Moderniteten och kapitalismen, ca 1750-1970
Med moderniteten brukar man avse den samhällsordning och era som sprang ur upplysningsidealet. Filosofer som Rene Descartes och Francis Bacon, och vetenskapsmän som Isaac Newton, som formulerade den klassiska mekaniken på 1600-talet, banade väg för den moderna vetenskapen. Newtons mekanik ersatte den Aristoteliska som varit förhärskande i nästan 2000 år. En vetenskaplig fråga som stod ut var förstås den om den geocentriska kontra den heliocentriska världsbilderna där bland andra Copernicus utmanade den katolska kyrkans auktoritet beväpnad med det rationella tänkandet, den vetenskapliga metoden och den teknologiska utvecklingen i form av utvecklingen av teleskop.
Tillsammans med utvinningen av fossila bränslen banade upplysningen väg för den industriella revolutionen, och den franska med utvecklingen av demokratiska ideal av alla människors lika värde och rösträtt, även om kvinnors rösträtt skulle dröja ytterligare över hundra år. Upplysningsidealet kan ses som förnuftets seger över det traditionella kollektivets auktoritet, vetenskapens frigörelse och seger över kyrkan och religionen, och individens frigörelse ur jantelagen. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv ska människan senare komma att betraktas som en rationell varelse vars högsta syfte är att maximera egennyttan, homo oeconomicus.
Spiral dynamics-modellen stipulerar att alla kulturer går igenom samma utvecklingsnivåer, precis som individer ur ett vuxenutvecklingsperspektiv. Men som tidigare beskrivits finns det kulturella variationer i denna utvecklingsresa och Sveriges resa in i moderniteten skulle präglas av vissa särdrag. I Sverige skulle det dröja innan vi tog till oss moderniteten och den industriella revolutionen, trots att drottning Kristina bjöd in Descartes till Stockholm (där han tyvärr dog i lunginflammation).
Ett första steg var framväxten av kapitalistiska produktionsformer och en marknad där varor och tjänster kunde utbytas fritt. Utvecklingen var en effekt av ökad handel med omvärlden, exempelvis genom Ostindiska kompaniet, en ökad produktion av jordbruksprodukter vilket gav en befolkningsökning, utvecklade institutioner som banker, ökad järnproduktion och skogsbruk. Kapitalismen innebar att en allt större grupp kunde leva på att använda kapital för att handla med råvaror, maskiner och arbetskraft, istället för att bedriva någon egen produktion. Ur ett funktionellt perspektiv kan man se denna grupp som koordinerande olika resurser och kapital i en allt mer komplex handel. Ur ett marxistiskt kritiskt perspektiv kan de sägas sko sig på arbetarklassen. Från mitten av 1800-talet skedde en gradvis övergång till en oreglerad marknadsekonomi.
Upplysningen och moderniteten innebar också en omdefiniering av individen, på det kulturella såväl som på det psykologiska planet, vilket är de centrala aspekterna i denna genomgång. Författare som Erik Gustaf Geijer och Carl Jonas Love Almqvist formulerade under första halvan av 1800-talet en syn på svenskarna som ett arbetsamt men fattigt folk som härdats av det kalla och magra landskapet. I deras skrivande utvecklades en syn på svensken som en individualistisk och frihetstörstande människa som helst vill ha naturen som enda sällskap. Denna våg av självreflektion och vilja att definiera sig själv kom dels av den samhälleliga utvecklingen men också som en konsekvens av att man förlorat Finland och stormaktsambitionerna kommit på skam.
Almqvist beskrev i sin kontroversiella bok Det går an en syn på kärlek som bör äga rum mellan två fria och oberoende individer, något man skulle kunna kalla en tidig version av Swedish theory of love. Detta i kontrast till förhållanden som arrangerats av respektive släkter, av ekonomiska skäl eller utifrån någon annan beroendeställning. Men denna individualism krävde en offentlig välfärd med skyddsnät så att man inte skulle vara beroende av sin familj eller släkt för att klara sig om man inte kunde försörja sig. Detta gav en grundtrygghet att byta jobb, utbilda sig och skilja sig utan att göra sig beroende av familj, släkt eller vänner. På så sätt kan man säga att ett socialt kontrakt upprättades mellan individen och staten, där individen åtnjöt ekonomisk trygghet och frihet samtidigt som man överlät en hel del inflytande till staten att styra vissa aspekter av ens liv. Baksidor som brukar föras fram är att vår svaga kontakt och beroende med familj och vänner ska ha gjort oss känslokalla och ensamma, vilket är en tes som förs fram i filmen med titeln ovan. En annan är att vi gjort oss beroende och förlitat oss i hög grad på statens välvilja. Denna tillit kan man säga är ett resultat av konsensuskulturen och byalagens inflytande i ståndsriksdagen som beskrevs ovan. Med denna följde också en vana och tradition av att organisera sig vilket gett uttryck i ett starkt civilsamhälle med många folkrörelser och föreningar som nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelsen.
Utvecklingen av värdesystemen beskrivs enligt Spiral dynamics som en pendelrörelse mellan kollektivism och individualism, och i Sverige kan man förenklat säga att vi gick från det kollektivistiska traditionella och feodala samhället till den individualistiska moderniteten. Men man kan fråga sig hur vid och omfattande den kollektiva sfären betraktas, om det begränsar sig till familjen, om det omfattar hela samhället eller sträcker sig vidare än den egna etniciteten. Det svenska moderna individualiseringsprojektet kan man säga var en frigörelse från familjen och den kollektiva instansen som skulle ersätta denna var staten. Detta statsindividualistiska projekt beskriver Berggren och Trägårdh ingående. De jämför med USA:s väg in i moderniteten där individen och familjen står i centrum på bekostnad av staten som ofta än idag betraktas med misstänksamhet, samt med Tysklands där familjen och staten blev viktigast på individens bekostnad. Här blev staten garanten för individens frihet och utveckling, och tog över utbildningsansvaret från kyrkan.
Folkskolestadgan 1842 gav alla församlingar en skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och alla barn hade skyldighet att infinna sig i skolan och examineras. Kyrkans tidigare husförhör och folkskolan bidrog till att Sverige vid 1850 hade högst läskunnighet och flest universitetsstudenter per invånare i Europa. Idag betraktas läskunnighet av FN som en mänsklig rättighet. Detta är ett tydligt exempel på hur staten stödjer modernitetsprojektet om medborgarnas upplysning och personliga utveckling, men samtidigt kan man se det som ett projekt att fostra folket till goda samhällsmedborgare. Stödet var emanciperande såväl som disciplinerande. Man kan säga att staten lyckats i båda avseendena: I synen på den individuella friheten, enligt World values survey, ligger vi allra längst ut på skalan mot emancipativa frihetsvärderingar där överlevnadsvärden ligger i andra änden av skalen. Den höga graden av tilltro till staten och institutioner har tidigare berörts.
I slutet av av 1800-talet tog industrialiseringen ordentlig fart med stora framgångsrika verkstadsföretag som LM Ericsson, Asea, Alfa Laval, SKF, Electrolux, och stålföretag som Sandvik och LKAB. I och med detta skedde en kraftig urbaniseringsvåg då en ny arbetarklass snabbt växte till 30 procent av befolkningen. Vid 1880 var 85 procent av befolkningen bönder, en siffra som sjunkit till 50 procent vid första världskrigets utbrott. Sverige stod utanför första världskriget men var ändå ett av Europas fattigaste länder och många valde att emigrera till Amerika. Denna emigrationsvåg, som var som störst under andra halvan av 1800-talet, berodde på befolkningsökning kombinerat med en missväxt samtidigt som många positiva rapporter i form av brev och tidningsartiklar kom från USA.
Den snabba industrialiseringen skapade växtvärk på arbetsmarknaden och 1920-talets många strejker och konflikter, inklusive skotten i Ådalen -31, ledde till slut till en uppgörelse i Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Detta gav upphov till begreppet Saltsjöbadsanda som innebär just att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal utan statens inblandning, något som blivit stilbildande för hur vi hanterar konflikter – genom att kompromissa för att uppnå konsensus.
Efter att Norge frigjorde sig 1905 följde ännu en våg av debatter och strävan efter att definiera oss som kultur, och en ny sorts nationalism. I yngre och mer nybildade nationer som Italien och Tyskland, som Sverige historiskt tagit stort intryck av, växte extremare former av nationalism fram – fascism respektive nazism. I Tyskland frodades dessutom en revanschism efter den förnedrande Versaillesfreden efter första världskriget.
Men den svenska nationalismen blev ganska odramatisk, förmodligen tack vare den långa traditionen och historien som stat och kultur. På 1930-talet formulerade socialdemokratin ett budskap om folkhemmet och välfärdsstaten som talade till arbetarna på ett liknande sätt som till bönderna. Till en början anknöt man till historien och den geijerska svenskhetsideologin där arbetaren ses som arvtagare till de fria bönder som kämpat för demokrati och frihet. Men efter hand fasades den synen ut och ersattes av en syn på svensken som inte behövde någon kultur eller historia utan istället hade rationaliteten och framtiden. Detta blev den svenska vägen där Tyskland tog den nationalsocialistiska och nazistiska.
Folkhemmet var en historia som tog avstamp i den svenska nationalhistorien och visade vägen in i moderniteten och framtiden. Här kunde socialdemokratins betoning på en stark stat, som man lyckades göra liktydig med det socialdemokratiska partiet, och liberalismens strävan efter en individens frihet kombineras. Men folkhemmet var främst socialismens form av nationalism. Folkhemmet innebar i praktiken att staten byggde upp en välfärdsstat som lyfte individen och arbetaren från fattigdom mot välstånd, emancipation och upplysning med bättre skolor, institutioner och bostäder. Det var i högsta grad ett framtidsprojekt där brottet mot traditionerna blev alltmer tydligt, exempelvis i rivningen av många gamla kvarter, t ex de gamla Klarakvarteren i Stockholm som fick bana väg för nya moderna byggnader.
Gejier och Almqvist beskrev hur staten skulle garantera att individen kan frigöras från familjen, men det var främst mannens situation de hade i åtanke. Senare följde diskussioner om hur kvinnan och barnen på samma sätt skulle frigöras från familjen. En sådan åtgärd var avskaffandet av sambeskattningen 1971, vilket gjorde det mer lönsamt för kvinnan att arbeta. Utbyggnad av förskolor kunde frigöra kvinnan från hemmet och även bidra till att socialisera och utveckla de yngre barnen. Detta var frågor som skulle ha en central betydelse för inträdet i den postmoderna eran.
Avslutningsvis bör framhållas att den starka industriella utvecklingen i Sverige under 1900-talets mitt, som till stor del berodde på en stark svensk tradition inom ingenjörskonst och förmåga att samarbeta företagen emellan för att dra nytta av den goda råvarutillgången. Men det hade också en orsak i att Sverige höll sig utanför andra världskriget och att vi kunder tillverka och exportera medan resten av Europa behövde byggas upp på nytt. Detta skapade ett stort behov av arbetskraft, vilket var ett starkt incitament att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden. Det löstes också med hjälp av arbetskraftsinvandring, främst Sydeuropéer som kunde sättas i arbete främst i verkstadsindustrin. Från att ha varit ett av Europas fattigaste länder, ett som människor utvandrade från, gick Sverige raskt till att bli ett av världens rikaste, dit människor invandrade från hela världen.
Om den rådande organisationsformen i föregående traditionella era var feodalism så är det moderna politiska idealet demokrati där varje person har en röst, och vem som helst är valbar och kan bli statsminister. Monarkin har vi dock kvar i symbolisk form som påminnelse om den traditionella och feodala logiken. Den strukturella logiken kan fortfarande liknas vid en hierarki, en meritokrati där det är möjligt att snabbt klättra i karriären. Om den feodala logiken byggde på att göra sin plikt så handlar den moderna strukturen om effektivitet, alltså största möjliga produktivitet snarare än ansträngning. Syftet med den typiska moderna organisationen, för det handlar vanligtvis om företag, är att konkurrera, gå med vinst och växa. Det yttersta målet för samhället som helhet ur ett modernt perspektiv är ekonomisk tillväxt.
Sammanfattningsvis kan man säga att moderniteten till stor del handlade om rationalitet och ingenjörskonst. Detta ger upphov till ekonomiska och teknologiska framsteg, vilket ökar välståndet, en nationalism som kretsar kring en ljus framtidstro, samt en stat som garanterar individens oberoende och upplysning – en sann progressivism. Utvecklingen gick vidare, men inte som man tänkte sig inom inom ramarna för moderniteten. Istället växte något kvalitativt nytt fram.