Sammanfattning
I denna tionde och sista del sammanfattar jag artikelserien om den svenska responsen på flyktingkrisen ur ett värdesystemperspektiv, några slutsatser och en diskussion. Värderingar, värdesystem och värderingslandskapet ses som komplexa adaptiva system. De är sammansatta av ett stort antal variabler, de är komplexa och svårkontrollerade, samt viktigast, de förändras när omvärlden förändras. Vi har förvisso en viss frihet att själv välja våra värderingar och sedan anpassa våra liv och vår omvärld efter detta, men på en aggregerad nivå innebär denna syn att vi på ett kulturell plan anpassar oss efter omvärlden. Som komplext system ses dagens värderingslandskap som en konsekvens av en längre historisk utvecklingsprocess.
För att beskriva denna utvecklingsprocess har modellen Spiral dynamics använts som perspektiv eller lins. Den beskriver den kulturella och samhälleliga utvecklingen på ett sätt där historiska skeenden kan kopplas till dagliga fenomen och förhållningssätt. Spiral dynamics har jämförts med andra modeller för att kartlägga värderingar, som GAL-TAN-skalan, Shalom Schwartz modell, WVS, och vårt eget värdesystemtest. Det finns en överensstämmelse dem emellan även om vidare forskning behövs för att klarlägga samband mellan dessa induktiva modeller och Spiral dynamics. Huvudskälet till valet av Spiral dynamics som värdesystemmodell var just kopplingarna mellan värderingar och perspektiv/logik, samt den historiska kopplingen med utvecklingsperspektivet för att kunna besvara om utvecklingen vi ser bör betraktas som en progression eller regression i värderingar.
Vidare skiljer jag mellan människor faktiska åsikter och värderingar, och de värderingar och perspektiv som modellen föreskriver. Dessa värderingar och perspektiv är alltså idealiseringar och argumentationen kan härledas till ett analytiskt plan. När jag exempelvis beskriver postmoderna eller traditionella värderingar syftar jag inte på några särskilda människor, någon grupp eller parti, utan som idealiseringar av perspektiv med motsvarande värderingar. Så när begränsningar eller kritik mellan olika värderingar beskrivs så riktar de sig till idealtyperna. Utgångspunkten är alltså att det inte finns några människor som är “postmodernister”, vi är mer komplexa än så (komplexa adaptiva system skulle jag säga). Exempelvis beror våra egna preferenser och värderingar också på den kontext vi befinner oss i.
En annan poäng med denna distinktion mellan idealiserade perspektiv och faktiska åsikter är att tydliggöra att de olika politiska partierna inte definierar olika värderingar. Det finns alltså enligt denna syn inga moderata, sverigedemokratiska eller vänsterpartistiska värderingar. Ett uppenbart exempel är höger-vänsterskalan i partipolitiken. Partier kan röra sig i olika riktningar och positionera sig i förhållande till olika värderingar, vänsterpartiet kan vara mer eller mindre vänster och moderaterna kan röra sig mot mitten och kalla sig ”det nya arbetarpartiet” osv. Partierna rör sig längst skalan, men de definierar dem inte. På så sätt kan man beskriva hur Sverigedemokraterna gradvis rört sig in i den traditionella delen av spelplanen, till stor del för att de andra partierna har övergett de traditionella frågorna och perspektiven.
I beskrivningen av de olika värdesystemen och respektive perspektiv har jag eftersträvat välvilliga tolkningar och lagt största uppmärksamheten till att beskriva vilka problem de löser och vilken funktion de fyller. Detta till skillnad från att beskriva en uppsättning värderingar som i grunden problematiska eller på något sätt oönskade. Detta är också en utgångspunkt i Spiral dynamics-modellen där man skiljer mellan sunda och osunda uttryck (healthy/unhealthy) av respektive värdesystem.
Historiken och kopplingen till dagens samhällsdebatt
En hel del utrymme har getts till beskrivningen av historiken. Jag har eftersträvat skeenden och gjort nedslag som brukar anses som goda exempel på vår svenska historias särart. Viktigaste är ståndsriksdagen och byalagen som gjorde att de självägande bönderna hade ett reellt politiskt inflytande i landet. Det brukar föras fram av många, exempelvis Österberg, Rojas och Lundberg, som förklaring till vår tillit till att meningsskiljaktigheter löses med samarbete, kompromisser och konsensusbeslut, något som varit en framgångsfaktor för vår kultur. Idag innebär traditionella värderingar en betoning av lag och ordning, inre och yttre säkerhet, och en traditionell nationalism.
De moderna värderingarna växte fram i takt med att vi gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste. Vanliga beskrivningar av det moderna värdesystemet brukar betona rationalitet, ekonomiska och vetenskapliga framsteg, samt individualism på bekostnad av traditionella konformiteten. I Sverige får den bilden kompletteras med vår starka tilltro till staten och systemet. Den svenska resan in i moderniteten beskrivs ingående främst av Berggren och Trägårdh som en statsindividualism där vi har en hög tilltro till staten och de skyddsnät den erbjuder istället för att förlita oss på familjen. I internationell jämförelse är alltså banden mellan familj och vänner mycket svag, och i en parrelation förutsätts båda parterna stå på egna ben. Moderna perspektiv idag betonar ekonomisk tillväxt och en fungerande välfärdsstat.
I och med framväxten av de postmoderna värderingarna problematiseras de moderna såväl som de traditionella värderingarna och perspektiven. Fokus förskjuts från individen till det kollektiva och det politiska planet med rörelser som miljörörelsen, feminismen och postkolonialismen. När de två senare får bredare genomslag i kulturen så kan maktanalysen ses som ett gemensamt grundläggande antagande. Feminismen betraktar kvinnan som underordnad mannen och postkolonialismen ser den rasifierade eller invandraren som underordnad västerlänningen eller svensken. De postmoderna värderingarna och perspektiven dominerar i den politiska diskussionen och hos de etablerade medierna. Det kan visas exempelvis genom att se hur partierna positionerar sig enligt GAL-TAN-skalan, och partisympatier hos journalister på SR och SVT. I flyktingfrågan förespråkar de postmoderna värderingarna och perspektiven tolerans och mänskliga rättigheter.
Enligt synen på värderingar som komplexa adaptiva system så förändras de som en konsekvens av förändrade livsvillkor och en förändrad omvärld. På så sätt kan man i debatten se en förskjutning i värderingar och perspektiv mot de traditionella under de senaste två årens försämrade säkerhetsläge med Rysslands annektering av Krim och krig i Ukraina. De postmoderna värderingarna har dock dominerat i flyktingfrågan, åtminstone fram till höstens flyktinguppgörelse och införandet av ID-kontroller då debatten förändrades, varvid de moderna och traditionella perspektiven fick ta en större plats. Nyårsnattens sexövergrepp i Köln och flertalet svenska städer, tillsammans med de i samband med We are Stockholm-festivalen, gjorde att de två postmoderna logikerna feminism och antirasismen kom i konflikt med varandra. De kom i konflikt med varandra i och med att de båda grupperna kvinnor och flyktingar, som enligt respektive perspektiv båda ses som underordnade i en maktordning. Liknande diskussion kunde ses i fallet kring Yasri Kahn som inte ville ta en kvinnlig journalist i hand.
Tidigare har de postmoderna värderingarna förts fram som de demokratiska och korrekta värderingarna som vi i denna kultur ska enas kring. Men i och med konflikterna som beskrivs ovan, och i synnerhet den interna konflikten mellan de båda postmoderna logikerna, så har det blivit än mer tydligt att det inte finns någon sammanhängande uppsättning värderingar som någon kan hävda är de enda korrekta (i den mån vi nu någonsin haft det). Avslutningsvis ska jag diskutera begränsningar med analysen, med Spiral dynamics-modellen och resonera kring möjliga vägar framåt.
Diskussion
Den mest uppenbara svagheten med Spiral dynamics-modellen är dess stora anspråk i förhållande till dess svaga vetenskapliga stöd. Man kan karakterisera den som ett analysverktyg eller en heuristik för att få en helhetsbild på värderingslandskapets utveckling, och ett vidare projekt är att visa vilket vetenskaplig stöd som faktiskt finns och på vilka antaganden den vilar. Mot det historiska perspektivet kan man invända att det är väl grovmaskigt, då exempelvis allt från medeltid till stormaktstid klumpas ihop till ett värdesystem och en feodal logik. Å andra sidan finns det nya ämnesområdet Big history som handlar just om att se de stora dragen och transformationerna i universums historia. I jämförelse med Big history, enligt exempelvis David Christian som fått stor uppmärksamhet, är Spiral dynamics faktiskt mer detaljerad vad gäller mänsklighetens historia.
En vidare invändning är att beskrivningen av de senaste två årens värderingsförskjutning inte är belagd med några data, utan från iakttagelser av händelser och större trender som i sig inte bör betraktas som kontroversiella eller som resultat av cherry-picking.
Analysens normativitet
En annan viktig fråga är hur objektiv denna analys är och vilken utgångspunkt jag har. Det är en vanlig ambition att skilja mellan att vara normativ och deskriptiv, och här har jag eftersträvat det senare. Ambitionen är att förklara hur åsiktslandskapet ser ut och varför, främst genom att visa hur det vuxit fram. Men jag kan knappast göra anspråk på att vara helt objektiv och fri från egen bias. Valet av frågeställning och modell är ett aktivt val när många andra möjligheter finns. Jag motiverade mitt val av modell med att jag ville utgå från ett utvecklingsperspektiv för att försöka besvara frågan om huruvida vi rör oss framåt eller bakåt i utvecklingen, och vad detta innebär. Men jag bör också vara transparent med vad jag själv har för värderingar eller hur jag positionerar mig i de aktuella frågorna, i synnerhet eftersom udden i analysen tycks vara att föra fram begränsningarna i de postmoderna värderingarna.
En angränsande frågeställning jag arbetat en del med handlar om utbildning för hållbar utveckling och omställning. Där är en vanlig utgångspunkt att vårt nuvarande sätt att leva inte är hållbart i längden, exempelvis för att vårt ekologiska fotavtryck är större än planetens bärförmåga, förbränningen av fossila bränslen ger upphov till global uppvärmning och kommer dessutom inte att räcka oändligt länge. Detta kommer att innebära att vi kommer att behöva förändra vår livsföring i någon utsträckning, och förmodligen kommer våra värderingar och syn på exempelvis konsumtion och resor att förändras (ytterligare). När det gäller utbildning för hållbar utveckling finns därför några olika utgångspunkter för hur man ska ta hänsyn till detta, och hur aktivistisk man bör vara, något som beskrivs av Sandell, Öhman och Östman. En faktabaserad utgångspunkt är att det räcker att informera om läget, så kommer människor att förändra sitt beteende och sig själva. Andra menar att detta är otillräckligt och att man dessutom i undervisningen behöver förmedla någon slags uppsättning värderingar, ett normerande tillvägagångssätt. I ett pluralistiskt tillvägagångssätt så bejakar man konflikten och den demokratiska processen.
Jag brukar försöka avhålla mig från normativa inslag, men min explicita utgångspunkt i analysen och förhållningssätt till värderingar följer den pluralistiska traditionen. Den utgångspunkten och mitt övriga förhållningssätt till värderingar är att jag betraktar dem som i ständig process och förändring, något som förstås är i linje med synen på värderingar som komplexa adaptiva system. Det är en slutsats snarare än en åsikt, också i flyktingdebatten, att man inte bör försöka förespråka en viss uppsättning värderingar. Åtminstone inte driva igenom dem alltför ensidigt. Men vad är det då vi offrar om vi fokuserar för mycket på att ha rätt värderingar?
Bortom värderingarna
Utifrån ett Spiral dynamics-perspektiv så bör vi alltså förvänta oss att värderingslandskapet skiftar när livsvillkoren förändras. En slutsats är därför att om vi i alltför stor utsträckning försöker klamra oss fast vid den rätta uppsättningen värderingar och de postmoderna perspektiven så kommer vi att få svårt att hantera frågor där de värderingarna är illa anpassade. Frågor där andra värderingar eller perspektiv, som de moderna, de traditionella eller integrala, är bättre lämpade. Men strävan efter att förespråka den rätta uppsättning värderingar har också skett på bekostnad på andra saker än de andra värderingarna.
Något jag menar har har blivit lidande av detta ensidiga fokus på rätt värderingar är värnandet om ett sunt och respektfullt debattklimat och förståelsen för komplexiteten i frågorna. Flyktingfrågan är komplex. Det borde vara det mest självklara, trots att frågan inte behandlats så. En komplex fråga som angår en hel kultur, en hel värld, löses inte genom att alla springer åt samma håll och har samma värderingar. Den kräver en mångfald i analyser, förståelser, strategier, angreppssätt, och ja värderingar. Och den kräver ett informationsutbyte och debattklimat där olika aktörer och debattörer med olika förhållningssätt kan kommunicera. Ett förslag på hur man ska urskilja den information som man ska ge ökad uppmärksamhet är den som bejakar komplexiteten i frågan och mångfalden i perspektiv, även kritiska sådana. Detta till skillnad från inlägg med “rätt” värderingar men låg komplexitet och låg grad av respekt för denna mångfald.
Här ser vi ytterligare en begränsning med Spiral dynamics-modellen i att den inte fångar komplexiteten i debatten, bara värderingarna. Det går att ha postmoderna värderingar, vilket enligt modellen betecknas som mycket utvecklade värderingar, samtidigt som man bygger det på resonemang som är låga i komplexitet. I synnerhet i dagens Sverige där det finns en bred acceptans och stöd för att bära de postmoderna värderingarna. Ett starkt kulturellt stöd kan man uttrycka det som. På samma sätt är det inte nödvändigtvis så att man är mindre mogen bara för att man företräder de moderna eller traditionella värderingarna. Så innan vi försöker formulera någon ny uppsättning önskvärda värderingar förespråkar jag att bejaka mångfalden i perspektiv, intressekonflikterna som uppkommer, och frågans komplexitet.
En ny berättelse?
En vanlig postmodern impuls som brukar härledas till François Lyotard är dekonstruktionen av stora narrativ, en strävan efter att problematisera anspråk på heltäckande berättelser. Snarare är det i enlighet med ett postmodernt ideal och förhållningssätt att förespråka en mångfald av perspektiv och berättelser. Exempel på detta är den postmoderna kritiken mot att definiera en enhetlig svensk kultur. Förra avsnittet avslutades med slutsatsen att vi har en identitetskris och avsaknaden av en gemensam självbild, nu när bilden av Sverige som humanitär stormakt rämnat. På så sätt kan man säga att det postmoderna projektet lyckats. Men efter att ha bejakat frågans komplexitet tror jag icke desto mindre att vi behöver formulera en ny självbild. Men hur finner vi en ny sådan? Och vad ska vi bygga den på?
I SOM-institutets skrift Fragment skriver författarna:
”Våra iakttagelser om ökad fragmentering reser en lång rad relevanta frågeställningar som utmanar oss att söka mer kunskap. Kan de olika och allt mer separata delarna ändå höra samman i en gemensam berättelse? På vilka grunder och med vilka medel kan man bygga en sammanhållning i ett postmodernt informations- och nätverkssamhälle? När våra katedraler faller samman – om det så handlar om medielandskap, välfärdsstat, konsensuskultur eller ett endimensionellt partisystem – vad kan då bygga nya broar mellan samhällets fragment?”
Möjligen kan denna analys vara ett bidrag till en sådan ny gemensam berättelse på vilken vi kan bygga en ny självbild. En som grundar sig i en ständig utvecklingsprocess snarare än en statisk uppsättning värderingar.