Ordning och stadie

Fram till nu har jag växlat mellan begreppen stadie, ordning och de mer neutrala nivå eller steg för att beskriva utvecklingsstegen i respektive teori och nu är det dags att skilja ut dem.

Ordning (order of complexity) beskriver svårighet i en uppgift (task), tex att koppla ihop två abstrakta variabler i en formell struktur. Den har inget med människor att göra utan kan ses som en analytiskt härledd nivå av komplexitet. Det är lika analytiskt som att säga att en triangel har tre sidor, vilket den per definition har. Det här kan vi se som det ramverk vi snickrar ihop för att få en teori över komplexitet som hör hemma i idévärlden.

Stadie (stage of complexity) beskriver den bedömning vi gör av en människas förmåga att lösa ett visst problem av en viss ordning. Om en person står inför problemet att koordinera två abstrakta variabler till en formell struktur så kan denne antingen lyckas eller misslyckas. Aktiviteten att lösa uppgiften som består i att i sitt inre organisera informationen som krävs kallar vi utförande (performance). Om personen lyckas lösa uppgiften gör vi bedömningen att denne i denna domän och vid detta tillfälle befinner sig på åtminstone stadie 10 formell.

Ett exempel: Jag ber Jakob (5 år) att rita en cirkel. En cirkel är mängden av punkter i planet som ligger på samma avstånd, cirkelns radie, till en given punkt, cirkelns mittpunkt. Det är alltså definitionen, konnotationen, som placerar cirkeln i Platons idévärld där han hade sina ideala rena former. Uppgiften har en viss komplexitetsordning.

Jakob ritar då figuren till höger (dåligt inställd iphone-kamera):

Han säger sen ”Nej, det är ju ett ägg. Jag gör en ny.” och ritar sen figuren ovan.

Jag får här en ledtråd till hur han värderar figuren efter vad han själv tycker är en cirkel. Jag tittar på figuren och ser att det fortfarande inte är en perfekt cirkel enligt definitionen. Den är inte perfekt rund och strecket har en tjocklek. Ingen kan rita en perfekt cirkel.

Nu ska jag alltså avgöra om Jakob har lyckats med uppgiften och det jag frågar mig är hur han organiserar information i sitt inre. Jag gör bedömningen att han lyckas men jag kan aldrig vara helt säker. Jakobs cirkel befinner sig i Platons sinnevärld som han menade var en blek kopia av idévärlden och den information vi får från våra sinnen är mindre tillförlitlig då våra sinnen kan bedra oss enligt honom (Platon alltså, inte Jakob). Med min bedömning så kan jag säga att Jakob befinner sig på åtminstone det stadie som motsvarar den ordning av komplexitet uppgiften befinner sig på.

Jakobs cirkel tillsammans med alla andra i verkligheten existerande figurer som vi kallar cirklar är denotationen av en cirkel.

Alltså, en uppgift har en viss komplexitetsordning som vi med full säkerhet kan fastställa och när en person försöker lösa uppgiften så kan vi bedöma dennes stadie av komplexitet. Bedömningen kommer aldrig att vara 100% säker eftersom vi aldrig kan vara säkra på hur personen verkligen organiserar informationen i sitt inre. Denne kan använda klyschor eller rapa upp något utantillinlärt som svar på en komplex fråga. Därför är det i regel en fördel att vid en intervju försöka gräva djupare genom att ställa uppföljande frågor som ”Vad menar du med x?” så att man får fram hur denne organiserar informationen.

Att MHC skiljer på ordning och stadie gör att man exempelvis kan variera uppgifter med olika ordning av komplexitet och fördefiniera en rad olika uppgifter och anpassa för situation. Eller så kan vi titta på en arbetsbeskrivning och avgöra dess komplexitetsordning sedan försöka hitta en människa som befinner sig på det stadiet att denne kan klara av lösa arbetsuppgifterna. Man kan säga att man med MHC:s ordningar kan definiera en utvecklingsskala och med den som måttstock avgöra fördelningen för en population – alltså vilka stadier de befinner sig på.

MHC, Model of hierarchical complexity, är alltså en teori som beskriver komplexitetsordningar. När vi ska stadiebedöma, ”koda” eller ”scora”, använder man HCSS, Hierarchical complexity scoring system, vars manual kallas ”How to score anything”. HCSS är bara en tillämpning av och bygger förstås helt på MHC.

Om man jämför med Kegans subjekt-objektteori så kallar han sina steg för ”orders of consciousness” eftersom han beskrivit dem utifrån sin teori snarare än från empiriskt material. Loevingers steg kallas följaktligen stadier av ego-utveckling.

Commons artikel Introduction to MHC… innehåller en bra beskrivning av ordning och stadie.

HCSS-manualen: How to score anything.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *