Theseusskeppet är ett klassiskt tankeexperiment som filosofen Plutarchos formulerade som kan sägas handla om identitet. Skeppet med namnet Theseus är uppbyggt av träplankor och tankeexperimentet går ut på att man byter ut en planka i taget och ersätter med en ny med samma mått ända till varenda planka utbytt. Är det nu samma skepp? Kan vi fortfarande kalla skeppet Theseus trots att ingen del av det ursprungliga skeppet återstår?
Thomas Hobbes gav tankeexperimentet en extra dimension genom att föreslå att man tar de ursprungliga plankorna och sätter ihop dem till ett nytt skepp, till synes identiskt med det gamla (fast med de nya plankorna). Just frågan om identitet är den centrala här. Är det gamla skeppet med de nya plankorna det riktiga Thesusskeppet eller är det det nybyggda med de gamla plankorna?
Hur man positionerar sig i frågan reflekterar också en syn på identitet. En röst på det nybyggda skeppet motsvarar en syn att identiteten skapas och definieras av de ursprungliga plankorna, vilket innebär en reduktionism. Kanske också en Aristotelisk realism. Om man å andra sidan hävdar att det är det gamla skeppet med de nya plankorna som är det riktiga Theseusskeppet, skulle detta kunna motsvara en syn på identitet som är knuten till tinget i sig snarare än dess delar. Men vad i så fall motsvarar detta ting? Här kan man skilja på materian och formen. Materialet är utbytt men formen är densamma, då kan man se Theseus definierad av formen. Platon skulle kanske hävda att det finns en idé av Theseusskeppet som plankorna manifesterar. Men frågan är om det skulle besvara frågan om vilket av de båda skeppen som är det riktiga Theseusskeppet.
Experimentet illustrerar också frågan om hur identitet förändrar sig över tiden. Om man som i den första positionen menar att det är plankorna som definierar Theseus, när slutar det gamla Theseus att vara Theseus? Hur många plankor krävs för att identiteten ska upphöra?
Vilket skepp tycker du är det riktiga Theseus? Spelar det någon roll? Är detta bara ett filosofisk spörsmål eller finns någon praktisk relevans?! Vem bryr sig vilket skepp som är det rätta? Kan man inte göra som Captain Metaphysics och krossa det ena och förklara paradoxen löst!? Eller är skeppets identitet något som vi människor konstruerar och projicerar ut på en samling plankor, och att det därmed är helt godtyckligt vilket vi väljer att kalla Theseus!? Vad är rimligast?
Tankeexperimentet kring Theseusskeppet är kanske intressant ur ett filosofiskt perspektiv, men det är än mer relevant när det tillämpas på levande entiteter som en människa, en organisation eller en kultur. Vi börjar med personlig identitet: du är Theseusskeppet och skeppets plankor är atomerna, molekylerna, cellerna och all materia som bygger upp din kropp. Vi vet också att de allra flesta celler byts ut med jämna mellanrum, 7 år brukar ibland nämnas som omsättningstid. Vi vet också att atomerna som bygger upp din kropp kan spåras till universums begynnelse. Så då är frågan, vem är du egentligen och vad är det som bygger upp din identitet? Är det de enskilda atomerna i din kropp som definierar dig?
Derek Parfit är en mer nutida filosof som resonerat kring frågan om personlig identitet i sin Reasons and persons från 1984. Parfit resonerar kring teletransporters som i Star treks ”Beam me up, Scotty!” och tänker sig att eftersom det inte finns något tillfredsställande kriterium om någon platonsk idé eller form så bör en reduktionistisk syn fungera även för oss människor. Precis som i resonemanget om Theseusskeppet tänker han sig att någon idé om en identitet för skeppet bara är en konstruktion av oss, som för en nation eller en klubb. Det är bara hittepå som man säger här i Skåne. Han menar alltså att vår existens och identitet i grunden definieras av delarna som bygger upp oss, kroppen såväl som hjärnan. Det är dessutom en i grunden materialistisk syn, även om han resonerar kring psykologiska aspekter.
Men låt oss då utgå från ett mer holistiskt synsätt, vilket innebär att vi tänker oss att det finns en identitet som är knuten till helheten. Det är alltså inte en slutsats utan en utgångspunkt, precis som reduktionismen är. Men det är en utgångspunkt sätter fokus på organiseringen och komplexiteten. Vi antar också att identiteten är intimt knuten till denna organisation, ja även definierande, på samma sätt som meningsskapande är intimt knutet till identitet på det psykologiska planet. Detta brukar kallas autopoiesis.
Synen på identitet som någon organiserande princip fungerar också bra när det gäller att beskriva din ”Theseusnatur”. Som alla organiska processer så är du denna omsättning och flöde av materia som bryts ner och som du bygger upp med hjälp av näring, energi och syre. Ur detta perspektiv är du alltså det gamla Theseusskeppet med plankor som ständigt byts ut i takt med att de slits ner. På så sätt är du ett mycket komplext system och komplex varelse som kan hålla ihop alla dina komponenter, alla dina atomer, molekyler, celler och organ i en fungerande helhet. Och på ett psykologiskt plan alla dina sinnesintryck, tankar, känslor och minnen.
Det mesta av detta sker förstås omedvetet, men är icke desto mindre ett styvt jobb. Du kanske inte ser dig fullt så komplex, men du har kanske universums mest komplexa jobb och lyckas faktiskt förträffligt bra med det. Vi vet inte exakt hur detta går till och hur vi lyckas med detta, och du får god hjälp av dina delar som gör sitt jobb utan att klaga. Men i vilket fall är det bra jobbat! Klappa dig själv på axeln!
Men nu är det inte nog med det. Du är inte bara detta komplexa system som omsätter material, som bryts ner och regenererar i ett ständigt flöde. Du är också del av större enheter. Och du är dessutom ett självtransformerande system. Men det får bli en annan historia…
Jag skulle tro att alla djur har förmåga att identifiera individer, mina får hälsar på mig när jag kommer till dem och jag hälsar tillbaka. Jag känner dem inte som individer men vissa utmärker sig så att jag minns deras nummer, ibland på vissa fysiska drag. Denna förmåga att känna igen individer gör att vi attributerar kroppen med vissa egenskaper som kvarstår även när individen är död, vi har gjort oss en sinnebild av den person kroppen representerar.
Vi projicerar alltså vår uppfattning av personen på kroppen, på tillräckligt avstånd från den egna kretsen uppfattar vi inte längre personen. Då denna projicering är känslomässig, inte intellektuell, är det mycket svårt att bryta projiceringen – att tillåta personen att förändras.
Detta ställer till problem för de individer som förändras över tid och inte längre är den person vi förknippar kroppen med. De måste byta sammanhang för att kunna uppträda som den nya personen de vill vara eller tvingas att acceptera att förbli den, egentligen historiska, personen, då omgivningen inte accepterar att personen förändras. Svårigheten är störst för de som på något sätt utmärkt sig i ungdomen, men mognat med åldern.
Jag uppfattar det som att det är känslor som förhindrar människor att ändra åsikt i frågor av rent intellektuell karaktär, vi har känslomässigt förbundit oss till en lösning och känslorna förhindrar att vi ändrar vår intellektuella uppfattning. Intellektet (Apparently Normal part of Personality, ANP) måste passera den känslomässiga personen (Emotional Person) innan tankegången släpps ut och kommuniceras till omvärlden. (Detta är min tolkning av begreppen.)
Förmodligen är människan det enda djur som har denna förmåga att projicera, dessutom har vi förmågan att projicera på döda ting. Om de människor som har en personlig relation till det första skeppet och levt med det under tiden plankor bytts, så förblir det skeppet deras Theseus. Att det andra skeppet kallas för Theseus och ser likadant ut har ingen betydelse, de finns alltid enskilda förslitningar som gör att de som levt med skeppet vet vilket som är deras. Däremot kan det uppstå förvirring om de kommer till det av gamla plankor byggda skeppet och känner igen gamla förslitningar men ändå inte, då de nya saknas. Det första skeppet förblir i deras ögon ursprungliga skeppet det rätta Theseus.
Logiska tankeexperiment som utesluter förståelsen för känslor i frågor som rör känslor, som i det här fallet projiceringar (för övrigt tillhörande det empatiska komplexet utifrån min analys av detsamma), är dömda att misslyckas. EP bryr sig inte om logik och logiken utesluter känslor.
Då intellektets logiska slutledningar filtreras genom den emotionella personen, som hos de flesta människor har sista ordet, leder det inte sällan till felslut – prestige är exempelvis en direkt konsekvens av denna filtrering. Hos en del människor tillåts intellektet att tala direkt eller överröstar den emotionella personen även i vardagslivet, vilket får andra att uppleva personen som mer eller mindre asocial. Det är inte lätt att vara människa…