Åsiktskorridoren ur ett utvecklingsperspektiv
Nu har jag redogjort för de tre stora värdesystemen, traditionell, moderna och postmoderna, och kopplat dem till Sveriges historiska utveckling tillsammans med den tidigare utvecklingen. Gå gärna tillbaka och titta på teoribeskrivningen av modellen och av värderingarna, och hur de manifesterat sig senaste åren. Här beskriver jag också värderingarna som de manifesterar sig idag.
Artikelserien inleddes med citatet av Johan Hakelius som beskrev hur åsiktskorridoren plötsligt förskjutits. Åt höger skulle nog de flesta säga. Men hur kan denna förskjutning förstås ur utvecklingsperspektivet jag beskrivit här? Är det en förskjutning uppåt eller neråt i utvecklingen? Och hur kan åsiktskorridoren förstås i ljuset av denna genomgång?
I tillbakablicken beskrevs vår historiska utveckling genom värdesystemen. Kulturella särdrag fördes fram i konsensusidealet och tilltron till staten som syntes i hur man bedrev byalagen så att bönderna kunde få politiskt inflytande i ståndsriksdagen. De var också tydliga i övergången till moderniteten och statsindividualismen, i formuleringen av folkhemmet och utbyggnaden av välfärdsstaten, och i saltsjöbadsandan. De har varit framgångsfaktorer och styrkor när vårt glesbefolkade land har hävdat oss i en internationell konkurrens och utvecklats genom värdesystemen.
Men det som varit styrkor och framgångsfaktorer för Sverige har i allt högre utsträckning förvandlats till svagheter. Detta syns i att de postmoderna värderingarna, som dominerar bland etablerade politiker och media, blivit värderingar som alla förväntas skriva under på. Alla förväntas vara feminister och antirasister, och är de inte det så är de följaktligen antifeminister respektive rasister. Denna polarisering av debatten har också ökat i takt med Sverigedemokraternas tillväxt.
Värderingar är mer än vad man tycker i olika frågor, och frågan om åsiktskorridoren har också handlat om perspektiv och verklighetsbeskrivningar. I anslutning till detta har förstås diskuterats vad de etablerade medierna väljer att rapportera om, vilka frågor man väljer att ställa, och frågor man väljer att inte ställa och inte rapportera om. När exempelvis SVT:s programledare Mats Knutson i en partiledardebatt ställde frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?” så kritiserades frågan i efterhand för att “SVT gör sig till redskap för främlingsfientlighet”. Det var en frågeställning som grundade sig i en verklighetsbeskrivning utifrån det traditionella perspektivet och de traditionella värderingarna (och kanske också i viss mån det moderna), som Sverigedemokraterna mutat in.
Åsiktskorridoren kan alltså ur detta perspektiv förstås som kombinationen mellan postmoderna värderingar, konsensusidealet och tilltron till staten och etablissemanget. I polariseringen i debatten har de postmoderna värderingarna framförs som de demokratiska, goda och toleranta. De som opponerat sig mot dessa värderingar har förklarats vara odemokratiska, hatiska, och fått sin mentala tillstånd ifrågasatt. Kritiken mot de postmoderna värderingarna som förts fram har varierat i komplexitet, från nyanserad och välformulerad till rent näthat. Den kritik som uppmärksammats i de etablerade medierna, där de postmoderna värderingarna dominerat, har förstås varit den med låg komplexitet, näthatet, medan de balanserade och nyanserade inläggen fått desto mindre utrymme. Man har värnat om de demokratiska värderingarna, men det har skett på bekostnad av att se nyanseringarna och komplexiteten i frågorna, att se målkonflikterna och på bekostnad av ett sunt debattklimat. Och hur man än har försökt bekämpa andra värderingar än de postmoderna så har de fortsatt växa.
Men enligt perspektivet som förs fram i denna analys är det inte så att det finns en viss uppsättning värderingar som är korrekta eller önskvärda, inte ens de postmoderna. Dels för att vi alla i Sverige lever i olika miljöer med olika livsvillkor, men också för att de gemensamma livsvillkoren förändras med tiden. Värderingslandskapet som består av de olika värdesystemen är komplexa adaptiva system, och de förändras när omvärlden och livsvillkoren förändras. Nu ska vi titta närmare på hur omvärlden förändrats senaste tiden.
En förändrad värld efter 2000
I historiken över Sverige utgjorde migrationsfrågan bara en mycket begränsad aspekt av livsvillkoren och frågan behöver förstås i ett större sammanhang. Här följer ett mycket snabbt svep över utvecklingen sedan millenieskiftet, då IT-bubblan just spruckit och de två fulltankade flygplanen träffade de två tornen i New Yorks World Trade Center. USA reagerade med att starta War on terror med krig i Afghanistan och Irak, och inskränka de medborgeliga rättigheterna med Patriot act. USA:s värderingslandskap, som till stor del liknar Sveriges i sammansättning, försköts mot traditionella och patriotiska värderingar som betonade säkerhet på bekostnad av moderna och postmoderna värderingar som frihet, medborgeliga rättigheter och integritet. Detta är ett tydligt exempel på hur värderingar förändras som konsekvens av förändrade livsvillkor.
Under 00-talet planade den globala oljeproduktionen ut och tillväxten drevs främst av en lånebaserad konsumtion som tillsammans med vild spekulation av bankerna fick bubblorna att växa, främst bostadsbubblan. 2008 sprack den amerikanska bostadsbubblan och skapade den ekonomiska subprimekrisen. (Här är en genomgång av den ekonomiska krisen ur ett Spiral dynamics-perspektiv) Krisen spreds till Euro-zonen som visade sig sårbar med en enda valuta och olika ekonomiska utvecklingsgrader, från den högindustrialiserade tyska till den jordbruks- och tjänstebaserade grekiska ekonomin. EU-samarbetet har naggats i kanten, ekonomin har stagnerat, skulderna har inte försvunnit utan burken har sparkats längre ner längs vägen. Sverige har dock stått utanför och inte påverkats i så stor utsträckning av Euro-krisen.
2010 startade den arabiska våren som spred sig över Nordafrika och till Mellanöstern. Den vanligast förekommande analysen i Väst var inledningsvis att den arabiska våren var en demokratirörelse där folket reste sig mot diktatorer som Khaddafi i Libyen, Mubarak i Egypten och al Bashar i Syrien. Efterhand har analyser om torka på grund av klimatförändringar och höga matpriser förts fram. Syrien utvecklades till ett långdraget och komplext krig mellan regeringsstyrkor och olika rebellgrupper, med efterföljande flyktingströmmar. USA hade dragit sig ur ett instabilt Irak och lämnat ett maktvacuum efter sig som Islamiska staten fyllde. Inte ur något värdesystems perspektiv kan IS förstås som annat än blodtörstiga fundamentalister. Väst har överlag ställt sig på revolutionärernas sida mot diktatorerna, men i princip utan någon plan för hur landet ska styras därefter.
Samtliga dessa händelser, ytterst kortfattat diskuterade ovan, hade inledningsvis inte så stor inverkan på värderingarna i Sverige. Är det något den långa historiken visar så är det att värderingar förändras mycket långsamt. Men de senaste två åren har omvärldsläget förändrats på ett sätt som blivit mer påtagligt, även för oss här i vårt lugna hörn av världen.
Livsvillkoren i Sveriges närområde från 2014 och framåt
I vinter-OS 2014 i Sotji förlorade Tre kronor ishockeyfinalen mot Kanada och Charlotte Kalla spurtade hem guldet i skidstafetten. Vid samma tid rasade Euromaidan-revolutionen i Ukraina som därmed ville närma sig EU och Väst. Men strax därefter dök välorganiserade män i gröna omärkta uniformer upp på Krim. De tog över militärbaser och viktiga institutioner på den ukrainska halvön. Krim folkomröstade om att tillhöra Ryssland, vilket dock bara var ett spel för galleriet. I själva verket handlade det om en annektering av halvön som genomfördes av Ryssland. Separatister i östra Ukraina startade stridigheter och fick stöd av Ryssland, först i form av krigsmateriel, sedan “frivilliga” trupper, samtidigt som all officiell inblandning förnekades. Detta är en ny typ av krigföring än tidigare konventionella krig, som andra världskriget som fördes mellan stridande trupper med märkta uniformer på öppna slagfält och officiella krigsförklaringar. USA:s krig mot terrorism i Mellanöstern beskrivs ofta som asymmetrisk krigföring med en stor militär styrka mot en teknologiskt underlägsen styrka som svarar med terroroperationer mot civilbefolkning. Rysslands inblandning i Ukraina brukar kallas hybridkrigföring och innefattar förutom gröna män också desinformation, psykologisk påverkansoperationer (psyops) från trollfabriker, aggressiva militärövningar, cyberattacker och en allmänt hotfull retorik, med avsikt att destabilisera motståndaren.
I och med utvecklingen i Ukraina och vårt närområde har en ny typ av aktör trätt fram på scenen i samhällsdebatten, nämligen försvarsbloggaren. Med namn som Skipper, Wiseman, Johan Wiktorin, Jägarchefen, Observationsplatsen och Cornucopia är de väl pålästa, har koll på militär taktik, materiel och förmåga, är väl underrättade om utvecklingen som relaterar till försvarsfrågan, och de är inte särskilt bekymrade om någon åsiktskorridor. Man kan uttrycka det som att motivationen att försvara landet är starkare än rädslan att råka kränka någon som skulle råka känna sig exkluderad av nationsgränserna. Ur det perspektivet är det viktigare huruvida man vinner eller förlorar i kriget än att ha finast värderingar. Efter att ha fört en tynande tillvaro sedan Berlinmurens fall fördes nu försvarsfrågan och frågan om medlemskap i NATO upp på den nationella dagordningen och i samhällsdebatten. Försvaret är en av statens kärnverksamheter och att värna de territoriella gränserna följer alltså den traditionella logiken. Dock har vissa invändningar förts fram från ett postmodernt perspektiv om att en förstärkning av försvarsförmåga kan vara provocerande och i sig bidra till upptrappning. Dock får man säga att i frågan om säkerhetsläget och Rysslands oprovocerat aggressiva beteende är den postmoderna logiken inte särskilt väl anpassad.
Detta exempel illustrerar hur de olika perspektiven och värderingarna inte ses som mer eller mindre korrekta, utan snarare som mer eller mindre lämpade för att hantera olika frågor. Man brukar tala om problemformuleringsprivilegiet som makten att välja vilka frågor som ska tas upp till diskussion. Och har man en viss uppsättning värderingar och perspektiv så blir det lätt så att man eftersträvar att ställa frågor där de egna perspektiven erbjuder bra svar och lösningar, medan man helst vill undvika frågor där de inte gör det. Men ibland kan man inte välja vilka frågor som ska diskuteras och säkerhetsfrågan har varit just en sådan fråga man inte kunnat undvika hur länge som helst. Rysslands krig med Georgien 2008 borde ha varit en varningssignal, men det gick inte i linje med de rådande postmoderna värderingarna.
Den traditionella logiken som förespråkar ordning och säkerhet fördes också på det privata planet där nationell krisberedskap blivit mer aktuell. Vi är sårbara för störningar i grundläggande samhällsfunktioner och prepping, alltså personliga förberedelser för krissituationer, har gått från att vara en mycket udda företeelse till att bli allmänt förespråkat. I kampanjer från MSB förklaras att alla privatpersoner förväntas klara sig själva i 72 timmar vid händelse av kris. Denna diskussion kring försvarsfrågan växte fram under 2014 och har haft en inverkan på värderingarna som förskjutits mot en traditionell logik. I alla fall har frågan tydligt illustrerat det postmoderna perspektivets begränsningar.
I nästa inlägg fortsätter jag analysen med att gå närmare in på huvudfrågan i flyktingkrisen och vår respons på den.