Michael Commons MHC

Bakgrund

För att förstå uppkomsten av Model of hierarchical complexity, eller MHC, är det en bra idé att se det som en naturlig utveckling utifrån Piagets och Kohlbergs teorier. Från en generell stadieteori som Piaget förespråkade så byggde ju Kohlberg vidare med fler stadier, men begränsade sig till en domän – utveckling av moraliskt resonerande – och då blir ju decalage, alltså spridning av stadie mellan olika domäner, inget problem.

Kohlberg började i Chicago men var en av dem som fick fart på vuxenutvecklingen i Harvard. Nu undersöktes olika domäner var för sig som olika forskare fokuserade på. Loevinger gick ju åt andra hållet och förespråkade en enda teori för att beskriva meningsskapandet eller ego-utvecklingen. En spetsig kommentar från Loevinger som hade flera duster med Kohlberg var:

“Their model was arrived at after many of Kohlberg’s students and colleagues had worked out new stage theories, each for different topic, almost as a kind of initiation ritual.”

När man gör en stadieteori behöver man ta fram en manual, alltså en instruktionsbok för hur man utvärdera vilket stadie ett visst svar eller en viss person är på. Och med en modell för varje domän behöver man alltså en manual för varje domän och det blir ju omständigt.

Vidare hade ju Kohlberg ett problem i att han får svårt att skilja relativistiska stadie 2-svar från relativistiska stadie 4/5-svar (transition mellan stadie 4 och 5). Och det var där Michael Commons kom in i bilden.

Michael Commons

Michael Lamport Commons (1939-) föddes och växte upp i Kalifornien i Hollywood, där han tog två bachelor-examina, en i matematik och en i psykologi. Han disputerade i psykologi och hamnade sedermera vid Harvard school of psychiatry och byggde upp ett samarbete och en vänskap med bland andra Lawrence Kohlberg. Commons utvecklade en matematisk-psykiatrisk modell som kallades General stage model. Den modellen utvidgades till MHC eller Model of hierarchical complexity.

Commons som var välbekant med Piagets arbete kom till Harvard -77, han blev insatt i Kohlbergs arbete och problem och insåg att det behövdes en mer analytisk och matematisk approach. Han och Rick Richards började året efter att utveckla General Stage Model. Under de kommande åren hände det en hel del och flera personer var involverade i arbetet, bl a Kurt Fischer som samtidigt filade på en egen snarlik variant som kom att kallas Fischers Dynamic Skill Theory.

1981 samlade de alla som var intresserade av postformellt tänkande (alltså stadier som gick förbi Piagets högsta formaloperationella) till ett möte som kallades Beyond Formal Operational Symposium Held at Harvard vilket blev startskottet för fältet och för SRAD, Society for Research in Adult development. 30 år senare hölls det första europeiska mötet i Lund – också nu med Commons som medarrangör och jag som huvudarrangör.

General Stage Model blev General Model of Hierarchical Complexity som till sist blev Model of Hierarchical Complexity, MHC. Nyckeln till Kohlbergs problem var att istället för att se på vad de sa, innehållet, titta på strukturen i svaren, dvs hur innehållet är organiserat, och hur komplex denna struktur var. På samma sätt kan man hantera modellerna för alla andra domäner, alltså genom att titta på strukturen. Och MHC:s manual, eller HCSS (Hierarchical Complexity Scoring System) som det heter när man utvärderar svar, heter händelsevis ”How to score anything”. Härnäst är det kanske lämpligt att titta på exakt vad en struktur är i det här sammanhanget.

Så från Piaget har alltså utvecklingen gått till att se på flera olika domäner var för sig (differentiering) och vidare till att hitta en gemensam struktur oavsett domän (integrering).

Grundbegrepp

Innan stadiebeskrivningarna följer sammanfattningar av grundbegrepp och korta förklaringar som utvecklas vidare när ni klickar på dem.

Struktur och innehåll: MHC bedömer den hierarkiska komplexiteten i strukturen av informationen, inte i informationen själv. Därför kan vi utvärdera komplexitet oavsett ämne.

Axiom: Till teorin hör tre axiom som är spelreglerna för hur ett stadie skapas genom att två eller fler element på ett stadie koordineras för att skapa ett nytt element på nästa stadie.

Ordning och stadie: Dessa är viktiga att hålla isär, ordning är en teoretisk och ideal beskrivning av en nivå, medan stadie är en bedömning av hur komplext en person resonerar.

Horisontell och vertikal utveckling: motsvarar Piagets assimilation respektive ackommodation. Horisontell är att utvecklas inom ett stadie, vertikal är att gå upp till nästa.

Transitionssteg: Vid vertikal utveckling finns ett antal transitionssteg definierade, där man går från en tes, till en antites och för att slutligen landa i en syntes på nästa stadie.

Stöd: Stöd (support) innebär att vi i vår utveckling får hjälp att se de komplexa mönster och skapa organisationen i information, istället för att själva behöva uppfinna hjulet.

Nedåtassimilation: Innebär att man tar ett komplext begrepp och använder det på ett mindre komplext sätt, tex ”demokrati” eller ”hållbar utveckling”.

Stadier

Nu är det dags att beskriva utvecklingsstadierna enligt MHC. Beskrivningen består av ordningsnummer, namn på stadiet och en beskrivning av vad man klarar av att göra, vilka uppgifter man kan lösa vid respektive stadie.

0. Kalkylatorisk Den lägsta ordningen som endast består av 0 eller 1, alltså binärt räknande som en dator. Den är postulerad då den inte observerats i naturen. Möjligen skulle man kunna tänka sig att universum antingen existerar eller ej = 1 (dvs ja).

1. Sensorisk eller motorisk Diskriminerar på ett förutsägbart sätt, rör kroppsdelar. Det här skulle kunna vara en mussla eller en köttätande växt som stänger sig när den får ett stimuli som överstiger ett visst tröskelvärde. Ett barn kan göra babblande ljud.

2. Cirkulär sensorisk-motorisk Kopplar ihop flera rörelser genom att exempelvis sträcka sig och lyfta eller skaka ett föremål eller kryper genom att koordinera flera rörelser.

3. Sensorisk-motorisk Handlingar kan kopplas ihop med ljud, exempelvis genom att hålla upp ett föremål och samtidigt åstadkomma ett ljud.

Stadierna 0-3 svarar mot Piagets sensomotoriska stadie. Då handlar den kognitiva utvecklingen alltså om att koordinera allt mer komplexa rörelser. Man kan uttrycka det som att domänen (mode på engelska) som man utför operationer på är de kroppsliga rörelserna.

4. Nominell Relationer skapas mellan objekt och de första orden, ”Mamma”, ”Pappa” eller ”lampa” är etiketter eller symboler som pekar på verkliga ting ute i världen.

5. Senteniell Flera ord kan kopplas ihop till korta fraser, tex ”Mamma komma” eller ”dricka vatten” eller pronomen som ”Min!”. Kan imitera sekvenser och läras att säga ”Ett, två, tre, fyra, fem”.

Stadierna 4-5 svarar mot Piagets pre-operationella stadie, möjligen kan man även räkna in följande stadie 6 där. Vid preoperationell kan man manipulera och koordinera enkla mentala bilder och symboler. Man kan också kalla domänen ikonisk.

6. Preoperationell Här kan de korta fraserna kopplas ihop till hela stycken av historier. Historierna hänger inte ihop med verkligheten. Här kan flera föremål räknas, listor av instruktioner kan följas.

7. Primär Historierna kan koordineras med den yttre verkligheten. Regler kan formuleras för hur andra ska göra ”Ni ska göra som jag säger!”. Enkel logisk härledning kan göras: ”Om jag släpper den i golvet går den sönder.” Kan utföra enkla aritmetiska operationer som att använda de fyra räknesätten, tex 2+3=5 och 2×3=6.

8. Konkret Två historier om verkligheten (eller perspektiv) kan koordineras, vilket kan användas till att förhandla i uppgörelse så den blir rättvis för alla parter. På samma sätt gäller att vedergällning enligt öga för öga är logisk, du kliar mig-jag kliar dig, likaså korruption. Full aritmetik kan utföras, tex 2×(2+3)=10. Här kan komplexa sociala regler följas om hur man ska bete sig.

Stadie 6-8 motsvarar alltså Piagets konkret-operationella stadie vilket innebär att operationerna utförs på den konkreta verkligheten som man kan se och ta på. Man kan alltså hantera storheter som massa och längd och att de är oberoende av vem och hur man betraktar dem.

Dock handlar beskrivningarna hela tiden om specialfall och enstaka situationer. Generaliseringar saknas vilket dyker upp på nästa stadie 9 abstrakt som följer i nästa inlägg.

I och med nästföljande stadie går vi från det specifika och konkreta till det abstrakta och föreställda.

9. Abstrakt Tidigt formaloperationell som Piaget kallade det, introducerar abstraktioner som stereotyper (invandrare, terrorister, ledare), personlighetsdrag (godmodig, opålitlig, reko), kvantifikatorer (alla, ingen, alltid) eller abstrakta variabler som x, y eller t. Variablerna pekar inte på specifika eller konkreta lägen eller tidpunkter ”ute i verkligheten” utan de är just generaliseringar och pekar på alla möjliga utfall av x, y eller t. Vanliga argument på abstrakt form är generaliseringar och imperativ utan rationalisering ”Regler ska följas!”

10. Formell Två abstrakta variabler koordineras, typiskt i ett orsak-verkansamband av formen ”om x så y” (observera att x och y måste vara abstrakta variabler, jfr med stadie 7 primär). Det sker vid logiska härledningar och formulering av enkla fysiska lagar. Ökad koldioxidnivå i atmosfären ger ökad global uppvärmning, ökad BNP ger mer lycka, demokratisering ger mindre grad av krigsföring osv. Här ser vi till exempel på envariabelsamband f(x), till exempel tyngdlagen F = mg som säger att jordens dragningskraft på en kropp (abstrakt variabel) är lika med kroppens massa (abstrakt variabel) gånger gravitationskonstanten.

11. Systematisk Minst två formella samband ska koordineras och samverka för att skapa ett koherent sammanhängande system. Den enklaste formen är en ond cirkel där a medför b som i sin tur medför a, tex ”för att få ett jobb måste man ha en bostad, men för att få en bostad måste man ha ett jobb”. Eller i klimatfrågan där ökad koldioxidnivå ger ökad temperatur vilket i sin tur bidrar till ökad koldioxidnivå. Matematiskt ser vi det som flervariabelsamband f(x,y), till exempel Newtons tyngdlag på generell form där gravitationskraften mellan två kroppar är en funktion av kropparnas massor m₁ och m₂ såväl som avståndet emellan dem r enligt F = m₁m₂G/r². Vanliga ord som dyker upp på systemnivå är kontext, ideologi, struktur, kultur, multivariat och förstås system som i politiskt, ekonomiskt eller ekosystem.

Värt att notera är att dessa tre stadier som behandlar abstrakta variabler och samband har motsvarigheter i de konkreta stadierna 6-8. Preoperationell – en historia; primär – en historia koordineras med verkligheten; konkret – flera historier koordineras.

12. Metasystematisk Här kan system ses som just begränsade, sammanhängande system och dessa kan koordineras eller jämföras med andra system. Det kan vara tex olika ideologier som jämförs eller kombineras. Man kan också förstå en ideologi och dess perspektiv på verkligheten med tillhörande agenda som något som skiljer sig från verkligheten och var detta glappet består i. Man kan också jämföra olika kulturer och värdesystem med varandra eller visa hur de samverkar. Ett sätt att definiera vetenskapligt tänkande är att kunna kombinera en analytiskt formulerad modell som härletts fram utifrån en uppsättning antaganden och testa denna empiriskt genom en uppsättning experiment.

Det kan också handla om att kombinera en systemförståelse av ekonomi med en systemförståelse för resursfrågor och väva in en social dimension som formulerat i Brundtlandkommissionens syn på hållbar utveckling. I mekaniken är Newtons rörelselag metasystematisk eftersom den koordinerar kraftgeometri med kinematik (acceleration). På den här nivån är man i regel varse att det börjar bli tunnsått med människor som kan föra så här komplexa resonemang. Har man insett enskilda systems otillräcklighet har man som regel en viss förståelse för tankens begränsningar.

13. Paradigmatisk På paradigmatisk nivå koordineras flera metasystem för att skapa hela paradigm. Här måste mycket stora mängder information och vitt skilda områden kunna överblickas. Det kan handla om tvärvetenskapliga områden som psykofysik. Nya formulerade paradigm är ofta originella och revolutionerande för samtiden. Det är enklast att hitta exempel från fysiken, till exempel vågekvationen som fås genom att koordinera Newtons rörelseekvation, allmänna gaslagen och kontinuitetsekvationen (samtliga metasystem) eller Maxwells ekvationer som också ger en vågbeskrivning fast av elektromagnetisk strålning.

Ett närmare exempel är om vi lyckas koordinera de olika modellerna från det här fältet, komplexitet, ego-utveckling, värderingar, struktur på det personliga planet. Sedan visar vi hur utvecklingen kan förstås som en växelverkan mellan en personlig utveckling, en kulturell utveckling, en teknologisk/organisatorisk och en beteendemässig. Då är vi uppe på paradigmatisk nivå, men vi är inte nödvändigtvis på det stadiet eftersom andra redan varit där före (se stöd).

14. Kors-paradigmatisk Här koordineras följaktligen hela paradigm för att skapa kors-paradigm. Igen hittas enklast exempel genom att gå tillbaka till historiska exempel tex Copernicus som kombinerade elliptisk geometri med en heliocentrisk världsbild eller Newtons syntes mellan fysiken och den matematiska analysen. Commons nämner också framstegen av Descartes, Darwin, Einstein, Planck och Gödel. (Commons, M. L. & Richards, F. A. Four postformal stages In J. Demick (Ed.), Handbook of adult development (1999)).

Ytterst få personer hanterar de här nivåerna och det återstår att visa att exemplen ovan verkligen är kors-paradigmatiska, alltså med reservation för revideringar. Att visa att saker hör hemma där de gör görs genom att härleda framstegen i detalj och på så sätt steg för steg visa hur nivåerna på vägen upp byggs upp och med exakt vilka byggstenar. Hittills är det bara vågekvationen som härletts genom nivåerna. Härnäst står mekaniken med relativitetsteorin och kvantmekaniken med på listan, följt av koordineringen av de båda till strängteorin. De diskuteras i en artikel av Stålne, Commons och Li (in press).

En sista liten kuriosa som kan nämnas är att Sara Ross föreslagit ett stadie 15 som hon kallar performative recursive som går ut på att se fraktalt mönster i hela utvecklingen genom alla stadier som upprepar sig i transitionerna mellan respektive stadie. Hon presenterade resultatet på en poster vid ett SRAD-möte 2008, Commons promenerade fram, tittade en stund, hummade lite och gick sen vidare. Det diskuteras också i en artikel av Ross, Barker, Commons, Stålne och Li (in press). Michael Commons kallar stadie 15 för Meta cross-paradigmatic.

I praktisk användning är det bäst att fokusera på stadie 8-12 som jag brukar gå igenom när jag presenterar MHC.

Avslutning och sammanfattning

”I don’t like mentalistic models”

…brukar Michael Commons säga när man börjar prata om exempelvis Robert Kegans teori. Med det menar han att han inte vill uttala sig om vad som händer inne i våra medvetanden, endast om det vi kan observera. Och det vi kan observera är huruvida personer lyckas lösa uppgifterna som presenteras eller ej. Detta är alltså en behaviouristisk utgångspunkt där de lägsta stadierna handlar om att gå från att koordinera enkla rörelser till mer komplexa rörelser, till de högsta stadierna där man löser alltmer abstrakta problem och fogar ihop allt större sjok av information.

Man kan i alla fall sträcka sig till att hävda följande: om en person lyckas lösa uppgiften med en komplexitet vid en viss ordning så innebär detta att personen har organiserat information i sitt inre vid motsvarande komplexitetsstadie. Ska man vara noga följer inte det av det behaviouristiska förhållningssättet, men det är bra att ha som utgångspunkt när man kodar skrivet material.

Utifrån detta kan vi börja genomföra tester:

1. Med MHC kan vi definiera en skala över vertikal komplexitet, en hierarkisk skala från 0 till 14.

2. Alla uppgifter går att utvärdera med avseende på hierarkisk komplexitet. Vi kan alltså sätta ihop ett test som består av ett antal uppgifter på varje stadie från säg 7 till 12. Uppgifterna kan variera i domän, de kan vara matematiska uppgifter, logiska uppgifter eller etiska dilemman.

3. När vi sedan låter ett antal personer lösa dessa uppgifter kommer de att lyckas olika väl, några få kommer att lösa mycket komplexa uppgifter och i stort sett alla kommer att lyckas lösa uppgifterna med lägst komplexitet.

4. Det har visat sig att uppgiftens komplexitetsordning har mycket hög förklaringsgrad till hur många som lyckas lösa den. Analyserna tyder också på att ordningarna, alltså komplexitetsskalan, har lika stort avstånd mellan alla steg, den är ekvidistant. Det tyder på att man i teorin inte råkat hoppa över något stadie eller att man råkat klämma in något extra stadie som inte borde vara där (i stadierna av ego-utveckling enligt Loevinger kunde man inte avgöra detta).

5. Stadie hos respektive person är detsamma som ordningen på den mest komplexa uppgiften man lyckats lösa. Observera att detta gäller stadie inom just denna domän och vid detta tillfälle.

6. Typiskt kommer fördelningen av stadier att vara normalfördelad.

Ett annat sätt att testa är att inte ha färdigdefinierade uppgifter utan istället ha öppna uppgifter. Då blir uppgiftens komplexitetsordning inte fastställd utan avhängig hur personerna tolkar uppgiften, det vi kallar ostrukturerade problem. Exempel på öppen uppgift är att besvara följande fråga:

”Hur tycker du vi ska komma tillrätta med integrationsproblemen i Sverige (om sådana finns)?”

Stadie bestäms då inte genom att se om uppgiften är löst eller inte utan genom att scora enligt HCSS. Alternativt kan man som Kohlberg ställa frågan om Heinz dilemma. Eller som Loevinger be om att avsluta meningen: ”Jag är…” (Loevinger har ännu inte scorats enligt MHC även om Susanne Cook-Greuter jobbade en del tillsammans med Commons på den punkten).

Slutsatsen man kan dra är att man med MHC har en stringent, väldefinierad och mycket robust teori som också är grundligt empiriskt belagd enligt testerna som beskrivs ovan. Vi har en skala i form av väl definierade stadier, vi ser att stadierna kommer i en viss ordning, de är ekvidistanta och vi ser som konsekvens att människor presterar med varierande resultat enligt denna skala. Det här har vi alltså mycket gott vetenskapligt stöd att hävda.

MHC gör alltså inte så stora anspråk, eller några alls, på att förklara vad som händer i vårt inre och hur vi är funtade. Det är förstås en styrka att inte vila på några sådana antaganden – de enda axiomenär de som förklarar hur en ordning skapas genom att minst två element från föregående ordning koordineras på ett icke godtyckligt sätt.

MHC:s styrka kan också bli en begränsning i det att den inte uttalar sig om vissa saker, exempelvis affektioner och identitet. Det är ju en behaviouristisk teori där man endast ser till beteendet och sätter denna lika med kognitionen med devisen:

”Thought is action”

Beteendet är alltså det man gör vilket i sin kräver att man organiserar information på ett komplext vis. Men den affektiva dimensionen då? Ja, den uttalar man sig inte om. Och när man gör det så är den implicit som tex känslor av frustration när man inte lyckas lösa ett problem. Men de intressantare frågorna som identitet och subjekt, vem det är som har kognitionen och löser problemen, de lämnar man därhän. För att besvara de frågorna tycker jag man ska gå till Kegan och Loevinger vars teorierna gör detta större anspråk, framför allt då Kegan – till priset av ett sämre vetenskapligt stöd.