som står. Och i denna tolkningsprocess finns ett inbyggt problem, att vi aldrig kan vara helt säkra på att den som gjort testet använder språket på det sättet vi tror.