I min introducerande kortföreläsning om vuxenutveckling beskrev jag perspektivtagande som en mycket viktig förmåga för att kunna hantera dagens komplexa verklighet och utmaningar, som exempelvis flyktingkrisen. Även om många i den politiska debatten förespråkar att vi ska se världen ur deras perspektiv istället för motståndarens, så handlar personlig utveckling i det här avseendet om att kunna se världen ur många olika perspektiv. Men vad är ett perspektiv? Och hur utvecklas denna förmåga att se världen ur olika perspektiv?
Låt oss börja med att titta på de mest uppenbara betydelserna av perspektiv. Första meningen i Wikipedia ger en fingervisning:
”Perspektiv är inom konst, bl.a. arkitektur, ett system för att avbilda tredimensionella objekt på ett tvådimensionellt bildplan.”
Perspektiv inom bildkonsten handlar alltså om att avbilda ett komplext tredimensionellt objekt på ett förenklat och mindre komplext tvådimensionellt sätt, vilket är inbyggt inte bara i bildkonsten utan i hur objekt avbildas på vår näthinna och därmed i hur vi ser på världen. Detta kan illustreras med följande figur:
Ur ett perspektiv ser objektet i fråga ut som en kvadrat och från ett annat en cirkel. Här är det tydligt att vi behöver de båda perspektiven för att kunna dra slutsatsen att det är en cylinder vi tittar på. Perspektivtagande handlar då inte bara om att kunna se på objekt från olika synvinklar, men också om att kunna koordinera och lägga ihop bilderna eller perspektiven för att få en bättre och komplexare bild av det vi ser på.
En klassisk illustration är den indiska berättelsen om flera blinda män som undersökte en elefant. Alla kände på olika delar av elefanten, en man kände på ett öra, en på en bete, en på svansen, en på magen och en på ett ben. Men därefter blev de osams då deras observationer förstås motsade varandra precis som kvadraten och cirkeln. För att få en insikt om objektets mer komplexa och sanna natur, den hela elefanten, så hade de behövt lyssna på varandra och erkänna att de själva inte hade hela sanningen. Hur kan vi då ha nytta av detta i sociala situationer som i våra dagliga liv eller i komplexa samhällsutmaningar?
Socialt perspektivtagande
Beskrivningen ovan ger en fingervisning om det som inom utvecklingspsykologin och vuxenutvecklingen kallas socialt perspektivtagande. En av förgrundsfigurerna i denna forskning, Robert Selman, beskrev ett antal stadier av perspektivtagande som Lawrence Kohlberg sedan använde i sin moraliska utveckling. Kohlberg menade att förmågan till socialt perspektivtagande var en förutsättning för att kunna hantera de etiska dilemman försökspersonerna ställdes inför. För att kunna förespråka det som är bäst för samhället i en fråga måste man kunna ta ett samhällsperspektiv på situationen. Selman tog i sin tur intryck av Kohlbergs modell och studerade på ett liknande sätt vilka perspektiv barn och vuxna kunde ta. När Kohlberg var mer intresserad av resultatet av perspektivtagandet, alltså de resulterande moraliska ställningstagandena, så fokuserade Selman på vad det innebär att ta perspektiv och hur den förmågan utvecklades.
På ett liknande sätt som ovan kan socialt perspektivtagande beskrivas som förmågan att se den sociala världen ur olika perspektiv och att koordinera dessa för att få en komplexare bild av sociala företeelser och situationer. För att se cylindern ovan kan man byta perspektiv genom att fysiskt byta position, men för att se på sociala situationer behöver man se dem ur någon annans ögon. Socialt perspektivtagande innebär att förstå att vi ser olika delar av verkligheten och dessutom tolkar det vi ser på olika sätt.
Socialt perspektivtagande kan jämföras med empati, vilket innebär att känna med en annan människa och förstå hur denne tänker. Men här ligger alltså tonvikten på att se vad den andre ser. Närliggande är också Robert Kegans begrepp själv-andrakoordinering som innebär hur vi identifierar oss som individer eller som del i något kollektiv som familj eller en viss kultur.
Selman utvecklade en modell med stadier som sträckte sig upp till motsvarande Kohlbergs stadie 4, formaloperationell enligt Jean Piaget eller Kegans 4:e ordning. Cheryl Armon, som skrev en avhandling om olika perspektiv på att leva ett gott liv, byggde vidare på Selmans modell med ytterligare två stadier. Joseph Rodriguez vidareutvecklade arbetet och knöt modellen närmare MHC och hur man behandlar informationen kognitivt. Susanne Cook-Greuter använde perspektivtagande som en komponent i sin beskrivning av jagutvecklingsstadier men fokuserade främst på tidsperspektiv. I beskrivningen kommer jag främst utgå från Armons beskrivning.
Stadier av socialt perspektivtagande
Stadie 0 – Odifferentierad och egocentrisk (ca 3-6 år)
Barnet har differentierat sig från sin omvärld fysiskt men inte mentalt. Det kan alltså se sin egen kropp distinkt skild från mammans kropp eller fysiska objekt. I exemplet med cylindern kan man inte föreställa sig något annat än fyrkanten man själv ser. Typiskt ritar barn tvådimensionella gubbar och upplever det som att solen följer efter dem när de åker bil. Barnet är bokstavligen talat i centrum av sitt universum. Detta svarar ungefär mot Piagets preoperationella stadium.
Stadie 1 – Differentierad (ca 6-8 år)
Här kan barnet se att andra människor har en inre värld och att olika människor tar olika perspektiv på t ex cylindern, men de saknar förmåga att integrera de olika perspektiven och förstå hur de hänger ihop. Barnet tror att de olika perspektiven helt beror på att man tar in olika information. En metod att skilja stadie 0 och 1 är genom något som kallas Sally-Anne testet som också brukar användas för att undersöka om barn har autism. Autistiska barn har särskilt svårt med socialt perspektivtagande.
Stadie 2 – Självreflekterande/reciprocitet (ca 8-10 år)
Självreflektionen här innebär en förmåga att kliva ut och ta ett andrapersonperspektiv på sig själv och på de egna tankarna och känslorna. Dessutom förstår man att andra kan reflektera kring deras egna tankar och på en själv. Man förstår att alla har olika perspektiv och att alla är medvetna om detta. Detta gör att man kan förutsäga hur andra ska reagera i olika situationer. Insikten om att alla har olika perspektiv ses individualistiskt och relativistiskt: ”Du har ditt perspektiv och jag har mitt.” Detta perspektiv kan ligga till grund för vendettor där man slår till först och hårdast eftersom man kan förutsäga att motståndaren skulle göra samma sak om denne fick chansen.
Stadie 3 – Tredjeperson/ömsesidighet (ca 10-12 år)
Ett tredjepersonperspektiv innebär att man nu kan se sig själv och en social situation utifrån. Man kan säga att detta motsvarar att se cylindern utifrån de båda perspektiven. Samtidigt som man ser andra ser man hur de andra ser en själv, vilket skapar ett interpersonellt system mellan barnet och de andra i gruppen. Denna samsyn är grunden till ett ”vi”, vilket är ett mycket viktigt steg i processen att socialiseras in i en grupp och socialt sammanhang.
Observera att systemet är ett konkret system bestående av perspektiv från människor man mött och av händelser man upplevt. Enligt Kegans subjekt-objektteori svarar detta mot ordning 3, det socialiserade synsättet, vilket innebär att man är inbäddad i och identifierar sig med sina konkreta relationer. Baksidan av denna identifikation är att man definierar sig utifrån hur man tror att andra ser en och försöker leva upp till de krav man upplever att omgivningen ställer på en. Att se bra ut och passa in i gruppen är förstås av yttersta vikt i ungdomsåren när man ser hur man ses i de andras ögon.
Stadie 4 – Multisystem/Samhällsperspektiv (ca 12-15+ år)
Om föregående stadium innebär en förmåga att se på världen som ett ”vi” (som ställs mot ett ”dem”), så utvidgas detta här till abstrakta perspektiv. Det kan exempelvis innebära att se ur samhällets perspektiv, ur ett visst moraliskt perspektiv, ett ideologiskt eller ur naturens perspektiv. Det kan också vara vetenskapliga perspektiv som maktperspektiv eller genusperspektiv. Vad som är kännetecknande här är att uppmärksamheten riktas på objektet, det man undersöker.
Ur detta perspektiv kan man se en annan människa och utgå från att denne har ett perspektiv och värderingar som är typiska för dennes kultur eller bakgrund. Man kan också förstå att det finns olika kulturella bakgrunder och därför olika perspektiv, men man kan inte koordinera ihop dessa system. Man kan inte heller till fullo se det kulturella system man själv är inbäddad i. Detta svarar mot Kegans 4:e ordning, livsförfattande, vilket ungefär hälften av den vuxna befolkningen svarar upp till.
De allra flesta politiska diskussioner och debatter utgår från detta sätt att ta perspektiv. Man inser att motståndaren har ett perspektiv som innebär ett visst annat sätt att se på världen, en uppsättning problem och en uppsättning lösningar. Men man är inte så intresserad av att se det ur deras perspektiv, det är det egna perspektivet som är det riktiga. Politiska debatter på detta stadium handlar inte bara om att komma med bättre lösningar och svar på givna frågor, utan om att styra debatten efter ens eget perspektiv. Ibland talar man om problemformuleringsprivilegiet som där man har makt att styra över vilka frågor som ska hamna på agendan. Det innebär också en makt över vilket perspektiv som ska vara det riktiga.
Stadie 5 – Andra ordningens reciprocitet
Selman formulerade stadier upp till och med det fjärde, här fortsatte Armon att beskriva hur man kan koordinera ihop två abstrakta system i form av kulturella system eller normsystem. När olika kulturella perspektiv ger motstridiga slutsatser har man en konflikt. Ungefär som med cylindern eller som med de blinda männen och elefanten strävar man här efter att förstå varför man har en konflikt och varför man ser världen på olika sätt. Det leder till insikt om vad de olika perspektiven grundar sig i och vad som är gemensamt för dem och vad som skiljer dem åt. Här kan man jämföra två olika perspektiv i form av t ex ideologier och perspektiv som motsatspar. Det kan handla om att kontrastera konfliktperspektiv mot ett funktionellt och konstruktivt, kvalitativa mot kvantitativt perspektiv, genus- kontra biologiskt perspektiv på kön, höger mot vänster i politiken, eller nationalism kontra antirasism.
Om ett perspektiv ses som en relation mellan subjekt och objekt, mellan den som iaktar och det som iakttas, så sker här ett skifte i fokus från objektet som studeras till subjektet som studerar det och varför ser vi på världen som vi gör. Jämfört med Loevingers jagutvecklingsteori så överensstämmer detta med det första postkonventionella stadiet, individualist. Cook-Greuter kallar det fjärdepersonperspektiv när man kan kliva ur sin kultur och granska sina egna värderingar, antaganden och kulturella prägling. Man kan säga att relativismen från stadie 2 här återupprepas, fast nu med ideologier, kulturer eller hela system istället för enstaka människors konkreta perspektiv. Möjligen kan man räkna hit Jonathan Haidts forskning om psykologiska grunder för politiska ställningstaganden.
Man kan tänka sig att det finns visst motstånd att ta det andra perspektivet, i synnerhet om man investerat mycket i att ens eget perspektiv är det goda och rätta. Det var kanske inte så stort steg när Nya moderaterna lärde sig av Socialdemokraterna och triangulerade sig till positionen som ”det nya arbetarpartiet”. Men det känns inte riktigt lika sannolikt att en ledande miljöpartist skulle anstränga sig för att se världen ur en sverigedemokrats ögon för att lära sig något av det, eller vice versa. Ju mer man polariserar debatten, ju djupare man gräver ner sig i sin skyttegrav och investerar i sitt perspektiv, ju mer man hävdar att den där cylindern är en kvadrat, desto svårare blir det att ta nya perspektiv och utvecklas.
Stadie 6 – Andra ordningens ömsesidighet
I det sista stadiet Armon beskriver kan man se hela abstrakta perspektiv som subsystem som kan fogas in i ett stort metasystem. De enskilda subsystemen utgör olika perspektiv eller linser genom vilka man kan se på en situation eller företeelse. En lins här kan innebära ett vetenskapligt perspektiv, ett genusperspektiv, ett lag och ordning-perspektiv, ett värdesystem, ett mänskliga rättighets-perspektiv osv. Här har man alltså tillgång till många olika sådana linser och kan ganska snabbt tillägna sig nya. De olika linserna eller subsystemen kan alltså sättas ihop till ett metasystem som i sin tur har en uppsättning egenskaper. Man kan också se hur flera perspektiv interagerar med varandra genom att de är i konflikt med varandra eller samverkar, eller hur den gängse synen och perspektivet på en viss fråga förskjuts. Om ett perspektiv är som en ficklampa där endast det som hamnar inom ljuskäglan ses så har man här en medvetenhet om vad det är som hamnar utanför ljuskäglan. Ju fler perspektiv man kan ta, desto lättare har man att se vad som saknas i en viss beskrivning.
I vetenskapliga sammanhang beskriver Mark Edwards metateoretiska ramverk och metoder för att utveckla sådana. I Armons syn på vad ett gott liv är beskriver hon dels de psykologiska perspektiven ovan och kopplar dessutom ihop dem med filosofiska skolor från hedonism till progressivism. De flesta vuxenutvecklingsteorier beskriver stadier som perspektiv och subsystem, och beskriver transformationer mellan stadier av komplexitet, meningsskapande eller perspektivtagande. Hit kan man också räkna Ken Wilbers AQAL-teori och Clare Graves dubbelhelix, även känd som Spiral Dynamics. Den senare har jag använt för att belysa Sveriges respons på flyktingkrisen. Detta stadium är det sista som beskrivs av Armon, men inte nödvändigtvis det mest komplexa som finns.
Hur utvecklar man sin förmåga till perspektivtagande?
Hur gör man då om man vill berika sin förståelse av komplexa sociala utmaningar med fler perspektiv? Som regel i vuxenutvecklingsfältet är det svårt att ge handfasta tips eller föreslå metoder eftersom det är så långsamma utvecklingsprocesser som är svåra att utvärdera om de fungerar eller inte. Här finns dock ett verktyg i TIP-metoden som innehåller ett moment av perspektivtagande.
Mer allmänt kan man anta att perspektivtagande utvecklas genom att man helt enkelt tränar på att ta olika perspektiv. Om man vill utvecklas så strävar man efter att lyssna, förstå och se världen ur den andres ögon. Man pratar med människor och förvissar sig om att man gjort deras perspektiv rättvisa. Det kan man också göra genom att ta in information och nyheter från många olika källor, gammelmedia såväl som utländsk och alternativmedia. Alla perspektiv är ok att ta, även om en del perspektiv alltid är mer gångbara än andra. När det gäller att kritiskt värdera olika informationskällor är King och Kitcheners Reflective judgment model lämplig att använda.
Om man inte har ambitionen att utveckla sin förmåga till perspektivtagande kan man stanna kvar i sin ekokammare eller sitt safe space och bara lyssna till de som talar från samma perspektiv som en själv. Det kan förvisso finnas tid för det, men då kan man inte räkna med att ha någon relevans i de framtida diskussionerna. Om vi ska fortsätta vara en nation som konkurrerar med kunskap och utveckling, och om vi över huvud taget ska vara på banan att hantera stora samhällsutmaningar så får vi nog snäppa upp debatten ordentligt.