I fredags deltog jag och runt 170 andra anställda på Malmö högskola på en workshop för att definiera framtida fokusområden för flervetenskaplig forskning som är relevant för samhällets utveckling. Jag tycker det var ett utmärkt initiativ och vill dela några tankar om dagen och åt att bedriva fler- och tvärvetenskap i allmänhet.
Förmiddagen gick till att i fakultetsblandade smågrupper spåna fram förslag till fokusområden och eftermiddagen till att vidare utkristallisera de ca 10 förslagskluster som kommit fram. Det här gav mig en ganska bra bild av vad vi sysslar med på lärosätet. Även om förslaget om teknik och människa borde ligga närmast till hands för mig, en del av min forskning befinner sig i skärningspunkten mellan byggteknik, psykologi och beteende, så valde jag en grupp som kallades ”Huret och vadet” som fokuserade på hur vi bedriver forskning, alltså om metod i bred bemärkelse.
Traditionella betydelser av metod kan handla om kvantitativa eller kvalitativa metoder inom hum/sam-forskning, eller om mätningar i laboratorium eller datorberäkningar inom naturvetenskap och teknik. Men metod i en bredare betydelse kan innebära hur vi på ett systematiskt sätt samverkar med det omgivande samhället, dels i hur vi håller oss á jour med dagens samhälle i snabb förändring och dels hur vi säkerställer att vår forskning får en positiv påverkan på samhället och världen. Ett annan aspekt är metoder för hur vi bedriver flervetenskapliga samarbeten och forskning över ämnesgränserna. Ett exempel på mer systematiskt angreppssätt till att arbeta över ämnesgränserna är metateoretiska ramverk som jag arbetar med.
Vad finns det då för svårigheter att arbeta över ämnesgränserna till skillnad från inom dem? Här vill jag dela några av mina egna förvisso begränsade erfarenheter som främst kommer från Pufendorfinstitutet i Lund. I de flesta lärosätena kan de traditionella ämnesgränserna utgöra kulturella såväl som strukturella hinder som måste övervinnas för att skapa bestående samarbeten. Ett sådant hinder är att det för unga forskare som regel är karriärmässigt mer taktiskt att fortsätta specialisera sig inom ett visst ämnesområde där man redan befinner sig vid forskningsfronten. Man är mer konkurrenskraftig ju starkare man är inom ett forskningsområde vid t ex befordran eller utlysning av någon tjänst i det ämnet. Det är få tjänster som utlyses där tvärvetenskaplig kompetens efterfrågas.
Pufendorfinstitutet inrättades 2008 av dåvarande rektor Göran Bexell som en neutral mötesplats och inkubator för tvärvetenskapliga initiativ i form av 2-3 teman per år. Ett tema består av runt 10 forskare från olika fakulteter som köps loss av respektive heminstitution så att forskarna får tillbringa ungefär en dag i veckan då de fysiskt är på plats i Classicum. Närvaron är det enda kravet som ställs på forskarna, annars ligger fokus på den kreativa processen och på att skapa bestående samarbeten och nya forskningsansökningar. Det här visar på en medvetenhet att den här typen av samarbeten tar tid att bygga upp och att de kräver tålamod och tillit att de inblandade forskarna använder dessa ”seed money” på ett bra sätt.
Ganska snart efter min disputation blev jag intresserad av att arbeta över ämnesgränserna och blev en ”hangaround” på Pufendorf. 2011 var jag med på ett idéseminarium i Björkliden med andra unga forskare för att identifiera hinder och stöd för gränsöverskridande forskning. 2014-15 fick jag själv chansen att delta i ett tema om holistiska perspektiv på hälsosamma inomhusmiljöer i egenskap av forskare i byggämnen, vuxenutvecklingspsykologi och komplexitet. Vår grupp har hållit ihop sedan dess där vi söker och har också fått anslag för vidare forskning.
Den kulturella aspekten och hindren var inte så framträdande i och med att de som väl tar sig till Pufendorf som regel är öppna och har ett eget intresse för andra sätt att bedriva forskning än de man är van vid. Den andan av öppenhet, nyfikenhet och inte minst ödmjukhet är nödvändig när man ger sig in okänd mark och kanske också trampar in på andras områden. Det är också svårare att närma sig stora, komplexa och ämnesöverskridande forskningsfrågor och svårare att då avgöra vad som är av bra kvalitet. Därav vikten av att utveckla metoder för att göra detta.
En gynnsam kultur skapas dels av deltagarna men också av de signaler ledningen skickar ut. Vid Björklidenforumet sa Göran Bexell vid ett tillfälle: ”Om ni får en bra idé, fråga inte om lov utan bara kör!” För mig var det en mycket tydlig signal till forskaren att ta eget initiativ och ta risken att gå sin egen väg. Strukturella och kulturella förutsättningar är viktiga, men det personliga ansvaret får inte glömmas bort. Budskapen uppifrån är viktiga och om fredagens workshop är exempel på en positiv sådan som uppmuntrar till gränsöverskridande initiativ så finns en negativ signal jag kort vill diskutera.
Sedan initiativet togs om fredagens workshop stod det klart att Malmö högskola kommer att uppgraderas till universitet. En välkommen nyhet som får positiva ekonomiska konsekvenser men som också förpliktigar till att höja kvaliteten och som dessutom kan innebära något av ett identitetsskifte för lärosätet. I torsdags levererades dock en rejäl bredsida från de två lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J. Olsson om huruvida detta var välförtjänt. Även om en del av kritiken är väl anekdotisk och svepande är inlägget värt att tas på allvar. En detalj vill jag ta upp här.
För att arbeta brett mot komplexa samhällsutmaningar, exempelvis mot politiskt laddade frågor som flyktingkris och etnicitet, så behövs en stor mångfald och bredd vad gäller idéer och perspektiv. Det kräver frihet och integritet. Alvesson och Olsson, den senare ordförande i Academic Rights Watch, nämner mångfaldskritikern Göran Adamson som sades upp för ett par år sedan. Den typen av forskare som går sina egna vägar är oerhört värdefulla för en intellektuellt fruktbar miljö. Men händelsen är kanske än mer betydelsefull med tanke på signalvärdet. Jag läste om fallet strax innan jag själv började på Mah. Om fredagens workshop och Bexells uttalande är exempel på positiva och uppmuntrande signaler så var detta för mig en mycket tydligt negativ signal.
Efter mitt första år på Mah har jag dock inte upplevt några starka tecken på PK eller åsiktskorridor, kanske har jag inte varit tillräckligt långt utanför den än!? Jag tänker i alla fall i fortsättningen utgå från att det inte finns några sådana begränsningar och göra så gott jag kan för att bidra till lärosätets mångfald, kvalitet och komplexitet.