För några veckoar sedan spelade jag in en podcast med Anders Asphaug och James Alexander Arnfinsen som var värd för samtalet som publicerades i två delar på James sida levevei.no. Del 1, del 2. I anslutning till det skrev jag en bloggpost på fication om de två stora perspektiven, det integrala och peak-perspektivet på frågorna.
Nu har jag fått en respons på min syn på komplexitet från Øyvind Holmstad som har bloggen Permaliv, där han korspostade kommentaren. Jag korspostar följdaktligen min replik här med lite länkar:
————————————————————-
Hej Øyvind,
Tack för responsen och alla läsvärda länkar! Jag utvecklar här mina tankar och hoppas på en vidare diskussion!
Vad menar vi med komplexitet? Är vi mer komplexa idag än någonsin? I det här sammanhanget är det intressanta frågor, mycket viktiga – och komplexa.
Ämnet är mycket stort och jag kan inte säga med säkerhet vad komplexitet är (kan någon?), men de två spåren jag för fram i diskussionen är det som kommer från kollapsteoretiker som Joseph Tainter och vuxenutvecklingsforskare som Michael Commons. Båda skulle absolut säga att vår värld är mera komplex idag än någonsin, men vi får se det ur ett antropocentriskt perspektiv, att våra civilisationer är mer komplexa idag än tidigare och att vårt tänkande och förmåga att hantera komplexitet också är det. Tainter och Commons får här representera två olika perspektiv på komplexitet som vi skulle kunna kalla ontologisk eller reell respektive epistemologisk eller konceptuell komplexitet.
Ontologisk komplexitet handlar om hur komplexa faktiska ting, system eller processer är, t ex hur komplext ett träd är som jag beskrev här. Här finner vi de klassiska komplexitetsteorierna som växte fram på 50-talet och som växer i popularitet nu. Även om det inte finns något universellt mått på hur komplext något är kännetecknande för hög komplexitet hög grad av differentiering och integrering, alltså många olika delar och funktioner som samverkar för att skapa en helhet. En kropp som byggs upp av atomer, molekyler, proteiner, celler, organ osv, kan sägas vara mycket komplex. Och dagens samhälle brukar beskrivas som mycket komplext eftersom vi har så många olika roller och funktioner som koordineras i stora organisationer och helheter. De varor vi skeppar över världen är mycket komplexa och kräver många aktörer och företag för att konstrueras. Dagens finansiella system brukar också beskrivas som extremt komplext i en negativ mening i det att den är svåröverblickbar och att kriser lätt sprider sig över världen som är intimt sammanlänkad och integrerad, vilket demonstreras i följande TED-talk. En datortillverkare försökte spåra alla komponenter för att se till att alla delar togs fram på etiskt och hållbart sätt, men de fick ge upp eftersom det fanns så oerhört många aktörer inblandade. I ett omtalat TED-talk så visade Thomas Thwaites sitt försök att på egen hand bygga en brödrost, och hur komplex den var.
Epistemologisk komplexitet handlar om hur komplexa samband vi kan förstå, hur komplexa resonemang vi kan föra och hur komplexa problem vi kan lösa. Det här studerar vi inom vuxenutvecklingen och här har vi ett mått i Model of hierarchical complexity där vi kan säga att en viss mängd information har en viss nivå av hierarkisk komplexitet. Eller förståelsen som ligger bakom en designprincip. Viktigt är att en viss nivå av epistemologisk komplexitet bygger på och inkluderar alla tidigare komplexitetsnivåer.
Jag vill nog säga att den epistemologiska komplexiteten är en blek skugga av den ontologiska, vår förståelse av världen är som regel en otillräcklig och begränsad representation. Ofta är det mest komplexa vi kan göra biomimetik, alltså att försöka efterhärma naturens komplexitet. Men en viktig poäng här är att hålla isär dem. När vi diskuterar designen av en stad eller ett hus bör vi hålla isär de båda perspektiven, den som planerat designen och den faktiska designen.
I tidigare samhällen i sub-Sahara har man funnit fraktala geometriska mönster hos traditionella byggnader och städer. Innebär det att de kulturerna var mer komplexa än våra samhällen i Väst? Fraktaler populariserades ju här först av Mandelbrot på 1970-talet, men hade diskuterats ca 100 år tidigare.
Nu är jag inte så bekant med exemplet ovan, hur mönstren ser ut och vilka insikter man hade om fraktala mönster i det traditionella sub-Sahara, men jag skulle gissa att de inte hade uppfunnit den matematiken som krävs för att konceptualisera och beskriva fraktaler – även om de mönstren dyker upp i designen av byggnader och städer. Den epistemologiska komplexiteten kan knappast ha funnits i det traditionella samhället. Så antingen har de i designen utgått från observationen av fraktala mönster i naturen, en sorts biomimetik, eller också, vilket för mig är mer troligt, har städerna vuxit fram utan någon sådan avsikt alls. Dagens städer kan ju också sägas ha en fraktal design även om det inte funnits någon avsikt, vägnät brukar liknas vid system av blodkärl, och likaså informationsflödet på internet.
Konceptuellt så kan de tidigare kulturerna mycket väl ha ett mycket rikt och avancerat språk med många nyanser och hög komplexitet, men ur det perspektivet som vi arbetar med i vuxenutvecklingen så är den komplexiteten horisontellt och kvantitativt hög, men inte vertikalt och hierarkiskt. Det kan mycket väl vara så att tidigare kulturers språk och insikter i matematik är underskattade.
Men jag håller med om att designen i våra städer, byggnader och civilisationer som helhet inte direkt bygger på sunda och kanske naturliga principer, utan på ett antagande om tillgång till billig energi. Och det är inte direkt smickrande för oss och vår eventuella förmåga till komplext tänkande… Allt vi gör är inte komplext.