Förra året lanserade fackförbundet Byggnads och branschföreningen Byggcheferna kampanjen #stoppamachokulturen och nu har de gått in i en ny fas och lanserat följande reklamfilmer:
https://www.youtube.com/watch?v=DU7FxEeImEY
Jag utbildar byggingenjörer på Malmö högskola, varav ungefär en tredjedel är kvinnliga studenter, liknande som när jag undervisade på V-programmet på LTH. Dessutom mäter och beskriver jag hur värderingar utvecklas och är med i genuskollegiet vid Mah, så jag tänkte dela några reflektioner kring ämnet.
Här är några ”hårda fakta” från kampanjen: Antal förvärvsarbetande i byggbranschen är ca 300 000, varav 8 % är kvinnor. Siffran är betydligt lägre bland yrkesarbetarna och Byggnads som är ett LO-förbund med främst yrkesarbetare har endast 1 % kvinnliga medlemmar. Det finns alltså utrymme för ökning av andelen kvinnor. Från alla studiebesök och gästföreläsare kommer budskapet att efterfrågan på kompetens är stor och i princip alla som examineras får jobb. De kompetenser som efterfrågas här handlar förstås i det här fallet inte om råstyrka utan de ska vara duktiga ingenjörer helt enkelt. Det innebär exempelvis att kunna räkna, samarbeta, ta till sig information och tänka vetenskapligt, det sista enligt HR-chef på byggföretag.
Är det då ett problem med en så liten andel kvinnor i branschen? Jag tror absolut att det hade varit bättre med en högre andel kvinnor, dels för att det finns stort behov av arbetskraft överlag. En del menar också att arbetsplatser helt enkelt blir trevligare och fungerar bättre om det finns en viss könsmix än om de är helt enkönade, så kan det mycket väl vara. Jag ser det också som att alla som kan och vill arbeta inom byggbranschen ska vara välkomna att göra så! Men hur ska man åstadkomma detta?
Jämställdhets- och könsfrågor är mycket komplexa och djupgående i och med att de berör frågor om värderingar, om ideologi och identitet. De spänner från det politiska och det vetenskapliga till det djupt personliga. Det här är dimensioner man måste hålla isär och navigera i när man hanterar den här typen av frågor. Exempelvis är det lätt hänt att man i enkäter ställer ledande frågor som reflekterar de svar man vill ha enligt den ideologi man utgår från.
Men om det nu är så att man identifierar en viss kultur som oönskad eller destruktiv, hur förändrar man den? Det är just detta kampanjen syftar till och här finns flera svårigheter. Först och främst, att förändra en kultur är svårt och sådana försök slår lätt bakut om man har för stora ambitioner. I slutet av den här debatten från Almedalen förra sommaren säger Paula Lejonkula från Sveriges Byggindustrier något jag tycker är vettigt:
”Jag kan faktiskt inte gå in i någon annans huvud och säga: ’Så här ska du känna inför någonting’. Däremot kan jag säga: ’Det här är min arbetsplats, du är anställd hos mig och så här beter vi oss här. Och om du gör något annat så får du en och två och tre varningar, och sen är det tack och hej’.”
Det här är ett förhållningssätt jag tror är sunt och som leder framåt. Det är mycket svårt att förändra en kultur uppifrån och dessutom diskutabelt ur ett etiskt perspektiv. En arbetsgivare kan kräva att en anställd dyker upp på arbetet, utför sina arbetsuppgifter och behandlar sina kollegor på ett korrekt och respektfullt sätt. Men inte att den anställde ska ha en viss uppsättning värderingar och än mindre identifiera sig på något visst sätt. Trots allt tal om värdegrundsarbete bör den anställdes integritet respekteras, något som kräver en diskussion för sig.
Något jag också tycker ofta saknas i diskussionen är en djupare förståelse kring varför det finns en machokultur och hur den uppstått. Och vad menas med machokultur? Är det samma sak som den traditionellt manliga könsrollen? Ofta studeras den manliga könsrollen ur ett konfliktperspektiv, vilket brukar leda till att den problematiseras per se. Ett konfliktperspektiv går ut på att belysa konflikten mellan grupper inom ett samhälle eller inom en organisation, oftast i form av ett maktperspektiv som utgår från antagandet om en grupp som ställs mot en annan grupp som betraktas som underordnad. Exempelvis mellan könen där män antas vara överordnade.
Men det går att belysa den manliga könsrollen från andra vetenskapliga perspektiv och få en annan bild. Ett sådant perspektiv är det som kallas funktionellt eller integrativt perspektiv. Det brukar användas som begreppspar tillsammans med konfliktperspektivet, något jag beskrivit här. Det funktionella perspektivet utgår från hur kulturen eller organisationen samverkar med sin omgivning och hur i första hand denna interaktion format kulturen. I det här fallet beskriver det hur könsrollerna i första hand formats av omgivningens påverkan på kulturen. Det här är ett perspektiv jag tror har större bärighet när man analyserar könsroller i byggbranschen som i hög grad formats av de fysiska strukturer som ska uppföras, byggnaderna alltså, omgivningen där de ska uppföras, samt de byggnadsmaterial och hjälpmedel som finns tillgängliga.
Hur kan vi då förstå machokulturen och vilka uttryck den tar sig ur ett funktionellt perspektiv? Roy Baumeister resonerar kring hur den manliga könsrollen formats genom historien i allmänhet, vilket kan tillämpas här i byggbranschen. En egenskap som varit relevant här är först och främst kroppsstyrkan som i genomsnitt är betydligt större än för kvinnor. Förr utfördes arbetet främst med muskelkraft och man kan tänka sig att hög status på arbetsplatsen kopplades till styrka och vad man kan prestera.
En annan aspekt av manlighet är risktagande som ibland kopplas till hög testosteronhalt men också till evolutionära drivkrafter. Historiskt har det varit ändamålsenligt för kulturer att att låta männen ta riskerna eftersom det räcker med ett fåtal män för att ett samhälle ska reproducera sig och leva vidare. Män är betydligt mer risktagande än kvinnor och byggbranschen kännetecknas också av många arbetsplatsolyckor och dödsfall jämfört med andra branscher. Även om riskmedvetenheten ökat och arbetsförhållandena förbättrats avsevärt genom historien, främst i form av utrustning och hjälpmedel, så är branschen av naturliga skäl mer olycksdrabbad än andra.
Arbete inom byggbranschen präglas också av en lägre grad av komfort än andra yrkesområden med arbete ute i olika väder året runt. Dessa olika baksidor, att arbetet är fysiskt ansträngande, riskfyllt och obekvämt, kan sammanfattas i det Baumeister i boken Is there anything good about men kallar ”male expendability” eller förbrukningsbara män. De här faktorerna har i olika utsträckning bidragit till att forma en kultur där manlighet och macho varit norm. Här kan ”macho” förstås som den attityd som en byggarbetare traditionellt behövt ha för att acceptera hårda arbetsförhållanden och självuppoffringen. Men också för att man ska lita till att arbetskamraterna också drar sitt strå till stacken. Man bär arbetet och riskerna tillsammans.
Det här låter kanske avskräckande, men arbets- och säkerhetsförhållandena har förstås förbättrats avsevärt till idag. Detta har bidragit till att byggbranschen ligger bra till med avseende på hälsa och trivsel jämfört med andra branscher enligt Jobbhälsobarometern 2014. Sjukfrånvaron är låg och förhållandevis få rapporterar om psykiskt obehag att gå till jobbet.
Så vad tycker jag då om reklamfilmerna och om kampanjen i stort? Jag är inte överdrivet förtjust i dem eller kampanjen som helhet. Det är jättebra att den typen av nedsättande kommentarer och mobbningsbeteende uppmärksammas och att det markeras att de är oacceptabla. Men jag tycker att filmerna är alltför känslomässigt laddade och polariserande. Jag hade önskat något inslag i kampanjen som visar på en större medvetenhet om vad manlighet är och inte är.
Jag är definitivt för åtgärder som gör att kvinnor och andra som inte svarar mot den traditionella manliga normen lockas till byggbranschen. Det är helt nödvändigt för branschen. Men inte på ett sådant sätt som riskerar att riva något som kanske fungerar i den befintliga kulturen. Exempelvis en stolthet över att lägga ner ett krävande och självuppoffrande arbete för att uppföra något som kommer att vara hela samhället till gagn i en livstid framåt. Element av den befintliga kulturen som kanske till och med utgör bärande del i systemet.