Uncategorized

Åsiktskorridor och säkerhetspolitik

Åsiktskorridoren ur ett utvecklingsperspektiv

Nu har jag redogjort för de tre stora värdesystemen, traditionell, moderna och postmoderna, och kopplat dem till Sveriges historiska utveckling tillsammans med den tidigare utvecklingen. Gå gärna tillbaka och titta på teoribeskrivningen av modellen och av värderingarna, och hur de manifesterat sig senaste åren. Här beskriver jag också värderingarna som de manifesterar sig idag.

Artikelserien inleddes med citatet av Johan Hakelius som beskrev hur åsiktskorridoren plötsligt förskjutits. Åt höger skulle nog de flesta säga. Men hur kan denna förskjutning förstås ur utvecklingsperspektivet jag beskrivit här? Är det en förskjutning uppåt eller neråt i utvecklingen? Och hur kan åsiktskorridoren förstås i ljuset av denna genomgång?

I tillbakablicken beskrevs vår historiska utveckling genom värdesystemen. Kulturella särdrag fördes fram i konsensusidealet och tilltron till staten som syntes i hur man bedrev byalagen så att bönderna kunde få politiskt inflytande i ståndsriksdagen. De var också tydliga i övergången till moderniteten och statsindividualismen, i formuleringen av folkhemmet och utbyggnaden av välfärdsstaten, och i saltsjöbadsandan. De har varit framgångsfaktorer och styrkor när vårt glesbefolkade land har hävdat oss i en internationell konkurrens och utvecklats genom värdesystemen.

Men det som varit styrkor och framgångsfaktorer för Sverige har i allt högre utsträckning förvandlats till svagheter. Detta syns i att de postmoderna värderingarna, som dominerar bland etablerade politiker och media, blivit värderingar som alla förväntas skriva under på. Alla förväntas vara feminister och antirasister, och är de inte det så är de följaktligen antifeminister respektive rasister. Denna polarisering av debatten har också ökat i takt med Sverigedemokraternas tillväxt.

Värderingar är mer än vad man tycker i olika frågor, och frågan om åsiktskorridoren har också handlat om perspektiv och verklighetsbeskrivningar. I anslutning till detta har förstås diskuterats vad de etablerade medierna väljer att rapportera om, vilka frågor man väljer att ställa, och frågor man väljer att inte ställa och inte rapportera om. När exempelvis SVT:s programledare Mats Knutson i en partiledardebatt ställde frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?” så kritiserades frågan i efterhand för att “SVT gör sig till redskap för främlingsfientlighet”. Det var en frågeställning som grundade sig i en verklighetsbeskrivning utifrån det traditionella perspektivet och de traditionella värderingarna (och kanske också i viss mån det moderna), som Sverigedemokraterna mutat in.

Åsiktskorridoren kan alltså ur detta perspektiv förstås som kombinationen mellan postmoderna värderingar, konsensusidealet och tilltron till staten och etablissemanget. I polariseringen i debatten har de postmoderna värderingarna framförs som de demokratiska, goda och toleranta. De som opponerat sig mot dessa värderingar har förklarats vara odemokratiska, hatiska, och fått sin mentala tillstånd ifrågasatt. Kritiken mot de postmoderna värderingarna som förts fram har varierat i komplexitet, från nyanserad och välformulerad till rent näthat. Den kritik som uppmärksammats i de etablerade medierna, där de postmoderna värderingarna dominerat, har förstås varit den med låg komplexitet, näthatet, medan de balanserade och nyanserade inläggen fått desto mindre utrymme. Man har värnat om de demokratiska värderingarna, men det har skett på bekostnad av att se nyanseringarna och komplexiteten i frågorna, att se målkonflikterna och på bekostnad av ett sunt debattklimat. Och hur man än har försökt bekämpa andra värderingar än de postmoderna så har de fortsatt växa.

Men enligt perspektivet som förs fram i denna analys är det inte så att det finns en viss uppsättning värderingar som är korrekta eller önskvärda, inte ens de postmoderna. Dels för att vi alla i Sverige lever i olika miljöer med olika livsvillkor, men också för att de gemensamma livsvillkoren förändras med tiden. Värderingslandskapet som består av de olika värdesystemen är komplexa adaptiva system, och de förändras när omvärlden och livsvillkoren förändras. Nu ska vi titta närmare på hur omvärlden förändrats senaste tiden.

En förändrad värld efter 2000

I historiken över Sverige utgjorde migrationsfrågan bara en mycket begränsad aspekt av livsvillkoren och frågan behöver förstås i ett större sammanhang. Här följer ett mycket snabbt svep över utvecklingen sedan millenieskiftet, då IT-bubblan just spruckit och de två fulltankade flygplanen träffade de två tornen i New Yorks World Trade Center. USA reagerade med att starta War on terror med krig i Afghanistan och Irak, och inskränka de medborgeliga rättigheterna med Patriot act. USA:s värderingslandskap, som till stor del liknar Sveriges i sammansättning, försköts mot traditionella och patriotiska värderingar som betonade säkerhet på bekostnad av moderna och postmoderna värderingar som frihet, medborgeliga rättigheter och integritet. Detta är ett tydligt exempel på hur värderingar förändras som konsekvens av förändrade livsvillkor.

Under 00-talet planade den globala oljeproduktionen ut och tillväxten drevs främst av en lånebaserad konsumtion som tillsammans med vild spekulation av bankerna fick bubblorna att växa, främst bostadsbubblan. 2008 sprack den amerikanska bostadsbubblan och skapade den ekonomiska subprimekrisen. (Här är en genomgång av den ekonomiska krisen ur ett Spiral dynamics-perspektiv) Krisen spreds till Euro-zonen som visade sig sårbar med en enda valuta och olika ekonomiska utvecklingsgrader, från den högindustrialiserade tyska till den jordbruks- och tjänstebaserade grekiska ekonomin. EU-samarbetet har naggats i kanten, ekonomin har stagnerat, skulderna har inte försvunnit utan burken har sparkats längre ner längs vägen. Sverige har dock stått utanför och inte påverkats i så stor utsträckning av Euro-krisen.

2010 startade den arabiska våren som spred sig över Nordafrika och till Mellanöstern. Den vanligast förekommande analysen i Väst var inledningsvis att den arabiska våren var en demokratirörelse där folket reste sig mot diktatorer som Khaddafi i Libyen, Mubarak i Egypten och al Bashar i Syrien. Efterhand har analyser om torka på grund av klimatförändringar och höga matpriser förts fram. Syrien utvecklades till ett långdraget och komplext krig mellan regeringsstyrkor och olika rebellgrupper, med efterföljande flyktingströmmar. USA hade dragit sig ur ett instabilt Irak och lämnat ett maktvacuum efter sig som Islamiska staten fyllde. Inte ur något värdesystems perspektiv kan IS förstås som annat än blodtörstiga fundamentalister. Väst har överlag ställt sig på revolutionärernas sida mot diktatorerna, men i princip utan någon plan för hur landet ska styras därefter.

Samtliga dessa händelser, ytterst kortfattat diskuterade ovan, hade inledningsvis inte så stor inverkan på värderingarna i Sverige. Är det något den långa historiken visar så är det att värderingar förändras mycket långsamt. Men de senaste två åren har omvärldsläget förändrats på ett sätt som blivit mer påtagligt, även för oss här i vårt lugna hörn av världen.

Livsvillkoren i Sveriges närområde från 2014 och framåt

I vinter-OS 2014 i Sotji förlorade Tre kronor ishockeyfinalen mot Kanada och Charlotte Kalla spurtade hem guldet i skidstafetten. Vid samma tid rasade Euromaidan-revolutionen i Ukraina som därmed ville närma sig EU och Väst. Men strax därefter dök välorganiserade män i gröna omärkta uniformer upp på Krim. De tog över militärbaser och viktiga institutioner på den ukrainska halvön. Krim folkomröstade om att tillhöra Ryssland, vilket dock bara var ett spel för galleriet. I själva verket handlade det om en annektering av halvön som genomfördes av Ryssland. Separatister i östra Ukraina startade stridigheter och fick stöd av Ryssland, först i form av krigsmateriel, sedan “frivilliga” trupper, samtidigt som all officiell inblandning förnekades. Detta är en ny typ av krigföring än tidigare konventionella krig, som andra världskriget som fördes mellan stridande trupper med märkta uniformer på öppna slagfält och officiella krigsförklaringar. USA:s krig mot terrorism i Mellanöstern beskrivs ofta som asymmetrisk krigföring med en stor militär styrka mot en teknologiskt underlägsen styrka som svarar med terroroperationer mot civilbefolkning. Rysslands inblandning i Ukraina brukar kallas hybridkrigföring och innefattar förutom gröna män också desinformation, psykologisk påverkansoperationer (psyops) från trollfabriker, aggressiva militärövningar, cyberattacker och en allmänt hotfull retorik, med avsikt att destabilisera motståndaren.

I och med utvecklingen i Ukraina och vårt närområde har en ny typ av aktör trätt fram på scenen i samhällsdebatten, nämligen försvarsbloggaren. Med namn som Skipper, Wiseman, Johan Wiktorin, Jägarchefen, Observationsplatsen och Cornucopia är de väl pålästa, har koll på militär taktik, materiel och förmåga, är väl underrättade om utvecklingen som relaterar till försvarsfrågan, och de är inte särskilt bekymrade om någon åsiktskorridor. Man kan uttrycka det som att motivationen att försvara landet är starkare än rädslan att råka kränka någon som skulle råka känna sig exkluderad av nationsgränserna. Ur det perspektivet är det viktigare huruvida man vinner eller förlorar i kriget än att ha finast värderingar. Efter att ha fört en tynande tillvaro sedan Berlinmurens fall fördes nu försvarsfrågan och frågan om medlemskap i NATO upp på den nationella dagordningen och i samhällsdebatten. Försvaret är en av statens kärnverksamheter och att värna de territoriella gränserna följer alltså den traditionella logiken. Dock har vissa invändningar förts fram från ett postmodernt perspektiv om att en förstärkning av försvarsförmåga kan vara provocerande och i sig bidra till upptrappning. Dock får man säga att i frågan om säkerhetsläget och Rysslands oprovocerat aggressiva beteende är den postmoderna logiken inte särskilt väl anpassad.

Detta exempel illustrerar hur de olika perspektiven och värderingarna inte ses som mer eller mindre korrekta, utan snarare som mer eller mindre lämpade för att hantera olika frågor. Man brukar tala om problemformuleringsprivilegiet som makten att välja vilka frågor som ska tas upp till diskussion. Och har man en viss uppsättning värderingar och perspektiv så blir det lätt så att man eftersträvar att ställa frågor där de egna perspektiven erbjuder bra svar och lösningar, medan man helst vill undvika frågor där de inte gör det. Men ibland kan man inte välja vilka frågor som ska diskuteras och säkerhetsfrågan har varit just en sådan fråga man inte kunnat undvika hur länge som helst. Rysslands krig med Georgien 2008 borde ha varit en varningssignal, men det gick inte i linje med de rådande postmoderna värderingarna.

Den traditionella logiken som förespråkar ordning och säkerhet fördes också på det privata planet där nationell krisberedskap blivit mer aktuell. Vi är sårbara för störningar i grundläggande samhällsfunktioner och prepping, alltså personliga förberedelser för krissituationer, har gått från att vara en mycket udda företeelse till att bli allmänt förespråkat. I kampanjer från MSB förklaras att alla privatpersoner förväntas klara sig själva i 72 timmar vid händelse av kris. Denna diskussion kring försvarsfrågan växte fram under 2014 och har haft en inverkan på värderingarna som förskjutits mot en traditionell logik. I alla fall har frågan tydligt illustrerat det postmoderna perspektivets begränsningar.

I nästa inlägg fortsätter jag analysen med att gå närmare in på huvudfrågan i flyktingkrisen och vår respons på den.

Sveriges utveckling – Postmodernismen

Postmodernismen, ca 1970-2014

Historiskt har Sverige stått nära Tyskland och tagit stort intryck av idéer och framsteg därifrån. Men efter andra världskriget försköts vårt intresse till USA som växte fram som den ena av två supermakter. I slutet av 60-talet fick flera politiska rörelser fart i USA. Dessa man kan se som reaktioner mot modernitetens framstegstanke som Sverige skulle ta intryck av. Rörelser som medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King Jr. i spetsen, fredsrörelsen som konsekvens av utvecklingen av kärnvapen, kalla kriget med Kubakrisen, miljörörelsen som en reaktion på industrialiseringen, och feminismen.  Här beskrivs postmoderna politiska rörelser, men de vetenskapliga och filosofiska framstegen kan också ses som en viktig del i skiftet. De kontinentala postmoderna filosofierna som växte fram i främst Frankrike fick också stort inflytande.

Jämfört med modernismen så skiftades fokus här från individen och observerbara, mätbara faktorer till det kulturella planet och den gemensamma föreställningsvärlden. Som exempel ser man en utebliven personlig framgång ur ett modernt perspektiv som en konsekvens av otillräckliga egna ansträngningar, medan det ur ett postmodernt perspektiv visar på en orättvisa i strukturer eller kulturella föreställningar som är begränsande.

Om modernismens vetenskapliga flaggskepp var fysiken så blev sociologin postmodernismens, och en lång idémässig strid dem emellan har rasat i decennier. Mellan modernismens upplysnings- och förnuftsideal, och postmodernismens kulturrelativism och problematisering av universella vetenskapliga anspråk. Men till viss del kan man hävda att den moderna fysiken banar väg för postmodernismen i relativitetsteorins avskaffande av en fast objektiv referenspunkt, kvantfysikens införande av osäkerhet och slump, Thomas Kuhns paradigmbegrepp, och utvecklingen av kaos-, system- och komplexitetsteori. De senare grusade de moderna ambitionerna om ett deterministiskt universum som till fullo kan förstås och förutsägas.

En av de tre stora postmoderna politiska rörelserna som fått starkt fäste i Sverige är miljörörelsen som vuxit fram i takt med att hållbarhetsfrågorna seglat upp på agendan. Det är förstås en reaktion på modernismens tro på teknologiska och vetenskapliga framsteg, synen på naturen som outtömlig resurs, och förstås konkreta miljöfrågor som försurning av skogar och sjöar, ozonhålet och kärnkraftsfrågan. De bredare hållbarhetsfrågorna fick större genomslag med systemteorin som tillämpades i Limits to growth-simuleringarna från 1972. Klimatfrågan och dess konsekvenser har därefter vuxit fram som en allt mer tongivande och för civilisationen definierande fråga. Sedan början av 70-talet gick miljörörelsen och hållbarhetsperspektiven från att vara en marginell alternativrörelse till att ha bred acceptans i befolkningen som helhet, men i synnerhet i medie- och det politiska etablissemanget. Det är ju svårt att vara emot hållbarhet, men i praktiken finns det grader av insikt och medvetenhet om hur mycket man tycker att man ska offra med hänsyn till miljön och kommande generationer. Klimatfrågan och hållbarhetsfrågorna är ett tydligt exempel på hur nya värderingar växer fram som en konsekvens av förändrade livsvillkor.

Vid denna tid utvecklas den kontinentala filosofin i form av exempelvis Jaques Derrida med sin dekonstruktion och kritik mot all metafysik, Michel Foucault med sin postkoloniala maktanalys, och Jean-François Lyotards kritik mot vetenskapens anspråk och stora sammanhängande berättelser “grand narratives”. I denna ytterst kortfattade beskrivning av postmodernismen kan konstateras att den alltså inte handlar om att måla upp en ny bild eller modell av verkligheten, utan snarare om att kritisera alla anspråk på den typen av projekt. Den postmoderna bilden av verkligheten bör utifrån detta istället vara ett lapptäcke eller kollage av olika sanningar eller perspektiv där ingen bör ses som överordnad någon annan.

I debatten mellan modernt förnuft och postmodern problematisering nämns ibland “det skolastiska felslutet“, vilket i detta fall innebär det felaktiga antagandet att någon som resonerar från ett postmodernt perspektiv, med tillhörande postmoderna värderingar, gör det i stöd i de franska filosoferna. Men få har egentligen läst dessa och förmår inte föra lika komplexa argumentationer kring exempelvis metafysik som Derrida. Därför utgår beskrivningen från den form i vilken de postmoderna idéerna, perspektiven och värderingarna har fått fäste i den politiska debatten och det allmänna medvetandet. Det har också varit utgångspunkten för tidigare värdesystem och perspektiv.

Precis som vid övergången till moderniteten och folkhemmet var det den politiska progressiva vänstern som gick före in i det nya medan den mer konservativa högern släpade efter. Därför förespråkade vänstern tidigare förnuft, bildning och klassresor medan högern betonade traditioner. Idag är det snarare högern som står för bildning och förnuft medan vänstern betonar antirasism, feminism, kulturrelativism och normkritik.

En central händelse och startskott för den svenska postmoderna rörelsen kan ses i kårhusockupationen i Stockholm 1968 och den efterföljande vågen av ifrågasättande av auktoriteter och traditioner. Om moderniteten till en början gick hand i hand med det traditionella, för att sedan bryta mot det, så går postmodernismen ännu längre i detta brott mot traditionerna. Auktoriteter, hierarkiska strukturer och nationalstaten som fenomen problematiserades och kritiserades i sin kärna från ett postmodernt perspektiv. Exempelvis ifrågasattes lärarens roll som auktoritet i skolan och pedagogiken skulle handla mindre om lärarens roll, mätbar kunskapsutveckling och ordningsfrågor, och mer om elevens frivilliga, lustfyllda lärande, kreativitet och välbefinnande. Ur detta perspektiv är det främst skolans fel om eleven inte är tillräckligt motiverad och misslyckas med studierna, något Skolinspektionen menar idag. I dagens skoldebatt, som till stor del kretsar kring bristande ordning och respekt för läraren och lärarrollen, kan enligt många härledas till 68-rörelsens antiauktoritet.

I övergången till moderniteten enligt Geijer och Almqvist var det främst mannens frigörelse de hade i åtanke, men med tiden blev kvinnans situation allt mer aktuell. Framstegen på jämställdhetsområdet kretsade först kring att göra de yttre villkoren jämställda och att frigöra kvinnan från ekonomiskt beroende från mannen, vilket var en drivkraft till att kvinnan skulle finna en egen försörjning, men också eget politiskt inflytande. Men kvinnorna hade fortfarande huvudansvaret för hemmet, lönen släpade efter och inflytandet över makten lika så, trots att alla formella och synliga hinder var undanröjda.

Feminismen brukar beskrivas i tre vågor: den första som innebar en strävan efter lika rättigheter och rösträtt i början av 1900-talet, den andra under efterkrigstiden som fokuserade på uppvärdering av kvinnan med likabehandling och mot diskriminering under parollerna “det personliga är politiskt” och “hela lönen och halva makten”, samt en tredje våg som kan räknas till den postmoderna feminismen som istället fokuserade på hur kön görs genom att kulturella föreställningar går i arv när vi fostrar våra barn på olika sätt beroende på vilket kön hen har. Detta brukar uttryckas som att könsrollerna är socialt konstruerade, vilket beskrivs exempelvis i Nina Björks Under det rosa täcket. Bokens titel anspelar på att skillnader mellan beteenden hos könen kan och bör härledas till att flickor och pojkar behandlats olika från födseln. En vanlig uppmaning är att eftersträva en behandling av barn så att de inte begränsas till den traditionella könsrollen, det är också inskrivet i Skolverkets läroplan att traditionella könsmönster ska motverkas. Detta är en tanke som till vissa delar är i linje med det moderna upplysningsidealet, i det här fallet innebär det att staten genom olika former av jämställdhetspolitik och genuspedagogik verkar för att individen ska emanciperas och frigöras från de begränsade traditionella könsrollerna. Detta är ett exempel på hur de postmoderna idealen och perspektiven institutionaliseras. Också detta projekt går i linje med den faktiska utvecklingen, vi beskrivs i Hofstedes kulturella studier som världens mest feminina kultur.

Om miljörörelsen och feminismen kan ses som två stora politiska postmoderna rörelser så är postkolonialismen och antirasismen den tredje. Liksom feminismen kan man säga att även den rörelsen går i linje med den faktiska utvecklingen. Sverige beskrivs i värderingsstudier som världens mest toleranta gentemot andra kulturella uttryck och gentemot invandrare, vilket dock kan ha flera orsaker än olika politiska och pedagogiska åtgärder. Dels har vi själva en historia av att utvandra och söka ett bättre liv i andra länder. Det räcker också för oss att gå några generationer bakåt i tiden för att vi ska hitta svält och fattigdom i vårt eget land. Vi har också många positiva erfarenheter av att invandrare har berikat landet, exempelvis i form av efterkrigstidens arbetskraftsinvandring. Dessutom bör man framhålla att tolerans gentemot andra kulturer tenderar att öka ju längre i utvecklingen en kultur kommer. Postmoderna värderingar associeras ofta till tolerans och omsorg för alla människor, oavsett etnicitet och sexuell läggning. Det var betydligt tuffare att vara exempelvis homosexuell när kulturen dominerades av traditionella värderingar.

På 70-talet ersattes arbetskraftsinvandringen av en flyktinginvandring från Chile, på 80-talet kom många från Östeuropa och Mellanöstern, och på 90-talet från Balkan. Efter hand minskade det svenska industriella försprånget och globaliseringen gjorde att de enklare arbetena flyttade utomlands. Automatiseringen gjorde också arbetena mer komplexa och Sverige har efter detta i högre grad blivit en kunskapsnation. Detta brukar man kalla det post-industriella samhället, där tjänster och information blir viktigare för den ekonomiska utvecklingen. Den ökande flyktinginvandringen från länder med generellt lägre utbildningsnivåer tillsammans med de högre trösklarna på arbetsmarknaden bidrog till att integrationen gick allt sämre och antalet utanförskapsområden ökade.

På det politiska planet blev multikulturalismen den rådande utgångspunkten, vilket innebär synen att främmande kulturella uttryck ses som berikande och värda att bevara. Detta istället för att invandrare ska överge sina tidigare kulturella uttryck och identiteter, och assimilera sig i den svenska kulturen. Efter vår snabba resa genom moderniteten och statsindividualismen brukar vi beskrivas som mycket flexibla och anpassningsbara, och mottagliga för social ingenjörskonst. Detta är något som förmodligen har underlättat för multikulturalismen och viljan att ta till sig andra kulturella uttryck. Efter andra världskriget har den svenska kulturen har blivit mer kosmopolitisk. En stark anledning mot en assimilationspolitik var den postmoderna kritiken mot alla uppfattningar om att det finns (eller bör finnas) en svensk kultur att assimileras i över huvud taget. Den traditionella logiken av en statisk svensk kultur och nationalstatens gränser har problematiserats från det postmoderna perspektivet för att vara exkluderande.

På 00-talet och 10-talet ökade flyktinginvandringen och med den integrationsproblemen. Invandringspolitiken har länge varit Europas mest generösa relativt befolkningens storlek, men har starkt stöd från politiker och de etablerade massmedierna där de postmoderna värderingarna har starkast fäste. Politiker såväl som medieetablissemanget har velat gå före i utvecklingen och förespråkat tolerans, feminism och antirasism. Det går att se en logik i att staten och eliten går före och visar vägen, det har ju varit ett framgångsrecept under de senaste 1000 åren. Men debatten kring flyktingfrågan har efter hand blivit allt mer polariserad och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

Tidigare har jag refererat till SOM-institutets rapport Fragment som visar hur vi har gått från ett mer homogent åsikts- och värderingslandskap 1994 till ett mer fragmenterat. Sverigedemokraternas framsteg kan ses som ett tydligt exempel på detta. Boken anger den varierade användningen av sociala medier som en anledning. Framväxten av internet har gett en fantastisk tillgång till information för den som förmår navigera och sortera den. Men det kan också skapa ekokammare där man bara tar del av information från de som man delar värderingar med. Sedan finns det de som över huvud taget saknar kompetens eller intresse att vara aktiv på nätet. Fragmenteringen och skillnaderna i åsikter, främst i flyktingfrågan, har gått stick i stäv med den långa konsensuskultur som byggts upp under många hundra år. I nätets skuggsidor har alternativa medier och sajter vuxit fram, främst kring flyktingfrågan, och Sverigedemokraterna har vuxit i takt med att invandrings- och flyktingfrågan blivit allt mer aktuell. Dock kan man också se denna fragmentering som en följdriktig konsekvens av de postmoderna idealen om en mångfald av idéer och verklighetsbeskrivningar.

En annan anledning och dynamik som bör föras fram i denna analys är följande: ju mer de postmoderna perspektiven och värderingarna fått dominera, desto mer har de etablerade medierna och politikerna övergett de traditionella värderingarna. Den traditionella klasskampen har fått ge vika för identitetspolitiken och de statliga institutionerna som bygger på en traditionell logik, försvaret och polisväsendet, har gradvis prioriterats ner. Polisen fick exempelvis enorm kritik när det genomförde sin REVA-kontroll och försvaret beskrevs vid ett tillfälle av Reinfeldt som “ett särintresse”. Sedan det kalla krigets slut med Berlinmurens fall har säkerhetsläget i närområdet förbättrats avsevärt och försvaret har krympts därefter. Den traditionella kyrkan, som haft en svag ställning sedan reformationen, har också fört en tynande tillvaro, varvid individualiserade alternativ i form av österländskt influerade new-agerörelser har vuxit fram. Man kan säga att vår mognad som kultur och vårt konsensusideal har skapat ett vacuum på värderingskartan i form av de traditionella värderingarna, ett vacuum som främst Sverigedemokraterna fyllt.

En sammanfattning av de två stora sociala politiska rörelserna, feminism och antirasism, och hur de manifesterar sig i samhällsdebatten är att de båda bygger på en maktanalys. Det är visserligen omöjligt att sammanfatta den mångfacetterade postmoderna rörelsen i någon enkel princip eller formel, men ett antagande som återkommer är den om konflikt och makt där en grupp antas vara överordnad en annan. Antirasismen och postkolonialismen bygger på en syn där den vita svensken anses vara överordnad och den rasifierade invandraren underordnad, den dominerande radikalfeminismen som har en dominerande ställning bygger på könsmaktsordningen, alltså uppfattningen att kvinnan är underordnad mannen och att jämställdhet i grunden handlar om att åtgärda detta. Det bör igen betonas att typiskt för de postmoderna rörelserna och analyserna är att de kritiserar rådande syner utan att nödvändigtvis erbjuda egna alternativ i form av lösningar eller världsbilder. Snarare betonar man mångfald och att alla ska komma till tals, men i praktiken gäller det främst de grupper som anses stå i underläge.

Kritiken mot maktförhållanden och de antiauktoritära idealen trädde också in i organisationslogiken där de moderna hierarkiska organisationsformerna ansågs döda kreativiteten. Ur det postmoderna synsättet är människan mer än en rationell egennyttig varelse och kugge i organisationens komplicerade maskineri – vi är snarare kännande, kreativa och engagerade, så länge vi inte hämmas av förtryckande strukturer. Internet växte fram och med det ett nytt ideal på arbete i form av frivilliga samarbeten mellan likvärdiga medlemmar som självorganiserar sig i nätverk, peer-to-peer. Exempel på detta är utvecklingen av Linux och Wikipedia, och förstås internet som helhet. På organisationssidan förespråkas platta organisationer som inte styrs av ordergivning uppifrån och medföljande ansvarsutkrävande, utan genom att bygga en gynnsam kultur med gemensamma värderingar.

2014 sattes som slutpunkt, men det avser historiebeskrivningen och inte nödvändigtvis den postmoderna eran. Den växte fram som en konsekvens av vetenskapliga insikter, framsteg och olika politiska rörelser för att påvisa och hantera modernitetens begränsningar; Miljörörelsen för att hantera det moderna samhällets utsläpp, exploateringar och externaliseringar, feminismen för att sätta fokus på våra kulturella föreställningar kring kön, samt multikulturalism och antirasism för att hantera våra föreställningar och etnicitet, samt adressera de växande motsättningarna i invandringens spår. Men man kan också säga att den växte fram tack vare moderniteten och det välstånd som byggdes upp och i vissa fall bidrog till detta. Det finns både konflikter och synergier mellan modernismen och postmodernismen som bör belysas.

Sammanfattning och genomgående mönster

Som vanligt i historiska beskrivningar kan man ha invändningar mot indelningen i perioder, särskilt mot påståendet att Sverige skulle vara “postmodernt” från 1970 och därefter, i synnerhet efter 80-talets våg av nyliberalism med Thatcherism och Reaganomics. Därför är det viktigt att framhålla ett grundläggande antagande i Spiral dynamics-modellen att värdesystemen på det kulturella planet bygger på varandra istället för att avlösa och ersätta varandra. En del av samhället bygger på en traditionell logik, främst statens kärnverksamheter och institutioner som försvar och polisväsende, en del bygger på modern logik, exempelvis näringslivets konkurrens- och tillväxtlogik, medan en del av samhället domineras av postmoderna perspektiv, som de etablerade massmedierna, den politiska sfären, många akademiska institutioner och skolpedagogiken. Men överlag kan man säga att de postmoderna värderingarna bör ses som de dominerande och mest inflytelserika i landet, främst för deras starka ställning inom den politiska sfären och i de etablerade massmedierna. Det kan beläggas exempelvis genom att utgå från SOM-institutets undersökningar av partisympatier hos journalister.

Om jag avslutningsvis ska dra en slutsats av denna historiska genomgång så är det att det fungerar bra att betrakta den svenska historien som en kulturell utvecklingsresa ur ett Spiral dynamics-perspektiv. Kulturen byter skepnad och dominerande logik flera gånger, men för individen kan man sammanfatta utvecklingsresan som att det är ett systemet som är riggat för personlig utveckling, även om synen på vad som är en önskvärd personlig utveckling förändras under resans gång. På vikingatiden handlade det om att kämpa och dö ärorikt, på feodaltiden att göra sin plikt och inordna sig i sin plats i det sociala sammanhanget, i moderniteten att bli förnuftig, rationell och framgångsrik, samt i det postmoderna samhället att vara tolerant, miljömedveten, och ifrågasätta kön och etnicitet. Och fram tills ganska nyligen har de allra flesta varit med på tåget.

I nästa inlägg kommer jag att gå vidare i historiebeskrivning från 2014 och fram till idag för att beskriva hur de snabba förändringarna i omvärlden och våra livsvillkor gett upphov till förändringar i åsikts- och värderingslandskapet.

Sveriges utveckling – Moderniteten

Moderniteten och kapitalismen, ca 1750-1970

Med moderniteten brukar man avse den samhällsordning och era som sprang ur upplysningsidealet. Filosofer som Rene Descartes och Francis Bacon, och vetenskapsmän som Isaac Newton, som formulerade den klassiska mekaniken på 1600-talet, banade väg för den moderna vetenskapen. Newtons mekanik ersatte den Aristoteliska som varit förhärskande i nästan 2000 år. En vetenskaplig fråga som stod ut var förstås den om den geocentriska kontra den heliocentriska världsbilderna där bland andra Copernicus utmanade den katolska kyrkans auktoritet beväpnad med det rationella tänkandet, den vetenskapliga metoden och den teknologiska utvecklingen i form av utvecklingen av teleskop.

Tillsammans med utvinningen av fossila bränslen banade upplysningen väg för den industriella revolutionen, och den franska med utvecklingen av demokratiska ideal av alla människors lika värde och rösträtt, även om kvinnors rösträtt skulle dröja ytterligare över hundra år. Upplysningsidealet kan ses som förnuftets seger över det traditionella kollektivets auktoritet, vetenskapens frigörelse och seger över kyrkan och religionen, och individens frigörelse ur jantelagen. Ur ett marknadsekonomiskt perspektiv ska människan senare komma att betraktas som en rationell varelse vars högsta syfte är att maximera egennyttan, homo oeconomicus.

Spiral dynamics-modellen stipulerar att alla kulturer går igenom samma utvecklingsnivåer, precis som individer ur ett vuxenutvecklingsperspektiv. Men som tidigare beskrivits finns det kulturella variationer i denna utvecklingsresa och Sveriges resa in i moderniteten skulle präglas av vissa särdrag. I Sverige skulle det dröja innan vi tog till oss moderniteten och den industriella revolutionen, trots att drottning Kristina bjöd in Descartes till Stockholm (där han tyvärr dog i lunginflammation).

Ett första steg var framväxten av kapitalistiska produktionsformer och en marknad där varor och tjänster kunde utbytas fritt. Utvecklingen var en effekt av ökad handel med omvärlden, exempelvis genom Ostindiska kompaniet, en ökad produktion av jordbruksprodukter vilket gav en befolkningsökning, utvecklade institutioner som banker, ökad järnproduktion och skogsbruk. Kapitalismen innebar att en allt större grupp kunde leva på att använda kapital för att handla med råvaror, maskiner och arbetskraft, istället för att bedriva någon egen produktion. Ur ett funktionellt perspektiv kan man se denna grupp som koordinerande olika resurser och kapital i en allt mer komplex handel. Ur ett marxistiskt kritiskt perspektiv kan de sägas sko sig på arbetarklassen. Från mitten av 1800-talet skedde en gradvis övergång till en oreglerad marknadsekonomi.

Upplysningen och moderniteten innebar också en omdefiniering av individen, på det kulturella såväl som på det psykologiska planet, vilket är de centrala aspekterna i denna genomgång. Författare som Erik Gustaf Geijer och Carl Jonas Love Almqvist formulerade under första halvan av 1800-talet en syn på svenskarna som ett arbetsamt men fattigt folk som härdats av det kalla och magra landskapet. I deras skrivande utvecklades en syn på svensken som en individualistisk och frihetstörstande människa som helst vill ha naturen som enda sällskap. Denna våg av självreflektion och vilja att definiera sig själv kom dels av den samhälleliga utvecklingen men också som en konsekvens av att man förlorat Finland och stormaktsambitionerna kommit på skam.

Almqvist beskrev i sin kontroversiella bok Det går an en syn på kärlek som bör äga rum mellan två fria och oberoende individer, något man skulle kunna kalla en tidig version av Swedish theory of love. Detta i kontrast till förhållanden som arrangerats av respektive släkter, av ekonomiska skäl eller utifrån någon annan beroendeställning. Men denna individualism krävde en offentlig välfärd med skyddsnät så att man inte skulle vara beroende av sin familj eller släkt för att klara sig om man inte kunde försörja sig. Detta gav en grundtrygghet att byta jobb, utbilda sig och skilja sig utan att göra sig beroende av familj, släkt eller vänner. På så sätt kan man säga att ett socialt kontrakt upprättades mellan individen och staten, där individen åtnjöt ekonomisk trygghet och frihet samtidigt som man överlät en hel del inflytande till staten att styra vissa aspekter av ens liv. Baksidor som brukar föras fram är att vår svaga kontakt och beroende med familj och vänner ska ha gjort oss känslokalla och ensamma, vilket är en tes som förs fram i filmen med titeln ovan. En annan är att vi gjort oss beroende och förlitat oss i hög grad på statens välvilja. Denna tillit kan man säga är ett resultat av konsensuskulturen och byalagens inflytande i ståndsriksdagen som beskrevs ovan. Med denna följde också en vana och tradition av att organisera sig vilket gett uttryck i ett starkt civilsamhälle med många folkrörelser och föreningar som nykterhets-, arbetar- och frikyrkorörelsen.

Utvecklingen av värdesystemen beskrivs enligt Spiral dynamics som en pendelrörelse mellan kollektivism och individualism, och i Sverige kan man förenklat säga att vi gick från det kollektivistiska traditionella och feodala samhället till den individualistiska moderniteten. Men man kan fråga sig hur vid och omfattande den kollektiva sfären betraktas, om det begränsar sig till familjen, om det omfattar hela samhället eller sträcker sig vidare än den egna etniciteten. Det svenska moderna individualiseringsprojektet kan man säga var en frigörelse från familjen och den kollektiva instansen som skulle ersätta denna var staten. Detta statsindividualistiska projekt beskriver Berggren och Trägårdh ingående. De jämför med USA:s väg in i moderniteten där individen och familjen står i centrum på bekostnad av staten som ofta än idag betraktas med misstänksamhet, samt med Tysklands där familjen och staten blev viktigast på individens bekostnad. Här blev staten garanten för individens frihet och utveckling, och tog över utbildningsansvaret från kyrkan.

Folkskolestadgan 1842 gav alla församlingar en skyldighet att erbjuda alla barn undervisning och alla barn hade skyldighet att infinna sig i skolan och examineras. Kyrkans tidigare husförhör och folkskolan bidrog till att Sverige vid 1850 hade högst läskunnighet och flest universitetsstudenter per invånare i Europa. Idag betraktas läskunnighet av FN som en mänsklig rättighet. Detta är ett tydligt exempel på hur staten stödjer modernitetsprojektet om medborgarnas upplysning och personliga utveckling, men samtidigt kan man se det som ett projekt att fostra folket till goda samhällsmedborgare. Stödet var emanciperande såväl som disciplinerande. Man kan säga att staten lyckats i båda avseendena: I synen på den individuella friheten, enligt World values survey, ligger vi allra längst ut på skalan mot emancipativa frihetsvärderingar där överlevnadsvärden ligger i andra änden av skalen. Den höga graden av tilltro till staten och institutioner har tidigare berörts.

I slutet av av 1800-talet tog industrialiseringen ordentlig fart med stora framgångsrika verkstadsföretag som LM Ericsson, Asea, Alfa Laval, SKF, Electrolux, och stålföretag som Sandvik och LKAB. I och med detta skedde en kraftig urbaniseringsvåg då en ny arbetarklass snabbt växte till 30 procent av befolkningen. Vid 1880 var 85 procent av befolkningen bönder, en siffra som sjunkit till 50 procent vid första världskrigets utbrott. Sverige stod utanför första världskriget men var ändå ett av Europas fattigaste länder och många valde att emigrera till Amerika. Denna emigrationsvåg, som var som störst under andra halvan av 1800-talet, berodde på befolkningsökning kombinerat med en missväxt samtidigt som många positiva rapporter i form av brev och tidningsartiklar kom från USA.

Den snabba industrialiseringen skapade växtvärk på arbetsmarknaden och 1920-talets många strejker och konflikter, inklusive skotten i Ådalen -31, ledde till slut till en uppgörelse i Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO 1938. Detta gav upphov till begreppet Saltsjöbadsanda som innebär just att arbetsmarknadens parter ska sluta avtal utan statens inblandning, något som blivit stilbildande för hur vi hanterar konflikter – genom att kompromissa för att uppnå konsensus.

Efter att Norge frigjorde sig 1905 följde ännu en våg av debatter och strävan efter att definiera oss som kultur, och en ny sorts nationalism. I yngre och mer nybildade nationer som Italien och Tyskland, som Sverige historiskt tagit stort intryck av, växte extremare former av nationalism fram – fascism respektive nazism. I Tyskland frodades dessutom en revanschism efter den förnedrande Versaillesfreden efter första världskriget.

Men den svenska nationalismen blev ganska odramatisk, förmodligen tack vare den långa traditionen och historien som stat och kultur. På 1930-talet formulerade socialdemokratin ett budskap om folkhemmet och välfärdsstaten som talade till arbetarna på ett liknande sätt som till bönderna. Till en början anknöt man till historien och den geijerska svenskhetsideologin där arbetaren ses som arvtagare till de fria bönder som kämpat för demokrati och frihet. Men efter hand fasades den synen ut och ersattes av en syn på svensken som inte behövde någon kultur eller historia utan istället hade rationaliteten och framtiden. Detta blev den svenska vägen där Tyskland tog den nationalsocialistiska och nazistiska.

Folkhemmet var en historia som tog avstamp i den svenska nationalhistorien och visade vägen in i moderniteten och framtiden. Här kunde socialdemokratins betoning på en stark stat, som man lyckades göra liktydig med det socialdemokratiska partiet, och liberalismens strävan efter en individens frihet kombineras. Men folkhemmet var främst socialismens form av nationalism. Folkhemmet innebar i praktiken att staten byggde upp en välfärdsstat som lyfte individen och arbetaren från fattigdom mot välstånd, emancipation och upplysning med bättre skolor, institutioner och bostäder. Det var i högsta grad ett framtidsprojekt där brottet mot traditionerna blev alltmer tydligt, exempelvis i rivningen av många gamla kvarter, t ex de gamla Klarakvarteren i Stockholm som fick bana väg för nya moderna byggnader.

Gejier och Almqvist beskrev hur staten skulle garantera att individen kan frigöras från familjen, men det var främst mannens situation de hade i åtanke. Senare följde diskussioner om hur kvinnan och barnen på samma sätt skulle frigöras från familjen. En sådan åtgärd var avskaffandet av sambeskattningen 1971, vilket gjorde det mer lönsamt för kvinnan att arbeta. Utbyggnad av förskolor kunde frigöra kvinnan från hemmet och även bidra till att socialisera och utveckla de yngre barnen. Detta var frågor som skulle ha en central betydelse för inträdet i den postmoderna eran.

Avslutningsvis bör framhållas att den starka industriella utvecklingen i Sverige under 1900-talets mitt, som till stor del berodde på en stark svensk tradition inom ingenjörskonst och förmåga att samarbeta företagen emellan för att dra nytta av den goda råvarutillgången. Men det hade också en orsak i att Sverige höll sig utanför andra världskriget och att vi kunder tillverka och exportera medan resten av Europa behövde byggas upp på nytt. Detta skapade ett stort behov av arbetskraft, vilket var ett starkt incitament att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden. Det löstes också med hjälp av arbetskraftsinvandring, främst Sydeuropéer som kunde sättas i arbete främst i verkstadsindustrin. Från att ha varit ett av Europas fattigaste länder, ett som människor utvandrade från, gick Sverige raskt till att bli ett av världens rikaste, dit människor invandrade från hela världen.

Om den rådande organisationsformen i föregående traditionella era var feodalism så är det moderna politiska idealet demokrati där varje person har en röst, och vem som helst är valbar och kan bli statsminister. Monarkin har vi dock kvar i symbolisk form som påminnelse om den traditionella och feodala logiken. Den strukturella logiken kan fortfarande liknas vid en hierarki, en meritokrati där det är möjligt att snabbt klättra i karriären. Om den feodala logiken byggde på att göra sin plikt så handlar den moderna strukturen om effektivitet, alltså största möjliga produktivitet snarare än ansträngning. Syftet med den typiska moderna organisationen, för det handlar vanligtvis om företag, är att konkurrera, gå med vinst och växa. Det yttersta målet för samhället som helhet ur ett modernt perspektiv är ekonomisk tillväxt.

Sammanfattningsvis kan man säga att moderniteten till stor del handlade om rationalitet och ingenjörskonst. Detta ger upphov till ekonomiska och teknologiska framsteg, vilket ökar välståndet, en nationalism som kretsar kring en ljus framtidstro, samt en stat som garanterar individens oberoende och upplysning – en sann progressivism. Utvecklingen gick vidare, men inte som man tänkte sig inom inom ramarna för moderniteten. Istället växte något kvalitativt nytt fram.

Sveriges utveckling – Medeltid och stormaktstid

Medeltid och statsbildning, ca 1100-1550

Indelningen i historiska perioder kan göras på många sätt, Spiral dynamics ger en mycket grov sådan för att kunna kopplas ihop med kvalitativa skiften i kultur, mindset och tekno-ekonomisk utveckling, samt med idag rådande värderingar. Skiftet från vikingatiden till medeltiden då de nordiska staterna växte fram runt 1000 till 1100-talet brukar ses som definierande för Sverige som stat då götarna och svearna förenades. Det sammanfaller med skiftet från pre-traditionella till traditionella värderingar.

Detta nya Sverige fungerade efter hand som ett feodalt samhälle. Ett feodalt system brukar ses som en strikt hierarki med kungen i toppen, med statiska roller med en härskande elit där maktutövning sker enkelriktat nedåt. Den svenska feodalismen var inte så utpräglad eftersom bönderna hade förhållandevis mycket makt jämfört med de på kontinenten. Detta kan ha haft en orsak i att vårt land varit och är förhållandevis vidsträckt, glesbefolkat och skogbevuxet. Det var ganska svårt att kuva bönderna som vid behov kunde ta sin tillflykt i skogen. Ett och annat bondeuppror förekom, t ex Engelbrektsupproret på 1430-talet, men Sveriges historia innehåller ändå förhållandevis få sådana i internationell jämförelse. De rådande geografiska livsvillkoren kan alltså sägas ha haft en viss betydelse här.

En teknologisk utveckling av redskap som plogen och harven gav upphov till större skördar och en viss befolkningsökning. Handel och hantverk tog fart, byarna blev större och fler, och bönderna organiserade sig i byalag. Fler städer växer fram som handelsplatser, även om den stora majoriteten bor på landet fram till början av 1900-talet. Detta kan ses som en lång process av integrering där Sverige i allt högre grad hänger ihop i ett rike. Icke desto mindre har vi varit ganska isolerade i geografisk mening. Östersjön som barriär och den låga befolkningstätheten gjorde att den typiske bonden inte så ofta stötte på och konfronterades med främmande människor. Detta brukar framhållas som faktorer som gett upphov till typiska kulturella personlighetsdrag som blyghet och konfliktundvikande.

Under denna tid växte kyrkan fram som en alltmer betydelsefull aktör, även om den i jämförelse med andra kulturer alltid haft en förhållandevis svag maktställning i det svenska samhället. Icke desto mindre var den en betydande maktfaktor i kulturellt avseende, men också ekonomiskt i och med att den självsvåldigt kunde ta ut skatt från bönderna, tiondet. Kyrkan hade en central betydelse i övergången från vikingatid till medeltid och spelade också en viss roll i det kulturella skifte som inträffade runt 1500-talet. Detta skifte brukar historiskt kallas den nya tiden eller renässansen i Europa och motsvarar stormaktstiden i Sverige.

Stormaktstiden, ca 1550-1750

Skiftet till den nya tiden i norra Europa skedde på det religiösa planet i form av Martin Luthers reformationsrörelse i Tyskland, som Sverige strax tog intryck av. Detta innebar att predikningar genomfördes på svenska och att bibeln inte bara var för prästerna att uttolka. Detta tillsammans med utvecklingen av tryckpressen med dess förmåga till massproduktion av biblar gjorde att läskunnighet hos befolkningen blev en angelägenhet för kyrkan. I kyrkolagen 1686 bestämdes om husförhören, vilket innebar att prästerna skulle kontrollera församlingsbornas bibelkunskaper och läskunnighet. Utan godkänt konfirmationsförhör blev det svårt att gifta sig och bilda familj. Läskunnigheten bidrog förmodligen starkt till den vidare kulturella utvecklingen.

Reformationen var dock inte i första hand kyrkans initiativ att driva igenom. Snarare var det Gustav Vasa som såg det som en möjlighet att försvaga kyrkan och lägga beslag på deras rikedomar efter kostsamma krig. Överlag började Sverige att fungera allt bättre som land och administration med ett fungerande rättsväsende, och utnyttjandet av råvaror som järn och koppar med efterföljande handel tog ordentlig fart. Stormaktstiden associeras förstås främst till stormaktsambitionerna och den expansiva utrikespolitiken, precis som vid vikingatiden. En annan faktor som gjorde att Sverige gick från att vara ett ganska obetydligt och perifert land till att bli en europeisk stormakt var att många av Europas stater gick igenom en kris på 1600-talet med befolkningsminskningar och stor social oro. Det berodde bland annat på en stark feodal exploatering av bönderna på kontinenten. Om vikingatiden tog slut för att omvärlden blev starkare så kan man se stormaktstiden som en konsekvens av ett maktvacuum på kontinenten, men också då av en väl fungerande inrikespolitik.

En annan viktig aspekt av den fungerande inrikespolitiken var den politiska utvecklingen mot demokrati och parlamentarism. Inrättandet av ståndsriksdagen kan härledas ända till 1400-talet men det var på 1600-talet den fick ordentligt genomslag. Denna gamla tradition brukar framhållas som unik i internationell jämförelse. Ståndsriksdagen innebar att de fyra ständerna, adel, präster, borgare och bönder, med jämna mellanrum sammanträdde tillsammans med kungen om rikets angelägenheter. Vare sig prästerskapet, efter reformationen, eller borgarna, innan handeln tagit ordentlig fart, hade särskilt stark ställning. Den stora maktkampen stod snarare mellan kungen och adeln, och här var bönderna ofta tungan på vågen.

Om man jämför den medeltida feodala ordningen där makt uteslutande utövades uppifrån och ner, så innebar ståndsriksdagen att bönderna hade ett verkligt politiskt inflytande. Man skulle annars kunna tänka sig att det bara var en symbolisk plats i riksdagen, men historiska källor visar att böndernas inflytandet var verkligt och att det som dryftades i byalagen och togs upp till riksdagen kunde få faktiskt genomslag. Men detta krävde att man var överens inom byalaget, att man nådde en konsensus. Historiker som Eva Österberg och folklivsforskare brukar peka på denna ordning för att förklara dels vår förkärlek för att förhandla och nå konsensus i olika diskussioner, och dels vår tilltro till överhögheten och till att systemet vill oss väl. Denna tradition, menar många, har genomsyrat den vidare utveckling och vår kultur än idag. Vi beskrivs som en samarbets- och konsensuskultur och enligt WVS ligger vi högst i världen vad gäller tillit till institutioner och lägst i utbredning av korruption.

I termer av Spiral dynamics kan medeltiden och stormaktstiden betraktas som en enda period som fungerar enligt en traditionell logik. Det bygger på en konformistisk och auktoritär logik med hierarkisk feodal samhällsstruktur där du föds in i din plats i hierarkin. En bonde förblir en bonde, tjänaren son blir också tjänare och adelskapet går i arv, precis som i Downton Abbey. Logiken är i stora drag densamma, även om den medeltida hierarkin i högre grad var feodal och stormaktstiden var mer demokratisk. Jordbruket stod för den dominerande delen av produktionen såväl som sysselsättningen. Traditioner var viktiga och lagar följdes för dess egen skull. Den traditionella logiken associeras med ordning, rättvisa och stabilitet. Rättsväsendets framväxt under denna period bidrog till att antalet mord sjönk kraftigt under perioden. Denna traditionella logik brukar också associeras med statsbildning, territoriell integritet och en statisk kulturell identitet, vilket också varit fallet för Sverige. Den traditionella logiken finns i högsta grad närvarande idag i det vi kallar statens kärnverksamhet, att försvara rikets gränser och att upprätthålla lag och ordning i landet. Detta upprätthålls genom statens våldsmonopol.

Dock bör nämnas att släktband och heder fortfarande var centrala aspekter för gemene man. De flesta lämnade ju sällan gården eller bygden man var uppvuxen i. Det är främst de närmast sörjande är de man interagerar med. Den sociala ordningen upprätthölls alltså inte bara av yttre tvång, det fanns även inre psykologiska aspekter och värderingar som höll människor i schack. Hedersbegreppet var i högsta grad relevant och fungerade som en slags kreditvärdighet. Om ens föräldrar och släktingar hade ett gott namn så kunde man dra nytta av det, och om man själv hade begått någon oförrätt så gick det ut över familjehedern. Och en usling som inte har någon heder att tala om ville man inte ens sitta vid samma bord som.

Man kan säga att denna traditionella logik med tillhörande värderingar och mindset fortfarande finns närvarande i dagens moderna samhälle. En aspekt av den är det vi kallar jantelagen, vilken innebär att man inte ska stå ut och gå sina egna vägar utan konformera med omgivningen och auktoriteter – tro inte att du är något! Men under medel- och stormaktstiden kan man säga att jantelagen tjänade oss väl. Den fyllde alltså en viktig funktion kring hur konflikter löstes i byn och försäkrade bönderna om visst politiska inflytande.

Sveriges utveckling ur ett Spiral dynamics-perspektiv – Vikingatiden

Nu är det dags att tillämpa Spiral dynamics-modellen genom att ge en snabb översikt av Sveriges historia ur detta perspektiv. Men vad det är för mening med att blicka bakåt i historien om vi ska framåt i utvecklingen? Brukar inte de människor som är intresserade av historia också vara sådana som vill bevara sakernas tillstånd som de är? Inte nödvändigtvis, hävdar jag. Om man vill förändra så måste man förstå vad det är man ska förändra och varför vi hamnade här. Antingen äger man sin historia eller också är man ägd av den! Syftet med denna tillbakablick är alltså utgångspunkten att dagens värderingar, perspektiv och lösningar bör förstås som ett resultatet av en utvecklingsprocess. En mycket lång sådan.

En annan kritisk diskussionspunkt som ibland förs fram i dessa sammanhang är huruvida det är möjligt att förstå den egna kulturen som man är inbäddad i. Detta håller jag med om är en svårighet som man bör vara medveten om. Men även detta är en del i förståelse- och utvecklingsprocessen, ju mer man förstår av sin historia, desto lättare är det att förhålla sig till den. I Robert Kegans termer, även om han i huvudsak fokuserade på individens utveckling, kan man säga att denna förståelseprocess kan ses som ett sätt att göra det man har som subjekt, det man är inbäddad i, till objekt och föremål för reflektion.

Idag förekommer ofta uppfattningen att det inte finns någon unik svensk kultur att undersöka och att allt egentligen är en konsekvens av yttre influenser. På samma sätt skulle man kunna hävda att en enskild människas personlighet i grunden är en konsekvens av andra människors om omvärldens påverkan. Det finns nog fog för att hävda att en kultur som isolerar sig från yttre påverkan, exempelvis Nordkorea, inte kommer att utvecklas i någon högre grad. Detta kan man se som en syn på utvecklingen som går utifrån och in.

Men samtidigt kan vi anlägga en syn på människan, såväl som på kulturen, där utvecklingen sker inifrån och ut. Alltså från individens egen drivkraft att förhålla och navigera sig i världen, och utvecklas som konsekvens av detta. Från detta synsätt är kulturens utveckling en konsekvens av processerna som sker inom denna för att hantera de utmaningar kulturen och samhället står inför. En dialektisk utgångspunkt är att båda dessa förhållningssätt inte är ömsesidigt uteslutande utan att båda utgångspunkterna är meningsfulla att utgå från. Vi är i allra högsta grad, som historiken kring de kulturella transformationerna kommer att visa, en konsekvens av påverkan från andra kulturer. Men samtidigt har denna yttre påverkan drivit fram en utveckling som varit unik och väsensskild från andra kulturer. Det är också meningsfullt att tala om unika svenska förutsättningar, exempelvis geografiska villkor, som påverkat vår utveckling och vårt sätt att blanda denna influens på. Dessutom finns en och annan idé och framgång där vi bidragit till omvärldens och andra kulturers utveckling. Idag betraktar vi oss ofta som en moralisk stormakt där vi gått i frontlinjen vad gäller exempelvis barns rätt i samhället med lagstiftning mot barnaga, eller jämställdhet som vi gärna exporterar till vad vi betraktar som mindre toleranta kulturer.

Att dra en gräns

Men går det verkligen att dra en gräns kring en enstaka kultur och bör man göra det? Vi är ju inte hermetiskt tillslutna, en del människor emigrerar till andra länder och människor från andra länder och kulturer migrerar hit, idag mer än någonsin. Och idéer, uppfattningar och begrepp sprids fram och tillbaka över gränserna. Vad är det då som avgör var gränsen mellan vår kultur och omvärlden går. Den fysiska gränsen kring det geografiska territoriet? En viss etnicitet? En känsla av kulturell tillhörighet? Medborgarskapet? Det är en mycket svår fråga att ge ett stringent och precist svar på. Men på liknande sätt kan jag fråga mig var gränsen mellan mig själv som individ och omvärlden går. Är mina tankar en del av mig? Är jag mina tankar eller har jag dem? Är jag mina känslor eller har jag dem? Är min arm en del av mig? Mina naglar? Mina hudavlagringar? Det som befinner sig i min matsmältningskanal? Atomerna i min kropp byts ut med jämna mellanrum, inte alla på en gång men i en process. Dessutom består min kropp av ett stort antal främmande organismer och celler som lever i symbios med mina celler.

På samma sätt som med kulturen så är det svårt att exakt sätta fingret på var gränsen för individen går. Kulturen, såväl som individen, är i ständig process och utbyte med omvärlden. Den bärs av alla individer som föds, lever och dör. Dessutom har gränserna flyttats många gånger under historiens gång. Själv bor jag i en del av landet som fram till 1658 tillhörde Danmark men som kom att assimileras i det svenska riket och kulturen. Rikets gränser har varit oförändrade från 1905 då Norge gjorde sig självständigt.

Kulturen kan därför, som tidigare nämnts, betraktas som ett komplext adaptiva system och vi bör därför inte räkna med att den någonsin kommer att låta sig beskrivas fullständigt och säkert. Den kommer ständigt att vara i rörelse och i samverkan internt, mellan de olika delarna och individerna som ingår i den, och externt med sin omgivning. Och trots svårigheten att exakt och korrekt definiera gränserna så är det ändå meningsfullt att tala om att kulturen existerar precis som det är meningsfullt att säga att du och jag som individer existerar. Detta är en utgångspunkt som knappast kan betraktas som kontroversiell.

Och på samma sätt som att en individ utvecklas och förändrar sitt sätt att tänka, värdera och identifiera sig, så kan man utgå från att det alltid finns något som förblir statiskt i individen genom hela utvecklingsprocessen. I vuxenutvecklingen finns det personlighetsdrag och -typer som förblir desamma genom hela processen. På samma sätt kan man utgå från att kulturen som något som är i ständigt flöde och utbyte med omgivningen, samtidigt som det finns aspekter av kulturen som förblir desamma under hela resan.

Nyckelkällor och historiska beskrivningar

Med detta avslutar jag diskussionen kring svårigheterna att definiera och dra gränserna kring kulturen, och fortsätter med att beskriva hur den svenska kulturen utvecklats. De historiska källor jag främst förlitar mig på i beskrivningen, och som också gör kopplingen mellan historiska skeenden och nutida förhållanden, är följande:

Är svensken människa av Berggren och Trägårdh som gör en ingående historisk analys av skiftet från en traditionell kultur till en modern genom att titta på kulturella uttryck i olika författarskap, och visa på deras betydelse för den strukturella och politiska utvecklingen under 1800- och 1900-talet.

Kan landet lagom vara bäst (2013) och Landet lagom och framtiden av Kurt Lundgren som beskriver läroprocesser på organisatoriska såväl som samhälleliga plan.

En svensk historia från vikingatid till nutid (2000) av Lars Berggren och Mats Greiff för en översikt över den svenska historiska utvecklingen. Boken riktar sig till studenter i historia och utgår från ett socialhistoriskt perspektiv.

Svensk mentalitet (1994) av Åke Daun. En klassisk analys av personlighetsdrag och kulturella koder som är kännetecknande för svenskar. Också här med en ambition att gå tillbaka till våra historiska rötter för att förklara dagens mentalitet.

I övrigt kommer jag bara i undantagsfall att ange källor i den löpande texten.

Förutsättningar till antagandena är att undersöka Sveriges historiska utveckling ur ett värdesystemperspektiv enligt Spiral dynamics-modellen. Modellen beskriver tre dimensioner, värderingar, organisationslogik samt meningsramar, som jag kommer försöka fånga upp på respektive nivå. Även vikten av den teknologiska utvecklingen kommer att spela in, samt de geografiska förutsättningarna. Beskrivningen kommer att vara ganska skissartad för att fånga de stora dragen och bör också den ses som del av en process.

Geografiska förutsättningar och invandring av jägare-samlare, ca 10 000 år f.kr.

Inledningsvis kan vi konstatera att Sverige ligger i ett avsides hörn av Europa och geografiskt avgränsat av Östersjön. Naturresurser som varit betydelsefulla för utvecklingen är skogen, järnmalmen, och älvarna för fiske och energiutvinning. Det geografiska läget har medfört en förhållandevis kort odlingssäsong och Norden har därför alltid varit förhållandevis glesbefolkat.

De första människorna vandrade in till den skandinaviska halvön i och med att inlandsisen drog sig tillbaka, varvid växtlighet och djurliv ökade. I första hand utgjorde jakt och fiske födokällor tillsammans med en del samlande. Detta kallas stenåldern efter det mest använda redskapet och följdes av bronsåldern då bronsföremål börjar användas.

Jordbruket inleddes ca 4000 år f.kr. och växte fram vid sidan om jakt och fiske. Det bedrevs i form av svedjebruk och när ogräset tog över blev det till betesmark för tamboskap. Det sista svedjebruket skedde i Småland så sent som på 1930-talet. Vete var den mest framträdande grödan, vilket ledde till en snabb omläggning av kostvanor till gröt och produktion av lerkärl. Bondesamhället gav överskott av mat och arbete, vilket kunde läggas på att producera bland annat arbetskrävande gravsättningar.

Vid 500-talet f.kr. förändras livsvillkoren i form av en klimatförändring. Det blev betydligt kallare, ungefär motsvarande dagens temperaturer, och vintrarna blev hårdare. Inomhus var det max +12°C på vintern. Fiske spelade fortfarande en stor roll, liksom jakten, men det var främst jordbruket som ökade i betydelse. Byar och större sammanslutningar av människor växte fram och tamboskapen flyttade in i de större husen. Bakterier och parasiter gav upphov till smittsamma sjukdomar, t ex TBC. Kyla och fukt, samt sot från inomhuseldning gav upphov till kraftigt försämrad hälsa.

Vid järnåldern utvecklades i trakterna kring Bergslagen en förmåga att smida järn till stål genom att ömsom glödga och ömsom kyla ner det. Metallredskapen användes i hushållet och sedermera som vapen. En viss kontakt och utbyte fanns med omvärlden och en del föremål letade sig hit från Medelhavsområdet.

Vikingatiden, ca 800-1100

Vikingatidens inledning brukar anges till 800-talet. Den stöddes av bland annat en teknologisk utveckling: den marina revolutionen öppnade vägen till världshaven med erövring av nya land och plundringar. Närheten till Nordsjön och Östersjön med dess många fjordar och öar var förstås gynnsamma omgivningar för att utveckla en skicklighet att framföra sig på vattnet. Skeppen var grundgående och kunde därför smyga fram och anfalla platser som saknade försvar. Detta ledde till stora framgångar och motmedel saknades under flera hundra år. Färderna över Nordsjön kunde avverkas på kort tid: Norge-Island på 4 dygn, och Norge-Grönland på 12 dygn. Man navigerade främst med solen. Den norska expansionen motiverades till stor del av en brist på brukbar jord och färderna gick till norra Brittiska öarna, Island, Grönland och även några korta turer till Nordamerika. De danska erövringarna gick främst till Brittiska öarna.

De svenska färderna österut drevs förmodligen främst av handel med baltiska och ryska kusten, samt vidare ner längs floderna mot Orienten, t ex via Volga. Man nådde Miklagård (Konstantinopel, idag Istanbul). De flodgående båtarna var mindre än de oceangående – ca 10 m långa med ca 10 besättningsmän. Varor fördes hem till Birka och handlades på ett sätt som var aningen mer avancerat än byteshandel, något som har belagts av fynd av vikter för att väga betalningsmedel.

I slutet av vikingatiden var svearna 100-200 000, ett folk som bestod av antal löst förbundna och i praktiken självstyrande området med egna landskapslagar. Dock fanns en kung och ett riksblot i Uppsala som ganska svaga politiska och religiösa centrum. Man offrade till gudarna som beskrivs i den nordiska asatron, främst Oden, Tor och Frej. Här förekommer även rituella människooffer.

Vikingatiden kan betraktas som en klankultur där blodsband och heder har stor betydelse för identiteten. Vedergällning och vendettor är vanliga inslag enligt de isländska sagorna som Eddan. Enligt asatron togs de modigaste och bästa krigarna till Valhall efter deras död för att kämpa i ärorika slag. Detta är ett mindset som är mycket effektivt i strid. Avsaknad av dödsrädsla gör en krigare mycket effektiv.

Ur ett Spiral dymamics-perspektiv var den rådande kulturella, politiska och strukturella ordningen mycket väl överensstämmande med det pre-traditionella värdesystemet. Det är i grunden en härskarlogik där man ser till att slå till först och härska över motståndarna innan de hinner slå till. Eller avskräcka andra genom att lösa konflikter med blodshämnd. För de flesta präglades vardagen av arbete med enskilda gårdar, något organiserat bysystem har ännu inte etablerats. Den sociala ordningen byggs upp av tre samhällsklasser, stormän, småbönder och slavar, eller trälar. Det var förmodligen storbönderna som hade resurser att organisera vikingatågen.

Om nu vikingarna var så framgångsrika med sina erövringar och handel, vad var det som gjorde att deras välde kom till ett slut? Dels stoppades man på slagfältet, resten av Europa blev bättre på att försvara sig. En annan samverkande faktor var ett virus som spreds upp från södern. Men detta var inte ett vanligt virus i form av en mikrob, utan en meme – en idé med en tillhörande identitet, mindset och institution: kristendomen. År 830 e.kr. gör Ansgar ett första försök att kristna nordborna, men det ska ta ytterligare ca 250 år innan kristendomen får ordentligt fäste och den gamla asatron besegras. Även om det krävdes blodiga strider var det den danske kungen Harald Blåtand som i slutet av 900-talet lät sig döpas för att bli del av den kristna politiska sfären och garantera honom skydd från andra militära makter inom den kristna sfären. Krucifixet ersatte torshammaren, och de sju dödssynderna tillsammans med att ställas till doms i livet efter detta ersatte Valhalls slagfält och fester. Avgudatemplet i Uppsala sattes i brand omkring 1080. 

Ibland debatteras olika religioners betydelse för människans eventuella fridfullhet eller våldsamhet. I detta fall är det helt klart att kristnandet haft en i huvudsak modererande och civiliserande roll i Nordens utveckling. Vi gick från värderingar, identitet och perspektiv som byggde på en ganska brutal logik, en som lämpade sig för krig, äventyr och hjältedåd, till en logik som var betydligt fridsammare som i högre grad byggde på rädsla för en allsmäktig gud som dömer en i livet efter detta.

Teori – Jämförelse mellan olika värderingsmodeller

Innan jag fortsätter den teoretiska genomgången så kommer några vidare ord kring bakgrunden och syftet med analysen och arbetet. Flyktingkrisen har inneburit och innebär en stor utmaning och stora svårigheter för alla inblandade. För individer, för landet som helhet, för EU, för de som flyr eller migrerar och så vidare. Det går att belysa den från många olika vinklar, mer eller mindre kritiska eller konstruktiva. Min första och främsta utgångspunkt om den här frågan är konstruktiv. Jag arbetar med teorier och praktiker för personlig utveckling, och här går jag också in på den kulturella utvecklingsdimensionen. Vi står inför en kris och frågan jag utgår från här är följande:

Hur kan kan vi växa som människor och utvecklas vidare som kultur? Det är inte bara så att krisen erbjuder möjligheter att utvecklas, jag hävdar att situationen kräver att vi tänker nytt och ser världen på nya sätt. Syftet är alltså att visa hur det rådande tänkandet och de rådande synsätten är otillräckliga. Att visa hur vi hamnade här och framför allt att visa på vägar framåt.

När jag nu introducerar en modell som beskriver hur värderingar utvecklas vill jag gå grundligt tillväga. Därför kanske den teoretiska genomgången kan kännas långrandig. Dessutom finns en del språkliga detaljer som kan utvecklas. Jag kommer att återkomma och sammanfatta genomgången på ett lite mer lättillgängligt vis senare innan jag drar mina slutsatser.

Här kommer andra modeller över värdesystem att diskuteras och jämföras med Spiral dynamics-modellen. Dessa är GAL-TAN-skalan från statsvetenskapen, Shalom Schwartz värdesystemteori (också kallad Common cause), World Values Survey, samt vårt eget värdesystemtest. Avslutningsvis kommer Spiral dynamics att sammanfattas tillsammans med en diskussion kring de mer eller mindre normativa antaganden som ligger till grund för modellen. Ett annat syfte med arbetet är att utveckla modellen och tydliggöra dess vetenskapliga stöd.

Jämförelse med andra modeller

GAL-TAN-skalan

I analysen av det senaste riksdagsvalet fördes ett nytt perspektiv fram. Utöver den klassiska höger-vänsterskalan förespråkade statsvetaren Henrik Oscarsson från SOM-institutet en vertikal skala, GAL-TAN, där den förra står för Green, Alternative, Libertarian och den senare för Traditionalist, Authoritarian, Nationalistic. De partier som gjorde framgångsrika val positionerade sig i olika ändar av den skalan, främst Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. I analysen beskrivs att invandringspositiva personer tenderar att ha libertära värderingar (GAL) och invandringskritiska ha auktoritära (TAN).

En bok som beskriver dessa förändringar i det politiska landskapet kallades Fragment och visar just hur vi gått från ett förhållandevis homogent åsiktslandskap till ett mer fragmenterat och differentierat. Och det är just på den vertikala skalan som uppdelningen sker, något som får stöd från de åsiktsundersökningar SOM-institutet genomfört under många år (se figur 7 på s 26 för en jämförelse mellan valen 1994 och 2014).

Hur förhåller sig då Spiral dynamics-modellen till denna skala? En översiktlig jämförelse visar att GAL motsvarar de postmoderna värderingarna, även om libertära också ryms i de moderna. Den senare tycks svara ganska tydligt mot de traditionella värderingarna. Detta torde vara en rimlig slutsats, men ett framtida arbete är att visa att denna koppling verkligen har empiriskt stöd. Oscarsson med kollegor visar också på en korrelation mellan vänster-höger och GAL-TAN så att partier och människor som hamnar till vänster på den politiska skalan i högre utsträckning hamnar högre upp, alltså GAL, medan höger korrelerar med TAN. Det är alltså meningsfullt att tala om att vänstern i högre utsträckning har postmoderna värderingar och högern har traditionella. Exempel är Fi och Mp uppe till vänster och Sd nere till höger. C avviker här genom att stå långt upp och långt ut till höger, de förespråkar en generös och liberal flyktingpolitik tillsammans med en uttalad marknadsliberal syn på företagande. Övriga borgliga partier har gissningsvis rört sig nedåt på kartan senaste året.

Shalom Schwartz value systems

En annan ofta använd modell för att beskriva värdesystem är den som utvecklades av Shalom Schwartz och populariserad i omställningskretsar som Common cause. Jag har introducerat modellen här och här. Schwartz modell är induktiv, vilket innebär att det är empirin som bygger upp modellen. Värderingarna som framkommer som olika ställningstaganden och värden som grupperas i olika kluster. Man kan jämföra med Jane Loevingers jagutvecklingsteori som också den är induktiv och där beskrivningarna av stadierna kommer från utvärderingarna av data. Spiral dynamics-modellen däremot kan ses som en deduktiv modell som formulerades tidigt och därefter har empirin fått anpassa sig efter modellen och dess idealiseringar. Detta påminner om utvecklingen av Kegans subjekt-objektteori som formulerades utifrån en undersökning av ca 40 individer (samt inspiration från andra teorier som Kohlbergs och Piagets), därefter har Kegans ramverk legat till grund för hur vidare data ska samlas in och bedömas.

I vetenskapliga sammanhang har man på senare tid förespråkat induktiva och empiriskt grundade modeller. En anledning till detta är uppfattningen att forskaren bör undvika att projicera ut sina egna förväntningar på världen och sedan samla in data som stödjer den egna tesen. En annan är den i många fall rikliga tillgången på data – Big data! Det naturvetenskapliga idealet är annars att man formulerar en hypotes och sedan testar den empiriskt. Men man kan emot detta hävda att man med en sådan hypotetisk-deduktiv metod får de svar man frågar efter. Det gäller alltså att, som Karl Popper betonade, formulera hypoteser som kan falsifieras.

En nackdel med dessa induktiva och empiriska metoder att de inte avslöjar någon underliggande mekanism eller logik. De beskriver bara fördelningen vid olika tidpunkter. Dock behöver inte båda tillvägagångssätten vara ömsesidigt uteslutande, snarare kan de komplettera varandra om de olika modellerna kan visas vara överensstämmande med varandra. Således kan Loevingers och Kegans teorier ses som ömsesidigt kompletterande varandra och så kan man också se på Schwartz och Spiral dynamics. De grundar sig nämligen på samma struktur enligt en analys av Strack (2011). En förmodad utveckling på området tror jag är att man strävar efter att integrera olika metoder och synsätt för att kombinera bra data och dynamiska modeller med bra underliggande lagar och förklaringsmodeller. Denna typ av metateoretiska jämförelser kommer vi nog se mer av i framtiden. Schwartz själv föreslog en utveckling där man ordnar värderingar och värdesystem efter en utvecklingsdimension. Och det finns ett närmare exempel på ett sådant förfarande.

World Values Survey

Sättet att mäta värderingar som fått störst populärt genomslag är förmodligen World Values Survey lett av Ronald Ingelhart. WVS har sedan 80-talet studerat värderingar i sociokulturella, moraliska, religiösa, politiska frågor hos ett representativt urval av befolkningarna i många olika kulturer. Ungefär vart femte år publiceras resultat från undersökningarna vilket brukar illustreras med olika värderingskartor. Dessa kartor brukar användas för att illustrera hur värderingar skiljer sig åt mellan olika kulturer, men det öppet tillgängliga datamaterialet kan också användas för att studera hur värderingar fördelar sig inom kulturerna. Datat kan också användas för att studera dessa värderingar ur ett utvecklingsperspektiv. En sådan analys genomfördes av Per Sjölander där värdesystemen för tidpunkterna 1996 och 2006 i USA såväl som Sverige jämfördes. En intressant slutsats från den analysen var att de traditionella värderingarna gick framåt under den tidsperioden, på bekostnad av de postmoderna. En möjlig, och kanske till och med trolig, förklaring till denna utveckling (eller regression?!) är händelserna efter 9/11 med kriget mot terrorism och den ökade nationalismen och patriotism som följde på detta. Detta är ett exempel på den adaptiva aspekten av värderingarna, de anpassar sig till omständigheterna – oavsett vad man tycker om det.

I jämförelse kunde visas att de postmoderna värderingarna fått stort genomslag i vår kultur. Sjölanders analys gav upphov till ett vidare arbete kring vårt värdesystemtest.

Värdesystemtestet

Sjölanders analys av data från WVS möjliggjorde att någorlunda precist fånga traditionella till postmoderna värderingar. Men intervjufrågorna i WVS är inte anpassade till att beskriva utvecklingsdimension. Därför har vi sedan dess arbetat med att formulera alternativ som bättre ska differentiera mellan olika utvecklingsnivåer. En central aspekt i det arbetet, som då är ett induktivt tillvägagångssätt, är att hitta statistiska mått för att visa att ett visst värdesystem bör ses som mer utvecklat än ett annat. Detta är alltjämnt pågående arbete.

Övriga vuxenutvecklingsteorier

Det borde ligga nära till hands att jämföra Spiral dynamics med andra vuxenutvecklingsteorier som Loevingers jagutvecklingsteori, Kegans subjekt-objektteori såväl som MHC. Cook-Greuter gjorde en tabell över hur jagutvecklingsstadierna förhåller sig till värdesystemen och Kegan brukar referera till ordning 3-5 av meningsskapande som traditionalism, modernism och (rekonstruktiv) postmodernism. Man ska dock vara lite försiktigt med denna koppling. Spiral dynamics kan ses som en stadieteori för den kulturella utvecklingen men inte för den personliga. Det finns inget i teorins konstruktion som visar att de postmoderna värderingarna är mer komplexa eller transcenderar de moderna eller traditionella. Det är bara något som observerats i hur kulturer utvecklas, samt i att frågeställningarna hos de olika värdesystemen utvecklas som en respons i föregående värdesystems tillkortakommanden. Men på det individuella planet får kopplingen mellan olika värderingar och nivåer av komplexitet eller mognad betraktas som svag. Att man har postmoderna värderingar är alltså inte nödvändigtvis ett bevis för att man kommit långt i sin personliga utveckling. I synnerhet här i Sverige där de postmoderna värderingarna fått sådant stort genomslag. Det finns alltså ett starkt kulturellt stöd för dessa värderingar. Mer om detta när vi diskuterar den svenska kontexten.

Avslutningsvis kan jag nämna en jämförelse jag gjort mellan Spiral dynamics i Dawlabanis beskrivning och fokus på ekonomiska system och ett ramverk för tekno-ekonomisk utveckling av Otto Scharmer och Katrin Kaufer. Båda försöker besvara vad som händer efter kapitalismen och de kommer fram till någorlunda samstämmiga resultat.

Sammanfattning och kritik av Spiral dynamics

Spiral dynamics är alltså ett deduktivt ramverk för hur värderingar utvecklas genom historien, men de illustrerar också tre viktiga värdesystem och tillhörande perspektiv som är verksamma idag. Modellen ger en mycket grov och förenklad bild över värdelandskapet i ett typiskt industrialiserat västland. En poäng med denna förenkling är dock att göra den enkel att tillämpa. En annan förenkling är att utvecklingen för alla kulturer beskrivs med samma modell, därför behöver den kompletteras med en del resonemang kring kulturella särdrag.

En uppenbar kritik man kan rikta mot modellen är dess normativa inslag. Att en modell eller teori är normativ innebär att den inte bara beskriver hur världen eller en del av den är beskaffad utan den föreskriver också hur den borde fungera. Det kan ske mer eller mindre explicit, i detta fall skulle det kunna innebära att beskriva vissa värderingar eller hur de förhåller sig till varandra som mer önskvärda utan att visa varför. Ett sätt att undvika denna normativitet är alltså att tydliggöra argumentationen genom att hänvisa till empiri. Ett annat sätt är att vara tydlig och transparent med de antaganden och axiom som modellen vilar på.

Vid jämförelsen med exempelvis Schwartz modell och WVS beskriver Spiral dynamics värdesystem som mer eller mindre utvecklade. Det var ett grundläggande antagande utifrån vilket modellen konstruerades och inte någon empiriskt grundad slutsats. Den är inte uttalat normativ i att högre nivåer är bättre eller mer önskvärda. Inte heller är den deterministisk som vissa menar, det finns inget som vittnar om att utvecklingen är predestinerad att ske. Tillfälliga bakslag, mer permanenta regressioner eller kollapser är fullt möjliga. På så sätt kan den ses som en taxonomi över kulturella värderingar. Så här beskriver Clare Graves sin syn på den normativa frågan, en syn jag betraktar som svagt normativ på det kulturella planet.

“I am not saying in this conception of adult behavior that one style of being, one form of human existence is inevitably and in all circumstances superior to or better than another form of human existence, another style of being. What I am saying is that when one form of being is more congruent with the realities of existence, then it is the better form of living for those realities. And what I am saying is that when one form of existence ceases to be functional for the realities of existence then some other form, either higher or lower in the hierarchy, is the better form of living. I do suggest, however, and this I deeply believe is so, that for the overall welfare of total man’s existence in this world, over the long run of time, higher levels are better than lower levels and that the prime good of any society’s governing figures should be to promote human movement up the levels of human existence.”

En iakttagelse jag själv gör är att även företrädare för Schwartz eller Common cause såväl som WVS i Sverige mellan raderna implicerar att vissa värderingar är mer utvecklade än andra, då förstås våra egna jämfört med t ex synen på jämställdhet eller barnaga i andra kulturer. Själv tycker jag att den normativa frågan ständigt bör vara öppen för diskussion, men att de ställningstagande man gör bör vara öppen och tydlig med det. En fördel med ett explicit och tydligt uttalat utvecklingsperspektiv är förstås att vi kan undersöka olika situationer som flyktingfrågan och se dem som möjliga utvecklingskriser.

Ett annat normativt inslag är det stora språnget mellan de postmoderna och de integrala värderingarna, något som blir en konsekvens av att beskrivningen av de föregående värdesystemen inte skiljer sig i komplexitet. De blir bara olika perspektiv med samma struktur, ett system där värderingar uppstår som en konsekvens av upplevda livsvillkor. De integrala värderingarna enligt modellen omfattar – integrerar – samtliga tidigare värdesystem. Detta kvalitativa skifte och stora steg har inte något stöd från tidigare nämnda teorier från vuxenutvecklingsfältet, där varje stadium eller nivå är mer komplex än den närmast föregående.

Ytterligare ett sådant antagande är förespråkandet att spiralen bör vara balanserad och därmed ”hälsosam”. Det innebär att en kultur behöver en representation av alla värderingar upp till den högsta befintliga nivån. Från detta antagande följer först och främst att kulturer inte kan ”hoppa” upp till en viss nivå utan behöver passera alla nivåer. Och vidare att värdesystem som befinner sig längre ner i spiralen aldrig kommer att försvinna eller bör bekämpas per se. Denna tanke kan möjligen finna visst stöd i synen på värdelandskapet som ett komplext adaptivt system. Värderingar låter sig inte till fullo styras eller kontrolleras. Detta är också något jag förespråkar.

När dessa normativa inslag diskuteras bör man vara medveten om delen som definitivt inte är normativ. De olika värdesystemen kopplas ihop med perspektiv som också kan ses som olika slags rationaliteter. Med rationalitet menar jag sätt att se på världen, att skapa mening och uppfattning om vad som är önskvärda beteenden och värderingar. Det finns alltså inte en uppsättning korrekta, rationella och goda värderingar där andra värderingar är irrationella och bygger på rädsla eller ondska. Det om något hade varit normativt! Däri ligger i min mening modellens främsta styrka och där kan den komplettera andra modeller och bidra till intressanta diskussioner.

Som helhet så är behöver modellen underbyggas vetenskapligt i högre grad. Även om den inte vunnit någon större popularitet inom akademin får den, som beskrivits ovan, indirekt stöd av andra teorier och går lätt att koppla till andra utvecklingsdimensioner som socio-tekno-ekonomiska. På plussidan är flertalet beskrivningar på hur den beprövats i olika kontexter och dess användbarhet. I denna analys är det användbarheten jag tänker dra nytta av. Den ger ett perspektiv på värderingar och hur de utvecklas, en dimension de andra modellerna över värderingar saknar.

I följande del kommer den svenska kulturen och historien att diskuteras utifrån ett Spiral dynamics-perspektiv.

Teori – Spiral dynamics-modellen och värdesystem ur ett utvecklingsperspektiv

Vid analysen av värderingarna kommer jag att utgå från modellen som är populärt känd som Spiral dynamics. Det finns dock flera andra modeller över värdesystem, så valet kräver en motivering. För- och nackdelar med modellen kommer att diskuteras mer ingående i nästa inlägg, men avgörande här är att de olika värdesystemen kan kopplas till olika perspektiv eller “mindsets” och att den beskriver ett utvecklingsperspektiv. På så sätt kan Spiral dynamics-modellen fungera som ett stöd för att se på världen och komplexa problemställningar ur olika perspektiv, vilket är en central komponent i den personliga utvecklingen.

Spiral dynamics, eller som upphovsmannen Clare W. Graves (1914-86) kallade den “the emergent, cyclical, double-helix theory of adult biopsychosocial systems development”, beskriver hur värdesystem eller vMemes utvecklas främst på det kulturella planet. Jag har använt utvecklingsmodellen Spiral dynamics vid flera tidigare tillfällen, t ex i en analys av skoldebatten, och gett en ganska omfattande introduktion av på min andra blogg fication.se. Den vidareutvecklades av Don Beck och Chris Cowan m.fl. Den är inte lika väl vetenskapligt underbyggd som vuxenutvecklingsteorier som Loevingers jagutvecklingsteori, Kegans subjekt-objektteori eller MHC, men kan sägas få indirekt stöd av teorierna ovan och av flera andra liknande ramverk för samhälls- eller organisationsutveckling, t ex i beskrivningar av Scharmer och Kaufer, och av Laloux.

Graves, som var professor i psykologi från Union Colleague i New York, sökte en syntes mellan olika psykologiska skolor som representerades av i första hand Abraham Maslow, samt av B.F. Skinner och Carl Rogers. Graves inspirerades av nya tankar kring systemteori, general systems theory, som formulerades av Ludwig von Bertalanffy. Marilyn Hamilton gör också denna systemteoretiska koppling och beskriver värderingar som just komplexa adaptiva system. Precis som Jean Piaget så undersökte Graves hur människor värderade och uppfattade världen på olika sätt snarare än att finna rätt världsbild och rätt värderingar. Han gav sina studenter frågan ”Hur fungerar en mogen och rationell människa?” och fick ett antal olika svar som han delade in i olika högar med liknande svar. Sedan bad han ett antal människor ordna högarna efter mognad eller utveckling och de kom fram till ungefär samma resultat. Ett grundantagande är att det inte finns någon enda korrekt syn på hur en rationell människa fungerar utan att det finns olika möjliga synsätt. Denna synen på rationellt tänkande, såväl som förmågan att ta olika perspektiv, utvecklas genom hela livet.

vMeme

Ett nyckelbegrepp i Spiral dynamics som introducerades av Beck och Cowan är vMeme som står för value-meme. Begreppet meme, som kommer från Richard Dawkins bok the Selfish gene, är en informationsmängd, en idé, en –ism, en värdering eller liknande som sprids genom befolkningen likt ett virus. Människor kan man här se som värddjur för informationsviruset som sprider sig mer eller mindre effektivt beroende på hur mottagliga människorna är, alltså grogrunden. På samma sätt som organismer kan ses som värddjur för gener som sprids vidare om de har livskraft kan vi se idéerna spridas vidare och evolvera till alltmer komplexa former. En enkel illustrationen av hur en mem sprids är genom att människor delar inlägg på Facebook. Vi är mottagliga för vissa memer medan vi inte nappar lika mycket på andra. På så sätt kan man se informationslandskapet som ett ekosystem där vissa arter (idéer eller värderingar) kan trivas och växa medan andra inte finner lika gynnsamma förutsättningar.

När det gäller Spiral dynamics så beskriver den inte enskilda idéer eller värderingar utan om hela värdesystem. En vMeme är alltså en sammanhängande uppsättning eller kluster med grundläggande åsikter och värderingar som bygger på något eller några grundantaganden. Om en person till exempel visar en hög tolerans för olika kulturer och förespråkar jämställdhet så kan man förvänta sig att denne också förespråkar mänskliga rättigheter. En annan person som förespråkar konformism och lydnad kan förväntas tycka traditioner och trygghet är viktiga. På liknande sätt går det att identifiera 8 olika värdesystem.

De olika värdesystemen beskriver hur värdesystem utvecklas i olika kulturer. Ett värdesystem är en samling åsikter och förhållningssätt i olika frågor som hänger ihop med varandra. De beskriver vad människor anser vara sunt, rationellt och önskvärt i olika situationer. Värdesystem är inte bara en samling åsikter utan också perspektiv på världen. Man kan säga att det inte bara är ett sätt att se på världen utan också ett sätt att inte se världen.

Ett vidare antagande är att värdesystemen i historiens såväl som i individers utveckling svänger mellan två ytterligheter, individualism och kollektivism. Men det är inte en pendelrörelse som bara går fram och tillbaka utan någon progression, utan en spiralrörelse där den för varje varv också rör sig uppåt – därav namnet på modellen. Varje ny nivå eller stadie bygger vidare på föregående, men är samtidigt en reaktion mot den och försöker lösa de problem som föregående skapar.

Livsomständigheter

Clare Graves hade som grundhypotes att värdesystemen i grunden är en konsekvens av hur individen (eller kulturen) ser på sin omvärld. Värdesystemet är alltså ett svar på ens livsomständigheter, på engelska “life conditions”. Livomständigheter utgörs av:

• platser och fysiska omgivningar, t ex i innerstan på Södermalm, i förorten i Tensta eller på landsbygden i Göinge,

• om problem och utmaningar man står inför, som olika arbetssituationer eller olika grad av trygghet i närområdet,

• sociala omständigheter som styrs av social status, kön, utbildning och familjesituation.

Vi har alla olika livssituationer och står inför olika problemställningar och utmaningar i livet. På så sätt ger värderingarna oss en grund att stå på och en riktning i livet då de säger oss vad som är rationellt och önskvärt att tycka och sträva mot.

Men livsvillkoren är ju inte bara objektiva sanningar som vi ser, snarare upplever vi dem ur olika perspektiv. Vi inte ser världen som den är utan vi ser den till stor del som vi vill se den. Till stor del sker en återkoppling genom att man tar in nyheter från nyhetskanaler och källor som bekräftar den egna världsbilden. Och när man får sin världsbild bekräftad så fortsätter man lätt att ta in nyheter därifrån. En konsekvens blir också att man dras till de frågor och de problem som bekräftar den egna världsbilden. På samma sätt följer man dem på twitter och umgås hellre med dem som har liknande värderingar som en själv. Ett begrepp som fångar denna rundgång och fenomen är ekokammare.

Det här tycks ju vara en ganska statisk syn där alla sitter fast i sina ekokammare och aldrig behöver utmana sina egna världsbilder. Men vi kan ju lyckligtvis inte helt och hållet styra över vilka problem och vilken verklighet vi ska se. Omvärlden förändras ju också, vare sig vi vill eller inte. Ibland seglar nya frågor eller problem upp på agendan där de egna värderingarna inte ger tillfredsställande svar. Då kan man antingen blunda för de nya frågorna eller faktumen, eller också anpassa sina värderingar och sin världsbild till de nya problemen. Ordet faktaresistens har införts för att beskriva det förstnämnda, när man blundar och bortser från fakta när de talar emot den egna övertygelsen och världsbilden. Konfirmationsbias är ett besläktat men svagare begrepp.

Men en del andra människor omprövar verkligen sina värderingar. Det kan bero på att de inte är så fast förankrade i sina ställningstaganden eller att de inte investerat lika mycket av sin trovärdighet i att försvara de tidigare värderingarna. Men det kan också bero på att de har en högre grad av mognad och intellektuell hederlighet. Man kan i alla fall generalisera genom att säga att det vid en förändring av livsomständigheterna finns en viss sannolikhet att en person förändrar sina värderingar, gradvis eller till och med genom att helt byta värderingar.

Begreppet livsomständighet är alltså centralt för modellen och en av de viktigaste poängerna med analysen är följande: om livsvillkoren förändras så kan vi förvänta oss att värderingarna på en kulturell aggregerad nivå kommer att förändras med dem.

Spiral dynamics integral

Don Beck utvecklade modellen i ett samarbete med Ken Wilber och kallade den Spiral dynamics integral. Då vidareutvecklades kopplingen av värdesystem till utveckling på det psykologiska och strukturella planet. Exempelvis genom att koppla ihop de olika värdesystemen med olika styrelseskick, organisationsformer och tekno-ekonomiska förändringar, samt med olika sätt som individer tar perspektiv på världen. Ett exempel på tillämpning på det strukturella planet är Said Dawlabanis analys av utvecklingen av ekonomiska system i sin Memenomics som jag recenserat här. Andra tillämpningar är av Ron Cacioppe och Mark Edwards som ramverk till organisationsutveckling, Don Beck som tillämpat modellen i Sydafrika efter apartheid och Elsa Maalouf som har beskrivit konflikthärdar i Mellanöstern ur ett värdesystemperspektiv.

Styrkor med modellen som bör framhållas är att den är ganska enkel att sätta sig in i och förstå, den är också enkel att koppla till vetenskapliga och idéhistoriska strömningar, och teknologiska genombrott. Denna breda koppling kan dels ses som en styrka i och med att den kopplar den historiska utvecklingen med dagens klimat, men också en svaghet i och med att det är svårt att föra i bevis hur den kopplingen ser ut. Jämfört med andra modeller är den mycket bred och grovmaskig, beskrivningarna blir därför i ganska breda penseldrag. Modellen säger inte heller något om kulturella särdrag, alltså att utvecklingen ser olika ut i olika länder, en aspekt jag kommer att diskutera och lägga till. Därför kommer några alternativa modeller diskuteras efter beskrivningen av de viktigaste värdesystemen.

Beskrivning av de vanligast förekommande värdesystem

Innan de viktigaste värdesystemen beskrivs bör nämnas att värderingar enligt modellen inte är antingen onda eller goda, bra eller dåliga, och högre är inte med nödvändighet bättre. De är inte heller ett bra mått på hur långt individer kommit i utveckling i termer av komplexitet eller mognad, det går att argumentera för alla värderingar på mer eller mindre komplexa och utvecklade sätt. Värderingar och värdesystem är i grunden en konsekvens av de livsvillkor man upplever. Men också av ens omgivnings värderingar.

Egentligen kan man säga att det finns minst 9 miljoner olika perspektiv i vårt land, men för att kunna se mönster och belysa värderingarna från ett övergripande synsätt brukar man tala om tre stora grupper som betecknas på olika sätt, ibland med bokstavskombinationer, färger eller andra namn. Jag refererar till dem som traditionella, moderna och postmoderna värderingar. Här följer en kortfattad och förenklad beskrivning av dessa värderingar eller perspektiv, och hur de vuxit fram tillsammans med ett första inledande värdesystem, pre-traditionella värderingar, samt ett femte efterföljande värdesystem, integrala värderingar.

Ett tips när man läser beskrivningarna är att tänka sig att det handlar om en annan kultur än den svenska. Modellen utvecklades som nämnts i USA men man kan tänka sig att denna beskrivning handlar om en godtyckligt kultur, i första hand i västvärlden.

De pre-traditionella värderingarna förekommer i mycket liten utsträckning och har litet inflytande i debatten. De kan ses som en extremindividualistisk form av självhävdelse där omvärlden och andra människor ses som hotfulla. Det som ger mål och mening med livet är att uppnå makt på andras bekostnad. Medlet är att använda hot, styrka och våld för att uppnå detta. Denna enkla härskarlogik lyder: Starkast vinner! och den lämpar sig väl i kretsar av mer eller mindre organiserad brottslighet. Svaghet föraktas och oförrätter besvaras främst med vedergällning. Historiskt kan värdesystemet härledas till den neolitiska revolutionen med jordbrukande och bildandet av högkulturer som det antika Egypten och Romarriket.

Det traditionella värdesystemet och perspektivet kännetecknas av konformism, kollektivism och en traditionell syn på exempelvis tro och kunskap, nationell identitet och könsroller. De traditionella värderingarna kan historiskt härledas till skapandet av nationalstaten och statsreligion, och som en respons på de pre-traditionella betydligt våldsammare värderingarna som föregår de traditionella. I det politiska landskapet kan de traditionella värderingarna associeras till den tidigare arbetarrörelsen och idag ses i de konservativa politiska värderingarna. Institutioner som fungerar utifrån en traditionell logik är sådana som garanterar stabilitet, som försvar och polisväsende.

Det traditionella perspektivet betonar stabilitet och ordning, något som är en förutsättning för att äganderätt ska respekteras och att värna de svaga från brottslingar. Historiskt kan har detta värdesystem utvecklats som en respons på föregående värdesystem och som ett sätt att hålla det i schack. Dock kan ett överdrivet fokus på bevarande av traditioner och respekt av auktoriteter hämma utveckling och framsteg – nytänkare står ofta i kontrast till stabilitet och traditioner.

Det moderna värdesystemet växte historiskt fram med den vetenskapliga och industriella revolutionen, och betonar rationalitet, vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Ofta förespråkas individualism och ifrågasättande av den traditionella kollektivismen som här kallas jantelagen, ett fenomen man kan observera i andra kulturer än den svenska. De moderna värderingarna syns tydligast i näringslivet där företag och individer konkurrerar enligt en marknadslogik. Marknadsliberalism och kapitalismen utvecklades som en konsekvens av avregleringar av banker och handel på en fri marknad till skillnad från en statligt kontrollerad planekonomi.

Ständig tillväxt och positiv framtidstro utgör kärnan i de moderna värderingarna. Teknologiska och vetenskapliga framsteg är centrala och definierar en kulturs framgång ur detta perspektiv. Det vetenskapliga idealet är naturvetenskapens positivism med den hypotetisk-deduktiva metoden som testas med kontrollerade experiment i den objektiva verkligheten. I motsats till föregående värdesystems kollektivistiska auktoritetstro hyllas den upplysta och förnuftiga individen.

Värdesystemets antaganden om människan som “rationell” individ som sätter egenintresset högst, homo economicus, syns tydligast i de rådande ekonomiska teorierna. Om de traditionella värderingarna associeras till arbetarklassen kan modernisternas snarare ses som medelklassvärderingar. De är ofta inte så framträdande i den politiska debatten, utan kan ses som ett slags normalläge i debatten. Partierna med statsbärande ambitioner, S och M, har länge haft sin tyngdpunkt i de moderna värderingarna med värnande om främst en ”stabil” ekonomisk utveckling.

De postmoderna värderingarna växte fram för ett halvt sekel sedan i och med rörelser som postkolonialism, feminism, freds- och miljörörelsen. Dessa värderingar betonar ifrågasättande av traditioner, auktoriteter, normer, maktstrukturer och maktutövning. Men de rymmer också en kritik mot och dekonstruktion av vetenskaplig objektivitet och ekonomisk tillväxt som yttersta mål. En skillnad från den föregående moderna individualismen är att istället för att individen ska bryta sig ur från de förtryckande rådande normerna så fokuserar man på att förändra normerna på det kollektiva och kulturella planet.

Postmoderna värderingar är de som främst förespråkas i vårt postindustriella nätverks- och informationssamhälle. I organisationsutvecklingen förespråkas platta nätverk och bottom-up-strategier med webben som förebild framför statiska hierarkier. Istället för modernistisk toppstyrning där chefen ger order och fördelar resurser fokuserar man på tillhörighet och att skapa en attraktiv organisationskultur. Viktigt är att alla perspektiv kommer till tals och att alla får sin röst hörd, något som ofta går ut över effektiviteten. Vikten av (mätbar) effektivitet är å andra sidan något som problematiseras.

Ofta betonas tolerans och omsorg för andra religioner, sexuella läggningar och kulturer på bekostnad av den egna, och kreativitet och relativism på bekostnad av rationellt tänkande. Kunskapsrelativismen är en konsekvens av kritiken mot de anspråk om objektivitet och slutgiltig sanning som finns i föregående perspektiv. Den kommer också från insikten att all rationalitet vilar på en uppsättning antaganden som i sig inte kan bevisas, vilket Thomas Kuhn visade i sin beskrivning av vetenskapliga paradigm. I Richard Floridas beskrivning kan de postmoderna värderingarna hittas hos den kreativa klassen, “cultural creatives”, som är överrepresenterade i urbana och hippa miljöer som San Fransisco, Berlin eller Amsterdam. Eller för den delen Söder i Stockholm eller Malmös Möllevången.

Även om det är vanskligt att leta efter gemensamma mönster eller teman hos de olika rörelserna eller politiska inriktningarna (en postmodern impuls är att problematisera just den typen av anspråk), så präglas de som regel av ett konfliktperspektiv där en grupp anses överordnad och en annan grupp underordnad och förtryckt. I marxismen är det arbetarklassen som förtrycks av kapitalisten, i feminismen är det kvinnan som ses som underställd mannen, i postkolonialismen är det i-länderna i väst som förtryckt tredje världen, eller vita som diskriminerar rasifierade i vårt samhälle, samt i alla fall en del av miljörörelsen kan människan ses förtrycka övriga arter och biosfären. Nationalstaten ses ur detta perspektiv som en i grunden problematisk och exkluderande konstruktion, och förknippas med historiska förtryck av marginaliserade grupper och kulturer.

Konflikter mellan värdesystemen

Vanligtvis räcker det långt med dessa tre värdesystem för att beskriva det kulturella och politiska landskapet i ett i-land. I det här fallet är det dock meningsfullt att beskriva det efterföljande värdesystemet som har olika beteckningar. Innan den beskrivningen en kommentar om hur värdesystemen ovan fungerar.

De olika värdesystemen är ofta i konflikt med varandra. Från ett individualistiskt och modernt perspektiv kritiseras ofta de traditionella värderingarna för att de är statiska, förtryckande och utvecklingsfientliga. Förstås ryms här den stora diskussionen mellan religion och vetenskap, eller mellan gudstro och ateism. Det postmoderna perspektivet rymmer ofta en kritik mot det moderna för dess övertro på rationalitet, mätbart, marknadslösningar och maktkoncentrationer, och mot det traditionella för just betoningen på traditioner och bevarande av maktrelationer. Det postmoderna perspektivet kan exempelvis kritiseras av det moderna för att vara flummigt och verklighetsförnekande, och av det traditionella för att vara naivt eller obegripligt.

Värdesystemen har delvis uppstått som en reaktion på varandra, de löser de problem som föregående värdesystem skapat, men samtidigt skapar de nya problem som det efterkommande värdesystemet hanterar. På så sätt kommer de alltid i någon mån att vara i konflikt med varandra. Vad dessa värdesystem eller perspektiv dock har gemensamt är att de betraktas som de rätta värderingarna eller perspektiven av de som förespråkar dem. De har rätt och andra perspektiven har fel. Men det är något som förändras i och med det efterföljande värdesystemet:

Integrala värderingar, ibland används termer som post-postmodern, metamodern, integrativ eller rekonstruktiv postmoderism, kan enklast förstås som en syntes av samtliga föregående värdesystem eller perspektiv. Termen integral, som myntades av Jean Gebser, indikerar att man ska integrera och föra ihop de olika tidigare värdesystemen i en syntes istället för att se dem som flera olika sanningar där en av dem har rätt och övriga fel. Snarare ses de som viktiga perspektiv där alla har olika funktioner och fyller nödvändiga syften. En central princip för de integrala värderingarna är utvecklingsdimensionen där man istället för ekonomisk utveckling betonar att det är en utveckling på det psykologiska, kulturella eller samhälleliga planet som sker.

Ofta tänker man sig utvecklingen där ett paradigm ersätter ett annat, ungefär som att bondesamhället ersatts av industrisamhället som i sin tur ersatts av informationssamhället. Men det är inte en riktig beskrivning då vi fortfarande lever i ett bondesamhälle, även om lantbruket bara motsvarar två procent av befolkningen och två procent av BNP. Vi lever också fortfarande i ett industrisamhälle, snarare än att alla arbetar inom den postmoderna kunskapssektorn.

På samma sätt kan man ur ett integralt perspektiv säga att värdesystemen i en kultur inte ersätter varandra utan snarare bygger på varandra. Även om de olika värdesystemen utifrån sina respektive perspektiv kritiserar varandra och till stor del har uppkommit som en reaktion på varandra så ser man utifrån detta synsätt att värdesystemen förutsätter att de föregående värderingarna fyller sin funktion. En fungerande marknadsekonomi förutsätter stabilitet i termer av lag och ordning, t ex i att äganderätten respekteras och ingångna avtal följs. Hög grad av korruption och brottslighet gör det svårt att göra affärer. Vidare förutsätter de postmoderna värderingarna de moderna då de förutsätter föregående teknologiska och vetenskapliga framsteg.

Avslutande kommentarer

Beskrivningen av värdesystemen och dess historik illustrerar hur kulturer utvecklas på värderingsplanet. Observera att det som beskrivs ovan är idealiseringar. Det är inte så att man måste bekänna sig till något av värdesystemen. Det är inte nya ideal som förs fram och man måste inte tycka på ett visst sätt. Det går utmärkt att föredra och förespråka olika perspektiv i olika situationer. Främsta nyttan med modellen som vill föra fram är att den ger stöd åt att betrakta komplexa frågeställningar ur olika perspektiv. Hur man än vill lösa problemen så tror jag att man är betjänt av att se så många perspektiv som möjligt.

Utvecklingen som beskrivs, där olika värdesystem växer fram eller när fördelningen förändras är i vanliga fall en mycket långsam process, även om det kan gå snabbt som vi märkt här i Sverige. Modellens betoning på utveckling, kopplingen till idealiserade perspektiv och dess strukturella motsvarigheter gör den lämplig att förstå en del av mekanismerna bakom de förändringar vi kunnat se senaste tiden ur ett mycket brett perspektiv. Men innan en sådan analys följer en diskussion kring hur modellen förhåller sig till andra sätt att mäta och beskriva värderingar.

 

Sveriges respons på flyktingkrisen ur ett Spiral dynamics-perspektiv

”Bit för bit rivs i stället hela huset bakom fasaden, som får stå kvar. Så kommer det avgörande ögonblicket. På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat. Politiker, journalister, alla, följer med.

Nu är det den här korridoren som gäller.”

Johan Hakelius ord från oktober speglar de tvära kasten i vad som anses vara acceptabla värderingar och uttryck. Om man som jag arbetar med hur värderingar förändras och utvecklas så har det senaste halvårets utveckling varit minst sagt intressant att följa. Höstens stora svängning i flyktingpolitiken med införandet av ID-kontroller följdes av rapporteringen om sexuella övergrepp från nyårsnattens Köln med flera svenska städer och den till slut uppmärksammade We are Stockholm-festivalen. Den förra skapade diskussioner om politikernas beslutsfattande medan den senare har följts av diskussioner kring mediernas roll, och vad de valt att rapportera samt inte rapportera.

De senaste årens diskussioner har präglats av förändring där nya frågor, nya aktörer och begrepp har dykt upp eller återintroducerats i samhällsdebatten. Ett sådant nytt begrepp är faktaresistens som kan ses som en oförmåga eller ovilja att erkänna fakta som talar emot den egna övertygelsen och de egna värderingarna. Ett annat är åsiktskorridor, det utrymme inom vilket man behöver befinna sig för att undvika att få sitt mentala tillstånd ifrågasatt. Gamla begrepp som dammats av är samhällskontrakt och kollaps, de återkommer jag till.

Även om flyktingfrågan upptagit största delen av samhällsdebatten bör den ses i ett sammanhang av andra frågor. Det nya säkerhetsläget har också bidragit till att rita om debattlandskapet, och vidare har jämställdhetsfrågan seglat upp på agendan efter några års tystnad. Men varför händer detta? Hur kan man förstå skeendet och de olika positionerna i debatten? Vilka värderingar är acceptabla att ha och var går gränsen för den nya åsiktskorridoren? Och bör vi verkligen ha en sådan? Finns det egentligen några rätta värderingar? Skulle det vara de postmoderna värderingarna och vad innebär de? Innebär den senaste tidens diskussioner och skiften en utveckling eller en regression i värderingar? Är det möjligt att förutsäga hur vi går vidare i utvecklingen? Vad menar vi med utveckling egentligen?

En idag vanligt förekommande syn är att det finns en uppsättning värderingar som är önskvärda och goda medan det andra värderingar betraktas som mindre önskvärda. De förra beskrivs ofta som demokratiska och toleranta medan de senare typiskt som rasistiska och intoleranta. Enligt den här polariserade synen finns det alltså en god och en ond sida. I politiken representeras de senare värderingarna förstås av Sverigedemokraterna och de förra av övriga riksdagspartier. I USA ser vi en motsvarighet i Donald Trump och andra republikanska kandidater. Utifrån den synen är förstås en önskvärd utveckling att verka för att de toleranta värderingarna stärks på bekostnad av de intoleranta. Detta sker typiskt genom att antingen ignorera de intoleranta värderingarna, att “ta debatten” eller att håna de som företräder de intoleranta värderingarna. Man har försökt bevisa att de har fel, uppmärksamma olika skandaler, bedriva olika former av värdegrundsarbete, men de tycks ändå växa. Även om det kan finnas visst fog för en oro att vi rör oss bakåt i utvecklingen menar jag att den som regel bygger på en alltför förenklad syn på problemet och förenklad förståelse för vad värderingar är. Jag menar att värderingar är mer komplexa än så och att synen och åtgärderna ovan kan vara direkt kontraproduktiva. Vi behöver en mer komplex syn på hur värderingar fungerar och hur de utvecklas!

Att studera värderingar ur ett utvecklingsperspektiv

I en serie om cirka fem texter kommer jag att analysera flyktingdebatten ur ett värdesystemperspektiv. Modellen jag kommer att använda kallas Spiral dynamics och beskriver värderingar från ett utvecklingsperspektiv. Texterna är del av ett pågående arbete att dels belysa och granska modellen ur olika vetenskapliga perspektiv, men också att använda den för att förstå de olika värderingar som ligger till grund för olika ställningstaganden i flyktingfrågorna, varför de finns och hur de förändras.

Texterna kommer följa strukturen för en vetenskaplig rapport med en inledning, ett teoriavsnitt, ett analysavsnitt med historisk och nutida utveckling, och en avslutande diskussion. Dock vill jag påpeka att detta är en analys som är “work in progress”. Alla tankar är inte färdigtänkta i detta komplexa område och jag välkomnar därför olika synpunkter som kan utveckla arbetet. Ett annat förbehåll, kanske självklart, är att jag i analysen kommer att spänna över stora fält, något som tvingar mig att göra stora förenklingar och generaliseringar. Jag kommer att eftersträva att vara tydlig och transparent med de antaganden som ligger till grund för analysen.

Jag kommer att inleda med att beskriva värderingar och värderingslandskapet som komplexa adaptiva system. Därefter kommer modellen Spiral dynamics att introduceras och diskuteras tillsammans med andra modeller med bättre vetenskapligt stöd som World Values Survey, Shalom Schwartz värdesystem och SOM-institutets undersökningar. Det finns tre huvudanledningar till att jag utgår från Spiral dynamics-modellen. Först och främst dess uttalade utvecklingsperspektiv med olika nivåer, sedan att värderingarna går att koppla till olika perspektiv, och slutligen att de kan kopplas till samhällsutvecklingen i termer av socio-tekno-ekonomisk utveckling. Jag kommer att tillämpa Spiral dynamics-modellen på Sverige med några nedslag i historien som leder fram till dagens debatt kring främst flyktingkrisen. Avslutningsvis kommer jag att diskutera vilka konsekvenser analysen har, vad som kan sägas om den framtida utvecklingen men också vad vi bör göra och hur vi bör förhålla oss till värderingarna.

Det främsta syftet med analysen är att hjälpa människor att navigera i vårt debatt- och värderingslandskap, samt att försöka bidra till att nivån på debatten höjs och blir lite mer komplex och respektfull. Redan nu kan jag avslöja att de slutsatser jag kommer att komma fram till nog inte kommer att betraktas som så revolutionerande eller kontroversiella. Jag kommer att introducera verktyg för att ta olika perspektiv på frågan och jag kommer förespråka att man använder dem till att förstå några olika ståndpunkter i debatten. Flyktingfrågan, såväl som många andra frågor, är komplexa och behöver belysas från många olika perspektiv. Men först lite allmänt om komplexa system.

Värderingar och perspektiv som komplexa adaptiva system

Tidigare har jag beskrivit olika problem enligt ramverket Cynefin som enkla, komplicerade, komplexa eller kaotiska. I beskrivningen av värderingar i stycket ovan illustreras de som ett enkelt problem med en enkel lösning. Möjligen ses värderingarna ibland som ett komplicerat problem med fler variabler, men som också det kan ses som lösbart och kontrollerbart. Men jag vill argumentera för att värderingar snarare bör ses som komplexa adaptiva system (ofta förkortat CAS som i complex adaptive systems). Det låter kanske komplext och omständigt, men en ambition är att presentera det så enkelt och lättillgängligt som möjligt.

Värderingar är alltså:

– system, i och med att de inte bara utgörs av enstaka åsikter eller preferenser, utan innehåller och styrs av många olika samverkande variabler och faktorer,

– komplexa, såtillvida att de inte går att till fullo förstå eller kontrollera, och

– adaptiva, eftersom de som regel förändras när omvärlden förändras.

Att värderingar kan och bör ses som komplexa system gäller för enskilda individer (här är exempelvis en intressant intervju där tänkandet jämförs med ett ekosystem), för värdesystem i en kultur, såväl som för värderingslandskapet som helhet. Komplexiteten handlar om att värderingarna går att beskriva och modellera, i alla fall till viss del. Det går att urskilja mekanismer och principer kring hur de är uppbyggda, de stora dragen, hur de förändras och eventuellt transformeras. Den adaptiva aspekten, som kommer att vara central i analysen, handlar om att värderingar påverkas och styrs av det som händer i vår omgivning. Utifrån detta perspektiv kan vi se att skiftet i värderingar har sin främsta orsak i förändringar i omvärldsläget, och främst då förstås i flyktingströmmarna. Innan vi går in i detalj på hur den kopplingen ser ut ska vi titta på olika sätt att studera värderingar.

Det bör framhållas att kartläggningar och modeller av komplexa system som värderingslandskapet oundvikligen är behäftade med stora osäkerheter och förenklingar. Ju större frågor vi vill uttala oss om och ju färre avgränsningarna är, desto svårare är det att med precision och säkerhet uttala sig. Sättet att hantera detta på menar jag inte är att avstå från att ställa de stora svåra frågorna utan snarare att vara medveten om svårigheterna och därefter värdera svaren man kommer fram till. Därför bör alla modeller och dess resultat behandlas med försiktighet och ödmjukhet. I synnerhet i detta fall då frågan som ska undersökas är politiskt laddad och kontroversiell i sig.

En viktig aspekt av komplexa system är alltså att de förändras och utvecklas. Därför bör en analys över detta beskriva dem som del i en process snarare än som statiska eller uppstående ur intet. Men detta är normalt en mycket långsam process. De värderingar vi har idag är ett resultat av en lång utvecklingsresa med många konflikter och olika faktorer som jag kommer spåra ända bak till vikingatiden! Givet detta mycket långa perspektiv har det senaste årets utveckling varit dramatisk.

Nu är det dags för den teoretiska genomgången av värdesystem, hur man kan mäta dem, hur de fungerar och hur de utvecklas. Välkommen på resan!

Komplext eller komplicerat?

Senaste tiden har jag funderat kring hur man benämner den typ av öppna problem som saknar färdiga och entydiga lösningar. Jag har tidigare kallat dem illa strukturerade från King och Kitcheners ill-structured problems till skillnad från väl strukturerade problem som har korrekta och entydiga lösningar. King och Kitchener använde som exempel frågor som om man kan lita på det som sägs på nyheterna och huruvida kärnkraft är säkert, och byggde sin Reflective judgment model på hur väl människor hanterar den här typen av problem som innehåller osäkerhet och motstridiga åsikter.

Jag har själv använt begreppet och den typen av problem i undervisningen, hur man utvärderar hur studenterna hanterar dessa och vilket stöd man kan ge dem. Dock har vissa invänt att benämningen, illa strukturerade problem, är missvisande, något jag kan hålla med om. Därför kommer jag i fortsättningen att helt enkelt kalla dem komplexa problem eller komplexa frågeställningar. Men vad som vanligtvis avses med komplexa frågeställningar är inte helt överensstämmande med King och Kitcheners begrepp. Det verkar som att problem som benämns komplexa innehåller fler svårigheter än de illa strukturerade som brukar handla mer om kunskap och förståelse, även om svårigheterna kan ses på en glidande skala.

Här följer en kort introduktion till komplexa system med en jämförelse med komplicerade sådana, samt enkla och kaosartade system. Därefter lite om hur man kan hantera komplexa problem och ett exempel på sådant.

Komplexa system

När jag letat efter hur andra använder begreppet komplexitet så kommer svaren främst från komplexitetsteorin, alltså de till en början naturvetenskapliga studierna av komplexa system. Jag brukar referera till den typen av komplexitet som ontologisk komplexitet till skillnad från den epistemologiska som vi studerar i vuxenutvecklingen. Komplexa system kännetecknas av att de består av många delar där kännedom om deras egenskaper inte räcker till för att förklara det hela systemets egenskaper, något man kallar emergens. Systemets egenskaper är kvalitativt skilda från de ingående komponenterna, precis som vattnets egenskaper, smältpunkt, kokpunkt, densitet osv, inte kan att förutsägas utifrån syreatomens och väteatomens respektive egenskaper.

Komplexa system kan modelleras till viss del men inte fullt ut förutsägas, de är alltså inte deterministiska. De är som regel adaptiva och förändrar sig när omgivningen förändras och kan innehålla feedback-mekanismer så att de förändras av sig själva. Exempel på komplexa system som brukar anges är biologiska system som ett träd, en grupp eller samhälle med myror, bin, fiskar eller människor. Komplexa system kan förstås i det tillstånd där de för närvarande befinner sig, men ses ofta som resultat av en process, till exempel en evolutionär sådan. Processerna är som regel olinjära och kan transformeras, som när ett klimatsystem passerar gränsen för sin stabilitet. Innan jag går närmare in på komplex problemlösning och komplext tänkande följer en kort introduktion till en aningen enklare form av problemlösning.

Komplicerade system och problem

Som alternativ till komplexa system anges ofta komplicerade system. De är förvisso svåra att förstå sig på, men ändå lösbara och förutsägbara om man har kunskap om de ingående komponenterna och deras inbördes relationer. Komplicerade system är ofta mekaniska sådana, som de jag själv ägnat mig åt att studera i strukturmekaniken där man bygger upp modeller genom att foga ihop ett stort antal strukturelement. Ofta är dessa system designade av människan, men även planetbanor kring en stjärna kan förstås som komplicerade system då de i princip är förutsägbara givet att man har kännedom om alla ingående variabler. De är alltså deterministiska. Andra typiska exempel är maskiner, som urverk, datorer eller rymdfärjor.

Denna syn på system som mekaniska och förutsägbara sågs länge som idealet inom naturvetenskapen från Newtons klassiska mekanik fram till födelsen av först kvantmekaniken och sedan kaosteorin på 1900-talet, men sträcker sig långt utanför naturvetenskapen än idag. Tänk bara på den förutsägbara maskinen som liknelse inom organisationsteorin eller människans förmodat rationella beteende i ekonomin. En mekanisk syn på beslutsfattande och problemlösning, som alltså utgår från en syn på systemet som komplicerat, går ut på ta in rätt expert som löser problemet genom att göra en modell över systemet. Sedan implementerar man en strategi utifrån modellen. Med denna modell av systemet kan man alltså kontrollera det, en top-down-lösning. I och med detta har vi alltså kommit in på problemlösning och på hur man hanterar komplicerade problem i allmänhet. Det kan illustreras med en klassisk managementlegend:

 En gammal ingenjör med en sällsynt begåvning på maskiner hade gått i pension. Flera år senare kontaktade hans gamla företag honom om ett till synes omöjligt problem de hade med en av deras maskiner värd många miljoner kronor. Den pensionerade ingenjören antog motvilligt utmaningen. Han tillbringade en längre tid att studera maskinen och satte till slut ett X med en krita på en del av maskinen och förklarade: “Där är problemet!” Den markerade delen byttes ut och maskinen fungerade sedan perfekt igen. Företaget fick därefter en faktura på 500 000 kr från ingenjören för sina tjänster. När företaget begärde en specificering av fakturan blev svaret från ingenjören kort:

Ett kritmärke: 10 kr

Veta var det ska sitta: 499 990 kr

Maskinen i historien kan ses som ett deterministiskt system som den gamle ingenjören till slut får fullständig kännedom om. Han sätter fingret och kritan på exakt den del som behöver bytas ut och han behöver inte ens stanna kvar för att se att han har rätt. Problemet är löst!

Ur ett vetenskapligt perspektiv kan man göra modeller av komplicerade system, där flera olika faktorer samverkar på ett visst sätt, och i princip bevisa modellens giltighet empiriskt genom att man varierar en variabel i taget och mäter resultatet. Det förutsätter dock att man kan avgränsa problemet och isolera det från omgivningen, något som är möjligt och giltigt för solsystemet. Detta sätt att skapa en komplicerad modell kan vara ett svårt och omfattande arbete eftersom man behöver kunna kontrollera alla variabler, men det är i princip möjligt i ett komplicerat system. Däremot är det i princip omöjligt med ett komplext system, i alla fall med de vetenskapliga verktyg vi brukar förknippa med hypotetiskt-deduktivt tänkande som man kan modellera komplicerade system med. Snarare handlar det om att identifiera egenskaper och mekanismer som typiskt uppträder i liknande system, exempelvis Darwins principer för hur evolutionen går till. Dessa principer kan inte förutsäga hur den evolutionära processen kommer att utvecklas, bara enligt vilka principer den sker.

Enkelt, komplicerat, komplext och kaosartat

Innan vi återgår till de komplexa problemen kan nämnas en vanlig indelning av problem från komplexitetsteorin, den mellan enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska problem. Ett ramverk som beskriver detta är Cynefin av Dave Snowden. Komplicerade system och problem sätts ibland i kontrast till enkla problem, sådana som har en enkel och för de flesta uppenbar lösning. En enkel problemlösning kännetecknas ofta av linjärt tänkande där man ser problemet, karakteriserar det och hittar en befintlig lösning som man genomför. Problemet kan behandlas som isolerat från omgivningen.

Jag ska inte gå in i detalj på kaosteori, bara kort nämna att kaosartade system, t ex hur vädret förändras, brukar karaktäriseras främst av att små ändringar i indata skapar stora ändringar i resultat. De är alltså möjliga att någorlunda noggrant förutsäga den närmsta tiden (några dagar för vädret) men omöjliga att förutsäga på längre sikt då vi alltid har en begränsad mängd och viss osäkerhet i indata. Nu åter till komplexa system och problem som är huvudfokus här.

Hur hanterar man komplexa problem?

Jämfört med de komplicerade problemen får man angripa de komplexa med en annan approach och attityd. Exempel på komplexa problem är hur man uppfostrar ett barn, hur man leder ett företag, ett politiskt parti eller ett fotbollslag, hur man beter sig i en relation, hur man arbetar med hållbarhetsfrågor eller skapar annan förändring i samhället. Komplexa problem har inte slutgiltigt korrekta lösningar, man måste ofta kombinera olika förhållningssätt och strategier. Ofta kan många aktörer med olika perspektiv vara inblandade så att man inte har full makt att välja lösning själv.

Att hantera ett komplext problem kan beskrivas som en process snarare än en begränsad resa med en start och ett mål. Donella Meadows som var inblandad i arbetet med Limits to growth menade att komplexa system inte kan kontrolleras, man kan på sin höjd påverka dem och lära sig dansa med dem. Istället för att lägga tid på att räkna ut den slutgiltiga lösningen använder man kortare interventioner, drar lärdom av dessa och förbättrar sig till nästa intervention ungefär som när man cyklar. Ordet agilt används ofta för att beskriva ett sådant tillvägagångssätt.

Vad innebär då att “dansa” med ett komplext problem? En liknelse vi kan använda är att odla en växt. Det går inte att strikt kontrollera en växt, tvinga den att växa och dra ut bladen ur kvisten som Piaget uttryckte det. Växten är inte ett problem att lösa. Det man kan göra är att ge den förutsättningar i form av en grogrund, vatten och ljus. Sedan får naturen ha sin gång. Även om komplexa system inte helt går att förutsäga så finns en hel del kunskap och karakteristik kring hur de typiskt beter sig. Ett exempel på beskrivning kommer från just Donella Meadows som karakteriserade system i termer av hävstångspunkter som man kan trycka på för att åstadkomma förändring och Peter Senge talar ibland om systemarketyper.

Epistemologisk komplexitet

Vid det här laget kanske den uppmärksamma läsaren noterat att det kan finnas ett glapp mellan systemet i sig och hur vi uppfattar det. Alltså mellan den ontologiska verkligheten och vår epistemologiska förmåga. Epistemologisk komplexitet, till skillnad från den ontologiska som jag nämnde i början, handlar om hur komplex vår förståelse är, något som kan beskrivas och dessutom mätas med MHC (Model of Hierarchical Complexity). Detta glapp tar sig vanligen uttryck i att komplexa system uppfattas som komplicerade eller, än värre, som enkla (en skillnad som MHC dock inte fångar, däremot King och Kitchener respektive van Rossum och Hamer). På så sätt kan våra föreställningar kring frågan vara avgörande för hur vi hanterar den. Hur man angriper problemet beror på hur man förstår det, vilket varierar beroende på person och den förståelsen kan också utvecklas under resans gång. Att dansa med ett problem kan innebära att man låter problemet förändra en själv, ens förståelse av problemet och kanske till och med ens identitet.

Vilka lärdomar har jag dragit av att ha arbetat med komplexa frågeställningar? Vad bör man tänka på? Här följer några aspekter att ta hänsyn till, även om det säkert finns fler aspekter jag inte kommer på just nu:

1. Attityd: Först och främst är det avgörande att inse att problemet är komplext och därmed inte lösbart. Svar eller lösningar är inte slutgiltigt korrekta eller felaktiga, men det finns mer eller mindre rätta svar (och fortfarande många fullständigt felaktiga). Synen på problemets natur avspeglar sig i den attityd med vilken man närmar sig det. Att från början vara ödmjuk för att problemet kanske kommer visa sig mer komplext än vad man först trott gör det lättare att ompröva beslut och verktyg under resans gång. Det är inte bara att sätta krysset med kritan på rätt punkt och sen gå därifrån ungefär som en filmhjälte i slowmotion går ifrån en explosion utan att vända sig om. Om man inte har insikten att problemet är komplext kommer man förmodligen att förespråka en lösning, strategi eller ideologi som lämpar sig bättre till komplicerade problem eller, än värre, enkla problem som kanske i sin tur förvärrar situationen, en sk kobraeffekt som diskuteras i detta TED-talk om komplexitet.

Istället för små enkla förändringar och lösningar kan en möjlig enda väg framåt vara att hela systemet behöver transformeras, när systemets mest grundläggande egenskaper och identitet utgör en del av problemet.

2. Balans: Det bör också nämnas att en ödmjukhet som beskrivs ovan inte bör slå över i hopplöshet och handlingsförlamning när man börjar bli varse problemets verkliga komplexitet. Ungefär som Fredrik Reinfeldt lär ha sagt efter en dragning av Johan Rockström: ”Vad fan kan man göra, egentligen?” Bara för att man inte ser någon möjlig lösningsväg så finns fortfarande bättre eller sämre alternativ och vägar framåt. Man bör alltså också vara ödmjuk inför svårigheterna men också inför de lösningar och vägar fram man inte ser idag men som kan uppenbara sig senare.

Därför kan komplicerade och till och med enkla lösningsstrategier vara nödvändiga delar av den totala problemhanteringen. Ett exempel här är just Limits to growth som använde sig av en metod för komplicerad systemmodellering, causal loop diagram. Man kanske snabbt behöver släcka en del bränder och vinna tid för att kunna implementera mer långsiktiga åtgärder. Men det kan också vara så att det är möjligt att i grova drag uttala sig utvecklingen även om man inte kan modellera systemet i detalj. Hanteringen av komplexa problem kan därför innehålla enkla och komplicerade åtgärder. Det handlar alltså om att eftersträva en balans mellan att bejaka uppgiftens svårighet och komplexitet, och att göra vad man kan med de verktyg man har till hands.

Med balans menar jag också att systemet kanske inte med nödvändighet måste transformeras. Bara för att ett problem är komplext är det inte nödvändigtvis så att vi ska slakta alla heliga kor, skrota alla strukturer och släppa på alla principer, och kasta oss ut i en vansklig systemtransformation. Det kan vara så att systemet behöver bevaras även om det skapar vissa problem. Det är ett exempel på målkonflikt som ofta uppstår vid komplexa frågor.

3. Kvalitet i respons: Hur kan vi då skilja på bra och dåliga sätt att hantera komplexa problem? Det finns förstås inga slutgiltigt korrekta svar på den frågan, men några hållpunkter jag brukar argumentera för kommer från vuxenutvecklingen. De fokuserar därmed på hur vi relaterar till problemet på det epistemologiska planet. Det handlar om att eftersträva en komplexare förståelse för problemets natur, en självinsikt kring ens egen förståelse av problemet och ens egen inblandning i det, samt att försöka väva in och ta hänsyn till så många olika perspektiv och ståndpunkter som möjligt. Detta innefattar också att fråga sig vem som äger problemet. Det kanske inte är den enskilde experten eller hjälten (du) som ska komma fram med lösningen utan din uppgift kanske är att bidra till att skapa en gynnsam mylla för goda initiativ att växa fram och andra hjältar att träda fram. Det är vad man brukar kalla post-heroiskt ledarskap, något som kan vara svårt att sälja in i den politiska världen såväl som i näringslivet där främst klara svar och handlingskraft efterfrågas.

Tre traditioner av hållbarhetsundervisning

Ett avslutande exempel på komplext system är våra egna liv och vårt tänkande i sig! Det finns inget färdigt slutgiltigt svar på hur vi bör tänka, känna, handla och vilka värderingar vi bör ha. Snarare bör vi se oss som komplexa system eller processer utan någon förutbestämd slutpunkt. Vi ställs inför olika problem och försöker klura ut hur vi ska hantera dem och livet som helhet, och dessa frågor förändrar oss under resans gång. En sådan typ av problem med stor potential att förändras oss är hållbarhetsfrågor.

Tillsammans med några kollegor skickade jag nyligen in ett abstract till en pedagogisk konferens. Det innehöll resonemang kring hur vuxenutvecklingsteorier kan vara till hjälp för undervisning om hållbarhetsfrågor. Där refererar vi till Sandell, Öhman och Östman som beskriver följande tre undervisningstraditioner: en faktabaserad där man menar att det räcker med att lära ut kunskap om hållbarhetsfrågor (vilket många menar är otillräckligt), en normerande där man också ska förmedla miljövänliga värderingar och attityder (där risken kan bli att undervisningen blir ett politiskt verktyg), samt en pluralistisk som utgår från att elevernas förmåga att tänka och reflektera kritiskt utvecklas och att de värderingar och attityder som resulterar av undervisningen bör ses som ett resultat av en mognadsprocess som inte helt kan kontrolleras (även om en del invänder att denna process är för långsam och osäker).

Jag hör till de som förespråkar det sista alternativet helt enkelt för att jag menar att kunskapsutveckling och mognad är en komplex fråga. Att förespråka en korrekt uppsättning önskvärda värderingar, oavsett fråga och oavsett hur fina dessa värderingar är, kan skapa en likriktning som är motsatsen till mångfalden i åsikter och perspektiv som utmärker ett demokratiskt levande debattklimat. Detta tillvägagångssätt bejakar samhällets organiska natur och behandlar det som ett komplext system, inte ett komplicerat mekaniskt system som kan kontrolleras och styras. Dessutom ger erfarenheter från uppfostran genom historien att det ingår i processen att bli vuxen att göra revolt mot vuxenvärlden, oavsett om det handlat om att lyssna på rock’n’roll eller annan ”omoralisk” musik, spela datorspel eller sitta inne och läsa böcker. Ju hårdare man försöker pådyvla vissa värderingar desto starkare brukar revolten bli när den väl kommer.

Undervisning om hållbarhetsfrågor är komplext och likaså undervisning över huvud taget. Det finns problem inom skolan och gott om förslag på vad man bör göra åt dem. Att förstå problemets natur tror jag är ett litet men viktigt steg framåt i den och andra komplexa frågor. Jämfört med begreppet illa strukturerade problem ligger det i de komplexa problemens natur att man inte bara ska ha en förståelse för dem, utan också göra något åt dem.

 

Flickan i tornet

Här är en saga om ett lite annorlunda ledarskap.

Flickan i tornet