Årskrönika 2012 ur ett utvecklingsperspektiv

Nu är det dags för en årskrönika ur ett utvecklingsperspektiv. Men först en enkel värderingskarta att utgå från. I vårt värdesystemtest har vi kunnat identifiera sex olika profiler som snart ska redovisas, men en enklare indelning när man studerar kulturella värderingar i ett utvecklingsperspektiv är den i traditionella, moderna och postmoderna värderingar. Det finns också pre-konventionella och post-postmoderna värderingar, men de är inte så framträdande. Här är kortfattade beskrivningar med ungefärlig fördelning i populationen från utvärderingar av WVS, Sverige 2006.

Traditionella värderingar (15 %) kännetecknas av konformism, kollektivism och en traditionell syn på exempelvis tro och kunskap, nationell identitet och könsroller.

Moderna värderingar (65-70 %) som historiskt växte fram med den vetenskapliga och industriella revolutionen betonar rationalitet, vetenskapliga framsteg och ekonomisk tillväxt. Ofta förespråkande individualism och ifrågasättande av den traditionella kollektivismen som här kallas jantelagen.

Postmoderna värderingar (15-20 %) i sin tur växte fram för ett halvt sekel sedan i och med olika rörelser som postkolonialism, feminism och miljörörelsen. Betonar ifrågasättande av traditioner, auktoriteter och normer, men också kritik mot vetenskaplig objektivitet och tillväxt.

Man kan säga att värderingar är vad som syns i ens åsikter, men man kan också se dem som filter eller tolkningsramar för hur man uppfattar världen. De är konsekvenser av ens levnadssituation och hur man upplever den, och av vad människor runt om en värderar. De traditionella värderingarna är mer framträdande på landsbygden och de postmoderna dominerar i storstäderna, i det mediala och politiska samtalet.

Värdesystemen är ofta i konflikt med varandra vilket vi sett under året som gått. Här följer några illustrerande exempel från den kulturella och politiska debatten:

Sverigedemokraterna brukar ju placeras långt ut till höger på den politiska skalan, men om vi lägger till en utvecklingsdimension med de tre ovan beskrivna nivåerna är det tydligt att Sverigedemokraterna positionerar sig som ett parti med traditionella värderingar. Vid järnrörs-incidenten i höstas bubblade en del pre-konventionella element upp och de flesta politiska kommentatorer kliade sig i huvudet över hur Sverigedemokraterna kan parkera kring 10 % trots att Loreen vinner ESC och trots att Zlatan hänger fyra mål, varav ett uppochnervänd, på England på Friends arena. En motfråga borde vara vilket parti som vågar konkurrera om de traditionella väljarna som ändå utgör uppemot en 15 % av befolkningen.

I debatten har traditionella uppfattningar om kön och nationalitet ofta förknippats med sexism och rasism, vilket medfört att de etablerade partierna inte riktigt vågat ge sig in i detta minerade område. Kristdemokraterna skulle kunna vara en naturlig kandidat med kristna och traditionella värderingar och Göran Hägglund talade tidigare om verklighetens folk. Men liksom de andra partierna, tex Folkpartiet, har de skrämts bort genom att kritiker hävdar att de fiskar i grumliga vatten eller spelar Sverigedemokraterna i händerna.

Centern, det klassiska bonde- och glesbygdspartiet, skulle man också kunna tänka sig ta en bit av de traditionella väljarna. Men som bekant lanserade de i slutet av året sitt liberala idéprogram som på värderingsskalan närmast kan beskrivas som ultra-modernt. Man kan säga att centern som varit traditionellt-modernt gått samma väg som Ayn Rand och blivit renodlat modernt, Rand kan betecknas som ett av de bästa exemplen på de moderna värderingarnas reaktion mot de traditionella kollektivistiska värderingarna.

I det stora blocket med moderna värderingar, två tredjedelar av väljarna, som betonar tillväxt, företagande och framsteg finner vi förstås de stora partierna med statsbärande ambitioner, Moderaterna (inga kommentarer behövs) och Socialdemokraterna (”affärsplan”). Det här värdesystemet brukar inte föra så mycket väsen av sig i samhällsdebatten utan är nöjt med business as usual och så länge ingen upplever att grundläggande demokratiska principer ifrågasätts…

…vilket inte var fallet i hen-debatten. Införandet av ”hen” kan ses som ett postmodernt projekt att se förbi kön och kanske till och med att upplösa könsidentitet, något som självklart går emot de traditionella värderingarna (samt DN:s). Däremot i fallet med Behrang Miris utspel om att flytta Tintin-böckerna från Kulturhusets ungdomshylla, denna i praktiken lilla men symboliskt stora handling, trampade han över en gräns där även tunga opinionsbildare tyckte att yttrandefriheten behövde försvaras. Typiska postmoderna värderingar som tolerans och multikulturalism har ju fått stort genomslag i vår kultur och accepteras även av de moderna, men driver man dem för långt kan de gå i konflikt med andra grundläggande principer. I och med det var dammluckorna öppna och kritikstormen ett faktum. Och då var det mer än lite näthat.

En liknande diskussion uppstod med Makode Lindes tårtperformance och Stina Wirséns Lilla hjärtat. Hur man värnar om tolerans utan att kränka människor visar sig vara ett illa strukturerat problem där det är omöjligt att göra alla nöjda.

I jämställdhetsdebatten där de postmoderna feministiska värderingarna haft närmast hegemoni visade det sig att det inte går att driva dessa alltför långt i radikal riktning, och det blev också ett mindre trendbrott i och med regeringens mansutredning. Å andra sidan lämnade de båda ledande icke-feministiska opinionsbildarna arenan, så en gissning inför 2013 är att den debatten inte direkt kommer dominera nyhetsflödet.

Som konsekvens i motståndet mot ännu mer multikulturalism och feminism kunde man ana en trend i att fokus flyttades till det tredje stora slagfältet för de postmoderna värderingarna, miljö- och klimat. Ett tecken var den feministiska ikonen Nina Björk som släppte en bok om tillväxt- och konsumismkritik, alltså postmodern kritik mot moderna värderingar. Miljöpartiet, som skrivit in ”hen” i partiprogrammet, har förstås inga problem att välkomna. Det är för övrigt ett parti med grund i postmoderna värderingar kan ändå sägas ha attraherat en del moderna väljare med talet om hållbar tillväxt.

Den enskilda miljöfråga som fått störst genomslag är ju klimatfrågan som utan större framgång avhandlades i Doha. Hade respektive nationers representanter utgått från ett vidare perspektiv än det etnocentriska, sitt eget folks intressen, hade det kanske gett resultat. Men nu är klimatfrågan något som drabbar någon annan någon annanstans någon annan gång, något man får åtgärda sen när man fått igång tillväxten, som ju är starkt beroende på hur mycket fossila bränsle man kan dra upp ur jorden och ut i atmosfären.

Fast det hände också lite på resurssidan, Kjell Aleklett släppte sin bok och Peak oil seglade upp på debattsidan. Det hänger förstås ihop med skuldkrisen som tornat upp sig, först i USA, sedan i Sydeuropa och som nu slår mot det exporterande Nordeuropa och Sverige. Då blir det plötsligt vårt problem här och nu, om man kan se de ändå ganska komplexa sambanden mellan energi, ekonomi och livsstil, och inte ser den ständiga tillväxten som en religion. De som är allra mest renodlat tillväxtkritiska och postmoderna blir nog då vänsterpartiet, tydligt feministiska, multikulturella, och drivande klimat- och resursfrågor. Men den traditionella arbetarrörelsen, rötterna för vänstern, har lämnats åt Sverigedemokraterna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *