Ett välkänt utvecklingspsykologiskt experiment är det som kallas Sally-Anne testet där barnet presenteras följande dilemma enligt figuren. Man kan visa dilemmat med dockor eller skådespelare:
Sally har en boll och Anne har en korg och en låda. Sally lägger sin boll i korgen och går iväg. När Sally är borta flyttar Anne bollen från korgen till lådan. Därefter kommer Sally tillbaka. Var kommer Sally att leta efter sin boll?
Testet går alltså ut på att förstå att Sally inte har den informationen som Anne och du har. Bara för att bollen faktiskt befinner sig i lådan innebär inte att Sally vet att den befinner sig i lådan. Här måste man alltså kunna skilja på hur det ser ut för Sally och hur det faktiskt är.
Beskrivningen av perspektivtagande jag använder bygger på en utvecklingspsykologisk utgångspunkt där varje ordning blir en ny medvetenhet som öppnar sig. Detta test fångar skiljelinjen mellan 1:a och 2:a personperspektivet och barn brukar normalt klara detta från ungefär fyra års ålder. Det är också i denna ålder som barn tycker det är roligt att luras, t ex med att fylla en tablettask med legobitar som den vuxne (som spelar med) stoppar i munnen. Barn med autism har särskilt svårt att klara testet, då de typiskt har svårt för perspektivtagande. Detta är den enklaste formen av ”theory of mind”, att förstå att andra kan sakna kunskap man själv har. Här handlar det alltså om konkret kunskap om var bollen befinner.
Perspektivtagande handlar alltså inte bara om att förstå och ta hänsyn till vad andra förstår, men också att förstå vad andra inte förstår. När jag undervisar behöver jag kunna ta studentens perspektiv och förstå vad studenten inte förstår och behöver för att komma vidare. Detta gäller förstås all form av kommunikation som vid marknadsföring, ledarskap och skriva ett LinkedIn-inlägg.
