Igår kväll satt jag och hjälpte min 7-åriga son att läsa, något som går framåt om än i ganska långsam takt. Han fogar ihop bokstav för bokstav, ord för ord och när han tagit sig igenom en mening och man ber honom läsa om den igen är det som att han börjar på ruta noll igen. Nu har han dock fått en ny läsebok som är en längre sagobok där några barn ska lära sig slåss mot en drake. I den ska han läsa ett kapitel i taget och får ett par frågor att besvara. Tanken är att han ska få en lite större nyfikenhet för texten och berättelsen i sig.
Jag testar att efter att ha tragglat igenom en sida fråga honom vad sidan handlade om. Då visar det sig att han har full koll, han kan återge stycket helt med egna ord och historien hänger ihop helt och hållet i huvudet på honom. Det är förstås ett stort och roligt steg framåt och jag börjar fundera över paralleller med andra områden.
Att lära sig läsa är ett sätt att lära sig tänka mer komplext. Man fogar ihop små bitar till en större helhet och det är ju en utveckling som beskrivs av flertalet teorier, till exempel de båda modellerna MHC och SOLO-taxonomin (som jag för övrigt jämför i ett antologibidrag i Utbildningsvetenskaper vid Lunds universitet). Resan från att nöta detaljer till att sätta ihop till en meningsfull helhet är något jag stött på i många inlärningssammanhang, om inte alla!
Först och främst i all musikinlärning som piano och gitarr där man går från att lära sig enstaka toner, enstaka ackord till hela strofer och stycken, och liknande i sång. Men också i hundträningen där man typiskt lär hunden delmomenten för att till slut foga ihop till ett sammanhängande moment, till exempel apportering. Om man får problem med någon detalj i momentet, som att hunden startar för tidigt, inte springer tillräckligt snabbt eller släpper apporten för tidigt, så lyfter man ut den delen av momentet och tränar för sig. Alltså delarna och detaljerna först, helheten och sammanhanget sedan.
Det kanske mest klassiska exemplet och populärkulturella referensen på den processen är ”Wax on – wax off” från Karate kid:
http://youtu.be/eWMtUDJQfYs
Daniel har fått nöta detaljer i flera dagar genom att vaxa bilen, skura golv och måla. Men det är först när hans tålamod tar slut och han ger upp som han får sammanhanget demonstrerat för sig. Den största nackdelen med den här synen på kunskapsutvecklingen tror jag just är att det för många är riktigt tråkigt att traggla detaljer. Daniel-san har ju tytt sig till Mr Miyagi efter att ha blivit mobbad, så han har ju en mycket stark drivkraft att lära sig karate. Och för en musiker brukar man tala om att det krävs de berömda 10 000 timmarna och en massa talang för att komma någonvart. Har inte eleven redan en stark inneboende motivation så underlättar det med en auktoritär ledarstil där man helt enkelt kräver att eleven lägger ner det hårda arbetet krävs. I hundträningssammanhang skulle jag påstå att de noggranna träningsuppläggen främst passade de mycket samarbetsvilliga och arbetsvilliga vallhundarna.
Men frågan är hur gångbar denna syn är i dagens skola? Vår kultur präglas ju snarare av anti-auktoritära ideal och en strävan efter att elevens inre drivkraft ska vara det som motiverar snarare än omgivningens krav. Dessutom lever vi i en kultur som inte direkt premierar tålamod och fördjupning, utan där en pedagogisk framställning av aktuell forskning helst ska vara av TED-format som längst. Det är ju sällan youtube-videos längre än 5 minuter blir virala. (Läser du fortfarande? Trevligt!)
I det sammanhanget tycker jag man kan se Anders Borgs oväntade inspel i skoldebatten och matematikundervisningen:
”Det går inte att känna mattetalen. Man kan inte samtala sig till ett deriveringsresultat. Man kan inte uppleva en andragradsekvation. Det hjälper inte om hela gruppen håller varandra i händerna och känner tillsammans, man hittar ändå inte svaret på Wikipedia. Det finns helt enkelt bara en teknik och det är att man räknar och sedan repeterar man det tills det sitter. Det är så man lär sig att räkna”.
Borgs syn på matematikundervisning som wax on – wax off i all oändlighet, utan att Mr Miyagi någon gång visar vad man ska ha andragradsekvationen till, stämmer nog överens om hur det har gått till i gårdagens skola och som nog också säkert fungerar för vissa elever idag. Nötandet och tragglandet tror jag också har en viss plats i dagens skola. Men vad finns egentligen för alternativ till tragglandet annat än att sitta och hålla händerna?
Först och främst är det inga problem att uppleva eller diskutera en andragradsekvation eller moment i andra ämnen som vi brukar beskriva som analytiska. Själv strävar jag efter att förmedla just känslomässiga aspekter i mekanik- och akustikundervisningen så att de kan förankra modellerna i upplevelserna och i kroppen (kolla t ex figuren på s 4 i kurshäftet till Mekanikkursen som jag ger för industridesigners). Min mor upplyste mig dessutom om att det i Växjö nu finns både musikmatte och dansmatte. Så nog finns alternativ, även om de av många kanske kan te sig flummiga för en klassiskt skolad ekonom som Borg. Och är det något som jag vill slå ett slag för så är det att ge sammanhang till lärandet, alltså att kunna besvara varför-frågan: ”Varför ska jag kunna det här?” Och svaret på den frågan brukar stavas sammanhang.
Båda modellerna jag anger ovan, MHC och SOLO-taxonomin, beskriver ju kunskapsutvecklingen som att gå från att behärska delarna till att kunna sätta ihop dessa till en fungerande helhet, så det är nog lätt att ta denna beskrivning som inteckning för att det är så lärandet också bör gå till och göra detta till ideal. Men i verkligheten är utvecklingen betydligt mer kaotisk än så och man hoppar snarare fram och tillbaka mellan nivåerna. Att besvara varför-frågan kan då handla om att visa vad man ska ha kunskapen till och hur man tillämpar den. När det gäller läsningsexemplet som jag inledde med gavs sammanhanget av sagan där han vill få reda på vad som händer i historien och hur det går med huvudpersonerna. Läsandet blir då ett medel eller verktyg för att uppnå detta.
Jag tror att insikten om sammanhanget kan skapa en stark drivkraft för inlärningen. Att få sammanhanget demonstrerat för sig gör att man lättare kan gå tillbaka till att nöta detaljerna, i den mån detaljerna måste fungera felfritt. Eller också sätter sig detaljerna bättre genom att sammanhanget kan knyta ihop det. Jag tror också att olika människor har olika stort behov av detta sammanhang och drivkraften som kommer från det. Min son verkar i alla fall brås på mig i det avseendet.
Jag testade själv nyligen att spela dragspel för första gången och efter att ha föreställt mig vad jag vill spela, i vilka sammanhang och varför märker jag hur motivationen att lära sig på allvar ökar rejält. Det kanske är främsta meningen med sammanhang…
Intressant frågeställning, under vilka vilkor anti-auktoritär undervisning ska kunna finnas i dagens skola, eller snarare i dagens värld där så mycket annat pockar på uppmärksamheten. Det gäller att hitta sammanhang som är kopplade inte nödvändigtvis till “slutmålet” heller, utan att tänka sig utifrån barnens värld och deras känslor och kroppar (och inte bara knoppar). Jag tyckte ju matte var kul i sig självt, men hade någon sagt att jag ska lära mig skiten för att kunna, ja, vad tanken nu var med det, så vore det bara för mig att kolla på vad min mamma sysslade med i vardagen för att komma fram till att så himla mycket nytta kanske det inte fanns med matten ändå. Det vore för abstrakt att peka på att vi fick lära oss matten för att tänka abstrakt och med siffror. Tror lärarna sa till oss att det var bra att veta om man fick rätt pengar tillbaka om man handlade, men det verkade ju inte så jäkla nödvändigt det heller, och verkade inte heller vara något dom vuxna faktiskt använde sig av…