Vad är tid och hur har vår syn på tid utvecklats genom historien? Det sägs ibland att vi befinner oss i tiden mellan tider, men vad innebär det? I denna text gör jag några nedslag i Jean Gebsers syn på kulturell utveckling och hur man uppfattat tid och rum, samt vad detta kan ha för relevans i dag.
Det allestädes närvarande ursprunget
Gebsers bok från 1949 med ursprungstiteln Ursprung und Gegenwart (Ursprung och närvaro, eng. The Ever-Present Origin) handlar om 
kulturell evolution och vilka perspektivskiften som är kännetecknande för respektive skifte eller mutation. Perspektivskiften handlar främst om hur uppfattning om tid förändras, men också andra aspekter som syn på det fysiska rummet, sätt att tänka, kommunicera och relatera till varandra. Han beskriver fem åldrar som resulterar från olika medvetandestrukturer som inleds med den arkaiska som pekar mot ursprungsmänniskan (från grekiskans arche ursprung). Där kan man knappast kan tala om någon självmedvetenhet och syn på tiden annat än att man är helt inbäddad i omgivningen och nuet.
Nästa ålder som är den magiska har också en tidsuppfattning som är baserad i nuet. Likaså gäller rumsuppfattningen, där allt som finns är här. Människan är här jägare och samlare och nu börjar grottmålningar och konstföremål framträda. Utifrån den magiska medvetandestrukturen differentierar man inte mellan föremålet och det som avbildas, så när man målar en bisonoxe på grottväggen så är det samma buffel som sedan jagas. Mänskliga avbildningar från denna ålder och medvetandestruktur saknar som regel munnar, vilket kan tolkas som att det är görandet, lyssnandet och varandet i samklang med naturen som står i centrum snarare än tänkandet och yttrandet.
En mutation är när en medvetandestruktur faller sönder och nästa växer fram. Det som följer på den magiska är den mytiska strukturen som sammanfaller med skiftet från jägare och samlare till bofast och jordbrukande i och med den neolitiska revolutionen. I och med odlingen är man i högre grad beroende av naturens skiftningar i årstiderna och i termer av tidsuppfattning så beskriver Gebser det mytiska varandet som i grunden cykliskt. Det cykliska tankesättet beskriver ett liv som upprepar sig i ett ständigt flöde och som vi inte har annat än att anpassa oss till och följa. Om du inte sår på våren och skördar på hösten kommer du svälta på vintern. Grekiskans mythos betyder ord eller tal och den mytiska strukturen relateras till en muntlig tradition och förmedling av just de bärande skapelseberättelserna och myterna. Tänkandet är vad man skulle kunna kalla konkret och dialektiskt vilket innebär att man beskriver världen i polariteter som ljus-mörker, dröm-verklighet, himmel-jord, gudarna-människorna.
The axial age – Den axiella revolutionen
Den axiella revolutionen, eller åldern, brukar placeras tidsmässigt runt 800-200 f.kr. och kännetecknas av samtidiga filosofiska och religiösa framsteg i Europa och Asien då nya sätt att tänka växer fram genom till exempel Buddha, Confusius, Zarathustra och Sokrates med lärljungar. Här går också skärningspunkten mellan den mytiska och den mentala tankestrukturen.
Det nya sättet att tänka innebär framför allt att man går från muntligt transmitterade myter om den konkreta världen med konkreta gudar till skriftliga framställningar. Det innebär också utvecklingen av andra ordningens tänkande och reflekterande, en förmåga att tänka om tänkandet. Att skriva ner något frigör minnet och hjälper oss att reflektera kring vad vi just skrivit ner varvid vi eventuellt kan vidareutveckla våra tankar. Skriftspråket som bygger på ett alfabet istället för bilder är ett exempel på vad John Vervaeke i sin föreläsningsserie kallar en psycho-technology, alltså en konceptuell uppfinning som samtidigt förändrar och utvecklar vårt sätt att tänka. Tänk så mycket lättare det är att spara information i text som har en rumslig utsträckning snarare än i ljud som har en tidsmässig utsträckning.
Från den mytiska cykliska synen på tid kopplas det mentala livet däremot till en linjär syn på tiden där vi kan sträva mot något framför oss och bortom oss. Den linjära tidsuppfattningen gör att vi kan tänka oss framsteg snarare än att samma skeende upprepas. I Buddhas syn kan vi hoppa av den cykliska processen av lidande-återfödelse och sträva mot upplysning eller kristendomens frälsning. Jag kan också tänka mig att Aristoteles resonemang kring ’den första orörlige röraren’ är ett sätt att skapa en linjär ordning och kausalitet. Tidsåldern som Gebser kallade den mentala strukturen spänner över hela den västerländska civilisationen fram till idag då vi eventuellt befinner oss i en övergång till det han kallar den integrala, en term som Ken Wilber gjort till sin.
Det är dock värt att stanna upp vid renässansen då många andra placerar ett skifte i och med framväxten av den moderna vetenskapen och dess skilsmässa med kyrkan. En viktig aspekt av detta skifte är synen på rum som kännetecknas av en ökad perspektivmedvetenhet vilket kan observeras i att målningar går från att vara tvådimensionella till att ha perspektiv och djup. Medeltida målningar är tvådimensionella medan man på 1400-talet lär sig använda perspektivlinjer (även om det finns vissa frön från romartiden strax före vår tideräkning). Detta visar på en insikt kring att man ser den fysiska världen ur ett visst perspektiv och att en betraktare som befinner sig en bit åt sidan ser ett annat perspektiv.
Tid i den mentala åldern
Vad är då den förhärskande synen på tid enligt den mentala medvetandestrukturen? Jo, det är förstås en linjär tid där vi kan placera oss någonstans på en tidsskala mellan dåtid till framtid. Vi kommer från ett förflutet som inte lägre existerar, befinner oss i nuet och rör oss mot en okänd framtid. Enligt den moderna vetenskapen som växer fram från 1600-talet så dominerar synen på rum, med de Cartesiska koordinataxlarna (x, y, z), medan tiden betraktas som något extra som ”händer i rummet” och som vi kan sätta en siffra på. Klocktid kan vi kalla det. Denna syn dominerar än idag där vi ofta ser tiden som något som kan kvantifieras på en skala liksom temperaturens 0, 10 eller 20 grader. Vi har i och för sig också kvar cykliska element från det mytiska där vi tänker i termer av veckodagar och årstider med vår kalender och årshjul.
Praktiskt kan man i vardagen tänka sig hur man i olika projekt på jobbet eller i studier ser hur mycket tid man har att slutföra detta och gå i mål, varvid man lägger upp en plan där man bryter ner uppgiften i delmål och löser en uppgift i taget. Blickar bakåt gör man inte i lika stor utsträckning. Klocktiden blir definierande för hur vi upplever och förstår tid. Med en linjär tidssyn blir kausalitet centralt och lättbegripligt och studierna av planetrörelserna och den klassiska mekaniken banar väg för en determinism – åtminstone i den fysiska världen. Eftersom vi ser oss som rationella individer med agens har vi dock en fri vilja och följaktligen ett ansvar för det vi gör. Med denna mentala struktur kan vi göra planer in i framtiden, men typiskt tänker vi oss den i termer av mer av samma snarare än att behandla kvalitativa skiften. Praktiskt är det enda som finns nuet, men teoretiskt är alla tidpunkter likvärdiga. Ofta tolkas tiden med hjälp av en rumslig representation som abstraktioner i kalendrar eller Gantt-scheman.
Den integrala strukturen
Innan vi går in på vad tid är så en kommentar om vad Gebser menar med begreppet integral och den tankestrukturen. Först och främst använder han begreppen unperspectival-perspectival-aperspectival för att beskriva mytisk (och dessförinnan), mental respektive integral syn på tid och rum. Perspectival handlar om vetskapen att man ser världen ur ett visst perspektiv, vilket växte fram i bildkonsten. Dock bygger ju den moderna vetenskapen på en universalistisk tanke om en enhetlig uppsättning storheter och enheter samt att en händelse som inträffar ska ses på samma sätt oavsett varifrån man studerar den. Replikerbarhet i experiment är ju ett naturvetenskapligt ideal. Det föregående unperspectival innebär en avsaknad av denna perspektivmedvetenhet, vilket var kännetecknande för den mytiska världen där man antar att världen är som man ser den. Aperspectival (det negerande a-et betecknar en frigörelse från snarare än avsaknad av) innebär att vi inte kan fånga och reducera saker, händelser och fenomen i ett perspektiv utan bör se dem ur många. Gebser nämner Picassos målningar som typiska för detta, med porträtt som innehåller och integrerar flera perspektiv i samma bild.
Vad är då integral tid och hur ser man på tid utifrån den integrala strukturen? Jo, istället för den linjära tidsuppfattningen så ses dåtid, nutid och framtid som tre olika perspektiv och som alla är närvarande här och nu. Något som brukar ses som en efterföljare till ett linjärt synsätt är tänkandet om komplexa system som kan kopplas till det dialektiska tänkandet (nu talar vi om dialektiskt tänkande i det abstrakta). En viktig kategori av dialektiskt tänkande betonar process och förändring, vilket är nödvändigt för att förstå ett system. Det är också problematiskt att tala om kausalitet i ett komplext system. Ta som exempel systemet Du som läser detta. För att förstå dig räcker det inte med att jag till fullo skulle kunna se ditt nuvarande tillstånd, jag skulle också behöva ha kännedom om din historia. Dina tidigare erfarenheter som lärdomar och trauman har en konsekvens i ditt nuvarande varande, tänkande, beteende och vart du är på väg.
Så även framtiden är närvarande, t ex genom att du vet att du ska skriva ett prov imorgon och du känner dig stressad och nervös, vilket påverkar ditt känslomässiga tillstånd här och nu. Ibland kopplar man depression till dåtid och ångest till framtid. Ur vissa andliga perspektiv kan man då påpeka att nuet är allt som existerar, vilket dels kan tolkas som ett tillstånd bortom och transcendent från tiden, eller också som en återgång till arkaiska eller magiska synsätt där nuet är allt som existerar. Ur ett integralt synsätt, aperspectival, tolkar jag en väg framåt som att äga dåtidens och framtidens närvaro i nuet. Dåtiden kan ägas genom att man själv eller med olika stöd kan gå tillbaka i tiden och bearbeta tidigare upplevelser. Och förlikas med dem. Om man lyckas med detta kan man säga att man inte bara omtolkar tidigare upplevelser utan även på något plan kan förändra dem.
Ett sätt att äga framtiden är att omfamna den och leka med perspektivet att dagens tillstånd till stor del är en konsekvens av framtiden som vi är på väg mot. Det är inte att ta dagens tillstånd och linjärt extrapolera framåt i tiden, utan att lyssna in till den framtid som vill bli till som Otto Scharmer och Katrin Kaufer uttrycker det i boken Leading from the emerging future. Begreppet emergens kommer från komplexitetsteorin. Så att dåtid och framtid finns närvarande nu bör alltså förstås i djupare termer än bara praktiskt psykologiskt. Tänk dig att de faktiskt finns här och nu!
Integral medvetandestruktur idag
Finns det då några exempel idag på den integrala medvetandestrukturen som Gebser beskrev för 70 år sedan? Till viss del, ja. Mycket av forskningen inom komplexitetsteori och samhällsvetenskap bygger på en medvetenhet att det man studerar är kontext-, perspektivberoende och processbaserat. Inom fysiken tar man inte för givet vad tid och rum är, utan man vill försöka definiera dem, vad som finns utanför vårt manifesta universum, före big bang eller i andra möjliga universa. Det observerade Gebser redan då. Jag tror ändå att vår linjära tidsuppfattning är svår att rucka på. En reflektion från utvecklingen från den fyrdimensionella relativitetsteorin (tre rums- och en tidsdimension) till strängteorins M-teori är att man lagt till ytterligare sex rumsdimensioner, men att det är betydligt större motstånd mot att lägga till en extra tidsdimension. Jag tror också att dagens oförutsägbara VUCA-värld gör att begränsningarna i den linjära tidsuppfattningen blir allt mer uppenbara.
Dock är det lätt att ta för givet att mycket som är intellektuellt allmängods idag svarar mot Gebsers syn på integral. Det är lätt att dessa synsätt reduceras till mentala representationer eller nya dogmer. Vad den integrala strukturen motsvarar i termer av exempelvis Wilbers integralteori AQAL eller Spiral Dynamics är en öppen fråga. Båda dessa är statiska modeller eller metateorier som inte förändrats nämnvärt de senaste decennierna. Då bör de enligt Gebsers synsätt klassas som tillhörande den mentala strukturen. Så blir i alla fall konsekvensen om man reducerar dem till metateorier och ser det som rena intellektuella övningar att arbeta med dem.
Låt oss avsluta med att återvända till titeln på Gebsers stora verk, Ursprung och närvaro. Den pekar mot att vi inte bör se tidigare tankestrukturer som förlegade och att det finns ett slutgiltigt svar på vad t ex tid är. Vi befinner oss i ett skifte mellan olika tidsuppfattningar – a time between times. Den integrala tiden finns också den närvarande och likaså de tidigare tankestrukturernas nu, cykliska och linjära tid. Men inte nog med det. Närvaron av ursprunget pekar mot ett varande bortom och mellan tiderna. Vår nuvarande uppfattning av tid och rum, hur den än är, är bara hur vårt medvetande gör vår ström av sinnesintryck begriplig. Den är bara en parentes eller fas i historien och konsekvens av vår nuvarande medvetandestruktur.
Ett par filmer om tid
Interstellar (2014), att leka med olika tidsuppfattningar är ett vanligt tema i Christopher Nolans filmer. Här fin analys av https://www.youtube.com/watch?v=t6kqaip7WS4
Arrival (2016), om linjärt och kausalt tänkande och alternativ till det. http://fication.se/?p=861