För ungefär 10 år sedan var jag med och startade en integral salong, det innebär ungefär en grupp där man ses med jämna mellanrum och utforskar olika aspekter av personlig och kulturell utveckling, främst utifrån ett integralt synsätt. Vi sågs under ett antal år och utforskade utveckling i filosofiska, psykologiska och andliga termer genom föredrag, diskussioner och övningar. Vi såg oss som leading edge av självutveckling och ondgjorde oss emellanåt över den i samhället rådande postmoderna bubbla där få brydde sig om samhällets och mänsklighetens historia eller framtida utmaningar och transformationer, utan snarare där ytlighet, relativism och självutveckling enligt du-duger-som-du-är-principen härskade. Men hur nytt var vårt självförbättringsprojekt egentligen?
Jag fick ett intressant lästips på GP i Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren – Idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle som beskriver den mentalitet av självutveckling vid framväxten av Holmsund strax utanför Umeå kring förra sekelskiftet. Det lilla samhället växte fram kring sågverksbolaget som skeppade ut och sågade timmer från skogarna kring Umeälven. Från början var det en glesbefolkad jordbruksbygd som kunde erbjuda viss arbetskraft men därefter flyttade allt fler människor in från den omgivande bygden och från resten av landet. Framför allt de tillfälligt arbetande och inflyttade till samhället förde med sig nya idéer men också utsvävat leverne i form av osedligheter som superi. Superiet var inte i någons intresse, utom möjligen för stunden för den som söp. Sågverksbolaget var inledningsvis definierande för byn och finansierade skola och kyrka. Det var förstås i bolagets intresse att ta hand om arbetarna och deras barn och ge dem husrum, skola, sjukersättning och pension. Men motprestationen var att bolaget krävde skötsamhet och lova ”ett nyktert, stilla och ordentligt lefverne…såväl i arbetet som eljest”. Skolan och kyrkan hade alltså som central uppgift att fostra arbetarna och deras barn och de som var bråkiga skickades till bolagskontoret för bestraffning. Som Ambjörnsson uttrycker det: ”Bolag, kyrka, skola flöt samman till en och samma överhet, en slags patriarkalisk treenighet.”
Men samhället utvecklades och ett civilsamhälle växte fram där man hade mer horisontella förhållningssätt till ordningen och man förhöll sig till varandra som bröder och systrar som stöttade varandra i sin respektive självutveckling. Dessa var väckelse-, nykterhets- och sedan arbetarrörelsen. Väckelserörelsen växte fram som reaktion på att prästerna hade en dubbel roll som andlig vägvisare samt statens tjänare. Och nykterhetsordnarna fick mest framträdande roll i kustsamhällena som Holmsund med hög inflyttning och omsättning av invånare. I de mer socialt stabila inlandssamhällena var det enklare att upprätthålla social ordning och drickandet var mer kontrollerat av bystadgor och sedvänjor. Men vad innebar då självutveckling på den tiden?
Synen på självutveckling, särskilt inom nykterhetsrörelsen, var polariserad kring å ena sidan supande, förfall, begär och djuriska drifter, samt å andra sidan självkontroll, medvetande, vilja och ande. Det handlade om hur man förhåller sig till sig själv men också om att man ska uppträda på ett värdigt sätt med distans till verkligheten och inte hemfalla till laster som superi eller biografbesök. Nykterheten blev medvetenhetens kontroll över det inneboende okontrollerade djuret. Men självutvecklingen innefattade också bildning i termer av studier av texter och filosofiska diskussioner om lycka, vad en god människa gör samt förhållandet individ-kollektiv. Mötena bedrevs på formellt korrekt vis som ideella föreningar görs i dag med stadgar, röstningar och protokollföring (som gjort Ambjörnssons forskning möjlig). Till en början stod även dessa under bolagets välsignelse då exempelvis nykterhetsrörelsen finansierades av bolaget. Men detta förhållande skulle gradvis utmanas.
Arbetarrörelsen växte fram i och med fackföreningarna och för att arbetarna, som tills nu alla hade ett personligt förhållande till bolaget, skulle organisera sig och tala till bolaget med en röst. Då krävdes solidaritet till facket och dess medlemmar, vilket innefattade att man uppträdde på ett disciplinerat och värdigt sätt, ”nyktra, ordentliga och målmedvetna”. Om rusdryckerna var nykterhetsrörelsens största fiende så var okunnigheten fackföreningens. Värdighet handlade också om att inte bara leva för stunden utan att reflektera över framtidens krav och andras situation. Att visa upp en värdighet och skötsamhet även på fritiden var nödvändigt för fackets gemenskap och för att visa att man inte behövde bolagets patriarkaliska och paternaliska fostran. Det är svårt att ställa krav på arbetsgivaren om du super och inte sköter dig. Så för att ha något inflytande över arbetet, andra och omvärlden krävs först att du kan leda och kontrollera dig själv, vilket tycks vara en tidlös sanning när det gäller ledning och samhällsförändring.
Vad gäller den inre och intellektuella självutvecklingen betonades här läsningen av olika texter. Väckelsens folk kallades läsare vilket syftar till något annat än läsning och utantillinlärning av katekesen. Snarare handlade det om att ge ”eftertanke och begrundan”, samt att reflektera och diskutera kring det skrivna och att därigenom få ”ordet i sin makt”. Skönlitteratur går an om det är en god roman som ger läsaren att skilja mellan gott och ont. Målet med läsningen var självtillit och självaktning och nykterhetslogerna ordnade ofta debatter i olika ämnen och satte upp teaterföreställningar, ibland med udden riktad mot makten. På 1920-talet börjar man anordna studiecirklar i olika ämnen som också innehåller skrivuppgifter. Träningen i föreningsteknik gör medlemmarna rustade att hävda sig i den politiska sfären och att kunna tänka och tala fritt. Egenskaper hos de personer vunnit respekt hos omgivningen och som lyckas hävda sig väl i politiken såväl som i frågor om arbetsförhållanden är en pålitlig, eftertänksam hållning, förmåga att stå upp för en sak, behärska språket och att vara beredd att ge och ta skäl. På så sätt har logens bildning haft en emancipatorisk funktion. Men den resulterade också i att ge arbetaren makt att stå upp mot arbetsgivaren och bolaget. På ett högre plan sågs utvecklingen som en ”civilisatorisk gärning…ur mörker till ljus”. Samhälles skulle byggas ”där alla behandlas lika därför att de alla har del i den värdighet som präglar och förenar människorna.” Ambjörnsson benämner bildningsprojektet som en upplysning: ”Det gällde att skapa en ny människa, som inte bara avhöll sig från starka drycker utan också i övrigt betedde sig på ett mer >>människovärdigt sätt<<.”
Begreppet skötsam från bokens titel låter måhända konformistiskt och underdånigt gentemot överhögheten, men betydelsen bör snarare förstås som samvetsgrann. På engelska var conscientious Jane Loevingers benämning på det jagutvecklingsstadium som betonar att man tar kontroll över sig själv och sitt inre och sätter denna som högsta auktoritet, samtidigt som man verkar för att förbättra sig själv i samklang med samhället. Det motsvarar Kegans 4:e självförfattande ordning som han också kallar modernism. Ambjörnssons Den skötsamme arbetaren beskriver alltså hur mentaliteten förändrades hos arbetare i skiftet mellan det traditionella bondesamhället och det moderna industrisamhället som växte fram i Sverige runt sekelskiftet.
Var vi då så nydanande och leading edge i vår integrala grupp för 5-10 år sedan? Även om vi arbetade med verktyg och perspektiv som inte fanns då och utgick från Kegans 5:e ordning, var många av de existentiella frågor vi ägnade oss åt av en tidlös natur som väckelse-, nykterhets- och arbetarrörelsen också ägnade sig åt. Målet var också liknande, att söka förbättra världen och att börja med sig själv. På så sätt kan man säga att vi byggt vidare på en tradition av bildning och självutveckling som i hög grad bidrog till att göra Sverige till en av världens ledande industrinationer i termer av intellektuell och kulturell utveckling. Jag vill argumentera för att den kampen inte är över och att bildning och självutveckling kanske är viktigare än de varit på länge. Håkan Lindgren verkar hålla med.