Jag läser ”Två filter – Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig” av Andreas Bergh och grunnar lite på vad det är som grumlar vår lins när vi försöker förstå världen. Först lite om boken.
Bergh adresserar frågan om faktaresistens i samhällsdebatten och föreslår två filter som kan förklara varför vi så ofta är dåliga på att ta till oss fakta. Det första filtret är ett negativitetsfilter som drabbar nyhetsvärdering såväl som oss individer. Vi tenderar att inte se de små framstegen som sker i världen, något Hans Rosling ständigt påminde om. Utveckling i termer av materiellt välstånd, förbättring i folkhälsa, ekonomisk tillväxt och minskad brottslighet går långsamt medan försämringar brukar vara dramatiska och iögonfallande. Därför lägger vi främst märke till försämringarna och tenderar också att förvänta oss att framtiden blir mörkare än motiverat.
Filter 2 är det ideologiska filtret som gör att vi tenderar att bara ta till oss det som talar till vår ideologiska och politiska övertygelse. Exempel som tas upp här är Jonathan Haidts forskning kring politiska preferenser och hur de baseras på grundläggande intuitioner kring empati, respekt för auktoriteter, lojalitet och vad som är heligt. Vi tar i högre grad till oss fakta som talar för vår ståndpunkt medan vi bortser från det som talar emot. Det är till och med så att de senare kan få oss att ännu hårdare klamra oss fast vid vår ståndpunkt.
Botemedlet mot de filter vi alla har är intellektuell ödmjukhet och nyfikenhet om andra åsikter. Och det låter ju ganska vettigt. Bergh själv verkar positionera sig i den liberala mittfåran, han tar spjärn mot diverse alarmister och olyckskorpar som Tino Sanandaji i ena änden och mot (större) utvecklingsoptimister som Johan Norberg och Matt Ridley i den andra. Dock är det inte helt fel med alarmister eftersom de kan varna för faror och små gupp i vägen som samhället kan korrigera för, och det är ju generöst att erkänna.
”Vi ser alla världen genom filter, och det vore naivt att tro att vi kan stänga av dem helt.”
Även om detta signalerar en viss intellektuell ödmjukhet är det något med begreppet och denna vanligt förekommande beskrivning av filter som jag tycker är otillräckligt. Ett filter är något som står i vägen för vår rena och sanna syn på världen som den är. Det är förvisso en bättre term än faktaresistens som man lätt kan stämpla meningsmotståndare med, men jag föredrar begreppen perspektiv eller lins. Filter är det som grumlar linsen medan perspektivet utgörs av linsen som är det vi ser med genom. Det går inte att stänga av en lins för då ser vi inget alls.
Så när Bergh kritiserar andra för att ha filter så undrar jag hur medveten han är om att han själv beskriver världen ur ett visst perspektiv. Jag tycker förvisso att det är en vettig och på många sätt oumbärlig lins, men icke desto mindre en som bygger på vissa antaganden om hur världen ser ut (tillväxtparadigmet) och hur den bör studeras (kvantitativt).
Det bästa sättet att illustrera att Berghs beskrivning sker utifrån ett visst perspektiv är med ett motexempel. Det som kommer närmast till hands för mig är John Michael Greers ”Not the future we ordered” från 2012. Det räcker med en titt i innehållsförteckningen för att få ett grepp kring hur Greer ser på framstegs- och tillväxtparadigmet:
1. The unmentionable crisis
2. The religion of progress
3. The psychology of the progress myth
4. Peak oil as deviance
5. The five stages of peak oil
6. Facing an unwelcomed future
Vad innebär ”the progress myth”?
”…the belief that all human history is a linear trajectory that has risen up from the squalor and misery of the prehistoric past through ever-ascending stages of increased knowledge, prosperity, enlightenment, and technological sophistication, and will inevitably continue to do so into a limitless future.”
Peak oil handlar om den tidpunkt när den globala utvinningen av konventionell olja når sitt maximum varefter den permanent minskar. Det är dåliga nyheter för det industriella samhället och den ekonomiska tillväxten som är beroende av billig fossil energi som inte kan bytas ut mot någon annan vara. En indikation på att vi förmodligen passerat oljetoppen är att vi 2017 endast hittade nya oljefyndigheter som motsvarar 11 % av den globala konsumtionen samma år (det var redan på 80-talet som konsumtionen gick förbi upptäckter av nya oljekällor). Greer resonerar kring psykologiska mekanismer som får människor att förneka predikamentet om att tillgången den ändliga fossila energin kommer minska. Peak oil (och peak coal osv) hänger förstås ihop med utsläppssidan och klimatfrågan där man resonerar på liknade sätt kring psykologiska mekanismer som klimatångest och olika sätt att hantera en ovälkommen framtid.
Apropå diskussioner i tidigare inlägg utgår Greer från den Jungianska arketypen skuggan för att illustrera hur en förändring i narrativ på ett kulturellt plan först tar sig uttryck i att enstaka individer sticker ut likt anomalier, vi kan kalla dem skuggbärare. De ses förstås som ett hot mot rådande konsensus och man förklarar först avvikarna som mentalt sjuka. Greer drar paralleller till kulturella och sociala transformationer som hur man klassade en del hemmafruar i amerikanska förorter på 50-talet med ”housewife syndrome” när de inte fann sig tillrätta i rollen som supportsystem till man och barn. Liknande resonemang användes kring svarta i amerikanska södern och homosexuella innan medborgarrättsrörelsen och gayrörelsen på 60-talet fick bredare genomslag.
För att summera reflektionen så ser jag Greers bok som en lämplig motvikt till Berghs av två anledningar. För det första för att belysa att vi inte ser världen genom filter som vi ska försöka stänga av eller skruva ner utan snarare linser där vi bör eftersträva så många som möjligt och att kunna värdera hur bra en lins är i en viss situation. Den andra skillnaden mellan Berghs och Greers böcker är att den senare utgår från ett transformativt perspektiv där den förra tycks ha business as usual som grundantagande. Med Brexit, Trump och den pågående svenska omsvängningen i flyktingpolitik och åsiktskorridor tror jag att det transformativa perspektivet är värdefullare än någonsin.
