Flyktingfrågan

Nu närmar vi oss den stora frågan. Sommaren 2014, strax före valet, höll Fredrik Reinfeldt sitt omtalade “öppna era hjärtan”-tal. Migrationsverket begärde ökat anslag och ekonomiska perspektiv började diskuterats i anslutning till flyktingkrisen. Men hänvisningar till volymer eller kostnader betraktades fortfarande inte som giltiga invändningar mot den generösa flyktingmottagningen. Hänvisningen till mänskliga rättigheter och till att vi har ett moraliskt ansvar att hjälpa de som är på flykt övertrumfade alla andra argument. En mycket kraftfull, och för debatten definierande bild, blev den på den drunknade treåringen Alan Kurdi som spolats upp på en turkisk strand under sommaren 2015. Bilden gjorde debatten än mer känslomässigt laddad, och polariseringen mellan de postmoderna och de andra värderingarna ökade. Men vilka motargument finns då och från vilka perspektiv kommer de?

Först och främst finns invändningar från ett traditionellt perspektiv som först och främst betonar lag och ordning. Detta kopplas till den bristande integrationen och de utanförskapsområden som vuxit fram i många förorter. Dessa utanförskapsområden med stor grad av social utsatthet, där polisen inte lyckas upprätthålla ordning och säkerhet, utgör grogrund för radikalisering och hundratals personer reser från Sverige till Syrien för att kämpa med IS. Enligt ett postmodernt perspektiv beror utanförskapet och eventuella upplopp, t ex i Husby, främst på sociala faktorer och är en konsekvens av strukturellt förtryck och rasism. Men ur ett traditionellt perspektiv handlar det helt enkelt om att man misslyckats upprätthålla lag och ordning.

I anslutning till de frågorna har polisens arbetssituation med hög arbetsbelastning och många avhopp diskuterats allt mer. En stor del av resurserna har gått till att hantera inflödet av flyktingar och försöka avvisa de som inte fått asyl. Trots att statsminister Löfvén upprepat att det ska vara ordning och reda, har en stor del av de som nådde svensk mark försvunnit och gått under jorden innan de registrerats som asylsökanden.

Sedan från ett nationellt perspektiv, ses det multikulturella samhället som ett hot mot den svenska kulturen. Det är förstås en linje som Sverigedemokraterna fört under lång tid. De invändningarna har inte fått något stort genomslag bland de etablerade medierna eller de övriga riksdagspartierna. I debatten kring invandringsfrågor har en vanlig uppfattning varit att de traditionella värderingarna och perspektivet har varit ekvivalenta med Sverigedemokraterna. Men snarare har Sverigedemokraterna tillåtits lägga beslag på de traditionella värderingarna genom att övriga partier övergivit dem och ägnat sig åt moderna och postmoderna värderingarna.

Invändningar från ett modernt perspektiv har främst handlat om de ekonomiska aspekterna. Några aktörer som kan nämnas här är Hans Rosling som till en början betraktades som en stor hjälte och bejublad gäst på den stora galan Hela Sverige skramlar. Han höll ett brandtal för att skänka pengar till UNHCR, till vilket Sverige dragit ner rejält på biståndet för att bekosta den kraftigt ökade flyktingmottagningen. Rosling belyste alltså en målkonflikt mellan flyktingkostnaderna och kostnaden att hjälpa de som inte förmår att lämna flyktinglägren, till exempel genom att inte ha råd att betala människosmugglarna. Rosling argumenterade pedagogiskt för hur mycket mer kostnadseffektivt det är att hjälpa på plats än bara de som kommer hit. Diskussionen efter framträdandet skulle dock främst handla om hur Rosling utgått från en argumentation som redan förts av Sverigedemokraterna, dvs att hjälpa människor på plats istället för när de tagit sig till våra gränser.

En annan kritik har kommit från Tino Sanandaji, nationalekonom med kurdisk bakgrund. Han har visat gång på gång hur de etablerade medierna använt fel siffror och skönmålat situationen om kostnader, utbildningsnivåer och tider för att få invandrare i anställning. Vi är sämst i Europa på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, främst för att det finns så få låglönejobb och det är så höga trösklar att komma in. Sanandaji har argumenterat för att det på sikt inte är hållbart för välfärdsstaten av för stort inflöde av flyktingar och refererar till SCB och andra ekonomiforskares resultat.

En annan argumentation har kommit från professorn i historia, Lars Trägårdh, som beskrivit Sveriges kultur och utvecklingsresa in i moderniteten. Trägårdh har beskrivit debatten kring flyktingkrisen som en motsättning mellan två olika perspektiv, ett som grundar sig i mänskliga rättigheter (det postmoderna) och ett som utgår från ett samhällskontrakt som kan liknas vid ett försäkringsbolag (det moderna). Vi arbetar och betalar skatt för att vi förväntar oss att få ta del av välfärden när vi blir sjuka, skaffar barn eller pensionerar oss. Om välfärden urholkas och tilltron till att staten ska kunna hålla sin del av kontraktet, så kommer vår arbets- och betalningsvilja att minska och systemet kollapsar. Men man kan säga att Trägårdh också anknyter till en traditionell logik i att samhällskontraktet också vilar på en gemensam föreställning och känsla av nationell samhörighet.

Tongivande kritiker till de postmoderna värderingarna har också varit de borgerliga ledarskribenterna som fört fram perspektiv i frågorna kring invandring och integration som utmanat konsensuskulturen och åsiktskorridoren. Exempelvis de som Aftonbladets Anders Lindberg kallade Apokalypsens fyra ryttare: Anna Dahlberg, Ivar Arpi, PM Nilsson och Alice Teodorescu.

Samtliga dessa invändningar fördes fram under 2015, men de postmoderna värderingarna och perspektiven hos politikerna och medierna satte mänskliga rättigheter, viljan att hjälpa och inte bygga murar, i första rummet. Dessa värderingar kan man säga har bottnat i en självbild hos oss som humanitär stormakt. Manifestationer ägde rum för att befästa de postmoderna värderingarna med betoning på tolerans och mänskliga rättigheter, i form av manifestationen på Medborgarplatsen där Löfvén höll tal om att inte bygga murar, och det omtalade seminariet på Münchenbryggeriet där historikern Ingrid Lomfors talade om att det inte finns någon enhetlig inhemsk kultur, något som gav upphov till kritik. I efterhand betonade hon att det självklart finns en svensk kultur men att den är föränderlig efter influenser utifrån (vilket är i linje med analysen som presenteras här).

Men livsvillkoren i form av säkerhetsläget i närområdet kring Östersjön, det inre säkerhetsläget och upprätthållandet av lag och ordning, Euro-krisen och EU:s större inre slitningar, har gjort att de traditionella och nationella värderingarna blivit allt mer framträdande. I Sverige såväl som på EU-nivå. Den faktor som fått störst inverkan under det senaste året borde förstås vara de mycket snabbt ökande flyktingströmmarna under förra hösten.

Flyktingöverenskommelse och ID-kontroller

I april 2015 svarade statsminister Löfvén på en direkt fråga om volymer för flyktingströmmarna: “Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av.” Men i oktober ingick regeringen och allianspartierna en flyktingöverenskommelse om hur man ska hantera det stora flödet av människor. Det fanns en gräns, volymerna hade blivit för stora. Och här befinner vi oss vid den tidpunkt som Johan Hakelius beskrev. Det som tidigare varit otänkbart och enligt vissa knappt lagligt att ens tänka på blir helt plötsligt en ny verklighet. Och i stort sett alla medier som tidigare bedrivit kampanjer att gilla olika, stå upp för tolerans och mänskliga rättigheter, och upprätthållit åsiktskorridoren, anpassar sig snabbt till den nya ordningen.

Ett sätt att förstå denna utveckling och detta skifte är att se värderingslandskapet som ett komplext adaptivt system. System kan beskrivs med egenskaper som stabilitet, förändring, interna relationer och transformationer. Stabilitetsaspekten kan handla om när man försöker påverka systemet och det svarar genom att göra motstånd och trycka tillbaka. Man kan säga att alla försök att bekämpa de traditionella värderingarna har bara bidragit till att de växer sig starkare. Den transformativa aspekten handlar om systemet lämnar sitt ursprungliga jämviktsläge och hittar ett nytt – eller kollapsar. När det gäller ekosystem eller klimatsystemet talar man om att klimatet är stabilt för förändring eller belastning upp till en viss punkt, en tröskel eller “tipping point”. Och här kan man säga att en sådan tröskel klivits över, ungefär som när tektoniska plattor skaver mot varandra och bygger upp en stark spänning för att sedan släppa lös energin i en jordbävning. Den nya ordningen kan här ses som det nya jämviktsläget, men det ska visa sig inte vara så stabilt.

I november infördes ID-kontroller vid Öresundsbron, vilket hade som omedelbar effekt en kraftig minskning av flyktingflödet. Polisen kunde inte upprätthålla ordning och registrera de som kom, kostnaderna skenade, och migrationsverket klarade inte av att administrera och ordna boende åt alla på kort sikt. ID-kontrollerna kan ses som en stor förlust för de postmoderna värderingarna och perspektiven. Men i den kraftiga minskningen i flyktingmottagning gick det ändå i viss mån att upprätthålla självbilden av att vara moraliskt högre stående, stå på rätt sida och att ha gjort allt som stått i ens makt. Man kan säga att de postmoderna värderingarna och idealen inte bara kom i konflikt med de andra värdesystemen, men också med verkligheten och de praktiska aspekterna. Idealismen besegrades av realismen och verklighetens begränsningar, åtminstone för tillfället. Men nya problem väntade.

Övergreppen i Köln

Införandet av ID-kontrollernas skapade en förändring i den politiska verkligheten, varvid medierna följde efter. Men en händelse, eller egentligen flera, som skulle skaka medierna ännu hårdare var händelserna i Köln på nyårsnatten då över 600 kvinnor utsattes för sexualbrott. Det skulle ta några dagar innan övergreppen rapporterades i medierna, där de flesta förövare var från Nordafrika och många av dem asylsökanden. I Sverige förekom liknande övergrepp, men det var främst ett stort antal händelser vid We are Stockholm-festivalen som skapade debatt här. Men för att förstå varför behöver vi gå tillbaka till resonemanget om problemformuleringsprivilegiet.

Tidigare beskrevs hur de postmoderna värderingarna är illa rustade att hantera säkerhetsfrågorna i närområdet och när det gäller att upprätthålla lag och ordning. En annan fråga som de inte är lämpade för, fast av en annan anledning, är den om hedersrelaterat våld. Unga invandrartjejer som utsätts för hedersrelaterat våld, och till och med mördas, har inte fått särskilt stor uppmärksamhet, vilket först kan tyckas märkligt eftersom det finns så starka krafter som verkar för att stödja individer till frihet och jämställdhet. I synnerhet vad gäller kvinnor och tjejers frihet från patriarkalt förtryck. Men samtidigt finns en logik som grundar sig i en multikulturalism och antirasism som säger att vi inte ska sätta oss över en annan kultur och bestämma vilka värderingar de ska leva efter. Det skulle vara att utöva ett förtryck, eller rättare sagt förstärka det redan existerande förtrycket, mot den andra kulturen. Jämställdhetslogiken utgår ju från kvinnan som underordnad mannen, något man vill förändra, och antirasismen utgår från invandraren som underordnad den från den svenska kulturen. Därför har det inte funnits någon stark drivkraft att ta upp frågan och när den väl har diskuterats verkar det som om den multikulturalistiska logiken har dragit längsta stråt och varit överordnad. Fast detta var innan förskjutningen av åsiktskorridoren och ID-kontrollerna. Och i synnerhet innan händelserna i Köln.

När medierna rapporterade om Köln visade det sig att liknande händelser skett i Stockholm, om än i mindre skala i We are Stockholm-festivalen där utländska gäng ofredat flickor. DN hade tipsats om festivalen i somras, men nyheten togs upp först i Nyheter idag och därefter i norska Journalisten med samma källor och slutsatser. DN beskylldes för mörkning men skyllde i sin tur på polisen, som i sin tur skyllde tillbaka. Därefter har diskussionen handlat om i vilken utsträckning de etablerade medierna såväl som polis har undvikit att rapportera om händelser som kan gynna Sverigedemokraterna. Men varför har händelserna kommit upp till ytan nu? Det är förstås komplext, men ett par orsaker kan diskuteras.

Först och främst har åsiktskorridoren förskjutits avsevärt i höstas, som Hakelius beskrev. Det har blivit allt mer accepterat att belysa och kritisera begränsningar i invandringsfrågor eftersom det varit så klart att invandrings- och integrationspolitiken inte fungerar på ett bra sätt. Sedan, till skillnad från hedersvåldsdebatten så skedde övergreppet inte inom en viss kulturell grupp, den skedde mellan invandrarungdomar och etniskt svenska flickor. Det kan noteras att etniskt svenska pojkar också blev utsatta för rån och misshandel utan att det fick någon större uppmärksamhet. I linje med ytterligare en postmodern logik betraktas händelserna ur ett kollektivt perspektiv och i egenskap av en grupp, och inte som övergrepp genomförda av ett antal enskilda individer. Diskussionerna kring We are Stockholm har på ett mycket tydligt sätt illustrerat priset av att inte rapportera om den typen av händelser. Liknande händelser hade inträffat också året innan. Och om inte information får flöda fritt så tar den andra vägar, därav en stor drivkraft till framväxten av alternativ media.

Sammanfattningsvis illustrerar händelserna när två grupper som båda antas vara underordnade står i konflikt med varandra. De båda ideologierna, feminism och antirasism, som båda bygger på en maktanalys där kvinnor respektive invandrare ses som underordnade. Vi har sett samma fenomen i senaste veckans “handskakningsgate” där Miljöpartiets Yasri Kahn inte ville skaka hand med en kvinnlig journalist. Men varför är detta så omdiskuterat att till och med statsministern finner det nödvändigt att förklara hur man hälsar på folk?

Ett önskvärt sätt att hantera frågan skulle kunna vara att på ett nyanserat och respektfullt sätt diskutera sig fram till ett gemensamt förhållningssätt i frågan, eller respektfullt enas om att man inte kan enas. Men så har det inte blivit. Ett sätt att förstå detta är att den tidigare polariseringen exemplifierad av åsiktskorridoren där de postmoderna värderingarna av många betraktats som de goda värderingarna. Nyanseringar, respektfullt bemötande och komplexitet har fått ge vika för vikten att ha rätt värderingar. Men vad är rätt nu? Man kan säga att de postmoderna värderingarna i en så uppmärksammad fråga kommit i konflikt med sig själva. På så sätt har de visat sig otillräckliga, åtminstone för att kunna göra anspråk på att vara “de enda riktiga och goda värderingarna”.

En ny självbild?

På ett kulturellt plan har vi alltså nått en punkt då det rådande sättet att tänka och de rådande postmoderna värderingarna inte lyckas hantera de mycket viktiga situationerna som beskrivits ovan. Flyktingöverenskommelsen och ID-kontrollerna har förskjutit åsiktskorridoren och de postmoderna värderingarna kom i konflikt med vad som var praktiskt genomförbart i termer av flyktingmottagning. Och övergreppen i Köln och i samband med We are Stockholm-festivalen illustrerade hur de postmoderna värderingarna kom i konflikt med sig själva och de etablerade mediernas postmoderna bias i rapporteringen. Därmed misslyckas de att erbjuda en koherent bild av världen och hur man ska agera i den. De postmoderna värderingarna kan alltså inte ses som de enda riktiga och önskvärda, men inte heller kan de ses som felaktiga.

Händelserna illustrerar ett signifikant skifte i värderingslandskapet och i förlängningen i vår självbild. Vi har gått från att se oss som en humanitär stormakt, bäst på jämställdhet, miljö, tolerans och flyktingmottagande, till… ja vad är vi nu egentligen? Vad är vår nya självbild? Och vilka berättelser ska vi nu samlas kring?

I det sista inlägget i denna serie kommer jag att sammanfatta artikelserien, dra några slutsatser och resonera kring möjliga vägar framåt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *