Sveriges utveckling – Postmodernismen

Postmodernismen, ca 1970-2014

Historiskt har Sverige stått nära Tyskland och tagit stort intryck av idéer och framsteg därifrån. Men efter andra världskriget försköts vårt intresse till USA som växte fram som den ena av två supermakter. I slutet av 60-talet fick flera politiska rörelser fart i USA. Dessa man kan se som reaktioner mot modernitetens framstegstanke som Sverige skulle ta intryck av. Rörelser som medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King Jr. i spetsen, fredsrörelsen som konsekvens av utvecklingen av kärnvapen, kalla kriget med Kubakrisen, miljörörelsen som en reaktion på industrialiseringen, och feminismen.  Här beskrivs postmoderna politiska rörelser, men de vetenskapliga och filosofiska framstegen kan också ses som en viktig del i skiftet. De kontinentala postmoderna filosofierna som växte fram i främst Frankrike fick också stort inflytande.

Jämfört med modernismen så skiftades fokus här från individen och observerbara, mätbara faktorer till det kulturella planet och den gemensamma föreställningsvärlden. Som exempel ser man en utebliven personlig framgång ur ett modernt perspektiv som en konsekvens av otillräckliga egna ansträngningar, medan det ur ett postmodernt perspektiv visar på en orättvisa i strukturer eller kulturella föreställningar som är begränsande.

Om modernismens vetenskapliga flaggskepp var fysiken så blev sociologin postmodernismens, och en lång idémässig strid dem emellan har rasat i decennier. Mellan modernismens upplysnings- och förnuftsideal, och postmodernismens kulturrelativism och problematisering av universella vetenskapliga anspråk. Men till viss del kan man hävda att den moderna fysiken banar väg för postmodernismen i relativitetsteorins avskaffande av en fast objektiv referenspunkt, kvantfysikens införande av osäkerhet och slump, Thomas Kuhns paradigmbegrepp, och utvecklingen av kaos-, system- och komplexitetsteori. De senare grusade de moderna ambitionerna om ett deterministiskt universum som till fullo kan förstås och förutsägas.

En av de tre stora postmoderna politiska rörelserna som fått starkt fäste i Sverige är miljörörelsen som vuxit fram i takt med att hållbarhetsfrågorna seglat upp på agendan. Det är förstås en reaktion på modernismens tro på teknologiska och vetenskapliga framsteg, synen på naturen som outtömlig resurs, och förstås konkreta miljöfrågor som försurning av skogar och sjöar, ozonhålet och kärnkraftsfrågan. De bredare hållbarhetsfrågorna fick större genomslag med systemteorin som tillämpades i Limits to growth-simuleringarna från 1972. Klimatfrågan och dess konsekvenser har därefter vuxit fram som en allt mer tongivande och för civilisationen definierande fråga. Sedan början av 70-talet gick miljörörelsen och hållbarhetsperspektiven från att vara en marginell alternativrörelse till att ha bred acceptans i befolkningen som helhet, men i synnerhet i medie- och det politiska etablissemanget. Det är ju svårt att vara emot hållbarhet, men i praktiken finns det grader av insikt och medvetenhet om hur mycket man tycker att man ska offra med hänsyn till miljön och kommande generationer. Klimatfrågan och hållbarhetsfrågorna är ett tydligt exempel på hur nya värderingar växer fram som en konsekvens av förändrade livsvillkor.

Vid denna tid utvecklas den kontinentala filosofin i form av exempelvis Jaques Derrida med sin dekonstruktion och kritik mot all metafysik, Michel Foucault med sin postkoloniala maktanalys, och Jean-François Lyotards kritik mot vetenskapens anspråk och stora sammanhängande berättelser “grand narratives”. I denna ytterst kortfattade beskrivning av postmodernismen kan konstateras att den alltså inte handlar om att måla upp en ny bild eller modell av verkligheten, utan snarare om att kritisera alla anspråk på den typen av projekt. Den postmoderna bilden av verkligheten bör utifrån detta istället vara ett lapptäcke eller kollage av olika sanningar eller perspektiv där ingen bör ses som överordnad någon annan.

I debatten mellan modernt förnuft och postmodern problematisering nämns ibland “det skolastiska felslutet“, vilket i detta fall innebär det felaktiga antagandet att någon som resonerar från ett postmodernt perspektiv, med tillhörande postmoderna värderingar, gör det i stöd i de franska filosoferna. Men få har egentligen läst dessa och förmår inte föra lika komplexa argumentationer kring exempelvis metafysik som Derrida. Därför utgår beskrivningen från den form i vilken de postmoderna idéerna, perspektiven och värderingarna har fått fäste i den politiska debatten och det allmänna medvetandet. Det har också varit utgångspunkten för tidigare värdesystem och perspektiv.

Precis som vid övergången till moderniteten och folkhemmet var det den politiska progressiva vänstern som gick före in i det nya medan den mer konservativa högern släpade efter. Därför förespråkade vänstern tidigare förnuft, bildning och klassresor medan högern betonade traditioner. Idag är det snarare högern som står för bildning och förnuft medan vänstern betonar antirasism, feminism, kulturrelativism och normkritik.

En central händelse och startskott för den svenska postmoderna rörelsen kan ses i kårhusockupationen i Stockholm 1968 och den efterföljande vågen av ifrågasättande av auktoriteter och traditioner. Om moderniteten till en början gick hand i hand med det traditionella, för att sedan bryta mot det, så går postmodernismen ännu längre i detta brott mot traditionerna. Auktoriteter, hierarkiska strukturer och nationalstaten som fenomen problematiserades och kritiserades i sin kärna från ett postmodernt perspektiv. Exempelvis ifrågasattes lärarens roll som auktoritet i skolan och pedagogiken skulle handla mindre om lärarens roll, mätbar kunskapsutveckling och ordningsfrågor, och mer om elevens frivilliga, lustfyllda lärande, kreativitet och välbefinnande. Ur detta perspektiv är det främst skolans fel om eleven inte är tillräckligt motiverad och misslyckas med studierna, något Skolinspektionen menar idag. I dagens skoldebatt, som till stor del kretsar kring bristande ordning och respekt för läraren och lärarrollen, kan enligt många härledas till 68-rörelsens antiauktoritet.

I övergången till moderniteten enligt Geijer och Almqvist var det främst mannens frigörelse de hade i åtanke, men med tiden blev kvinnans situation allt mer aktuell. Framstegen på jämställdhetsområdet kretsade först kring att göra de yttre villkoren jämställda och att frigöra kvinnan från ekonomiskt beroende från mannen, vilket var en drivkraft till att kvinnan skulle finna en egen försörjning, men också eget politiskt inflytande. Men kvinnorna hade fortfarande huvudansvaret för hemmet, lönen släpade efter och inflytandet över makten lika så, trots att alla formella och synliga hinder var undanröjda.

Feminismen brukar beskrivas i tre vågor: den första som innebar en strävan efter lika rättigheter och rösträtt i början av 1900-talet, den andra under efterkrigstiden som fokuserade på uppvärdering av kvinnan med likabehandling och mot diskriminering under parollerna “det personliga är politiskt” och “hela lönen och halva makten”, samt en tredje våg som kan räknas till den postmoderna feminismen som istället fokuserade på hur kön görs genom att kulturella föreställningar går i arv när vi fostrar våra barn på olika sätt beroende på vilket kön hen har. Detta brukar uttryckas som att könsrollerna är socialt konstruerade, vilket beskrivs exempelvis i Nina Björks Under det rosa täcket. Bokens titel anspelar på att skillnader mellan beteenden hos könen kan och bör härledas till att flickor och pojkar behandlats olika från födseln. En vanlig uppmaning är att eftersträva en behandling av barn så att de inte begränsas till den traditionella könsrollen, det är också inskrivet i Skolverkets läroplan att traditionella könsmönster ska motverkas. Detta är en tanke som till vissa delar är i linje med det moderna upplysningsidealet, i det här fallet innebär det att staten genom olika former av jämställdhetspolitik och genuspedagogik verkar för att individen ska emanciperas och frigöras från de begränsade traditionella könsrollerna. Detta är ett exempel på hur de postmoderna idealen och perspektiven institutionaliseras. Också detta projekt går i linje med den faktiska utvecklingen, vi beskrivs i Hofstedes kulturella studier som världens mest feminina kultur.

Om miljörörelsen och feminismen kan ses som två stora politiska postmoderna rörelser så är postkolonialismen och antirasismen den tredje. Liksom feminismen kan man säga att även den rörelsen går i linje med den faktiska utvecklingen. Sverige beskrivs i värderingsstudier som världens mest toleranta gentemot andra kulturella uttryck och gentemot invandrare, vilket dock kan ha flera orsaker än olika politiska och pedagogiska åtgärder. Dels har vi själva en historia av att utvandra och söka ett bättre liv i andra länder. Det räcker också för oss att gå några generationer bakåt i tiden för att vi ska hitta svält och fattigdom i vårt eget land. Vi har också många positiva erfarenheter av att invandrare har berikat landet, exempelvis i form av efterkrigstidens arbetskraftsinvandring. Dessutom bör man framhålla att tolerans gentemot andra kulturer tenderar att öka ju längre i utvecklingen en kultur kommer. Postmoderna värderingar associeras ofta till tolerans och omsorg för alla människor, oavsett etnicitet och sexuell läggning. Det var betydligt tuffare att vara exempelvis homosexuell när kulturen dominerades av traditionella värderingar.

På 70-talet ersattes arbetskraftsinvandringen av en flyktinginvandring från Chile, på 80-talet kom många från Östeuropa och Mellanöstern, och på 90-talet från Balkan. Efter hand minskade det svenska industriella försprånget och globaliseringen gjorde att de enklare arbetena flyttade utomlands. Automatiseringen gjorde också arbetena mer komplexa och Sverige har efter detta i högre grad blivit en kunskapsnation. Detta brukar man kalla det post-industriella samhället, där tjänster och information blir viktigare för den ekonomiska utvecklingen. Den ökande flyktinginvandringen från länder med generellt lägre utbildningsnivåer tillsammans med de högre trösklarna på arbetsmarknaden bidrog till att integrationen gick allt sämre och antalet utanförskapsområden ökade.

På det politiska planet blev multikulturalismen den rådande utgångspunkten, vilket innebär synen att främmande kulturella uttryck ses som berikande och värda att bevara. Detta istället för att invandrare ska överge sina tidigare kulturella uttryck och identiteter, och assimilera sig i den svenska kulturen. Efter vår snabba resa genom moderniteten och statsindividualismen brukar vi beskrivas som mycket flexibla och anpassningsbara, och mottagliga för social ingenjörskonst. Detta är något som förmodligen har underlättat för multikulturalismen och viljan att ta till sig andra kulturella uttryck. Efter andra världskriget har den svenska kulturen har blivit mer kosmopolitisk. En stark anledning mot en assimilationspolitik var den postmoderna kritiken mot alla uppfattningar om att det finns (eller bör finnas) en svensk kultur att assimileras i över huvud taget. Den traditionella logiken av en statisk svensk kultur och nationalstatens gränser har problematiserats från det postmoderna perspektivet för att vara exkluderande.

På 00-talet och 10-talet ökade flyktinginvandringen och med den integrationsproblemen. Invandringspolitiken har länge varit Europas mest generösa relativt befolkningens storlek, men har starkt stöd från politiker och de etablerade massmedierna där de postmoderna värderingarna har starkast fäste. Politiker såväl som medieetablissemanget har velat gå före i utvecklingen och förespråkat tolerans, feminism och antirasism. Det går att se en logik i att staten och eliten går före och visar vägen, det har ju varit ett framgångsrecept under de senaste 1000 åren. Men debatten kring flyktingfrågan har efter hand blivit allt mer polariserad och Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010.

Tidigare har jag refererat till SOM-institutets rapport Fragment som visar hur vi har gått från ett mer homogent åsikts- och värderingslandskap 1994 till ett mer fragmenterat. Sverigedemokraternas framsteg kan ses som ett tydligt exempel på detta. Boken anger den varierade användningen av sociala medier som en anledning. Framväxten av internet har gett en fantastisk tillgång till information för den som förmår navigera och sortera den. Men det kan också skapa ekokammare där man bara tar del av information från de som man delar värderingar med. Sedan finns det de som över huvud taget saknar kompetens eller intresse att vara aktiv på nätet. Fragmenteringen och skillnaderna i åsikter, främst i flyktingfrågan, har gått stick i stäv med den långa konsensuskultur som byggts upp under många hundra år. I nätets skuggsidor har alternativa medier och sajter vuxit fram, främst kring flyktingfrågan, och Sverigedemokraterna har vuxit i takt med att invandrings- och flyktingfrågan blivit allt mer aktuell. Dock kan man också se denna fragmentering som en följdriktig konsekvens av de postmoderna idealen om en mångfald av idéer och verklighetsbeskrivningar.

En annan anledning och dynamik som bör föras fram i denna analys är följande: ju mer de postmoderna perspektiven och värderingarna fått dominera, desto mer har de etablerade medierna och politikerna övergett de traditionella värderingarna. Den traditionella klasskampen har fått ge vika för identitetspolitiken och de statliga institutionerna som bygger på en traditionell logik, försvaret och polisväsendet, har gradvis prioriterats ner. Polisen fick exempelvis enorm kritik när det genomförde sin REVA-kontroll och försvaret beskrevs vid ett tillfälle av Reinfeldt som “ett särintresse”. Sedan det kalla krigets slut med Berlinmurens fall har säkerhetsläget i närområdet förbättrats avsevärt och försvaret har krympts därefter. Den traditionella kyrkan, som haft en svag ställning sedan reformationen, har också fört en tynande tillvaro, varvid individualiserade alternativ i form av österländskt influerade new-agerörelser har vuxit fram. Man kan säga att vår mognad som kultur och vårt konsensusideal har skapat ett vacuum på värderingskartan i form av de traditionella värderingarna, ett vacuum som främst Sverigedemokraterna fyllt.

En sammanfattning av de två stora sociala politiska rörelserna, feminism och antirasism, och hur de manifesterar sig i samhällsdebatten är att de båda bygger på en maktanalys. Det är visserligen omöjligt att sammanfatta den mångfacetterade postmoderna rörelsen i någon enkel princip eller formel, men ett antagande som återkommer är den om konflikt och makt där en grupp antas vara överordnad en annan. Antirasismen och postkolonialismen bygger på en syn där den vita svensken anses vara överordnad och den rasifierade invandraren underordnad, den dominerande radikalfeminismen som har en dominerande ställning bygger på könsmaktsordningen, alltså uppfattningen att kvinnan är underordnad mannen och att jämställdhet i grunden handlar om att åtgärda detta. Det bör igen betonas att typiskt för de postmoderna rörelserna och analyserna är att de kritiserar rådande syner utan att nödvändigtvis erbjuda egna alternativ i form av lösningar eller världsbilder. Snarare betonar man mångfald och att alla ska komma till tals, men i praktiken gäller det främst de grupper som anses stå i underläge.

Kritiken mot maktförhållanden och de antiauktoritära idealen trädde också in i organisationslogiken där de moderna hierarkiska organisationsformerna ansågs döda kreativiteten. Ur det postmoderna synsättet är människan mer än en rationell egennyttig varelse och kugge i organisationens komplicerade maskineri – vi är snarare kännande, kreativa och engagerade, så länge vi inte hämmas av förtryckande strukturer. Internet växte fram och med det ett nytt ideal på arbete i form av frivilliga samarbeten mellan likvärdiga medlemmar som självorganiserar sig i nätverk, peer-to-peer. Exempel på detta är utvecklingen av Linux och Wikipedia, och förstås internet som helhet. På organisationssidan förespråkas platta organisationer som inte styrs av ordergivning uppifrån och medföljande ansvarsutkrävande, utan genom att bygga en gynnsam kultur med gemensamma värderingar.

2014 sattes som slutpunkt, men det avser historiebeskrivningen och inte nödvändigtvis den postmoderna eran. Den växte fram som en konsekvens av vetenskapliga insikter, framsteg och olika politiska rörelser för att påvisa och hantera modernitetens begränsningar; Miljörörelsen för att hantera det moderna samhällets utsläpp, exploateringar och externaliseringar, feminismen för att sätta fokus på våra kulturella föreställningar kring kön, samt multikulturalism och antirasism för att hantera våra föreställningar och etnicitet, samt adressera de växande motsättningarna i invandringens spår. Men man kan också säga att den växte fram tack vare moderniteten och det välstånd som byggdes upp och i vissa fall bidrog till detta. Det finns både konflikter och synergier mellan modernismen och postmodernismen som bör belysas.

Sammanfattning och genomgående mönster

Som vanligt i historiska beskrivningar kan man ha invändningar mot indelningen i perioder, särskilt mot påståendet att Sverige skulle vara “postmodernt” från 1970 och därefter, i synnerhet efter 80-talets våg av nyliberalism med Thatcherism och Reaganomics. Därför är det viktigt att framhålla ett grundläggande antagande i Spiral dynamics-modellen att värdesystemen på det kulturella planet bygger på varandra istället för att avlösa och ersätta varandra. En del av samhället bygger på en traditionell logik, främst statens kärnverksamheter och institutioner som försvar och polisväsende, en del bygger på modern logik, exempelvis näringslivets konkurrens- och tillväxtlogik, medan en del av samhället domineras av postmoderna perspektiv, som de etablerade massmedierna, den politiska sfären, många akademiska institutioner och skolpedagogiken. Men överlag kan man säga att de postmoderna värderingarna bör ses som de dominerande och mest inflytelserika i landet, främst för deras starka ställning inom den politiska sfären och i de etablerade massmedierna. Det kan beläggas exempelvis genom att utgå från SOM-institutets undersökningar av partisympatier hos journalister.

Om jag avslutningsvis ska dra en slutsats av denna historiska genomgång så är det att det fungerar bra att betrakta den svenska historien som en kulturell utvecklingsresa ur ett Spiral dynamics-perspektiv. Kulturen byter skepnad och dominerande logik flera gånger, men för individen kan man sammanfatta utvecklingsresan som att det är ett systemet som är riggat för personlig utveckling, även om synen på vad som är en önskvärd personlig utveckling förändras under resans gång. På vikingatiden handlade det om att kämpa och dö ärorikt, på feodaltiden att göra sin plikt och inordna sig i sin plats i det sociala sammanhanget, i moderniteten att bli förnuftig, rationell och framgångsrik, samt i det postmoderna samhället att vara tolerant, miljömedveten, och ifrågasätta kön och etnicitet. Och fram tills ganska nyligen har de allra flesta varit med på tåget.

I nästa inlägg kommer jag att gå vidare i historiebeskrivning från 2014 och fram till idag för att beskriva hur de snabba förändringarna i omvärlden och våra livsvillkor gett upphov till förändringar i åsikts- och värderingslandskapet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *