I somras var jag på ett seminarium om transformativt och integrativt eller integralt lärande i Trondheim. Transformativ kommer förstås från transformation, när lärandet förändrar ens syn på världen och en själv, istället för att man bara lär sig en ny bit fakta som man assimilerar in i befintliga strukturer – vertikal utveckling. Integral eller integrativ kommer från att se samband mellan olika områden, att integrera och knyta ihop dem. Ofta vill vi avgränsa ämnen och lära oss ett område i taget, det stående tipsen när man ska skriva en uppsats eller avhandling är att avgränsa! Men här handlar det om att fokusera på hur olika ämnen och perspektiv kan knytas ihop för att få en komplexare och mer integrerad syn på världen snarare än en reduktionistisk.
Man kan säga att komplext tänkande handlar om att knyta ihop allt större områden med varandra, snarare än att man bara har en fragmenterad massa med fakta att hålla reda på. Om man har en ny bit information som man inte kan relatera till andra saker man redan förstår är det inte lätt att komma ihåg den. Och om man inte kan relatera denna nya bit information till sådant som är viktigt för en, då finns inte så stor motivation att försöka komma ihåg detta. Som lärare är det alltså bra att försöka visa hur det man lär ut hänger ihop med andra saker, men också hur det är relevant för studenten eller eleven.
En övning som hölls av John Gruber, lärare i naturkunskap i Philadelphia, gick ut på att hitta samband mellan till synes skilda saker. Vi delade in oss i grupper om två, vi fick tänka ut var sitt ord som vi skrev ner, visade den andra och försökte sedan besvara frågan: hur hänger de här ihop med varandra?
Jag klämde ur mig ”hieroglyf” och min kompis ”en kossas fis”.
Inte lätt, en koppling vi kunde göra var: ”Båda är artefakter som gäckat mänskligheten i tusentals år”. Typ…
Ett annat par kopplade ihop ”kärlek” och ”fårskit” med: ”Rätt var det är så står man i det.”
(Att många associerade med avföring berodde nog på att ett får bajsat precis utanför ingången till skidstugan).
Även om kopplingarna ibland blir långsökta så går det alltid att hitta en koppling. Det var inte en övning att tänka utanför boxen utan snarare att tänka mellan boxarna. Allt hänger ihop!
Eller för att parafrasera Carl Sagan: ”The beauty in a living thing is not the knowledge that go into it, but the way that knowledge is put together.”
När jag ska integrera det Du skriver ovan och påståendet “Även om kopplingarna ibland blir långsökta så går det alltid att hitta en koppling.” – så kan jag inte göra det utan att använda den fyrfältare jag ofta använder för att förstå och som har de två dimensionerna subjektivt-objektivt och individuellt-kollektivt. Min slutsats blir då för det första att vi människor ofta söker och skapar (fantiserar ihop) subjektiva samband som inte finns eller går att belägga i objektiv bemärkelse. För det andra att samma förmåga använd på ett systematiskt och skickligt sätt leder oss till att formulera kloka hypoteser som sedan ofta kan testas empiriskt. En tredje slutsats är alltså att denna meningsskapande förmåga är ett tveeggat svärd, den ger oss allt från vansinniga till värdefulla och banbrytande idéer. För det fjärde blir då slutsatsen att det är viktigt att förhålla sig kritiskt till de meningsskapande idéer vi genererar. I min bok “Helt överens!” har jag skrivit att vi bör göra tre tester när vi kommer på nya saker som känns viktiga: Fråga oss själva om det kan vara vettigt och vilka misstag vi kan ha gjort. Fråga andra människor som bör vara kompetenta att bedöma saken om det verkar vara vettigt. Och sedan om svaren på de två första frågorna är Ja, prova om det fungerar i praktiken och vaket, nyfiket, prestigelöst och fördomsfritt lyssna till resultaten.
Om jag nu använder det jag skrivit ovan till att undersöka om jag tror det finns “kopplingar” och “samband” i det två exemplen du beskrivit ovan, blir en slutsats att det handlar inte om orsakssamband, utan om att söka något som kan sägas om båda sakerna i de par som skulle jämföras. Vidare kommer jag fram till att påståendet om att en kossas fis skulle vara en artefakt är falskt, eftersom definitionen av en artefakt är att det är ett föremål, en avfallsprodukt eller ett spår som människor har skapat. Den påstådda kopplingen höll med andra ord inte.
Är då ”Rätt var det är så står man i det.” en hållbar koppling mellan fårskit och kärlek? Det beror på vad men menar att det betyder att “stå i det”. För min del menar jag två helt olika saker om jag ska koppla uttrycket till fårskit respektive kärlek. Och vad någon menar med att “stå i kärlek” förstår jag inte riktigt, det skulle kräva en ytterligare förklaring. Men det går naturligtvis alldeles utmärkt att låtsas att man förstår det vaga/metaforiska uttrycket – när man vill leka eller spela med i det rådande grupptrycket…
Den övergripande slutsatsen blir nog att vi kan fantisera ihop påståenden som påstås förena olika saker – men att det inte betyder att dessa påståenden håller för en kritisk granskning. Det kan definitivt användas som en rolig lek. Men det blir farligt om vi tror att samband – i objektiv bemärkelse – finns mellan allting. Världen är ordnad för att det INTE finns samband mellan allting och hur som helst. Eller tvärtom: Om det verkligen fanns samband mellan allting och hur som helst – då vore det meningslöst att söka efter samband.
– Får jag tänka så här kritiskt på Din blogg – eller förstör jag det roliga då?
undrar
Eva
Jo, de kritiska synpunkterna du för fram är befogade. Jag vet inte om mina exempel på samband är så lyckade, att kalla en kofis artefakt är nog att tänja på begreppen lite väl mycket (ok, fel :-)). Man får nog läsa resultaten från övningen som just en övning att sträcka på fantasin för att leta efter samband och leta kopplingar där man inte tänkt. Med termen integrativt så finns just denna sträva efter helhet och större sammanhang, men kanske ska man i första hand se det som en ambition snarare än något som verkligen åstadkommits. Ken Wilbers AQAL-teori (är det därifrån din fyrfältare kommer?) gör ju anspråk på att vara en sådan integrativ eller integral och allomfattande modell, något jag själv haft synpunkter på. Kanske blir en sant allomfattande modell meningslös.
Som du säger är ju en ganska central fråga när man tänker komplext om man identifierar kopplingar som verkligen finns eller om man skapar samband som inte håller för en kritisk granskning. Jag tycker det är bra hållpunkter eller tester du tar upp för att undersöka något. Dock, nu har jag inte läst din bok men något jag tror, i synnerhet på höga nivåer av komplexitet, är att det är svårt att bli helt överens eftersom människor skapar mening på olika sätt och helt enkelt ser olika mönster, även människor med hög kompetens.
Och att belägga saker empiriskt kan ibland vara problematiskt, Strängteori är ett exempel som man tror aldrig kommer bevisas. Andra mönster kan vara gemensamma drag i hur utveckling går till, som vi i vuxenutvecklingsfältet brukar beskriva som en process av differentiering och integrering, något som brukar illustreras både i objektiv fysisk mening och i det inre i utvecklingen av tänkande och identitet. Det är svårt att bevisa att ett sådant samband existerar “i verkligheten”.
Något som bör nämnas i sammanhanget är att John Gruber gjorde en annan övning som gick ut på att föra in ett tvivel i varje frågeställning. Övningen utgick helt enkel från frågan “Finns det något du är helt säker på?”
Jag tyckte att det var en bra illustration av två olika modeller eller synsätt på kunskapsutveckling där den ena, integration- och komplexitetsdelen, handlade om att söka efter större samband medan den andra, tviveldelen, handlade om att föra in ett kritiskt perspektiv eller reflective judgment. Se t ex
http://komplexitet.se/lashornan/reflective-judgment-stadier-av-kritiskt-tankande/
eller
http://komplexitet.se/lashornan/sex-sprak-for-kunskap-och-larande/